12.26.2008

All I want for Christmas

Fick jag. Jag är glad att ha min familj runtomkring och fira tillsammans. Få tid att sitta ner och bara vara. Jag har alltid haft lätt att anpassa mig och jag har firat jul i 40 gradig värme bland vänner och haft det oförskämt bra, men det är speciellt att få fira som i sin barndom.

Cirkeln sluts. Samma människor men utan att vara yngst, istället syskonbarn med lyckliga ögon. Min systerdotter var sötast i en australisk rosa prinsessklänning i tyll och med ett blått lasersvärd i handen. Jag blev lika glad för smink och ett linne. Svårt att handla när jag vet att jag reser.

12.23.2008

Jul

En dag kvar till julafton och det glittrar i barnens ögon i väntan på tomten. Festerna och middagarna avlöser varandra. Jag kastar cocktailklänningar till höger och vänster och tänker att det gör ont med ytterligare en dag i snygga men spetsiga klackar. Träffade vänner från London igår och skrattade mycket. De skrattar lite åt min brittiska som för varje år blir allt mer färgad av Australien.

Jag sitter redan i en cocktailklänning och huset doftar rent och julkryddigt. I morgon blir det jul på riktigt med alla nära och jag ser fram emot det. Jag hoppas att ni får en fin jul.

/xx

12.22.2008

Dear Euphoria

Dear Euphoria

Svenska Dear Euphoria tillhör de mest spelade i mitt itunes. De kommer ut med nytt album nästa år och jag träffade sångerskan Elina och tog bilder till pressrelease. Fler bilder på deras myspace.

12.16.2008

Shake the room

Dagens samtalsämne har varit det hastiga uppvaknandet i jordskalven. Det var över lika fort som det började, men jävlar i havet vad det skakade under tiden det pågick. Det avgrundsdjupa mullret är det som jag minns mest. Det liknade ingenting jag har hört tidigare och jag förstod aldrig vad det var. Jag var inte ur sängen innan sängen slutat skaka och ljuden tystnat.

Jag hade lokalradion på när jag satt i bilen och de nämnde att tre personer sökt vård på sjukhuset till följd av skalven. Två på grund av yrsel och svimningar. Den tredje hade ramlat av stolen.

Jordbävning

Say what? Jag sov djupt tills jag inte sov djupt längre. Tills allt mullrade och skakade, tills yrvakna röster rusade omkring och telefonen började ringa. Jag hann tänka att pannan exploderat och snart hela huset, men på jordbävning tänkte jag inte alls. Men det var det.

Nu är jag klarvaken och det är meningslöst att försöka sova trots att tre timmars sömn är för lite. Satt uppe och skrev mot en deadline.

12.13.2008

Till dig

Glögg, lussebullar, pepparkakor, clementiner och det luktar och smakar som julen gjorde när jag var liten. Clementiner. Det är som låtar som är förknippade med exakta platser i tid och rum med minnen som genast känns glasklara.

Omtänksamma presenter är alltid de bästa. Det var mitt i natten och vi satt och arbetade. Jag hade inte räknat med att stanna ute och timmarna gick och jag hade inte ätit sedan lunchen. Till slut utbrast jag högt i en halvsuck att jag var för hungrig för att tänka.

Vi var i stan, men det fanns inget öppet i närheten. Efter en stund kom en ung vacker man tillbaka med något i handen. ”Till dig” sa han och sträckte över en clementin. När jag vände på den hade han ritat en leende smiley på den. Jag log tillbaka.

12.09.2008

Stillhet

Klev in i ett tyst rum med vita väggar, vitt golv, vitt tak. Mina steg ekade mot golvet medan jag gick närmre det enda som syntes i rummet. En vägg med ett digitalt verk, drogs mot den i tystnaden. Det kom inget ljud, bara stillastående ansikten som tittade utan att se. Alla väntade på något men ingen rörde sig.

Jag stannade och tittade tillbaka och såg någonting som jag har letat efter. Fick mig att se hur jag kan samla den serie bilder som jag har arbetat länge på i tanken, men utan att få dem att hänga samman. Vill behålla tystnaden, stillheten och hoppas kunna fånga den och lämna till andra att se. För att i bästa fall hänga resultatet på ett galleri i Melbourne om några månader. Jag ska gå nu; kameraväskan är packad.

Ni kan se en videon här av Erik Olofsen. (klicka på video)

12.06.2008

The Sun



Jag har lyssnat länge på Soap & Skin och hennes låtar är förmodligen någonting man inte gillar alls, eller tycker mycket om. Det känns. Rakt igenom.

The sun.

12.03.2008

HD DI

HD DI, som en bokstavsdiagnos. Betygen ramlade in från Melbourne och det kan inte bli så mycket bättre. Jag har aldrig någonsin fått en fråga om mina betyg vid en anställningsintervju. Kunde ha varit enbart HD. Fast det hade kunnat vara en massa andra lägre också såklart. Betydelselöst, men ändå inte, bara vill att det ska vara det, att jag kan känna att det är det.

Av mina betyg fick jag högst i illustration. Funderar på vad säger.

11.28.2008

Önskelistan

Telefonen ringde för tidigt, klev upp, gick ner till köket, dagstidningen på frukostbordet. Min bild uppslagen. Vet inte riktigt, lite glad, lite rodnande kinder, bläddrade vidare. Det är ett annat tempo, plåta, redigera, skicka till tryck. Färdigt. Vi går vidare till nästa bild.

11.27.2008

Have I told you

Klev ur fotografrollen, bort från plåtningar, redigering och inlämning till tryck. Middagsbjudning. Klä om, kliv in i en annan roll bland kostymer och företagare, lyssnade på ett föredrag om förändring av bolagsskatten. Jag har läst företagsekonomi på universitetet och konterade på kontor. Har jag berättat om det?

Jag visste inte vad jag skulle läsa när det var dags att söka till universitetet. Jag ville in på danshögskolan, tränade för det, eller musikal, tränade för det, men var bortrest under intaget och jag gjorde ett annat val. Var dansare i ett operettsällskap när jag blev antagen till internationell marknadsföring i Stockholm. Det lät bra; flyttade några dagar senare. Det blev sådär. Marknadsföringen tyckte jag om; fick bra betyg i företagsekonomin men insåg snabbt att det inte var för mig. Jag flyttade till Frankrike och började på universitetet där istället.

Efter skattejuristen gick en äldre man upp på scen. Vitt hår, scarf i halsen. Han såg en aning skör ut, sådär som man kände med honom, skulle skrattat med i hans skämt även om det inte var roligt. Jag hade fel. Han hade röstresurser som snabbt suddade ut skörhetstankarna. Han slog sig ner och började berätta. Från det att han började tala fanns bara berättelsen kvar och den fyllde den knäpptysta salen. Det var en historia som jag aldrig skulle ha valt, inte skulle ha tagit mig tid att läsa, med ord som var ålderdomliga, med en narrativ som var gammal i sin form men levande i nuet av hans röst.

Jag är fortfarande en aning tagen av hans historier, eller mer av hur han berättade än vad han berättade. Jonas Karlsson sa i en intervju något om att det finaste en människa kan göra är att våga ta upp någons tid, att ställa sig på scen och våga berätta. Jag håller med honom. Det finns en skörhet i att berätta inför andra, samtidigt som det speglar en oerhörd styrka. En ensam Edith Piaf på scen där det brukade vara stora galashower. Mod att ge något, dela med sig. Det är fint.

11.19.2008

När jag var blond och hade blå ögon

Doktoranden frågade om sju saker om mig. Jag kom på att jag skrivit något om det tidigare. Mer eller mindre sant fortfarande. Jag hade blå ögon en gång, eller snarast ett. Det blev lika mörkt som mitt andra några veckor efter födseln. Och jag hade blont lockigt hår tills på högstadiet. Blond och blåögd alltså. Once.

Vi saktar ner. Låter bli att öka.

Så kom brevet jag hade väntat på. ”Snygg folio. Du skulle verkligen passa perfekt här”. Rätt byrå, rätt internationella reklamgrupp. Börja om i Europa, inte samma plats men ändå samma som för ett år sedan, byrå igen, men mer grundat, bättre förutsättningar, starkare efter ett antal smällar. Cirkeln sluten, tänkte jag och packade ner sakerna från Melbourne i kartonger märkta ”Sverige” märkta ”stannar i Australien”. Jag åkte utan att veta säkert.

Nu vet jag. Inte Europa. Det kom ett besked på engelska i dag att de verkligen är ledsna, men har valt att inte nyanställa. Och det slår mig att jag inte är förvånad. I två års tid har det inte funnit annat än nej. Vanligtvis positivt gensvar, ofta från rätt ställe, men det finns alltid ett men. En aning mer förvånad att jag inte är besviken, eller kanske inte. Jag hade redan bestämt mig för att gå klart min fotoutbildning i Australien nästa år, men det fanns en tid när jag ifrågasatte om det var den bästa lösningen. Så jag sökte mig bort för att se vad jag hade för alternativ.

Inga. Tydligen. Vet inte varför det alltid är så svårt. Det gör det samtidigt enklare inför nästa år som redan är uppstrukturerat och fulltecknat, men det känns som ett viloår. Det är garanterat sista utbildningen för min del och lunginflammationen förändrade något. Jag har saktat ner och jag har ingen lust att öka tempot.

Den sista tentan jag skrev i Melbourne hade jag bara 70% på, visserligen var jag sjuk i lunginflammation och missade en månad, men ändå. Förra terminen var mitt lägsta tentaresultat 96%. Jag har svårt att göra saker på halvfart, men det finns annat som är viktigare. Mindre kraft i studion ger mer tid utanför studion, kanske i en annan studio som extra. Jag är ju så het på arbetsmarknaden. Nej, jag tänker inte lägga energi på att söka några jobb i år. Nästa år ska bli roligare.

11.17.2008

Fortfarande borta

Sitter på en madrass på golvet med datorn i knät. Online. Så bra. Det är knäpptyst i huset och endast det dova knappandet från tangenterna hörs och sekundvisaren från en klocka i köket. Ibland okända ljud, men det är förvånansvärt tyst för att vara i stan.

Det är natt och det är släckt i husen. Andra sover, också här, men jag bor inte här, bara sover. Här, på golvet, på en madrass, i någon annans hem. Ovant. Olikt. Jag har det bra; vi har haft det bra.

Avslutat en lång middag med ännu längre samtal. Tar inte slut, som det är med vänner som man känt länge, som inte frågar det självklara, som kommer med nya vinklar och tankar. Som säger saker som stannar kvar till sekundvisarens monotona tickande.

11.12.2008

Everything I ever let go of has claw marks on it

Att komma tillbaka är att ställas inför sig själv och se förändringen man inte sett tidigare. Plötsligt är det självklart, att det är annorlunda, att saker har hänt, inom, utom. Dunkar pannan mot väggen och undrar vad det var man inte såg tidigare. Omvärderar och förändrar. Det är nyttigt, ibland omständigt. Det tar kraft att ändra riktning, men allt är enklare när beslut är fattade.

Jag har gått igenom kartong efter kartong på vinden, från Frankrike, Australien och Sverige. Sådant jag aldrig riktigt hunnit med i de många flyttarna de senaste åren. Det är som att titta på ett gammalt jag, inte jag ändå jag, och kastas mellan minnen och förundras, fascineras, minnas, sakna, inte sakna, bli generad över, skratta åt, bli ledsen över, bli arg över, le överseende eller skaka på huvudet åt. Känna allt, känna inget och veta. Allt förändras. Till slut förändras allt. Och det är bra.

11.10.2008

Bubbelvatten

Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag tycker om smaksatt mineralvatten. I Frankrike kan man hitta smaksatt vatten, men när man smakar på det sötsliskiga obubblande vattnet önskar man mest att man inte hittat flaskan alls.

I Australien har jag inte hittat något smaksatt mineralvatten alls. Vet inte om det finns; inte där jag handlar i alla fall. Men här, rader med smaksatt mineralvatten att välja och vraka från i hyllorna. Fast jag hittar inte med tranbärssmak som var min favorit. Försvann den?

Klipp klipp

Jag hann inte med att träffa min frisör Paul innan jag lämnade Melbourne. Det är snart två år sedan jag klippte mig hos honom för första gången. Då visade det visade sig att han just slutat på Toni & Guy Paris på Rue St Honoré där jag brukade klippa mig när jag bodde i Frankrike. Han är australier med italienska rötter, har naturlig elegans, gestikulerar och har alltid massa roliga historier att berätta. Han frågar alltid hur det går med männen medan han säger att han jag kommer se fantastisk ut. Snygg såklart; gay såklart.

Han har alltid idéer och han har fått mer eller mindre fria händer. Alltid nöjd. Jag borde, men har inte riktigt tagit mig tid att klippa mig regelbundet i år och sedan blev jag sjuk och hann inte med att klippa mig innan jag reste. Senast jag klippte mig var i Brisbane. (Låter bli att se efter när det var eftersom det garanterat är generande längesedan.) Det behövs och jag har klipptid i morgon. Antar att några centimeter ryker, men det är lugnt. Det är längesedan mitt hår var så långt och det ringlar sig en bra bit ner över bröstet. Well, i dag, förmodligen inte i morgon.

11.06.2008

Vänta

Det är en vanlig uppfattning eller kanske erfarenhet att fransmännen är arroganta, ibland direkt ovänliga. Vanligtvis handlar det i mötet med den franska byråkratin, banker, myndigheter och liknande som ofta kräver ofta en rikligt stämplad hög med papper för att åter vinna ett leende. Det är sådant man lär sig.

Det finns en annan sida av det franska samhället. Humanismen, artigheten, vänligheten i vardagen. Hur det är något självklart att högt hälsa på de andra i kvarterets brödbutik och lilla mataffär. Hur det är självklart att önska trevlig dag/kväll till de andra i hissen när man kliver ur, kända som okända. Hur fransmän genast kastar sig in i diskussioner, konflikter och försvarar de svaga. Hur unga, i allmänhet och unga män i synnerhet, aldrig skulle drömma om att sätta sig ner på buss och tunnelbana utan lämnar plats åt äldre/barn även om tåget är närmast tomt. En artighet som inte ska missförstås med ett hej kompis, men en vänlighet som gör vardagen trevligare.

Australierna har mycket men någon etikett finns inte. Det svingas och klingas i glasen, men det finns hjärta, en vänlighet som överraskar till en början. En vänlighet som är lätt att vänja sig vid, tas för given. De australiska männen sitter ner på spårvagnar och bussar men de reser sig för äldre. Ingen som armbågar sig före i busskön.

När jag gick på flygplanet i Melbourne var det lugnt och städat. När jag gick på planet i Singapore var det nästan lika lugnt. Sista planet var det mest svenskar och jag tyckte det var direkt otrevligt med det intensiva armbågandet och trängseln vid ombordstigning. Det är knappast först in bättre sittplats som gäller. Att SAS sedan tar betalt för vattnet i serveringen känns mest som ett skämt, eller att de inte brydde sig om att fälla ut bryggan utan lät alla gå ut och ner på den iskalla landningsbanan på väg in i terminalen. En tysk man intill mig muttrade om att ”SAS tjänade nog en 50 euro på avsaknaden av bryggan”.

Idag tog jag bussen hem med min systerdotter. Jag brukar inte ta bussen och när bussen kom in på terminalen rusade plötsligt alla människorna mot ingången, trängdes och knuffades för att komma på. Först på ger möjligen bäst plats, men det fanns sittplatser och mer därtill för samtliga. Min systerdotter satt i vagnen och det var ingen som erbjöd att hjälpa till. Jag har sett parisare lyfta barnvagnar genom franska tunnelbanan. Ung kvinna reder sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att armbågandet är sorgligt. Fullständig avsaknad av medmänsklighet, artighet och vänlighet.

11.05.2008

Lager på lager

Min första mascara var grön, inköpt på en flygplats någonstans vid medelhavet i slutet av 80-talet. Den gröna mascaran byttes ut till svart och sminket var viktigt tidigt. Så vuxet, så rätt.

Färger och produkter har ändrats men sminket stannade kvar, för länge sedan en vardag. Något självklart och utan en känsla att inte vara klädd. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta av sminket, om jag ska ut senare på kvällen lägger jag ändå nytt.

Jag sminkar mig inte om jag ska vara hemma och när var sjuk förra månaden låg sminket orört. Jag var sjuk längre än jag varit någon gång tidigare och jag var utan smink länge. I dag var första gången jag haft smink på sedan början av förra månaden. Det måste vara bra, som i att jag är friskare. Ändå kändes det lite halvjobbigt att sätta på, kanske inte onödigt, men ovant.

11.03.2008

Vakuum

Som att gå i ett vakuum där allt står still, en egen liten bubbla där tid och rum har förlorat betydelse. Tar bara hand om det nödvändigaste, men det är i en annan skala. Behöver leta fram ett par vinterskor, gå igenom packningen, inte från Melbourne men från Stockholm, den jag lämnade i all hast. Papper, försäkringar, andra måsten. Men jag tittar på det och somnar. Jetlag, feber som vägrar släppa, effekten densamma, en paralyserande trötthet.

Verkligheten tränger sig på från Melbourne, tentaresultat, arbete, inbjudningar, dater och fester, men jag läser oengagerat. Det finns en annan verklighet i Sverige också, men just nu skjuter jag den framåt. Saker jag vill göra, projekt som ska sättas igång, men inte än. Jag orkar helt enkelt inte just nu och måste bli frisk. Jag är inte det. Men i vakuumet börjar bilder växa fram, inte för att de måste, för att det är så jag är. Ännu finns ingen kraft att realisera dem, men det kommer en tid. Förhoppningsvis snart.

Just nu orkar jag bara det viktigaste och det viktigaste är små saker i min bubbla. Läste och ritade med min systers pojkar; satt på en pall med huvudet mot det rosa kaklet medan min systerdotter lyckligt bubblade bubblor i sin badbalja och plaskade bland leksakerna tills mina strumpbyxor var blöta.
Det är vardagen som betyder något.

11.02.2008

Ur led är tiden

Ellen dök upp i sandaler, linne och hotpants; jag hade byxor, klänning och tröja. 30 grader varmt i Melbourne och vi hade långt mer att prata om än vad vi hann med om i bilen ut till flygplatsen. Det var natt när jag reste och jag somnade innan planet hade lyft. Singapore Airlines har bäst filmutbud, men jag vaknade först när hjulen slog i marken åtta timmar senare. Utan sömntabletter ändå utmattad, fortfarande inte frisk. Kunde ta det lugnt i Singapore, duschade, tvättade håret, kände mig aningen piggare, läste mina sms och där var ett som fick mig att le. ”Jag längtar efter dig”.

Det blev en aning för dramatiskt i Singapore när terminal och gate ändrades samtidigt som boardingen flyttades fram en halvtimme. Men på kom jag, intill mig en latino i 45-årsåldern. Han tittade sig runt omkring, hängde över mitt säte och jag tänkte att det här kommer bli dryga 14 timmar. Istället bad han att få komma ut, hoppade över till ett ledigt säte och plötsligt hade jag ett eget dubbelsäte, ett fönster att luta huvudet mot och resan blev lättare. Ändå dryg. Somnade med öppna ögon innan mitt tredje byte men nådde till slut ankomsthallen och familjen som väntade. Minusgrader ute, men skönt att vara framme, 36 timmar senare.

Ur led är tiden även om det är lättare på det här hållet. Försöker samla intrycken men det flyter ihop. Har inte ens hunnit packa upp väskan, ägnade dagen med mina syskonbarn, små händer som kramas krampaktigt och lyckligt. Till och med min lilla systerdotter som inte borde minnas mig sträckte upp händerna att hon ville upp tilll mig medan hon skrattade. Kanske var det de nya rosa skorna hon fick i en guldpaket. Hon älskar skor. My girl, det ska börjas i tid.

10.30.2008

Please

Mycket var uppbokat när jag köpte min resa och jag har ett alltför långt mellanbyte i Europa. Jag kommer vara trött, kanske småtjurig och förmodligen sjukt uttråkad. Så jag tänkte att ni kan få ge mig något att se fram emot att läsa. Om ni vill.

1. Vad gör du om dagarna?
2. Var bor du?
3. Hur länge har du läst min blogg?
4. Är det något du vill att jag ska skriva mer om? Mindre om?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Känner vi varandra/Har vi träffats? (Hur?)
7. Nämn en blogg som du tycker om.
8. Önska något. Vad som helst!

Nedräkning

Sista timmarna i Melbourne. Sitter vid datorn i burspråket där jag suttit så många gånger förut. Det åskar nu, blixtrar och haglet har just börjat vräka ner, men innan jag har skrivit färdigt kommer det ha slutat igen.

Tittar ut över staden, människorna som hastar förbi längs med flodstråken, vattnet, båtarna som passerar och funderar på om jag sitter här nästa år igen. Det står så på returbiljetten, finns projekt att återvända till, sista året på min utbildning, soloutställning som jag börjat skissa på, men jag har slutat att definiera.

Folion är nedpackad i resväskan, finns möten i Europa, en byrå, andra projekt. Tar det som det kommer när och om det blir konkret, låter det flyta nu. Helst skulle jag snabbspola fram resan till tiden jag står i ankomsthallen. Längtar dit, ändå sitter en känsla av vemod i som jag inte kan skaka av. Ännu ett uppbrott och de senaste tre åren har varit som ett intensivt zappande mellan Sverige-Frankrike-Sverige-Australien-Sverige-Australien.

En vän skickade ett mejl och berättade att livet lekte, att hon hade köpt en stor våning i stan med sin sambo och hennes nystartade företag blomstrade. Hon frågade hur det gick med arbete och kärlek.

Det är bara två år sedan jag hade ett stabilt arbete som svensklektor vid ett franskt universitet. Mycket har förändrats men jag tvivlar inte längre att jag kommer arbeta inom det kreativa området, exakt var spelar mindre roll. Trivs bäst med variationen, men saknar stabiliteten jag en gång hade. Inga band ger frihet; frihet är överskattat när man är ensam sjuk. Och något har förändrats. Jag är tystare, omvärderar, går in i tankar. Det är en lång resa kvar.

10.29.2008

Moment 32

Om jag inte hade blivit sjuk hade det förmodligen blivit Sydney. Garanterat ett par dagar, möjligen med flytt i februari. Jag har varit sugen på Sydney sedan jag var där senast. Jag sökte och visst hade jag kontakt med en fotostudio, men egentligen handlade det om något annat. Ett produktionsbolag.

De gör mest reklamfilm, stora kampanjer, men även mer informationsinriktat material. Det mesta sköts inhouse, från design till filmproduktion.

Ägaren svarade några minuter efter att jag skickat mitt cv. När jag ringde upp honom på den avtalade tiden var han mitt i en inspelning och det var svårt att höra hans röst. Han hade tydligen svårt att höra min också och jag blev nervös och började prata helt ofokuserat. Han bad mig ringa upp dagen efter.

Funderade på om jag ens skulle ringa; det kändes ändå kört. VI pratade över en halvtimme och jag tyckte instinktivt om honom. Tror han försökte definiera mig, men hamnade i en diskussion om vad jag gjort inom rörliga medier, foto, grafisk design, copy och reklam. Det var mer som ett öppet samtal och han frågade varför jag inte sökte byrå i första hand, att det borde vara så enkelt för mig att komma in (inte) och gav mig sedan telefonnummer till ett par personer i Sydney.

Reklambranschen går på halvfart i Australien och nyanställningar är inte direkt aktuellt. Filmproduktionen i Sydney har gått ner 30%, ändå var han inte ointresserad, snarast rak. ”Jag vet faktiskt inte var du skulle passa in här, men jag är sugen på att anställa dig.” Inga löften. Han frågade om jag hade vägarna förbi. Det hade jag egentligen inte, men det hade jag naturligtvis haft om jag inte hade legat utslagen i lunginflammation. Det är bara en timmes flyg till Sydney. Den här gången blir det 32 timmar till Europa istället.

10.22.2008

Duvmannen

Nedanför mitt hus, precis före floden finns en bro där tågen passerar i ett ständigt brus. Under bron finns några bänkar med utsikt över vattnet. Ofta sitter där en man. Kanske är han hemlös; han är skygg, tittar sig oroligt omkring, flackar med blicken när passerande kommer förbi, gömmer undan påsen han har i handen. Det skulle vara lätt att ta fram teleobjektivet och fotografera honom, men jag vill inte störa hans rum. Han verkar inte ha något eget och det lilla han har vill jag låta vara hans.

Han tittar åt höger, åt vänster och sedan tar han fram påsen och genast flockas duvor i tiotals runt omkring honom, som om de känner till hans rörelser. Han sträcker ut händerna och duvorna sätter sig på hans armar. Han flackar med blicken och när någon kommer förbi rycker han undan påsen. Duvorna sprids och han vänder sig in mot bropelarna, verkar snarast rädd. Försöker smälta in osynlig mot det grå.

Han tittar sig misstänksamt omkring och tar upp påsen och genast är fåglarna tillbaka runtomkring honom, på honom. Det sprids ett leende över hans ansikte, som närheten av en älskades beröring. Men när innehållet i påsen tömts och han inte har något mer att ge flyger fåglarna bort från honom. Han står där ensam. Slår ner blicken, går tillbaka in i det grå.

10.20.2008

Moi

Moi

Foto: Andrew.
På bilden: jag och en kalasdyr kopp.

Kanske minns ni att jag hoppade in som modell i studion förra månaden. Det var kväll och jag hade redan haft två modeplåtningar när Andrew frågade om jag kunde sitta för honom. Han behövde röda läppar. Så jag satte på nytt läppstift.

Tekniken kallas high key där bilden exponeras åt höger och allt görs ljusare. Min hy är inte fullt så vit annars. Och jag brukar inte ha vita fjädrar i håret.

Lunginflammation

Tydligen. Läkaren var inte nöjd med att jag inte svarat på medicinen som jag borde. Ny antibiotika och flera prover.

Det var en robust äldre dam med östeuropeisk brytning som skulle ta blodproverna. Hon verkade brysk och när hon tog fram nålarna tänkte jag att det här kommer nog göra ont. Det kändes inte när hon fyllde provrör efter provrör och hon var riktigt rolig när hon började prata.

Jag är sjukskriven veckan ut och det är bara att acceptera att jag behöver vila. Tror inte jag har varit sjuk så här länge någon gång tidigare. Och jag är mer än uttråkad. Vad läser ni? Vad lyssnar ni på? Ge mig lästips. Bloggtips. Musiktips. Anything really.

10.19.2008

Ett öga trött

Jag har gått med en inre dialog på repeat hela dagen. Ska ta bilderna; orkar inte ta bilderna. Gick upp i morse, åt och duschade. Kom ut ur duschen, klädde om, struntade i att sminka mig, kunde inte bry mig och var så trött att jag satte mig i soffan. Och somnade.

Vaknade ett par timmar senare och tänkte att jag behövde gå iväg till museet för att plåta, men kroppen vägrade. Satt vid datorn en kort stund men var så trött att jag somnade igen. Vaknade, insåg att jag aldrig skulle orka gå till museet men tänkte att jag åtminstone kunde ta sista bilden i en annan serie som ska lämnas innan jag reser.

Viljan vann och jag satte på mig en cocktailklänning. Behövde skugga och sol utomhus, gick utanför huset ner till floden, satte upp stativet och tog bilderna på en kvart. Sedan var jag så trött att det bara inte gick mer och jag korsade gatan på väg hem.

En bil tutade och ”yada yada whatever” tänkte jag, tittade ner och såg att min cocktailklänning satt fast vid väskan på vänsterhöften med strumpbyxorna synliga hela vägen upp. Fint. Jäkla glansiga klänningar, om man inte passar dem har de en tendens att kasa upp och fastna mot handväskan. Oh well, alltid gläder man någon.

10.18.2008

Romeo

En av mina vänner gick in på ett café i Carlton. Ett café hon brukar gå till, beställde in en latte, satte sig vid de stora fönsterna mot Lygon Street. Hon log igenkännande mot mannen som kom in med kaffet och när han gått fick hon syn på en lapp. Hon vecklade upp och såg de handskrivna raderna. ”Ring mig”. Hon lämnade ett meddelande att han kunde ringa henne kvällen efter när hon skulle vara hemma.

Han ringde. De träffades och orden vällde fram. Han arbetade extra ibland på caféet för att hjälpa ägaren, som var en vän till honom. Egentligen var han egenföretagare men han hoppades alltid att hon skulle komma in till caféet. Att han till slut hoppade in och arbetade mest för att få se henne. Han hade väntat på avstånd i nästan ett år. Sa att när han erbjöd sig att hjälpa henne med något tekniskt i våras hade han menat det, tagit det för ett avvisande att hon skrattat bort det. Han var förälskad, hade framtidsplaner, talade om resor, talade om henne, att han drömde om familj med henne.

Slow down Romeo (när han nu slutligen fått upp tempot) eller bara alldeles överväldigande romantiskt? När jag träffade min vän hasplade hon ur sig den här historien på ett par minuter. ”Jag ska inte ha något barn nu såklart”, fortsatte hon men ögonen glittrade och hon satt där med ett leende. ”Men, när hände allt det här?” sa jag överraskat.

Det var helt nytt. Hon är vacker och det finns alltid nya män runt henne, men hon har ett sorgligt pärlband av trasiga relationer bakom sig. Hon skrattade bort hans ivrighet och jag har aldrig sett henne lyckligare. Det är bra, oavsett vad det blir. Och jag kom på mig med att le lite för mig själv när jag promenerade hem efter att vi skilts åt.

10.17.2008

I Melbournes gränder

Många av Melbournes bästa barer och klubbar ligger gömda i slutet av någon mörk gränd. The Croft Institute ligger i China Town.




Ladies

10.13.2008

Olika grader av trötthet

Jag gick förbi hallspegeln och tvärstannade. Håret var smutsigt och huden oren uppenbart inte trivts med feberväxlingarna. Jag renbäddade och tvättade håret ansiktet. Kände mig friskare men helt utmattad efteråt och däckade i soffan.

Det har varit maraton i Melbourne och jag slötittade lite på intervjuerna på TV. Reportern sa ”du ser trött ut” och sträckte över mikrofonen till löparen. Jag funderade på vem som var tröttast. Löparen eller reportern. Förmodligen jag.

10.12.2008

Pannkakor. Sort of.

Febern har lättat en aning, men kroppen är fortfarande tung av trötthet. Jag beställde upp frukost och valde något som jag sällan äter. Pannkakor, gott så gott. Jag hoppades på röd sylt och grädde i bästa rödvita husknutssvenskhet.

På tallriken låg ingen sylt såg jag besviket, men något fluffigt vitt och jag började äta. Det var smör. Smör! Visserligen uppvispat, men det ville jag absolut inte ha på mina pannkakor och jag petade bort bäst jag kunde. Med närmare eftertanke har jag aldrig sett vispgrädde här, osäker på om det finns.

Sedan fanns en skål med sirap och det har jag aldrig haft på pannkakorna heller, men tänkte att det var värt att testa. Men nej, för klistrigt. Nu är det såklart inte så avancerat att göra några pannkakor själv. Om man har ett platta att steka dem på.

10.09.2008

Vi packar

Casa mia

Jag sa upp min älskade lägenhet i dag. Omringad av flyttkartonger. Jag avskyr att packa och det är min andra flytt i år, åtta månader blev det den här gången. Sex månader innan dess. En dag ska jag fylla mina bokhyllor igen.

Ett par rosa flaskor

Mount Franklin säljer mineralvatten med blå korkar och mineralvatten med rosa korkar. Av de senare går en viss procent av försäljningen till bröstcancerforskning. Publicis Mojo har gjort reklamen för de rosa flaskorna som sitter uppklistrade över stan.

Kampanjen har blivit utskälld från olika håll, men jag tycker den är ganska lysande i sin enkelhet. Copyn kunde möjligen varit smidigare.

10.07.2008

Sorry love

Företagsledaren på ett produktionsbolag i Sydney kommer ner till Melbourne i morgon och han ville träffa mig. Vi hade bokat in en intervju på eftermiddagen. Det kom ett meddelande ikväll där han frågade om visumstatus. Jag kan arbeta deltid på mitt studentvisum, men för en heltidstjänst behöver jag ett sponsrat visum och det kostar en del för företaget. En hel del.

En kostnad han inte var villig att ta och med ursäkter avbokade han mötet. Bad mig höra av mig när jag hade ett permanent visum. Som byråerna sagt.

En fotostudio i Sydney skrev att de ville träffa mig om jag hade vägarna förbi. Tre veckor kvar till folioinlämning och jag har ett antal större fotoprojekt att avsluta samt en dokumentärfilm att klippa. Jag har inte direkt några tankar på att dra till Sydney några dagar. Eller det kanske jag har.

10.06.2008

Måla med ljus

Jag har feber. Tror jag. Jag har ont i halsen. Vet jag. Klev just innanför dörren och skakade på huvudet när jag såg ansiktet i hallspegeln. Svarta kolmärken från pennorna. Jag förstår inte hur jag lyckas med det. Varje gång.

När jag var liten och skulle göra min pianoläxa och det inte gick bra blev frustrationen allt större. Så jag tog i lite mer och spelade fel lite mer högljutt tills jag tryckte ner alla tangenterna. Ungefär så gick det till på krokin i kväll.

Linjerna var så fel att jag tryckte lite hårdare och fick dem att bli ännu mer fel. Grace såg min frustration och bad att få kolet. Bröt det i småbitar. "Se här" sa hon och drog en lång linje från fjäderlätt till hårt till bred medan hon sa ljus. skugga, mörker. ”Det är inget foto. En teckning är så mycket mer än teknik. Var är stämningen? Känslan? Rörelsen?”

Känns det igen? För ett par tre veckor sedan fick jag kritik på mina foton att jag hade tappat hjärtat i mina bilder. Att tekniken blivit bättre men att jag slutat berätta. Det var vad jag behövde höra för att kunna komma vidare och mina bilder har blivit bättre sedan dess. De blev bättre för att jag slutade fotografera vad jag trodde förväntades av mig. När jag fotograferade sådant som jag känner för.

De självklara svaren är ibland de svåraste att nå fram till. Efter Graces linjer blev det lättare, roligare. Ibland tror jag det är mitt problem. Jag blir så uppslukad av att försöka göra rätt att jag glömmer bort att ha roligt. Och att skapa bilder är roligt. När man inte envisas med att trycka ner baspedalen.

10.05.2008

Jag kan vara vad du vill att jag ska vara. Om jag vill.

Han hörde av sig. Han som jag ville. Snabbt. Han vill ha mer, ber mig skicka över min designmapp. Jag ville ge, men upptäckte snart att jag stod handlös. Min utskrivna grafiska mapp ligger intill mig, men de digitala filerna finns i Sverige. Min dator fick en kallsup förra vintern och jag lämnade Sverige hastigt och med en ny dator under armen. Jag hade inte en tanke på att ta med filerna (för jag hade säkerhetskopior) och det kändes inte viktigt då.

Jag vandrade omkring irriterat i lägenheten under morgonen och funderade på expresspost och hur lång tid det skulle ta att göra om utvalda arbete. Mina grafiska profiler, mina förpackningar, mina illustrationer och flera av mina annonser är jag nu utan.

När jag var i Sydney på ett cocktailparty ojade sig en creative director över hur många oinspirerade mappar han såg. Mappar med innehåll som speglade vad mottagaren förväntade. ”Ingen blir inspirerad av det” sa han med emfas på varje stavelse. I min fotofolio har jag tagit ut flera tekniskt avancerade bilder som inte brinner för mig och jag håller folion uppdaterad. Van att visa upp och få kritik.

När jag funderade på min designmapp i morse var lösningen egentligen självklar. Jag tänker just inte visa några grafiska profiler eller produktdesign alls. Det gör visserligen min folio mindre komplex, men det är bilderna jag tycker om och att sätta layout till dem. Det är där jag kan bidra. Och det som jag ska visa upp.

Jag har inte lämnat datorn sedan i morse och jag har snart samlat ihop en ny folio av mina bilder och texter. Annonser, inbjudningar, skivomslag och en typografisk artikel. Jag märker att gränsen mellan min grafiska mapp och min fotofolio börjar suddas ut. Jag har arbeten där jag har gjort layout och tagit fotona, andra där jag arbetat tillsammans med en copy och enbart ansvarat för bild. Men jag har också arbeten där jag tagit hand om allt, skrivit artikeln, satt copyn, gjort illustrationer eller fotograferat och gjort den slutliga layouten.

Det är inte alltid välkommet och sällan efterfrågat att vara sin egen lilla minibyrå och förr blev jag nästan generad när jag på intervjuer fick frågan vad jag egentligen var. Jag kan vara vad du vill jag ska vara. Typ. Jag tycker om variationen och även om det gör mig mer svårplacerad ger det mig samtidigt större utrymme.

Det kanske inte passar den man och den byrå som jag ska skicka över filerna till i morgon men min mapp speglar vem jag är och vad jag vill. Och just det sista, vad jag vill har blivit allt viktigare för mig.

10.04.2008

Au revoir tristesse

Vi åkte ut från stan. Långt ut och när vi klev av stod palmerna i rad, de höga australiska träden med glesa kronor, fågelkvitter högt och surrande. Plötsligt märktes det att vi var i Australien. Melbourne är i vissa avseende som vilken annan stad i världen som helst. Det är asfalt och svart klädsel på stressiga gator.

Men nu var vi ute på landet, eller snarast förorten och in i en replokal. Ruffigt och skränigt och in i ett stort garage som var så fullproppat med alla möjliga saker, utom bilar som absolut inte skulle ha fått plats. Det fanns knappt plats för bandmedlemmarna att spela, än mindre för två fotografer men det gick det också.

Vi satt i en bil och filmade. Höga berg i horisonten, solnedgång och vi spelade in intervjuerna. Talade om drömmar och bandets två grundare hade träffats på en filosofikurs. De tyckte att livet var för alldagligt och tänkte göra sitt yttersta för att ständigt utmana vardagstristessen. För dem handlade det om att starta ett band. Deras dröm och de satsar hårt. Jag tycker det var fint. Kampen för att leva drömmen; modet att realisera dem.

Det var mörkt när vi tog tåget tillbaka in till stan och min filmpartner undrade om jag ville hänga med på rave i natt. Hon skulle det. Jag är fortfarande seg från gårdagsnatten.

9.27.2008

James Nachtwey

En av vår tids mest kända fotografer är i Stockholm. James Nachtwey är på vernissagen i dag kl 13-16 på Lydmar hotell. Seså, det finns fortfarande tid.

Min syn på krig förändrades när jag såg en krigsdokumentär av honom. Det här är ett hastigt klipp, men ger ändå någon slags bild. Jag tänker på en annan krigsfotografs ord "if your pictures aren't good enough, you're not close enough," Robert Capa, som tog de enda filmrullar bevarade från dagen-D. Inte från luften, utan med trupperna som vällde in över Normandies stränder. Att det sedan var en fotoassistent som förstörde nästan alla rullar genom att bränna dem i värmeskåpet och endast ett par historiska rutor finns bevarade är en annan historia. Men Capa var där.

Porcelain

Porcelain

9.24.2008

Lång natt

Plåtade nattklubb igår. Plåtade cocktailklänningar i morse, champagne på eftermiddagen, choklad i kväll. Jag gick hem från studion med kameraväskan över axeln, släpade på en resväska innehållande all rekvisita och en öppnad champagneflaska i handen. Som en femme fatal gone bad.

Kombinationen dra på cocktailklänning, dricka champagne, äta choklad och bege sig ut i natten känns hur lockande som helst. Tanken var att jag skulle vidare till Fitzroy där det är avslutningsfest på galleriet där jag ställer ut, men plåtningarna drog ut på tiden. Istället för att dra på cocktailklänning blir det till att ägna natten att redigera cocktailbilderna. De ska skrivas ut i morgon klara för presentation.

9.22.2008

Cullbergbaletten

På lördag och söndag kan ni se Cullbergbaletten dansa på moderna museet. Jag älskar Cullbergbaletten och deras tolkning av fröken Julie är fortfarande det bästa jag har sett i dansväg.

Det här är aningens mer abstrakt. Dans och koreografi Alexander Ekman.

Transparent II

9.21.2008

Mermaids

Nu ska jag gå ner och simma. Och jag kan inte låta bli att lägga upp den här lilla prisbelönade reklamfilmen av Gondry. Underwater Love.

9.16.2008

Save Me

Glasögonen var färgade i neongult och grönt, rött hår och matchande strumpor. En kvinnlig fotograf med starkt politiskt och socialt engagemang, med stora utställningar, löpsedlar och publikationer bakom sig. Hon grundade även ett cirkuskompani som nu är Australiens främsta. Stark karisma full med entusiasm för sitt arbete. Hon presenterade sig som ”konstnär som har sin inkomst genom fotograferande”.

Jag var tvungen att fråga kring hennes distinktion mellan konst och foto, mellan eget arbete och kommersiellt arbete. Det var nästan som hon bad om ursäkt för inkomstdelen och förklarade att hon hade barn att försörja. Jag vet inte varför konstnärer ofta känner behov att försvara att de måste ha en inkomst för att överleva, för att kunna fortsätta producera. Jag har aldrig hört en tjänsteman förklara nödvändigheten i en inkomst.

Hon berättade att det alltid har varit relationer som intresserat henne mest och hon har gjort serier i relationer mellan generationer, mellan mor och dotter och relationen mellan manlig vänskap.

En av hennes nuvarande utställningar handlar om vattenbristen och dess effekter. Det syns inte i stan, men alla är medvetna om vattenbristen. Landsbygden är hårdast drabbad och när vattnet tar slut dör samhällena och jordbruket. Det är många fotografer som är inblandade i att dokumentera förändringen och frågan är långt djupare än att visa röd torkad mark med döda får och hästar.

Hon valde att gå in och intervjua äldre australier på landsbygden och ställde frågan vad de skulle ta med sig om de kunde rädda en sak. Någon talade om trädgården, en annan om ett träd som stått i generationer. Den mening som stannade kvar var ”Ingenting. Jag vet att jag egentligen inte kunde rädda något”.

9.13.2008

Tomt

Galleriet var överfyllt med människor igår, ändå var det flera ansikten jag hade hoppats se, som jag saknade där. Det kommer mejl från vänner som sett mina foton och kommenterar. Snälla saker, uppmuntrande ord. Men jag kan inte ta in det; samtalet om bristen på hjärta i mina bilder överröstar det mesta. Jag tog fram kameran i dag och försökte arbeta vidare på serien, men det låser sig. Blir ångestfyllt, så jag slutade och tog spårvagnen till IKEA istället.

En italiensk modefotograf, som jag känner, hoppade på och han satte sig intill mig. Han målar sexpack på sina manliga modeller och förbättrar verkligheten där han kan. Han pratade entusiastiskt, gestikulerade vilt och frågade vad jag arbetar på. Jag sa att jag hade vernissage igår; förbättrade verkligheten. Eller det var ju sant. Jag har ett par veckor på mig att göra om serien och lämna in de inramade bilderna. Jag vet inte var jag ska börja.

9.12.2008

Vernissage

Kön ringlade sig meterlång utanför Brunswick Street Gallery. När jag kom in var det absolut packat och det tog tid att försöka ta sig igenom rummen. Värdefullt att höra okända människor kommentera ens arbete.

Det fanns många Melbournefotografer på plats och jag pratade mest med en fotograf jag träffade och festade med i Sydney. Han ställde också ut, men det var första gången han såg mina foton. Han är stark konceptuellt och arbetar främst kommersiellt.

”Är du stolt?”, frågade han. ”Du måste vara stolt”, fortsatte han i avsaknad av svar. Jag är ganska säker på att han inte gillade mina dockor. Vi tyckte olika om det mesta, vilket var ganska befriande på sitt sätt. Vi lämnade galleriet tillsammans när det började droppa av. ”Vad vill du?”, frågade han och hade jag velat, hade jag frågat vad han ville. Det gjorde jag inte och han gav mig en kram. Ett vernissage avklarat.

I tomteverkstaden

Det var som att komma in i en gammal bokhandel med hyllor från golv till tak, men istället för böcker svämmade hyllorna över med tapetrullar. Expediten frågade vad jag letade efter. ”Börja där”, sa han och sedan lämnade han mig att rota omkring.

Det fanns gamla tapeter, mönstrade tapeter, medaljongtapeter i alla tänkbara och otänkbara kombinationer, mycket maximalistiskt men jag letade mer minimalistiskt.

Jag såg den direkt, en chokladbrun med rosaringlande mönster i ena sidan och mörkbrun i andra. Jag ska fotografera rosa bubbel och choklad och färgerna matchar perfekt. Ska bli en affisch för vin och matfestival.

Jag sneglade på prislapparna och de importerade tapeterna kostade därefter. Expediten dök upp igen i ett spretande hår som lockade sig i kritvita skruvar. Han var nog i 55-årsåldern och talade med en irländsk accent som var ovan för mig. Han tittade på de två tapeterna jag höll i handen och sa ”du kan låna dem för en låg summa”. Jag såg förmodligen lika överraskad ut som jag var och han bara log. ”Din personlighet är mjuk; din aura klar och känslig. Nu ska vi se till att du får ut ditt arbete; jag hjälper dig gärna. Låna rullarna och se vilken som funkar bäst i studion. Kom tillbaka när du är klar”. Som den snällaste lille tomteman man kunde tänka sig. Och jag har den finaste fina backdropen.

9.11.2008

Birthday Boy

Sejong Park vann en Oscar 2005 för bästa kortfilm med animerade lille Manuk. Lika vackert som sorgligt berättad.

Var är hjärtat?

Min lärare sa att hon behövde träffa mig och vi var ensamma i rummet när hon började fråga vad bilderna i serien, den vita svanen och törnekvisten, betydde. Vad de innebar för mig. Vad färgerna representerade. Jag har dem klart för mig konceptuellt. Min lärare skakade på huvudet och sa att det inte syntes ett spår av det i mina bilder. Att det gradvis försvunnit allt mer i mitt arbete och hon höll fast blicken och sa ”Det finns inget hjärta. Ingen rörelse. Var är känslan? Själen?

Hon sa att jag naturligt hade ett djupare seende, men att hon inte förstod varför jag inte kunde realisera det. Att jag konsekvent producerade bra bilder, men aldrig bilder som brann. Hon frågade varför jag börjat fotografera. Varför den känslan inte längre fanns i mina bilder.

Hon frågade vilken porträttfotograf som jag tycker mest om. Drog upp bilder av honom i storbild, satte mina intill, pekade, visade var jag gick fel. Sa att jag konceptuellt var stark men att jag inte hade hittat min stil. Att det inte innebar att jag inte hade någon, bara att den inte var realiserad.

Det var skönt att få konkret feedback och inte bara ständigt få höra att det inte är bra nog utan att veta hur jag ska förbättra. Jag vet inte om det hjälper men hennes kritik fick mig att stanna och tänka om.

Små tankar, stora tankar. Min nästkusin dog i natt. Fokus på det som betyder något; det som är värt att säga. Tillbaka till hjärtat.

9.10.2008

I törnekvistens spår

En reklambild för en kopp, en vit fjäderboa över håret, ner över pannan, dryg mörk blick och ett par röda läppar. Som i mina röda läppar. Bara objektifiera mig där jag har suttit framför kameran och låtsasdruckit mest hela kvällen.

Det har varit en bra dag i studion, roligt och jag använde paran. Även om jag har varit framför kameran har jag haft två modeplåtningar, bakom kameran. Bildena är kristallskarpa, som de ska vara; som det är när kameran är fixad. Känslan att dansa på väggarna.

Min rosa klänning blev så fin så fin på bild med ansiktet delvis dolt bakom törne. Det var en annan historia att få tag i rätt grenar. Nära är inte närmst och grenar med magnolia skiljer sig från grenar med vassa taggar. Till skillnad från Askungens pappa som slog huvudet i törnekvistar hur han än gjorde, upplevde jag fullständig avsaknad på törne i Melbourne.

Nackdelen var att jag gick omkring ett par timmar med tung kameraväska och laptop genom stans blomsteraffärer, i innerstan, i Fitzroy, i Collingwood innan jag hittade rätt vasshet i grenarna. Fördelen var att jag gick omkring ett par timmar i ett 20 gradig vårvärme i klänning och ballerina. Det är lättare, i stegen, i luften, i bilderna.

9.09.2008

Riktning ditåt

Om ni tyckte att nedanstående inlägg var underligt kan jag hålla med. Men det är förmodligen mer underligt för de potentiella arbetsgivare/kunder som googlar mitt namn och söker på mina foto, men som istället hamnar rakt in på dramatiska kärleksrelationsinlägg. Så kan vi inte ha det. Jag försöker behålla någon slags professionell nivå här. Eller hur.

Annevi Photography

Please visit my online folio here.

/A.

9.08.2008

Ghost Town

Bildbyrån Magnum anses vara en av världens bästa bildbyråer. En stark inriktning på fotojournalism och dokumentärfoto. De har även en del rörliga bildreportage och jag såg nyligen Ghost Town av Thomas Dworzak. Den är intelligent berättad från översvämningarna i New Orleans.

Det finns bilder som är osannolika. Sean Penn som går omkring med ett gevär i kaoset, men det är inte fiktion. En man som går omkring med sin mamma i rullstol, men hon är död. Det är inte fiktion. Ett snapshot men där historien bakom är starkare än scenen antyder.

En man på knä omringad av soldater som vore det en avrättningsscen. "Ska de [soldaterna] inte beskydda oss", säger narratören i nästa ram. När jag ser bilder som dessa får det mig att vilja fotografera fotojournalistiskt. Ögonblicken. Det icke kreerade.

9.07.2008

I'm Rose!

Nog för att jag har hört att jag är lik henne utseendemässigt, men till karaktär?

What matters most is how well you walk through the fire

Bukowski. Har alltid haft en förkärlek till att läsa det avskalade, som lämnar kvar det som betyder något. Inget mer. Jag går tillbaka till de franska existentialisterna i tanken. Camus har format mig och jag återkommer till meningen i mitt liv. Vill skala av, hitta kärnan, men jag trasslar in mig i tankar.

Det känns viktigare än någon gång förut att få klarhet. Vill definiera vem jag är; var jag är på väg; vad jag vill. Trött på att tveka, tvivla, trött på att leva i framtiden i tanken. Letar efter kärnan i mitt liv just nu, men har redan gått vilse i tankar.

Min unga släkting behöver hjärtopereras, men vattnet i hennes lungor gör operationen omöjlig. Röret hon andas genom är som att andas genom ett sugrör. Hon försöker ta bort det, försöker röra läpparna, formulera ord men vilar i febrig tystnad. Existentialism.

Fjärilen i glaskupan. Jag kan skrika mina ord över världen. Du kan det också. Tillbaka till kärnan och berätta det som betyder något.

Pink Puff

Pink

Jag sydde livet men när jag kom till kjolen blev det strategi 2. Fästnålar is da shit.

9.05.2008

I'm gonna be dancing on the walls

På konserten igår stämplade vakten min handled när jag gick in. Först när jag stod i duschen i morse såg jag vad det stod. Winner. I dag har jag lämnat in filer för tryck och skickat iväg de digitala filerna till ett galleri.

Utställningen är sponsrad och första pris är en Canon 5D. Vi hoppas på stämpeln, men för mig handlar det om att visa upp och stå för sitt arbete. Jag har ställt ut tidigare, men inte med samma besöksunderlag.

Jag får ordna med ramning i början av veckan för på fredag är det vernissage. Det är ett galleri på två våningar på Brunswick Street och vi är flera som ställer ut. Jag har ett par av mina dockor med.

Dessutom är min baby hemma igen. Jag hämtade hem kameran från de vita rockarna och reparatören berättade att fokusinställningarna låg över en meter fel. Tro fan att jag inte fått några skarpa bilder. Jag är så lättad, så lycklig. I’m gonna be dancing on the walls tonight. Fredagkvällen har börjat och jag är på väg ut.

Vad var det jag sa

Mina bilder har varit konsekvent oskarpa den senaste tiden och länge trodde jag att det var jag som gjorde något fel. Jag gick till Melbournes största studio med mitt objektiv, där jag köpt det. De testade kameran och sa att det inte var något problem med den. Efter långa diskussioner skickade de iväg mitt objektiv på undersökning. Jag visste att något inte stämde.

När jag fick tillbaka det och inget var fel på objektivet, sa föreståndaren till mig att "vid något tillfälle är det lämpligt att du lär dig fokusera". "Hade du sagt det till mig om jag var man, om jag inte var halva din ålder?" var jag nära att fräsa till, men samtidigt kunde jag inte utesluta att jag fokuserat fel och bet ilsket ihop och bestämde mig för att inte sätta min fot där igen.

Jag gjorde nya plåtningar och det blev inte skarpare. En teknisk fotograf tittade på kameran och testade. Han kom fram till slutsatsen att det var jag som inte fokuserade korrekt. Jag vet att jag inte fokuserar en meter fel, men jag började ändå fundera på om det är mina ögon som ändrat sig för något stämde inte.

Jag lämnade in kameran på undersökning bland vitklädda rockar och höll andan när de drog kontokortet. De ringde just och meddelade att kameran är felinställd och fokuserar för långt bak. Jag har ett drygt "vad var det jag sa" på tungan som jag säger här och ska hålla tyst om sedan. Men vad var det jag sa.

8.28.2008

Stuart Crossett

Jag stod på en trottoar i St kilda. Jag tittade på den slitna dörren, trasiga trappsteget och tog upp min kalender för att kontrollera adressen. Det stämde. Jag öppnade dörren och klev in i en trång hall och ringde på porttelefonen. Dörrar öppnades och jag gick upp för ännu en smal trappa där varje steg blev allt ljusare tills jag kom in i en stor studio med trägolv.

”Jag lämnade ett meddelande på din mobil”, sa hans assistent. Vi har ombokat intervjun tidigare och jag hade ringt ett par gånger för att bekräfta utan att få svar. Mobilen låg kvar hemma. Jag hänvisades till en soffa med ett bord överfullt med fototidningar och böcker. Världens 200 bästa reklamfotografer låg överst. Samma bok som jag hade på mitt skrivbord på byrån. Mannen jag var där för att träffa hade några bilder med i boken.

Stuart Crossett dök upp i rödblommig skjorta och hastigt tal. Han räknas till Australiens tre bästa reklamfotografer och arbetar med de stora byråerna och har lejon i bagaget. Jag hade min folio med mig, främst för att jag hade en presentation senare, men han frågade om jag hade arbete med till honom att visa. Han bläddrade ljudlöst, medan jag ställde frågor till intervjun jag var där för att göra.

Han berättade att han alltid vetat att han ville bli fotograf och att han gick utbildningen jag går direkt efter han slutat gymnasiet. Dagen efter han tog examen flög han upp till Sydney och började ett fotoassistentjobb samma dag. Han assisterade i 18 månader innan han startade eget. Hans första jobb var för Saatchi & Saatchi London. Han var 23.

Han talade snabbt, inlevelsefullt och bytte ämne hastigt. Han talade om nödvändigheten att brinna för fotograferandet för att lyckas. Jag nickade men tänkte att jag nog inte gör det på samma sätt som jag brukade; fotograferandet har blivit arbete. Känner inte samma glöd, men det är kanske mer allmänt än fotospecifikt.

Innan jag skulle gå frågade han om jag inte ville ta ett foto till intervjun. Jag hade kameraväskan med eftersom jag skulle vidare till en tekniker och i ett ögonblick funderade jag på om jag skulle ta porträttet eller inte. Hur fotograferar man en av Australiens främsta fotografer? Dessutom med en trilskande kamera. Jag tänkte snabbt om jag skulle ta en oskarp bild eller ingen bild alls. Jag fegade ut och stannade i tryggheten i orden, vilket måste ha verkat aningens märkligt förklaring till trots.

Det var stressigt i studion och jag tackade för att han hade tagit sig tid att göra intervjun. När jag kom hem sent igårkväll lyssnade jag av mobilen. Ett meddelande att dagens intervju var avbokad , en fråga om vi kunde omboka.

8.27.2008

The Lovers

Inte bra

Timme efter timme med planering, organisera modeller, assistenter, sminkös, boka plats att fotografera och naturligtvis ordna med kläder och accessoarer. Till ingen nytta. Bilderna förblir oskarpa, liksom de har varit de senaste fyra veckorna. Plåtningar och omplåtningar som kostar pengar och tar tid och kraft, men fortfarande inte en bild som är användbar.

Det finns ett par bilder från geishaplåtningen i dag som är bland det bästa jag har gjort, bortsett från skärpan. Jag ska träffa en ny tekniker i morgon och problemet är akut. Fyra veckors förlorat arbete innebär att jag ligger plågsamt efter.

8.23.2008

Avec le temps

Tanken var en eftermiddagsfika med en av mina vänner som jag inte har träffat på länge. Vi umgicks mycket förra året, men vi har knappt träffats sedan jag kom hit. Det blev som i de gamla dagarna. En fika som blev till vinbar, till restaurang, till cocktailbar, till annan rooftopbar. Vänner som anslöt, andra som gick och vi mötte upp med kära bekanta ansikten.

Han ropade mitt namn högt över baren och gav mig en björnkram medan han lyfte mig utan en chans att komma ner. Det varma, enkla australiska som jag nästan hade glömt bort. Han frågade var jag hade varit. Han påminde mig om en roligare värld utanför min hög med duntäcken och ångest.

Jag satt mitt i den australiska easy goingandan och slappnade av. Medan jag lyssnade på konversationerna runt omkring mig slog det mig att jag har gjort det igen. Låtit arbetet och pressen ta över tills jag blev allt tröttare, allt tommare, tills mörkret kom närmre, tills glädjen försvann. Det är aldrig en sak som gör att man mår dåligt och det blev för mycket. Jag var tvungen att ta ett par steg tillbaka, vila och sedan ta beslut. Stora val tar alltid energi, även medan man är stilla. Jag blev lugn när jag bestämde mig att stanna kvar. Om lite drygt ett år tar jag ut min examen från utbildningen jag går.

Varje gång man ställs inför sig själv kommer man ut starkare, men det tar kraft. Jag är fortfarande trött, men jag mår inte dåligt. Påminns att jag måste ge mig egen tid för att må bra. Jag har accepterat att vissa saker får ta tid, får sänka kraven, sänka tempot, tillit till att det ordnar sig. Det gör alltid det.

När jag skulle gå hem i natt tog han mina händer och höll dem kvar. Sa att jag inte fick gå. Jag gick hem med ett leende.

8.22.2008

Stephane Sednaoui

Han har gjort videos till band som Red Hot Chili Peppers, REM, Smashing Pumpkins, Kylie Minogue, Madonna, U2, men framförallt till Björk. Fast även till de franska gardet, Camille och Alain Souchon. Han är fotograf i grunden och hans känsla för ljus är ständigt närvarande.

Den här visas just nu på moderna museet i Peking. Aningens scary, brutalt naket, för att växla till elegant stillhet.

8.21.2008

Semestertripp

Jag stod utanför mitt hotell och väntade på att bli upphämtad när ett par män gående över vägen mot mig, till busshållplatsen. Den förste såg bra ut, mörkt hår, bruna ögon, men aningen sliten, förmodligen runt 40. Bakom honom kom en annan man och när jag såg honom gå över vägen var första tanken gay. Jag utgick från att de var ett par. Vi skulle med samma buss på en resa ut i regnskogen och sedan tillbaka till hotellet på eftermiddagen.

Den förste mannen pratade livligt och intensivt. Han var från Sydney och han berättade om sina fastigheter i Darling Harbor, paradlägenheten, klippkort på flyget, några restauranger och vinodlingar som han hade köpt för nöjes skull. Han bytte hastigt ämne och hans tanke var snabb.

Bussen saknade aircondition och när gayparet och jag hoppade av på hotellet senare på eftermiddagen föreslog han hotellets bubbelpool. Det lät som en utmärkt idé och vi delade bubbel och satt alla tre i den stora bubbelpoolen. Bubblorna slutade efter en stund och man var tvungen att kliva ur poolen för att sätta igång den igen. Jag reste mig i min bikini och minns att jag reagerade på hans blick, för att vara gay så att säga. Jag var där ensam och han frågade om jag ville följa med dem ner och äta inne i Byron.

En restaurangägare till en annan och det dukade bordet låg med havsutsikt. Några andra vänner till honom anslöt och med italiensk finess fylldes glaset på diskret, tallrikarna åkte in och ut och sedan kom bricka efter bricka med ostronshots. Jag hade honom till bordet och han sa att jag missförstått och att han inte var gay. Hans vän intygade; tog upp plånboken och visade ett foto på fru och två barn. Jag nickade utan att ändra uppfattning. Min bordskavaljer fortsatte berätta om sina framgångsrika affärer och han tog hela sällskapets nota.

En av hans vänner hade biljetter till en spelning dagen efter. Hon bjöd med oss och vi mötte upp för drinkar kvällen efter. Vi befann oss nära Nimbinland och jag kände mig aningens ensam där alla andra runt omkring mig trippade iväg i sina egna världar. Sydneymannen föreslog att vi skulle gå över till en annan bar och just då kändes det som en bra idé.

Han ville lära mig skillnaden mellan styrkan i olika Bloody Mary. Som om jag inte visste, men lät honom hållas. Han sa att han just gjort slut med sin flickvän, att det var därför han var på semester. Han frågade när jag ville ha familj.

Vi mötte upp med de andra och vi bytte nattklubb mot nattklubb när närheten till Nimbin åter gjorde sig påmind. ”Öppnar hjärtat”, sa han. Jag tackade nej; jag var där för att läka mitt. Vidare till nästa dansgolv. Hans hjärta öppnade sig lite väl mycket och jag orkade inte lyssna, gick bort till baren, var på väg hem när han var intill mig. ”Jobbiga bilder, måste komma ut”, sa han och ville följa mig hem. Inte läge att säga nej eftersom vi bodde på samma hotell, om än i olika delar.

Han gick långsamt och det dröjde innan vi kom till hotellet. Vi var på väg uppför trappan när han hoppade till hysteriskt och sa det var en groda på hans axel. ”Oh dear, here we go”, tänkte jag men fick syn på grodan som kastade sig ut i ett språng och förmodligen mot ett mörkare öde några meter ner.

Vi kom in på hotellet och han bad mig följa med till hans rum. Han var hög; jag var onykter men jag hade inga planer på att följa. Han ändrade strategi, lovade att inte röra mig, även om han sa sig vilja. Han tryckte sig mot mig och han fick förmodligen inte det gensvar han önskat när han sa ”det här är ögonblicket när det är tänkt att du ska krama mig tillbaka”. Jag gav honom en avskedspuss på kinden, stängde dörren om mitt hotellrum och hörde hans steg tystna i korridoren.

8.20.2008

Strejk

Lärarna på mitt universitet strejkar i dag och jag fick en dags ledighet. Australierna är inte ett strejkande folk och det är den första strejken jag stött på under min tid i Australien. Dessutom är det mycket strukturerat och jag fick besked om den redan igårkväll så att jag dessutom fick sovmorgon.

Annat var det i Frankrike. Antalet möjliga och omöjliga strejker som jag upplevt är klart fantastiska. Tåg, tunnelbanor och flyg strejkade garanterat kring lov och helger. Posten försvann också under regelbundna strejkperioder.

Till de mer våldsamma strejkerna var universitetsstrejkerna under våren 2006. En dag när jag kom till arbetet på universitet var dörrarna kedjade och stämningen var argsint. Strejkerna drog ut på tiden och jag åkte till Paris och fastnade mitt i manifestationerna under en shoppingrunda.

En av de mer originella strejkerna var när bankomatpåfyllarna försvann. Stadens bankomater tömdes rekordsnabbt och att få tag i kontanter blev omöjligt. Den strejken varade dock inte länge. Men den värsta av dem alla var när sopgubbarna gick i strejk. Stanken var fruktansvärd och det var bokstavligen till att kliva över sopberg längs med trottoarerna.

8.19.2008

Brevet

”Berätta för mig”, sa en av mina vänner där vi satt på restaurangen. ”Berätta vad?”. ”Vad som helst, du har alltid historier om människor du träffat; beundrare jag inte minns namnen på”. ”Har jag inte, single remember?”. ”Please?”

Det kom ett kärleksbrev. Eller något liknande, uppvaktande. Den typen av brev som värmer varmast när den kommer från någon man tycker om. Det här var från en man jag inte känner, bara har träffat som hastigast. En gång.

Han kom fram till mig på en middag. Jag visste vem han var men hade förmodligen inte vågat säga något. När jag tänker efter var det få som gjorde det. Han är ett välkänt namn i fotografvärlden, arbetar och reser över jorden, uppenbart framgångsrik.

Jag förvånades när han inledde med att öppet ge mig komplimanger. Han måste vara en femton år äldre och han verkade överraskad när han förstod att jag var fotograf. Vi pratade och jag gav honom mitt kort, tänkte arbete, tänkte inte mer på det.

En kort tid därefter kom ett brev. En inbjudan till ganska fantastiska platser även internationellt. Det handlade om foto, men det handlade inte om foto. Han sa att han hade letat efter mig, men att jag redan hade gått. Brevet förvirrade mig och jag läste med växande vemod. En ensam man bakom framgången.

8.18.2008

Selektivt minne

Jag gick långsammare än vanligt genom den mörka gränden, medvetet utan att fastna med klackarna mellan kullerstenarna. Jag var ändå för tidig när jag klev in i den undangömda baren. Mina vänner hade inte kommit och jag gick fram till baren. Det var ännu tidig kväll och det var glest i lokalen. I baren stod tre män, två som tittade på mig uppifrån och ner, den tredje som tittade på mig med blå ögon men sedan sänkte blicken till papperna på bardisken.

De två männen började prata medan jag väntade på min drink. Jag tog drinken och gick bort till ett bord, tog av kappan och jag hörde de två männen kommentera min klänning. Upptäckte att jag inte fått något sugrör och muttrade lite när jag var tvungen att gå tillbaka till bardisken. Jag gick till den delen av baren där den ensamme mannen stod.

Framför baren var en stor glasdörr och medan jag sträckte mig efter sugröret stannade en man till utanför glasdörren på gatan. Han skickade en slängkyss och den blåögde mannen intill mig sa ”jag tror inte den var ämnad för mig”. Vi hann inte prata någon längre stund; papperna vid hans sida var en hastig genomgång av replikerna innan han skulle vidare upp på scen. A one man show, men då visste jag inte att det var hans, visste inte vem han var. Vi sågs igen, men tiden var fel. Och jag lämnade Melbourne med hans blå ögon och omfamningar i mörka gränder i minne. ”För tidigt, inte försent”, skrev en läsare i en kommentar förra året när jag skrev om den blåögde mannen med de vackra orden.

Ingen av oss släppte omfamningen helt medan jag var i Sverige. När jag återvände till Melbourne var stan klistrad med reklam för föreställningen han var med i och överallt påmindes jag av honom, men jag väntade med att höra av mig. Mina vänner var på mig och jag är inte säker på varför jag avvaktade, kanske rädd att förstöra ett bitterljuvt minne. Jag satt på ett café när jag slog upp tidningen och där var han. Hans blå ögon och det fanns inga ursäkter bara längtan. Jag skickade iväg ett sms, sa att jag var tillbaka, inget mer. När vi träffades ett par dagar efter var hans första fråga när jag kom tillbaka till stan. Det var lätt att falla in i hans armar igen.

8.17.2008

Knock Knock

Jag sov djupt när jag vaknade av att någon ringde frenetiskt på min dörrklocka. Min lägenhet och lägenheten intill delar en liten entré vars dörr leder ut till hotellkorridoren. Den dörren var tidigare låst. Var, eftersom mina förra missbrukande grannar bestämde sig för att bryta upp låset och sedan dess har entrélåset inte blivit lagat. Min hyresvärd har sagt att låset är på väg, men det har inte hänt något och eftersom min lägenhet är låst har jag inte funderat speciellt mycket på det.

Men jag gjorde det i natt. För medan jag yrvaken satte mig upp i sängen vid ringandet på min dörr hörde jag entrédörren öppnas och någon tände ljuset i min entré. Jag blev absolut livrädd.

Första tanken var att det var mina gamla missbrukande grannar, andra tanken var att det kunde vara mannen jag datade, men är över så det var ju dumt. Jag väntade ingen och klockan var efter två. Dessutom går det inte att komma in på planet jag bor utan att ha kort. Fortfarande yrvaken ringde jag ner till hotellreceptionen och sa att de fick skicka upp en vakt. Han anlände några minuter senare, men då fanns det ingen här.

Den byggnad jag bor i rymmer ett femstjärnigt hotell och hotellet äger i princip alla lägenheter utom de som har utsikt mot Yarra River. Det är en sådan jag hyr. På mitt plan finns bara fyra hotellrum, resten är privata och kanske var det en onykter hotellgäst som gått fel. Jag vet inte och i efterhand förvånar det mig att jag blev så rädd. Men rädd var jag.

8.09.2008

Julfest

Australierna älskar kostymfester och under min tid i Melbourne har jag varit på fler temafester än under alla mina år i Sverige. Förra helgen var det en grafisk designer som hade fest. Temat var ränder och det var guldrandig klänning som gällde.

Igårkväll skulle jag ha varit på en annan temakväll men det har varit en tuff vecka. Temat var julfest och när jag frågade henne varför sa hon ”om Jesus firar sin födelsedag med julafton kan jag göra detsamma”.

8.05.2008

Just saying

Lön
Heltid
Fast inkomst
Intressant arbete
Trygghet
Nära familj
Vänner

Always on the run

Vi håller pa att förbereda fotoutställningen på institutionen men när det blev dags att måla for en stund sedan smet jag. Not my thing. När fotografen Loretta Lux fick frågan varför hon blev fotograf och inte fortsatte som konstnär svarade hon att hon inte tyckte om kladdiga färgtuber och en rörig studio. Jag förstår henne. Dessutom har jag en av mina favoritklänningar på mig.

Det var tänkt att jag skulle träffa en man som räknas till en av Australiens främsta reklamfotografer. Han ställde in när han behövde resa iväg pa ett jobb. Istället hände något annat. Jag har fått ett jobberbjudande från en reklambyrå. I Sverige.

8.03.2008

Strange

Ibland undrar jag om jag har en tendens att dra till mig alla möjliga underliga typer. Jag gick hem sent längs Flinders Lane. Vid korsningen Queen Street fick jag stanna till vid ett rödljus och intill mig stod ett par överförfriskade män i 40-årsåldern. ”Har du något emot att vi följer efter dig”, sa en av männen. Först ignorerade jag honom och bara gick. Men han gjorde som han lovat, han följde efter mig som en skugga och jag vände mig om.

Han sa att de var på väg till en herrklubb på King Street, men tyckte det var trevligare att följa med mig. Jag skickade iväg dem i riktning mot China Town. Jag sa inget om Melbourne har en testperiod av absolut inträdesförbud efter halv två på natten. En idiotisk regel som förhoppningsvis inte kommer att gå igenom permanent. För de båda herrarna betydde det en tjugo minuters promenad för att inte komma in igen.

Eller det här. Det kom ett mejl från en fotograf som jag knappt känner, bara har träffat på ett branschevent. Han är garanterat över 50 och han frågade om han kunde få ett foto på mig. Inte för att han hade glömt hur jag såg ut, men för att han ville ha ett minne av min mörka ögon. Inte.

På Smith Street hittade jag en underkjol i 50-talsstil. När jag skulle betala för kjolen sa mannen att det var en lovely outfit. ”Du är också lovely”, fortsatte han. ”Bara ge mig kjolen” sa jag medan jag gav honom min argaste blick. Fanns egentligen ingen anledning att bli arg, eller arg var jag förstås redan.

8.01.2008

No need to hide

I jakt på rätta accessoarer hamnade jag på Smith Street. Det är ett aningens ruffigt område och medan jag gick längs med gatan ropade förvirrade människor efter mig ett par gånger. Jag gick in i en liten butik med peruker i skylten. Jag frågade vad en av de blonda perukerna kostade.

”Inte behöver du någon peruk med ditt långa lockiga hår”, sa den medelålders damen.
”Det är till en plåtning”, sa jag.
”Jag förstår; jag har en flicka som brukar komma in och köpa tio peruker åt gången. Hon arbetar som dansare på en nattklubb”.
”Nej, inte den sortens foto”.
”Jag förstår. Du borde ha en peruk med rakt hår i en annan färg än din egen”.

Jag köpte ingen peruk.

7.31.2008

I heard it through the grapewine

Kom hem och kollade Facebook; tappade upp ett bad och klev ner i det brännande vattnet. Det blöta håret ringlade sig ner över bröstet. Senast jag såg honom höll han mig hårt mot sitt bröst. Kysste min nacke, hals, viskade ord som fick mig att känna mig trygg. Han är komiker, ståuppare, skriver för TV och hans sms fick mig alltid le. Men så kom de alltmer sällan, tills det blev tyst.

Det finns inte mycket mer att säga och det har gått en tid sedan jag insåg att han inte tänkte säga något alls. I heard it through the grapewine. Ni vet hur det kommer upp små texter om ens kontakter på ens hemsida på Facebook. I dag stod det att han är i en relation med.

Inte för att jag vill tillbaka och klart att jag redan förstått, men någonstans gör det ändå ont. Vi har känt varandra sedan förra året; vet inte varför han inte kunde säga det till mig. Eller kanske det var det han gjorde.

7.25.2008

Torsdagsmingel

Fotoevent igårkväll och jag hade lovat att komma. Det var i samma lokal som jag var på ett reklamevent förra året i Melbourne. Den gången kände jag nästan ingen i rummet; den här gången kände jag igen de flesta. Träffade vänner från Sydney, minglade bland Melbournefotografer till fria drinkar och band som spelade.

Efterfesten var på en trendig bar längs med Yarra River. Jag gick ut på terrassen och jag kom nästan av mig när en man ställde sig intill mig. Jag skulle använda honom som modell any time. Några år äldre, bruna ögon, kort hår, skäggstubb och när han presenterade sig fick jag ännu svårare att koncentrera mig. Jag kände inte honom, men känner till hans arbete. Dokumentärfotograf, vanligtvis med lite dystra stämningsfulla bilder, ofta svartvita serier i högkontrast.

När jag pratade med dokumentärfotografen närmade sig en kvinna. Hon sa att hon var tvungen att gå fram och berätta hur vacker hon tyckte jag var. Tack sa jag och bytte ämne. Men hon fortsatte prata om min mun, min hårfärg, min kropp och jag blev allt mer obekväm, speciellt som hennes blick visade att hon var påtänd förvirrad. Jag ville mest att fotografen skulle gå in, lätta upp, men han rörde sig inte, rörde mig inte.

Dokumentärfotografernas styrka är att observera och fånga det som inte alltid är uppenbart. Han talade om viljan att få gå in i okända miljöer och gestalta dem för sig själv, för andra. Jag gör ofta tvärtom. Kreerar, skapar scener, stämningar och miljöer. Men när vi pratade tänkte vi lika om mycket. Vi pratade länge.

7.23.2008

ABSOLUT ICE

ABSOLUT ICE.

Dagens studioarbete.

(För att vara tydlig är det alltså en fotouppgift på min utbildning och inte ett kommersiellt arbete.)

7.21.2008

Intervjua och intervjuas

Australien må vara ett stort land, men den australiska fotovärlden är mindre än man först kan tro. När jag klev in i på Lynton Crabbs studio på Chapel Street var det en ung man som öppnade. Jag kände igen honom, men kunde inte placera honom.

Jag var där för att intervjua Lynton, en etablerad fotograf framförallt inom reklam, men när han kom in var han mer intresserad av att intervjua mig. Han undrade om jag hade träffat den unge mannen och sa att han blivit utnämnd till årets unga fotograf i förra veckan. Det var där vi hade träffats, på screeneventet och prisutdelningen i Sydney.

Lyntons första fråga var om han kunde få se min folio. Jag hade den med mig och är glad att jag nyligen uppdaterat. Han bläddrade utan att säga något. När han slog ihop den frågade han om jag hade en designbakgrund. Jo. "Och du föredrar att fotografera människor, inte sant?" Jo. Vi fortsatte intervjun. Han ville veta min bakgrund, utbildning, ålder, om jag hade australisk pojkvän, om jag hade för avsikt att stanna i Australien, fotoinriktning osv.

Sedan bytte vi och han gav mig tid att intervjua. Han pratade engagerat om den sociala sidan av arbetet och möjligheten att gå in olika miljöer och fotografera. När jag gick erbjöd han mig att komma tillbaka och få kritik på kommande arbete. Guld.

7.20.2008

La petite princesse

Det kom ett sms från Sverige. En av mina vänner har fått en liten flicka. Flera av mina barndomsvänner har barn, ett, en del två. Det är skillnad när det är en av mina närmsta vänner som fått barn.

Vi gick första dagen i skolan tillsammans; hon och jag fortsatte sedan att dela bänk i tolv år. Vi visste det mesta om varandra då och även om vi inte längre delar vardagsminnena, vet vi fortfarande det viktiga om varandra.

Barn kräver rutiner och jag har inte det i mitt liv. Kommer inte ha det på ett tag. En australisk man frågade mig på vår första date om jag ville ha barn. Nej, det gjorde han inte. Han frågade varför jag inte hade barn. Jag kunde inte avgöra om han skämtade eller inte, så jag frågade hur många barn han hade. Lika många som du, sa han och log.

7.18.2008

Meta

Jag har en uppgift att skriva en analys av två bilder av en fotograf och motivera vad det är i bilderna som jag tycker om, både tekniskt och emotionellt. Jag skrev ut ett par bilder av Trentan och satt på stranden i Sydney och ritade och skrev ihop texten snabbt i min visual.

Den andra delen av uppgiften är att skriva en analys av min fotografiska stil med utgångspunkt i två av mina bilder. Inte alls enkelt. Jag försökte i Sydney; jag har stirrat på skärmen ett tag nu.

A Midsummer Night's Dream

The Ring

7.16.2008

Zebrano

Det här var ett av mina favoritcaféer i Stockholm. Jag har suttit i timmar och filat copy i de små skinnfåtöljerna med en chaite intill. No more.

Vantan

Jag sitter pa en flygplats och vantar. Alltid vantan, kanns som jag suttit har forut, pa exakt samma plats, olika tidpunkter, olika lander, men kanslan forblir densamma. For ett ar sedan jag satt i Sydney pa vag till Sverige.

Jag traffade en reklamfotograf igar som erbjod mig arbete som fotograf i Sydney. En bra studio, intressanta uppdrag, men jag kommer inte lamna min utbildning. Inte an. Inte detta ar. Kanske inte alls. Det finns ett lugn i att veta att jag ar pa ratt plats just nu och att jag kan vila i det.

Jag var i Paddington pa ett branschevent igarkvall, mest fotografer, en del reklamare och jag pratade med en man fran Sydneykontoret pa samma byra som jag var pa i Stockholm. Traffade en musikproducent som ville att jag skulle ta bilder till honom. Eller det var innan han visste att jag var i Melbourne; damn sa han; jag som tankte vi skulle jobba ihop.

Nar jag stod och pratade med en reklamare som jag kande sedan tidigare kom en ung fotograf och fragade om rad for hur man tar sig in i reklamvarlden. Min reklamvan sa vilken byra jag varit pa och sedan forsvann han, over and out. Kandes narmast surrealistiskt.

Det blev den svarta glansiga klanningen med en troja over. Det var livemusik, fria drinkar men nar jag trodde att jag fick en vodka cranberry fick jag en whiskey cranberry. Det var ett whiskeyforetag som sponsrade men jag satte whiskeyn till sidan och fiskade upp ett vinglas fran en bricka istallet.

Efterfest pa en bar nagonstans i narheten och det visade sig att en annan fotograf fran Melbourne bodde pa samma hotell som jag. Vi bestamde att dela taxi, men nar jag ville tillbaka ville han festa vidare. Sa jag lamnade eleganta Paddington bakom mig och promenerade hem till hotellet pa George Street. Nu ska jag ta flyget hem till Melbourne.

7.15.2008

Ro

Det kommer aldrig bli nagon landskapsfotograf av mig. Tidiga morgnar ar inte min kopp, speciellt inte pa semestern och jag var pa stranden lagom till lunch istallet. Tillbaka i stan och jag ar forfarande helt lugn. Jag vaxte upp vid havet men det ar nastan som jag glomt hur rogivande det ar.

Jag kan inte bestamma vilken cocktailklanning jag ska ha i kvall, den svarta axelbandslosa lite langre, den svarta med tunna band i glansigt tyg eller den svarta med lang arm. Jag onskar jag hade tagit min prickiga. Den hade varit perfekt.

7.13.2008

Converse vs Vans

Jag lamnade mina Converse i Sverige och tankte kopa nya har. Det har jag inte gjort an. Jag vill ha ankelhoga sa att kanten inte syns om jag har leggings, men jag har funderat pa om jag ska svarta, limegula eller gra. De gra var i lite mjukare material och det lutar at dem. Min garderob ar svart och da blir det jobbigt med gult, men samtidigt fint till sommaren. Svart funkar alltid. Sedan finns det saklart vans ocksa. Tricky.

Vila

Formodligen kan man ha roligare en lordagkvall i Sydney. Det fanns inget pa TV; jag hade inte min laptop med mig och jag tillbringade kvallen i sangen under massa filtar och forsokte komma pa losningar till ett antal kommande platningar. Vodka och mode.

Somnade tidigt och vaknade sent och kande mig helt utsovd. Kan inte minnas nar jag gjorde det senast, vaknade utsovd alltsa. Det narmar sig lunchdags innan jag har hunnit fa sa mycket som en te i mig.

7.12.2008

Gallery hopping

Sydney visade sig fran sin basta sida och i solsken borjade jag ga langs med Oxford Street pa vag till ACP. Dar fanns en trevlig ung man och nar jag sa att jag var fotograf gav han mig en karta och vagbeskrivningar till de basta fotoutstallningarna i stan. En del hade jag pa min lista, andra inte, och gallerierna har sysselsatt mig storre delen av dagen.

Ett par gator fran Oxford Street blev det tyst och jag gick kvarter efter kvarter med sma valmaende hus i basta Notting Hillanda. Manniskorna som passerade mig pa gatan var vackra och jag nadde galleri Kaliman. Fran omradets elegans in i ett visserligen lika elegant rum men som var fullt med maximalistisk grafitti hangande pa stora dukar. Blod, drama och pirater och jag saxade mellan kapade hander och avsagade ben som hangde i kedjor fran taket. Mycket underligt.

Det var rockfoto av Philip Morris pa Blendo, minimalistisk high key av Hicks pa Stills gallery och sedan efter lite letande hittade jag till galleri Roslyn Oxley. Jag ville se deras foton av Bill Henson och jag hade tagit kontakt med dem i forvag for att fa se dem. For ett par manader sedan polisanmaldes utstallningen och det har skrivits artikel efter artikel i tidningarna om konst och censur.

Pa galan i Brisbane var det en man som sa "foto ar det som man backar in i pa ett galleri medan man tittar pa skulpturerna. Eller det var fore Bill Henson. Nu gar man in i en tom vagg". Den korta historien ar att modellen var omyndig nar bilderna togs och att hon ar naken fran midjan och upp. Det ar en langre diskussion om vad som ar etiskt och inte men det ar viktigt att satta bilderna i sin kontext. Hursomhelst ville jag garna se dem och det fick jag. Om man bortser fran modellens alder ar de tekniskt valgjorda och starka, narmast vackra.

Det blir mer modernt i morgon tankte jag. Nu ar jag mest trott och hungrig och ska leta upp nagon restaurang i narheten av mitt hotell.

7.11.2008

Sydney

Senast jag var i Sydney var jag fantastiskt jetlagad och dessutom förkyld och febrig. Vi såg saker som skulle ses och gick på opera på Operahuset. Sydney är vackert, men det regnade oavbrutet och jag var trött.

Förra året datade jag en kille född och uppvuxen i Sydney och han pratade ofta engagerat om sin hemstad. Jag var förmodligen inte lika entusiastisk när han mumlande i mitt öra att han skulle visa mig Sydneys alla hemligheter. Det gjorde han inte och Sydney återstår att upptäckas på egen hand. Jag åker tidigt i morgon.

Lycka till

Medan jag väntade på en kursare läste jag på anslagstavlan.

Wanted two male students, Indian Gujarati, vegetarian, clean and non-smokers for shared accommodation.

7.10.2008

-

Nordisk kyla

Det var minus tio grader i dag. Inte utomhus, där var det runt tio grader plus, men inomhus var det minus tio grader. På Melbournes Ice Bar.

Det är något av ett projekt att komma in i baren, inte på grund av antalet gäster utan på grund av säkerhetskraven. Ett indiskt par stod framför mig i kön och de blev utfrågade om de var vana vid kyla. Det var de inte. Efter att de betalat fick de först täckjackor, moon boots, mössor och sedan drog de luvorna på termojackorna över mössorna. Slutligen tog de på sig enorma termovantar som skulle fästas med band runt handlederna. Instruktören fick hjälpa dem att fästa vantarna och jag funderade på hur de skulle lyckas få i sig något av drinken som ingick.

Jag tittade fascinerat när de fick varsin larmbricka runt halsen. ”Om 25 minuter börjar den pipa”, sa hon. Då var det dags att dricka upp för fem minuter senare var barbesöket över. Den begränsade tiden hade med kölden att göra och det gick utmärkt att gå ut och värma sig i omgångar under de maximala 30 minuterna.

När de var påklädda var det min tur. Jag är svensk; jag är van vid kylan så kan jag slippa termojacka, moonboots, mössa och vantar, thank you very much. Det indiska paret tittade förundrat på mig som om de mött en livs levande viking från norr. ”Det är alltid så kallt i norr, inte sant?” sa kvinnan. Jag kunde inte förstöra det gnistrande i hennes ögon, så jag sa ja. ”Stämmer det att solen aldrig går upp?” frågade hennes man. Absolut, sa jag.

Instruktören tryckte på knappen och den tjocka dörren öppnades och vi blev stående i den lilla hallen. Tänk er ljudet i kön på Lisebergs värsta åkattraktioner, de nervösa upprymda skratten. Så lät det indiska paret. När den första dörren stängts öppnades dörren till baren och vi kunde gå in.

Ett par minuter senare hade de fått nog av kölden i isbaren. De nickade nästan vördnadsfullt mot mig innan de återvände tillbaka ut i den australiska värmen.

7.08.2008

Trent Parke

Trent Parke är en av de fotografer jag tycker mest om. Född på 70-talet i Australien och dessutom Australiens enda Magnumfotograf. Han är känd för sina starka kontrastrika scener från Sydney, de dokumentära bilderna från hans bilresa runt Australien och hans undervattensbilder.

Det är ofta bilder på ensamma människor, en man ensam i havet långt under ytan, människan mot naturen, människan i naturen. Eller den ensamma pojken i väntan på att korsa gatan; en bild som döljer mer än den berättar. Det finns en gnagande mystik i hans bilder som tilltalar mig.

7.06.2008

Samanthavarning

Sista helgen av ledighet och sista utgången innan det är tillbaka till vardagen. Kvällen började på topp på Double Happiness. En lite bar, kanske runt 25m2, trångt, alltid fullsatt, alltid roligt och kalasbra cocktails. Det blev en Mr Foo, som innehåller chilivodka, lime, ingefära, mynta och koriander. Mr Foo fick det plattade håret att locka sig av hetta.

Från den varma öppna brasan på Dubbla Lyckan och vidare in på nattklubben LOOP. Elektronisk musik och flera DJ:s, storbildsskärmar över väggarna. Efter ett tag lyckades vi få plats vid några höga barstolar och det blev en ny runda. Jag skulle sträcka mig efter min handväska samtidigt som jag vände mig om för att höra vad Sandra sa. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till, men med ryggen mot det höga barbordet stötte jag till min vodka cranberry som landade snyggt i mitt knä. Hela orörda drinken. Jag hade på mig en viskosklänning och att säga att det blev plaskblött rakt in på kroppen var en lätt underdrift. Det droppade vodka om mig.

In på tjejtoaletten och konstaterade att handtorken var trasig. Jag gick tillbaka ut till mina vänner som vid det laget dubbelvikt skrattade. Ash var räddare i nöden. Häng med in på herrtoan sa han. Han först, jag efter och lyfte upp kjolen lite fint under handtorken och försökte få klänningen att åtminstone sluta droppa. In kom först en kille som försvann in i ett bås; de som följde var inte lika pryda och tog pissoaren bakom mig. Någonstans där bestämde jag mig att den halvblöta klänningen var torr nog. Och att det var läge att dra sig hemåt i strumpbyxor och klänning efter en blöt natt.

7.05.2008

Varför?

One Man. Four ex-girlfriends. Four hotel rooms.
Some Girls is a cross-country odyssey to make amends for past sins... or is it?

Dramat var enkelt på ytan. En man som väljer att möta fyra av sina tidigare flickvänner på fyra olika hotellrum innan han ska gifta sig. Om ni har för avsikt att se Some Girl(s) av Neil LaBute får ni sluta läsa här, eller är det som att se de klassiska operorna, baletten eller dramerna. Handlingen är välbekant, ändå är upplevelsen olik.

Jag kan inte släppa föreställningen och måste skriva om den. La Bute är som en manlig Sofie Calle som skriver om kärlek och smärta men ur en mans perspektiv och det är inget vackert porträtt av en man han gör. Det kunde lika gärna ha varit en kvinna.

Ett första hotellrum. En gift kvinna med flera barn. En man som vill göra upp med det förflutna, veta att ingen ilska finns kvar, ingen sorg över att ”vi gjorde slut”. Hon svarar att ”vi var ett par, vi gjorde saker tillsammans, vi älskade, men slutet var ditt. Det var du som gjorde slut".

Hon vill veta att hon var speciell där och då; istället förklarar att det fanns en annan direkt efter henne. Hon lämnar rummet, men kommer tillbaka ett par minuter senare. ”Vem var hon? Ge mig sidan i skolkatalogen? Ge mig hennes namn?”. När hon får det går hon.

Ett andra hotellrum. En ung femme fatale. Han talar i metaforer och hon kan inte följa. "Det var alltid vårt problem", säger han. "Jag var där fysiskt, men jag gav dig aldrig av mitt inre". Hon skrattar bort det, men frågan blir hängande i luften.

"Det gör ont att vara någon annans andrahandsval", säger hon plötsligt. "Trodde du inte att jag visste? Trodde du inte att jag såg? Kände?" Hon tänder en cigarett och blåser ut den sakta i hans öppna mun.

Ett tredje rum. En äldre strikt kvinna. De hade en affär medan hon var gift; han lämnade staden när deras affär blev upptäckt. Hon konfronterar honom tills han duckar, följer hennes lillfinger.

-Tack för att du kom, säger han.
-Tro inte att jag kom för din skull. Jag är här för min skull.
-Jag är ledsen att jag lämnade dig när du var förälskad i mig, fortsätter han.
-Jag var inte förälskad i dig. Jag var förälskad i drömmen om oss, i drömmen om vår framtid.

Ett fjärde hotellrum. Ett möte med kvinnan han älskat mer än någon av de andra. Rasande vacker och efter några minuter kapitulerar han. Deklarerar sin kärlek och ber om ursäkt att den kom några år senare än han avsett.

Varför nu?, frågar hon. Och han svarar att han var ung, att han var rädd, att såg att hon var framtiden och flydde. Som han fortsatt att fly. Ber att få komma tillbaka, säger att hon är den enda, att det är henne han älskar. Varför?, upprepar hon. Han fortsätter att be. Hon säger att hon måste gå. Hon går.

En ensam man på ett hotellrum i tårar när telefonen ringer. Det är hans blivande fru. Han säger att han älskar henne, att han är på väg hem och att han älskar henne mest av allt. Alltid.

Det var nära cliffhangerstämning i lokalen. Något i varje historia som etsar sig fast, känns igen, repeteras i samma rytm som dramats cirkulära berättande. Så varför?

7.04.2008

Följ ljusen

Följde ljusen som växlade i neongult, turkost, limegrönt och chockrosa. Följde musiken och passerade den ringlande kön utanför klubben. Lyfte fram fotografbrickan som hängde runt halsen, visade för vakten och dörrar öppnades. En bar lika lysande i neonfärger, passerade ett privat cocktailparty i ett rum, gick upp en trappa, följde ljusen längs med golvet och kom in i en blinkande bandlokal. Hängde in skinnjackan och pratade med arrangören och med banden. Tog fram kameran, blixten redo för en lång natts plåtande.

Fotograf Suzy plåtade vidvinkel; jag närbilder. Mycket bilder och i dag har jag blåmärken på knäna och öm efter att ha fotograferat i alla möjliga konstiga vinklar. Fria drinkar i baren. Han har alltid det när han gör sina gig, vilket är bra för min del, men han dricker inte innan han ska upp på scen. Igår var det tvärtom och jag dricker inte innan jag har tagit mina bilder. Därefter är det en annan sak och ni förstår hur det slutade. En grupp vänner, ett par barer senare och sedan hem innan solen gick upp över Melbournes hustak. I dag återstår 6GB foton att redigera. R&R.

7.01.2008

Live från Melbourne

Kan du se mig?

Sista veckan på mitt vinterlov och jag har vänt på dygnet en aning och chattar med svenska vänner om natten och går upp sent om morgnarna. Klockan var runt elva och jag var precis på väg in duschen när mobilen ringde. ”Kan du se mig”, sa han. ”Kolla ner på bron, till vänster om bussen; jag står utanför ditt hus”. Jag svepte ett lakan om mig och smög försiktigt fram mot mina stora panoramafönster från golv till tak. Mycket riktigt, där stod han nere och vinkade. Jag hoppas verkligen att han inte såg mig. ”Kan jag komma upp” frågade han. Ge mig femton minuter, svarade jag.

Bäddade i expressfart, stängde garderobsdörrarna om mitt lilla pentry där disken från morgonen var, plockade undan saker och staplade in i garderoben. Sedan kastade jag mig in i duschen, ut ur duschen på med klänning och smink. Femton minuter senare dök han upp. Väckte jag dig, sa han. Inte alls, sa jag och det gjorde han inte, men det blev aningens snabbare ombyte än vanligt.

Det var min mentor som kom och jag hade inte räknat med att träffa honom förrän på torsdag. Jag ska hämta upp mina nya folioutskrifter på tryckeriet i eftermiddag och jag hade velat visa det färdiga resultatet. Nu fick han se min onlinefolio i stället och han log lite. I sidhuvudet på ACMP ligger en av hans bilder.

Förra veckan gav han mig ett projekt att fotografera och jag har arbetat med det under veckan, men ska jag vara ärlig tycker jag inte att jag riktigt har hittat de där bilderna som glöder. Jag hade planerat att fortsätta fotografera fram tills på torsdag. Nu dök han upp och det var bara att redovisa det som låg i datorn och de var inte presentationsklara. På ett sätt var det bra att prestigelöst visa det som var och han gallrade snabbt och kom med förslag på förbättringar. Det är bra. ”Vi ska nog göra en fotograf av dig”, sa han innan han försvann lika snabbt som han kom på väg till nästa möte.