Nedräkning

Sista timmarna i Melbourne. Sitter vid datorn i burspråket där jag suttit så många gånger förut. Det åskar nu, blixtrar och haglet har just börjat vräka ner, men innan jag har skrivit färdigt kommer det ha slutat igen.

Tittar ut över staden, människorna som hastar förbi längs med flodstråken, vattnet, båtarna som passerar och funderar på om jag sitter här nästa år igen. Det står så på returbiljetten, finns projekt att återvända till, sista året på min utbildning, soloutställning som jag börjat skissa på, men jag har slutat att definiera.

Folion är nedpackad i resväskan, finns möten i Europa, en byrå, andra projekt. Tar det som det kommer när och om det blir konkret, låter det flyta nu. Helst skulle jag snabbspola fram resan till tiden jag står i ankomsthallen. Längtar dit, ändå sitter en känsla av vemod i som jag inte kan skaka av. Ännu ett uppbrott och de senaste tre åren har varit som ett intensivt zappande mellan Sverige-Frankrike-Sverige-Australien-Sverige-Australien.

En vän skickade ett mejl och berättade att livet lekte, att hon hade köpt en stor våning i stan med sin sambo och hennes nystartade företag blomstrade. Hon frågade hur det gick med arbete och kärlek.

Det är bara två år sedan jag hade ett stabilt arbete som svensklektor vid ett franskt universitet. Mycket har förändrats men jag tvivlar inte längre att jag kommer arbeta inom det kreativa området, exakt var spelar mindre roll. Trivs bäst med variationen, men saknar stabiliteten jag en gång hade. Inga band ger frihet; frihet är överskattat när man är ensam sjuk. Och något har förändrats. Jag är tystare, omvärderar, går in i tankar. Det är en lång resa kvar.