10.22.2008

Duvmannen

Nedanför mitt hus, precis före floden finns en bro där tågen passerar i ett ständigt brus. Under bron finns några bänkar med utsikt över vattnet. Ofta sitter där en man. Kanske är han hemlös; han är skygg, tittar sig oroligt omkring, flackar med blicken när passerande kommer förbi, gömmer undan påsen han har i handen. Det skulle vara lätt att ta fram teleobjektivet och fotografera honom, men jag vill inte störa hans rum. Han verkar inte ha något eget och det lilla han har vill jag låta vara hans.

Han tittar åt höger, åt vänster och sedan tar han fram påsen och genast flockas duvor i tiotals runt omkring honom, som om de känner till hans rörelser. Han sträcker ut händerna och duvorna sätter sig på hans armar. Han flackar med blicken och när någon kommer förbi rycker han undan påsen. Duvorna sprids och han vänder sig in mot bropelarna, verkar snarast rädd. Försöker smälta in osynlig mot det grå.

Han tittar sig misstänksamt omkring och tar upp påsen och genast är fåglarna tillbaka runtomkring honom, på honom. Det sprids ett leende över hans ansikte, som närheten av en älskades beröring. Men när innehållet i påsen tömts och han inte har något mer att ge flyger fåglarna bort från honom. Han står där ensam. Slår ner blicken, går tillbaka in i det grå.

8 comments:

Drutten said...

Det skulle nog bli en spännande dokumentär om du följde honom en tid...

Miss Upsey Daisy said...

Läste om åska/storm i Australien. Men jag tror det var i Sydney och inte Melbourne. Märkt något hos dig?

Anne said...

Drutten, säkert. Alla människor har berättelser, en del mer intressanta än andra.

Missy, nog för det blåste alltid när jag var ute, så mycket att jag var tacksam att jag har mitt nya stativ som är mycket stabilare. Men jag tror inte att det var några större problem med blåsten i Melbourne.

Pernilla said...

Vilket fint porträtt du målar upp! Men det är väl så att den som har ett gott konstnärligt öga visuellt även har en god förmåga att måla upp en inre bild för andra människor.

Klothilde said...

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord, men här var det tvärtom. Så vackert och målande beskrivet av dig! Jag tänker också sådär, att alla människor har en historia, och om man bara tar sig tid så ser man den.
Jättefint!

Anne said...

Tack Pernilla.

Klothilde,ja och annars får man använda fantasin. Jag vet inte om han är hemlös, men skulle tro det.

issie said...

åh.

.. mannen med duvorna. du behöver inget foto på honom. jag ser det framför mig när du berättar.

så vördnadsfullt. och hemskt sorgligt.

Anne said...

Issie, då blir jag glad att bilden går fram. Men ja, det är sorgligt. Ensamhet är det.