Duvmannen

Nedanför mitt hus, precis före floden finns en bro där tågen passerar i ett ständigt brus. Under bron finns några bänkar med utsikt över vattnet. Ofta sitter där en man. Kanske är han hemlös; han är skygg, tittar sig oroligt omkring, flackar med blicken när passerande kommer förbi, gömmer undan påsen han har i handen. Det skulle vara lätt att ta fram teleobjektivet och fotografera honom, men jag vill inte störa hans rum. Han verkar inte ha något eget och det lilla han har vill jag låta vara hans.

Han tittar åt höger, åt vänster och sedan tar han fram påsen och genast flockas duvor i tiotals runt omkring honom, som om de känner till hans rörelser. Han sträcker ut händerna och duvorna sätter sig på hans armar. Han flackar med blicken och när någon kommer förbi rycker han undan påsen. Duvorna sprids och han vänder sig in mot bropelarna, verkar snarast rädd. Försöker smälta in osynlig mot det grå.

Han tittar sig misstänksamt omkring och tar upp påsen och genast är fåglarna tillbaka runtomkring honom, på honom. Det sprids ett leende över hans ansikte, som närheten av en älskades beröring. Men när innehållet i påsen tömts och han inte har något mer att ge flyger fåglarna bort från honom. Han står där ensam. Slår ner blicken, går tillbaka in i det grå.