9.30.2007

Pol Pots leende

Vägen genom landskapet. Det går inte att hålla 70 med mindre att man redan känner kurvorna, tjälskotten, spåren. Skillnaden mot vägarna i Kambodja är inte stor. En uråldrig stig, som breddats under århundradena. Belagts med asfalt i modern tid. En beläggning som nu är nött och sprucken. Samhällskonstruktörernas blick är riktad någon annanstans.

Citatet ovan är hämtat ur inledningsraderna på Pol Pots leende av Peter Idling Fröberg. Beskrivningen av Kambodjas svårframkomliga vägar får symbolisera svårigheterna att ta sig fram i sökan på någon slags sanning genom historien. Att tala om en sanning är naturligtvis inte möjligt och inte vad författaren säger sig att göra genom valet av genre. Istället följer vi en skönlitterär berättelse som med bestämda steg försöker ta sig fram genom avstängda vägar och sprucken asfalt i jakt på en förståelse av det oförståeliga.

Det går inte rakt framåt; det går inte fort. Det är inte en resa som går linjärt, försöker inte att göra det. Boken är uppbyggd av närmare 300 kortare självständiga texter som genom sin komplexitet av sammanfogade stigar känns som en mer genuin resa än den som säger sig ha hittat den enda sanningen. Växlingen mellan historia och vardag gör texten lättare att följa trots att det naturligtvis är en allvarlig bok. Att skriva om ett folkmord kan inte vara annat.

Första gången jag träffade Peter hängde jag på hans steg när vi gick längs med Stockholms gator i jakt på ett café i till viss del obekanta kvarter för mig. När man läser Pol Pots leende är det den känslan som stannar kvar. Man följer med någon som vant snitslar sig igenom till viss del obekanta händelser och personer. Mer eller mindre obekanta för mig i alla fall, för det är bara att erkänna att mina kunskaper om den kambodjanska historien är långt mer begränsade än mina kunskaper att hitta bland Stockholms caféer.

Om ni vill läsa mer om boken kan ni läsa här.
Om ni vill köpa boken kan ni göra det här.

9.28.2007

Cheers

Två av mina foton har kommit med i en konstutställning på ett kulturhus/galleri här i Sverige. Den framkallning och inramning som jag höll på att ordna med i förra veckan handlade om att få fotona klara till inlämningen. Jag fick just reda på att båda mina bilder kom med och ska ställas ut under nästa månad. Det är flera utställare inom olika konstformer, men bara jag och en annan man som ställer ut foto.

Det blir till att packa väskan igen för att vara med på vernissagen. Känns helt okej efter att ha minglat runt på otaliga vernissage men alltid lyckats missa mina egna. Eller jag vet inte. Det slog mig just att till skillnad från Melbourne känner jag inte en enda av de andra utställarna. Plötsligt saknar jag fotogubbsen. Men det är klart att det ska bli roligt att mina bilder kommer att ses av en bredare publik. Fredag kväll, fina nyheter och jag öppnade precis en flaska. Champagne någon?

MiniMan

MiniMan

Från Deannas studio när jag inte arbetade.

Den långa resan

10 minuter till resans slut. En rulltrappa som för varje steg leder allt djupare ner under marken. En reklamskylt som bekräftar skeendet ”flickan under gatan”. Steg efter steg, en färd allt längre ner men inte ner i ett mörker, istället omsluten av vita väggar. Ett skramlande blått tåg, ett blått säte i en halvfull kupé. Allt som vanligt. Inget som vanligt

9 minuter till resans slut. På andra sidan gången i vagnen sitter en kvinna i svarta skinnkläder med lila kajal på rökfylld hud. Hennes rörelser är rastlöst ryckiga. Intill henne en orörlig man i jeansjacka som trött lutar sig mot fönstret. Ett par säten ner i vagnen sitter två män i kostym. Deras samtal är intensivt högt och jag sätter på Ipoden för att dölja deras röster.

8 minuter till resans slut. Ray sjunger att han kan hålla mig i sina armar, tänker i ett ögonblick på en annan resa, på en annan man. Framför sitter ett par vars händer ständigt söker varandra.

7 minuter till resans slut. Jag flyttar blicken från paret och tittar på en gällt rosa reklamskylt och hinner räkna fyra olika typsnitt innan tåget hastigt stannar och blicken rycks bort.

6 minuter till resans slut. Börjar läsa tunnelbanetankar om en flicka med snor på klänningen som inte vill bli fotograferad. Hon vill bli sedd. Sträcker automatiskt ut handen och känner på väskan där den tunga kameran alltid följer med.

5 minuter till resans slut. Öppnar väskan och tar upp den svarta anteckningsboken som alltid ligger intill kameran. En avskedsgåva från min vän Grace när jag lämnade Melbourne för ett par månader sedan. Den första tomma sidan närmar sig bokens slut.

4 minuter till resans slut. De oskrivna linjerna fylls på allt hastigare och medan orden blir allt mer närvarande blir tunnelbanevagnens ljud allt ljudlösare.

3 minuter till resans slut. Tystnaden bryts när en äldre man sätter sig intill mig, lutar sig över mig och försöker läsa mina ord. Hans blick flyttar sig från boken till mina lår och jag backar tills ryggstödet tar emot och slår igen boken. Han frågar om jag är författare. Journalist då?

2 minuter till resans slut. Jag möts av nyfikna blickar som väntar på ett svar. Nej och nej. Irriterat reser jag mig upp, tacksam att nästa station är min, men innan jag går lägger jag till. Jag är [nytt epitet utelämnat].

1 minut till resans slut. Kliver av tåget, kliver på en rulltrappa som för varje steg leder allt högre upp. Tänker på det epitet som jag använt för första gången och ler. Bara några enkla steg och ändå. Steg som förändrar.

9.27.2007

Drömmar

Det spelar ingen roll var jag befinner mig, men jag har alltid en mer eller mindre närvarande känsla av en längtan bort. När jag för några år sedan bodde i Stockholm längtade jag ofta till Paris och reste dit. När jag bodde i Frankrike vill jag till Melbourne och flyttade dit. När jag bodde i Melbourne längtade jag efter att se mer av Australien och gjorde det. När jag är tillbaka i Stockholm vandrar tankarna iväg till andra platser, trots att jag inte vill vara någon annanstans rent fysiskt.

Det är som att den inre rastlösheten får ro genom det nya och jag är aldrig så avslappnad som när intrycken är överväldigande. Jag var i Ayers Rock i mindre än ett dygn men minnet från helikoptern av den röda ökensanden så långt ögat kunde nå glömmer jag aldrig. Eller när jag var uppe i Barriärrevet och snorklade bland hajar och fjärilsfiskar, eller båtfärden som jag blev inbjuden på. De gamla kärleksballaderna ekade högt i natten när båten sakta seglade uppför Dante River där krokodilerna simmade i det gröngrumliga vattnet och medan solen gick ned satt vi i fören och drack vin och lyssnade på varandras livshistorier. Främlingar som blev mindre främmande. Fotot nedan är taget från en ubåt i Stora Barriärrevet.

Plenty Fish in the Sea

Men om jag bara fick välja en plats att drömma mig bort till skulle jag välja Tallow Beach i gryningen. Det måste vara i gryningen innan solen har gått upp och förvandlar den ljumma stranden till kokhet och innan det täta diset över regnskogen har hunnit torka upp. Det finns bara ett ord att beskriva platsen. Själsfrid.

Tallow Beach

Nu ska jag återgå till verkligheten och putsa på den mer eller mindre färdigskrivna annonsen jag har till min kurs. I Stockholm.

9.26.2007

Med en djup suck

Med en suck satte jag mig framför datorn för att fortsätta skriva på den uppgift jag började skriva i natt. Bara för att överväldigas av prestationsångest tills jag inte längre fick fram en rad. Jag smällde igen locket på datorn, smällde igen dörren om sovrummet och drog täcket över huvudet. Naturligtvis somnade jag inte.

Så. Nu sitter jag för andra gången framför datorn och bloggar istället. Men någonstans efter den första smällen kom jag att tänka på Alves ord till mig för över ett år sedan då vi talade om skrivande. "Låt inte dina egna krav växa så höga att du inte längre kan överstiga dem". Så jag tog ett djupt andetag och i mörkret kom jag på hur jag ska lägga upp texten. Nu har jag tänt stearinljusen och det är lika bra att skriva i mörkret. Idén är bra och jag är inte det minsta trött ändå.

Intro

”Jag har ett likadant armband”, sa han. Jag tittade ner på mitt armband och på de stora lysande stenarna i gult och blått, tittade överraskat upp på honom och sa lite dröjande. Really? Han fortsatte att berätta att han hade köpt det av flickan framför i toalettkön på en klubb. När han berättade kunde jag inte annat än att le åt hans berättelse och åt det faktum att det var hans första ord till mig. Bara från en copywriters mun.

Det var en vänskaplig inledning, men hans replik fick mig att tänka på andra inledningsrepliker. Jag tänkte på F:s inledningsreplik till mig och kastades tillbaka till en bar i Melbourne. Det var tidigt på kvällen och få människor i lokalen. Jag stod i baren, väntade på en drink, väntade på en vän när en man gick förbi på gatan utanför. Mannen stannade och gav en slängkyss i min riktning. Eftersom jag var den enda kvinnan där just då sa F snabbt ”I don’t think it was meant for me”. Och det hade han förmodligen rätt i.

En av de värsta inledningsrepliker uttalades av en av de hetaste männen. Det var innan han öppnade munnen. Vi var på en fest och jag stod i det öppna köket och blandade drinkar. Jag hade precis sköljt av händerna när han kom fram till mig, sträckte fram handen och skulle presentera sig. Jag förklarade att mina händer var våta. ”No worries, I can lick them”. Oh no.

Den vanligaste repliken måste vara hej du är söt/het/vacker yada yada inte sällan i kombination med att de missar ögonen och fastnar ett par decimeter längre ner. Kanske för att det är en vanlig ölreplik som kommer lite för sent på kvällen. Skillnad såklart om den uttalas med närvaro för det är naturligtvis en klassiker. Men om jag får välja vill jag hellre höra fin. Jag lärde en australisk pojke säga det. Hrm, det var för övrigt han som inledde med att han kunde slicka mina fingrar. Killen behövde hjälp.

Annars har det hänt flera gånger att jag fått inledningsrepliken ”var har du fått blåmärket ifrån?” i kombination med en försiktig smekning över blåmärket. Det kan tyckas som en underlig replik för att vara en av de vanligaste, men saken är den att det räcker att titta på min hud för att den ska färgas blå. Jag har alltid mörka strumpbyxor eftersom mina ben ständigt är fyllda av blåmärken. Ofta har jag något blåmärke på mina armar som tydligen kan användas som inledning. Första gången tyckte jag det var en smart replik, när den kom ofta blev den mindre intressant.

En gång frågade en man andra gången vi sågs om jag mindes hans inledningsreplik. Det gjorde jag inte; han gjorde. Det var inte ens fyndigt. Annars har jag sällan problem att citera ord som betytt något. Men egentligen handlar det aldrig om orden utan personen bakom orden. Inledningsreplikerna alltid underordnade replikören.

Vad är de bästa/sämsta/underligaste inledningsrepliker ni har fått?

9.25.2007

Med ett leende

Ett rum med femton utvalda studenter med ögon som tittade nyfiket förväntansfullt. Alla med ett cv och erfarenheter som speglade en vilja att vara just i det rummet, ett driv att verkligen visa bevisa sin roll. Ett schema; en prestationsagenda. En uppgift att på femton minuter skriva en uppgift och presentera den inför ett rum fyllt av femton bedömande bemötande ögon. Press och prestera. Stress och stundens underbara kreativitet och jag log.

Min text var kort men så kan jag inte låta bli att vända och vrida försöka hitta tvetydighet gömma mer bakom orden än vad som sägs i raderna. Vissa texter var bättre än andra; alla texter var vassa. Och jag log.

En ny uppgift och jag skrev skrev skrev på tunnelbanan hem. Sitter framför datorn med ett glas vin, ett glas cola och i ett nedsläckt rum med endast ljuset från stearinljus. Jag tänker skriva hela natten. Business as usual och jag ler.

Jag är så glad att jag har nått hit och det känns som att jag äntligen har hittat helt rätt. Tydligen behövde jag komma till Sverige för att se det som alltid har varit självklart framför mig. Snarast är det en cirkel som sluts för det var just detta ämne som jag siktade på när jag sökte till universitetet allra första gången direkt efter gymnasiet utan att riktigt förstå vad jag ville. Och jag hade aldrig varit en av de femton i rummet om jag inte hade fyllt mitt cv med de erfarenheter och utbildningar jag har. Med närmare eftertanke hade jag inte vetat att det var just i det rummet jag vill vara. Men nu vet jag och jag tänker skriva hela natten. Med ett leende.

9.24.2007

<:)>

Jag har kodat i tio timmar nu. Jag har inte kodat färdigt men jag har ändå hunnit med långt mer än jag hade trott. Designen är det som är roligt, kodningen är enbart rolig när den fungerar. Och inte ens då är rolig den mest passande beskrivningen. Än så länge ser koden ut som det ska. All good.

Utkylt

Jag sitter i en utkyld lägenhet insvept i ett stort täcke ovanpå lager av kläder. När jag kom in i trapphuset i lördags möttes jag av stora skyltar att värmen var avstängd i huset på grund av en vattenläcka i värmesystemet. Trots att det inte är speciellt kallt ute är det ändå utkylt inne och den enda goda nyheten i sammanhanget är att jag har fått använda mitt stora fluffiga vintertäcke i gåsdun. Mindre praktiskt när man försöker skriva utan att tappa täcket.

Väskorna är uppackade och skåpen påfyllda, ändå ser det tomt ut. Av mina fyra stora bokhyllor har jag inte ens fyllt en och där det förut stod radvis med litteratur och facklitteratur står några ensliga böcker i design varvat med ett fåtal skönlitterära favoriter.

För varje gång jag flyttat har jag tagit med mig allt färre saker. Och jag handlar nästan ingenting eftersom jag inte vet någonting om framtiden. Jag har större utrymme nu än jag haft på länge och jag har till och med kunnat få en hörna till mina målarsaker utan att behöva plocka undan dem för att kunna få plats med datorn. Fortfarande är det en hel del praktiska saker som tar tid, men förhoppningsvis ska det bli bättre snart.

9.22.2007

Flyttpaus

Nu är min laptop nerpackad och allt annat också, i alla fall det som jag har kommit ihåg. Alla kartonger är i bilen och efter ett antal timmars körning i morgon blir det till att börja om igen och packa upp allting. Så meningslöst, så nödvändigt.

Helgen lär gå åt till packning och jag tänkte ta lite bloggledigt. Tillbaka när flyttkartongerna är uppackade. Jag gissar på måndag.

9.21.2007

Fokus

Det börjar bli rörigt bland kontakter och intervjuer och det går inte att tacka ja till allt. Jag tackade nej till två intervjuer i dag och koncentrerar mig på det som jag tycker är mest intressant. En är otroligt intressant.

Jag tänker på ett citat jag läste som gick något i stil med ”när du söker efter något hjälper det att veta vad du letar efter”. Självklart, men ibland det svåraste. Det var först när jag bestämde mig för att koncentrera mig på en sak arbetsmässigt som det lossnade. Steg ett löste sig när jag kom in på utbildningen. Steg två som handlar om relevant arbetserfarenhet är inte klart, men beskedet igår är positivt även om det ännu är tidigt.

9.18.2007

Kartläsare

En vän ringde lite stressad och frågade om jag kunde ställa upp. Han hade lovat att hämta upp en av sina chefer på flygplatsen, men hade fått förhinder. Fin bil, sa han. Automatare, frågade jag. Självklart, sa han och eftersom jag var ledig ställde jag upp. När vi möttes gav han mig nycklarna till en av de senare Mercedes sport.

Ärligt talat är jag fullständigt ointresserad av bilar och var mest intresserad av att få igång musiken. Det var ett visst projekt i den helautomatiska bilen, men jag kan inte säga att den var annat än klart nice att köra. Något nytt att fylla på cv:t med. Sportbilschaufför. Undrar om jag kan lägga till kartläsare också.

9.17.2007

Ett knapptryck för mycket

På grund av det stora antalet arbetsansökningar som vi brukar få, har vi tyvärr inte möjlighet att svara alla dem som är intresserade. Inga telefonsamtal eftersom vi föredrar kommunikation över e-post.

Om företaget bara tar emot ansökan via e-post innebär det att de redan har alla sökandes mejladresser. Hur svårt kan det vara att trycka på en knapp och säga ett ord. Bara en tanke.

Ordlös måndag

Silofly

9.15.2007

Who let you in?

Tidigare i veckan blev en av mina vänner headhuntad av ett stort företag. Hon hade skickat ett cv till dem fyra år tidigare då hon arbetade som butikschef. I dag har hon ett helt annat arbete och när de ringde och erbjöd henne en liknande tjänst som hennes förra blev hon minst sagt överraskad och sa nej. När hon lagt på luren insåg hon blivit så förvånad att hon glömt bort att fråga om både tjänst och lön. Eftersom det har varit turbulent på byrån hon arbetar på i dag ringde hon tillbaka och frågade mer om tjänsten de ville erbjuda henne. Tyvärr var villkoren betydligt sämre än de hon har i dag och hon tackade nej en andra gång.

Två dagar senare fick hon ett nytt samtal. Den gången var det för en större byrå som skulle nyanställa och ville ha henne. Hon var på intervju dagen efter och de gav henne arbetet även om löneförhandlingen sker i nästa vecka. Hon var lycklig att det slutligen hade ordnat sig efter en längre tids missnöje.

I dag fick jag ett mejl från en annan av mina vänner. Hennes nuvarande arbetsplats är inte direkt framåtdrivande och hon har sökt andra arbeten en längre tid. I veckan hade hon varit på en anställningsintervju och eftersom hon inte kunde ta ledigt från arbetet fick intervjun ske före arbetsdagen. Tidigt på morgonen hade hon snabbt bläddrat igenom sin folio medan hon kände sig allt mer stressad. Hon tyckte inte att det hade känts bra, men samma dag hade de ringt tillbaka och sagt att de ville ha henne. När hon minst väntade det har hon nu fått arbete på en internationell och expansiv designbyrå.

Jag kan se hennes leende framför mig och jag är så glad för hennes skull. Det här var precis den chans hon behövde och det kommer gå bra. Hon är duktigt, riktigt duktig på det hon gör. Därför blev jag förvånad när hon skrev att det kändes som att jag läste hennes tankar när jag skrev om rädslan att misslyckas.

Varför är det så vanligt? Varför är det ofta de ambitiösa och duktiga som tvivlar, som inte vågar tro, vågar hoppas eller vågar försöka. Eller är det just för att de aldrig är nöjda som de når längre? Någonstans måste man komma ihåg att den som dömer hårdast alltid är en själv.

Jag ser på mina cv, läser de kaxiga orden och vet att jag kan göra arbetet, men kan inte förmå släppa oron. Orolig att inte få en chans. När jag tvivlar tänker jag ofta på en scen ur Alias och då kan jag inte låta bli att le och höja huvudet.

Lindsey to Sydney:"This is the men's room."
Sydney to Lindsey: "Who let you in?"

9.14.2007

Ett hjärta vitt

Solen strålade under förmiddagen. I eftermiddags öste regnet när min farmor gravfästes. Min farfar såg smalare ut än jag mindes honom där han stod i sin mörka kostym. Mina kusiner vars ögon är en spegling av mina var leende men mörkfärgade under ögonen där mascaran hade lämnat avtryck. Min faster gav mig en välkomnande kram och frågade när jag reser tillbaka till Australien, sa att det syntes att jag mått bra där. Jag log tillbaka och mötte de ögon som var lika mascarafärgade som mina.

Min vita kappa stod i skarp kontrast till de kolsvarta strumpbyxorna till de nyklackade stövlarna. Vid min sida skymtades mina syskonbarn under ett australiskt koalaparaply och ett känguruparaply. Min syster och jag sjöng den sång vi sjungit tillsammans vid så många begravningar förut, ibland för okända, ibland där det känns. När jag hör de enkla raderna ”Jag kan segla för utan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min utan att fälla tårar” tänker jag på ansikten som jag har förlorat och jag klarar inte längre sjunga den utan att det värker inuti. Men för andra kanske smärtan kan lätta och trilla ner längs med kinderna när tonerna lyfte mot en regntung himmel.

Vid graven samlades vita blommor tillsammans med de vita hjärta som mina syskonbarn lämnade. När pojkarna lade ner dem intill graven kom jag att tänka på vad prästen sa till mig när min lilla guddotter döptes. ”I dag håller du henne intill ditt hjärta. Låt henne stanna där”. Jag kunde inte låta bli att tänka på de ansikten jag förlorat och de som kommit till. Hur man bär dem med sig i hjärtat där de kändes. Där de fortfarande känns.

Miss you

Först lämnade Mo oss och sedan Army. Jag anade att något var på gång när skygga Army kröp fram och gav oss möjlighet att köpa hennes förra diktsamling. Kanske kan ni fortfarande köpa den om ni ber snällt och om jag var ni skulle jag göra det. Den är helt underbar. Skriven i ett hjärtslitande tempo och jag älskade den från första till sista raden. Om jag ska vara ärlig får jag erkänna att jag nog snarast läste den från sista raden till första raden innan jag började om och läste den från första till sista som man kanske bör.

Jag vill inte skriva mer med risk att avslöja den som inte vill avslöjas, men ord från hennes diktsamling har fastnat och fraser återkommer i tanken gång på gång. Att nå fram som hon når fram är vad alla strävar efter men få lyckas med. Det har hon alltid gjort i sin blogg också, men ändå är det en viss skillnad att hålla orden i sin hand och känna dess avtryck.

Fan baby, jag kommer sakna dig.

9.13.2007

Kallocain

In media res eftersom jag är lika irriterad som stressad just nu. Annika skriver sin blogg öppet och kanske har ni redan hunnit se henne på dagens löpsedlar. Annika och jag lärde känna varandra genom våra bloggar och sedan även privat.

Jag vet hur hårt hon har slitit med att avveckla sitt företag, söka nytt arbete och alla osannolika turer kring försäkringar och Alfakassa. Att myndigheter använder hennes bloggande emot henne på ett i alla avseende orimligt sätt är lika irriterande som sorgligt. Det är inte första gången det händer en svensk bloggare. Kommer ni ihåg att Virtanen blev stoppad med argumentet att det var känt att han var drogliberal? Det är en annan fråga, men principen är densamma. Det osar Kallocain.

Bara för att

På en site hittade jag en intressant arbetsannons. Jag läste igenom de önskade kriterierna och tänkte check, check, check och började formulera en ansökan i huvudet. Sedan såg jag sista raden där det stod "Rangordning och urval sker efter antal år med relevant arbetslivserfarenhet".

Vad är det? Kan lika gärna sätta upp en skylt med "arbete endast för personer över femtio." Jag tänker söka ändå. Bara för att.

9.11.2007

Cullbergbaletten

Dansens hus släppte nyligen sitt höstprogram och det finns flera föreställningar som verkar lovande. Den föreställning som jag mest vill se är Cullbergbalettens föreställning i början av november. Cullbergbaletten firar 40-års jubileum i år och deras nya föreställning kommer garanterat att vara bra.

Den bästa dansföreställning alla kategorier som jag har sett är Cullbergbalettens avskedsföreställning på Operan som framfördes när Birgit Cullberg gick bort 1999. Då satte de upp Fröken Julie och Romeo och Julia och framförallt Romeo och Julia var fullständigt magisk. Det finns en låt som jag inte längre minns namnet på som jag alltid tyckt speciellt mycket om och när de inledde föreställningen med den låten och sedan fortsatte i samma anda slutade inte tårarna att rinna. Sagolikt vackert, sagolikt tragiskt.

9.10.2007

Kiss

A kiss is a lovely trick designed by nature
to stop speech when words become superfluous.


Ingrid Bergman

Stina Persson

När jag letade folio i Melbourne gick jag länge omkring bland de vackra sakerna på Zetta Florence. Butiken är någons slags motsvarighet till svenska Ordning & Reda. När jag var på Zetta Florence köpte jag flera kort och när jag läste på baksidan upptäckte jag att flera av de kort jag hade valt var gjorda av en och samma designer. Svenska Stina Persson.

Jag har stött på hennes namn tidigare, men i Sverige är hon förhållandevis okänd. Hon har bott och arbetat både i New York och Tokyo och jag tycker mycket om hennes mjuka, men samtidigt starka kvinnliga design. Här kan ni se hennes folioarbete.

9.09.2007

En lång lista

En lista som jag snott från Army. Inte svaren alltså. Frågorna.

Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Maria
Hur lång är du?
I wish I was a little bit taller, men 169
Vem ringde du senast?
Maria
Vem ringde dig senast?
Gösta
Hur löd det senaste sms:et du fick?
You’ve got mail
Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Sms
Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Gifta
När såg du senast din mamma?
I dag
Vilken ögonfärg har du?
Bruna
När vaknade du i dag?
05.45
Vilken är din favoritjulsång?
White christmas
Vilken är din favoritplats?
Melbourne tillsammans med vänner på caféer och barer
Var tror du att du befinner dig om tio år?
Då vill jag ha bott i Australien (igen) och USA. Kanske är tillbaka i fransktalande Europa
Hur stor är din säng?
Min dubbelsäng blev till 140. Suck.
Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar
Är du social?
När jag vill
Vad dricker du till frukost?
Soppa. Jo.
Sover du på någon särskild sida?
Först på mage och sedan snurrar jag runt
Är du en beroendemänniska?
Datorn?
Vill du ha barn?
Ja, men inte nu
Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, franska, spanska, norska och danska. Pratar tyska vid behov, hur mycket som går fram är en annan sak. Har läst lite latin också.
Har du någonsin åkt ambulans?
Ja, fort fort
Vad behöver du köpa?
Vinterkappa
Vad spenderar du helst pengar på?
Resor
Äger du dyrbara smycken?
Je suis femme, n’est-ce pas
Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Har ingen TV nu, men annars är det serier. Lost och Alias typ.
Klädesplagg du senast köpte?
En chiffongklänning i svart och vitt som var oemotståndligt snygg, men samtidigt så djup i ryggen att jag nog sparar den till ett mer privat tillfälle.
Vem är den roligaste människan du känner?
F
Vad ska du göra imorgon?
Fota undervattensbilder är det tänkt
Vad ska du göra idag?
Sova
Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Min kalender
Flirtar du mycket?
Du menar om andra flirtar med mig?
Kan du byta olja på bilen?
Nej, och om jag kunde det skulle jag inte låtsas om det.
Vad borde du göra?
Leta upp telefonnumret till min franska bank

Just married

Det var tio år sedan jag träffade honom senast. Igår stod han klädd i kostym framme i kyrkan och gifte sig med sin älskade. En gospelkör sjöng toner som vibrerade i den höga vitkalkade kyrkan. Ansikten från förr fyllde bänkarna i kyrkan och de unga ansiktena som jag kände då hade blivit äldre. Jeans med gräsfläckar, skoltröjor och kepsar hade bytts ut mot kostymer, glansiga klänningar och hattar.

Brudgummen har bott i USA i några år, startade ett bolag, sålde det och flyttade till Sverige. I kyrkan talade prästen inför församlingen och sa att i en tid av förändring hade ytterligare en förändring skett för brudparet genom giftermålet. Jag tänkte tvärtom, att genom giftermålet ville de ha något stabilt i en tid av förändring.

Just married

9.08.2007

Deb

Det där inlägget var så deprimerande att jag mest har lust att trycka på delete. Något som inte är deprimerande är Debs fina målningar som ni kan se här. Och eftersom jag lovade att lägga upp bilder i färg men inte har tid att redigera bilder nu kommer en gammal bild från april.

Deb befinner sig just nu i Japan tillsammans med några andra australiska graffittimålare. De ska sedan vidare till New York och turnera runt i USA under några veckor. Det är roligt att det går bra och jag hoppas deras målningar får mycket uppmärksamhet.

Girls in Pink

No fear

Nej, jag har inte fastnat i bubblorna och det var inte därför det inte fanns några nya ord att läsa på bloggen igår. Det var första gången sedan jag började blogga som jag inte uppdaterade dagligen och ärligt talat har det gått lite trögt den senaste tiden.

Gårdagen var egentligen en av de finaste dagar jag har haft sedan jag kom till Sverige. Solen strålade och jag hade en ny klänning när jag serverades rätter på spegelblanka vita tallrikar på ett slott. Jag gick omkring i parken på höga klackar bland vänner i slottsparken, längs med det glittrande vattnet och det var en underbar dag. Himlen var molnfri och tankarna borde vara lätta efter att ha kommit in på den kurs som kommer att ge mig precis den specialkompetens som jag behöver. Ändå kändes det tyngre på insidan än det har gjort sedan jag kom till Sverige.

Jag lade mig tidigt och kände inte för något annat än att dra täcket över huvudet och försvinna från världen ett ögonblick. Hellre hade jag försvunnit in i hans trygga armar i ett ögonblick, men det är en dum tanke som snabbt ersattes av hundra andra tankar. Kommer ni ihåg scenen i Timmarna när Julianne Moore känner vattnet svämma över rummet, nästan drunknar i tankarna. Symboliskt med vatten som renar, som rensar eller som bara är för mycket av allt, av oro, av rädsla eller av trötthet.

För ett par år sedan sa en nära äldre kvinna under ett förtroligt samtal till mig att ”du försöker att inte använda dina kunskaper”. Jag skrattade undan hennes ord men vet att hon hade lika rätt som hennes allvarsamma ögon var den gången hon sa det. Jag vet vad hon var ute efter. Min rädsla att misslyckas och att mitt största hinder alltid varit jag själv. Förr gjorde jag bara saker som jag visste att jag skulle klara av.

I Australien andades jag lättare och jag arbetade hela tiden med nya områden där jag ständigt fick pressa mig. Det var både roligare och klart mer stimulerande än en del av de saker som jag har gjort tidigare. I Sverige tog jag typiskt nog kliv bakåt och började söka arbeten som jag inte ville ha men som jag visste att jag inte kunde misslyckas med. Det var bra för mig att det inte blev den svenska skolan.

I exakt en månad har jag arbetat med att ta fram ett nytt 3D-cv, fått det tryckt, skrivit personliga brev, tagit fram adresser och tecknat kuverten. Allt som jag borde ha gjort direkt. Det är klart nu och förmodligen är det första gången i Sverige som jag söker arbete som jag verkligen vill ha. Tanken är att kombinera arbete med kursen som redan får mig att andas lättare.

Branschen är ny för mig, men egentligen är det en naturlig följd av det jag har gjort tidigare. Det är en kombination av ord och bild, men med hjärtat kvar i orden. Jag vet att jag kan göra det bra och det finns inget jag hellre vill just nu. Den tanken gör mig livrädd. Rädd att misslyckas, för jag kan inte rycka på axlarna och säga att jag inte har försökt. Jag kan inte skylla på att jag inte har lagt ner tanke bakom min ansökan. Den här gången har jag satsat allt och det finns inget skydd. För första gången i Sverige skulle jag kunna möta hennes blick och svara ”denna gång har jag använt mina kunskaper”.

9.06.2007

Glädjebesked

Hahaha, total euroforisk lycka. Dansande på bord och bubblor som ramlar över champagneglaset. Eller inte riktigt, men jag är totalt berusande bubblande lycklig, utan champagne that is. Jag kom in! In på utbildningen jag inte talat om.

Jag sökte två och jag kom in på den första jag sökte. Nyss fick jag besked om att jag kom in på den andra och den andra är i detta fall Sveriges främsta i sin genre. Jag var glad att komma in på den näst bästa, men ingen vill vara second best.

Det var rekordmånga sökande i år sa den ansvariga i telefon när jag nyss ringde för att få besked. Många som inte kom in, fortsatte hon förvarnande. Men jag kom in och det var allt som behövdes just nu. Rätt namn på mitt cv som nu äntligen har fått den sista pusselbiten på plats. Good times, good times, som Susannah hade sagt.

I väntan på

I natt vaknade jag av att jag skrek. Rakt ut bara sådär yrvaket och med hjärtat bultande i halsen. Det är ovanligt att jag har mardrömmar och det brukar bara komma när jag har alldeles för mycket omkring mig. Jag är van vid att alltid arbeta mycket men nu är jag mer eller mindre arbetslös för första gången i mitt liv. Just nu är det en period av väntan.

Efter ett tag somnade jag om och vaknade ett par timmar senare av att min systerdotter skrek. Rakt ut, bara sådär men i hennes fall är det inte lika ovanligt. Jag kunde ändå inte sova utan gick upp och klädde på mig och henne.

När vi kom ut i den kalla morgonluften var det fortfarande mörkt ute. Det var tyst och stilla och det enda som hördes var hennes snarkande små andetag genom vågorna nere vid stranden. Diset började lätta men solen kom knappt igenom regntunga moln ändå kunde jag inte låta bli att fota en del. Jag har inte laddat in dem än och jag misstänker kommer att vara lika grå som himlen var. Läge för svartvitt skulle jag tro.

9.05.2007

I guess I'm floating

Floating

Klick klack

I dag var jag upp i gryningen och åkte med min syster till stan där hennes dotter skulle simma för första gången. När jag skulle kliva ur bilen från bagageluckan (big car, jag var alltså inte i bagageluckan) lyckades jag fastna med klacken i en stor bag. Kanske ska jag vara glad att jag klarade mig ur bilen hel med tanke på fallhöjden. Det gick värre för klacken till mina älsklingsstövlar från Chapel Street som for all världens väg. Jag har inte återhämtat mig än från åsynen av min stövel i två delar. Jag hoppas att det går att fixa till dem men jag har en känsla av att det är önsketänkande.

När min systerdotter hade simmat klart lade jag henne på en duschbänk och jag ställde mig vid sidan om och tvålade in henne. När jag hade sköljt av henne kände jag plötsligt något varmt och hoppade till sidan. Fråga mig inte hur det gick till men på något sätt lyckades jag sätta igång de automatiska duscharna. Blött blev det. Min syster kom ut lagom för att se spektaklet och hon går fortfarande omkring och börjar skratta med jämna mellanrum.

Resten av morgonen var jag iklädd en blöt kjol och trippade omkring i stan på tå. Det lät konstigt, ett klackljud – tystnad – nytt klackljud – tystnad. Förmodligen såg det ännu mer konstigt ut. Min australiska vän som är på besök från Canberra menade att det inte syntes alls, men jag tror det snarast var av vänlighet. Vi åkte sedan ner på stranden där jag gick barfota i timmar längs med vattnet i den solvarma sanden.

9.04.2007

En hög med handskrivna kuvert

En skrivande kollega har fått en förfrågan på ett intressant projekt med stor exponering och det är en bra chans för honom. Han har ett bra koncept och bad mig om respons på en redan bra idé. Medan jag satt och skrev mina tankar kring projektet tänkte jag på att jag har valt rätt. Jag tycker det är roligt med ord och layout och det är vad jag kommer att fortsätta med i höst, men inom en delvis ny bransch för mig.

Hela dagen har jag letat adresser och namn att skriva på de specialdesignade kuverten till mitt cvutskick och ändå är jag inte klar. Det tar tid att hitta rätt namn och medan högen med de handskrivna kuverten växer finns det två tankar som ständigt finns närvarande. Jag börjar känna en viss oro inför kommande intervjuer; jag är ännu mer orolig att jag inte ska få några intervjuer. Sedan tänker jag såhär. Det räcker med ett ja. Bara ett.

Nostalgitripp

Igår bjöd jag in gäster till mina föräldrars hus. Med ett tomt hus passade jag på att bjuda in mina middagsgäster. Det var något av en nostalgitripp att laga mat i mitt föräldrahem och sedan ta emot gäster från min barndom. I nio år gick vi i samma klass och en kärna om nio personer har hållit kontakten genom åren. Vi har försökt ses över en julfika en gång om året när flera har varit tillbaka i hemstaden.

Vi känner varandra även om vi inte längre känner till allt om varandra. Det blir nästan som ett rollspel där alla har sina givna roller. Den superintelligenta matematikern med störst hjärta av oss alla, men som hade smält in bättre i 60-talets love peace tillåtande samhälle. Läraren vars senaste pojkvän behandlar henne allt annat än hänsynsfullt. Psykologen som flyttat tillbaka från ett glassigt liv nere vid Medelhavet och nu vill hjälpa alla. Supermamman med två barn och en övergiven karriär. Sminkförsäljaren som aldrig använde smink när vi växte upp. Den stabila revisorn som håller ställningarna. Och jag, akademikern som drog till Australien och bytte riktning.

Vi som har umgåtts i år tillsammans vet exakt var svagheterna, och styrkorna, är. Jag kunde inte låta bli att tänka på kontrasterna. Den vackraste av oss är den som alltid fastnar för de mest osympatiska männen. Den intelligentaste av oss tog aldrig de sista tentorna och lever ett något flytande liv. Hon som längtar efter barn är tillsammans med en man som inte ville ha barn. Hon med det perfekta förhållandet talade om en längtan efter frihet. Jag är inte bättre. Jag hade ett bra arbete men lämnade det. Vill vi alltid ha det vi inte har?

I någon grad blir man inte äldre än den man var när man gick ur skolan. Att jag inte äter kött möttes med logiken att jag åt kött när jag gick i skolan. Att jag inte vill bosätta mig i hemorten möttes med frågan om vår hemstad verkligen är så hemsk. Några talade om stressen att bli äldre, att det är dags för familj. Jag känner inte så och jag är den enda av oss utan ett flerårigt förhållande. Hur mycket jag än älskar barn vill jag inte ha barn i dag och jag tänker mig inte ett långvarigt förhållande nu. Krasst sätter jag arbetet främst.

Jag värdesätter kontakten med mina barndomsvänner och det är skönt med människor som man vet skulle finnas där vad som än hände. Men även om de känner mig så kunde jag inte låta bli att tänka flera gånger att jag inte kände igen mig i deras samtal. Kanske kände de likadant.

9.03.2007

Med doft av middag

Jag har arbetat hela dagen och snart fylls huset med middagsgäster. Det blev stressigare än jag hade trott och det fick bli en gammal klassiker. Inte sofistikerat alls, men gott. Vegetarisk pizza med massa goda grönsaker och sedan chokladkaka till dessert.

Pizzan doftar från ugnen och jag har precis hunnit klä om. Måste hinna med att sätta ihop en liten snygg cd-blandning också. Hoppas ni får en bra kväll!

Courage

Everyone has a talent,
what is rare is the courage to follow the talent
to the dark place where it leads.


Erica Jong

9.02.2007

Vitt eller rosa?

Uppriktigt sagt är jag småless på den gamla rosa rosa rosa bloggen, men efter att pillrat i denna vita template känns det ändå inte helt bra. Tvekar lite mellan rosa och vitt. Några tankar?