Who let you in?

Tidigare i veckan blev en av mina vänner headhuntad av ett stort företag. Hon hade skickat ett cv till dem fyra år tidigare då hon arbetade som butikschef. I dag har hon ett helt annat arbete och när de ringde och erbjöd henne en liknande tjänst som hennes förra blev hon minst sagt överraskad och sa nej. När hon lagt på luren insåg hon blivit så förvånad att hon glömt bort att fråga om både tjänst och lön. Eftersom det har varit turbulent på byrån hon arbetar på i dag ringde hon tillbaka och frågade mer om tjänsten de ville erbjuda henne. Tyvärr var villkoren betydligt sämre än de hon har i dag och hon tackade nej en andra gång.

Två dagar senare fick hon ett nytt samtal. Den gången var det för en större byrå som skulle nyanställa och ville ha henne. Hon var på intervju dagen efter och de gav henne arbetet även om löneförhandlingen sker i nästa vecka. Hon var lycklig att det slutligen hade ordnat sig efter en längre tids missnöje.

I dag fick jag ett mejl från en annan av mina vänner. Hennes nuvarande arbetsplats är inte direkt framåtdrivande och hon har sökt andra arbeten en längre tid. I veckan hade hon varit på en anställningsintervju och eftersom hon inte kunde ta ledigt från arbetet fick intervjun ske före arbetsdagen. Tidigt på morgonen hade hon snabbt bläddrat igenom sin folio medan hon kände sig allt mer stressad. Hon tyckte inte att det hade känts bra, men samma dag hade de ringt tillbaka och sagt att de ville ha henne. När hon minst väntade det har hon nu fått arbete på en internationell och expansiv designbyrå.

Jag kan se hennes leende framför mig och jag är så glad för hennes skull. Det här var precis den chans hon behövde och det kommer gå bra. Hon är duktigt, riktigt duktig på det hon gör. Därför blev jag förvånad när hon skrev att det kändes som att jag läste hennes tankar när jag skrev om rädslan att misslyckas.

Varför är det så vanligt? Varför är det ofta de ambitiösa och duktiga som tvivlar, som inte vågar tro, vågar hoppas eller vågar försöka. Eller är det just för att de aldrig är nöjda som de når längre? Någonstans måste man komma ihåg att den som dömer hårdast alltid är en själv.

Jag ser på mina cv, läser de kaxiga orden och vet att jag kan göra arbetet, men kan inte förmå släppa oron. Orolig att inte få en chans. När jag tvivlar tänker jag ofta på en scen ur Alias och då kan jag inte låta bli att le och höja huvudet.

Lindsey to Sydney:"This is the men's room."
Sydney to Lindsey: "Who let you in?"