Träffades på centralstationen i Köpenhamn, hade inte setts på elva år, men det fanns inte så mycket att ta fel på. Den korta svarta pagen hade blivit axellångt, men ansiktet och skrattgroparna var desamma.
Vi gick genom slitna Västerport förbi prostituerade och sexbutiker tills secondhandaffärerna och caféerna blev fler och människorna allt trendigare. Klev in på ett gammalt apotek, den långa disken fanns kvar, men fungerade nu som en bardisk. Tänkte på min morfar som drev läkemedelsföretag och fina erbjudande från USA. Han valde att stanna kvar i Sverige. Valen vi gör.
Drack upp den färskpressade apelsinjuicen och följde med Hilda på lite galleryhopping. Första gången sedan jag lämnade Melbourne och det stack till av saknad från alla söndagsbruncher med Grace som alltid efterföljdes av en gallerirunda. Det var roligt att göra det igen och inspireras oundvikligen av det man ser, inte bara konsten, men människorna, miljöerna, ljuden.
Gick uppför trapporna på Fifth Floor, det galleri där Hilda just nu ställer ut och även om jag missade vernissagen är jag glad att jag fick se utställningen. Ljus, kvinnlig, stark.
Se den om ni är i Köpenhamn, mer info och bilder här.
9.26.2010
9.21.2010
Verkligen
Mina vänner firade tioårsjubileum. De hade bokat en svit på ett hotell, de hade en restaurangreservation, de hade biljetter till en föreställning och de var självklar uppklädda till tänderna.
De startade med en drink, vidare på middag som flöt på smidigt, satte sig i baren och fortsatte skåla när en vakt kom fram. ”Vi kommer att eskortera ut er flickvän, som är alltför onykter”.
Huh? Sa de. I nästa ögonblick var de omringade av sex vakter som följde dem ut och där stod de på en trottoarkant tidig natt, i finaste kläder men utan svit och taxi hem.
”Jag var verkligen inte så berusad!” sa hon frustrerat. Saken är den att hon är något fumlig till vardags, tappar konstant saker, går in annat, glömmer bort saker lite här och där, snubblar ibland eller snarast ofta. En klassisk dagdrömmare.
Något drömjubileum blev det inte. Men de hade ganska roligt ändå.
9.20.2010
9.16.2010
Sthlm
Just när jag kommit tillbaka till Stockholm och väskorna åter står i hallen kommer det ett samtal om jag vill plåta en visning i Skåne om några dagar. Hårstyling och catwalk.
Det vill jag förstås; mode/beauty är alltid kul, men det blir till flytta runt lite i planeringen. Och packa väskorna igen.
Det vill jag förstås; mode/beauty är alltid kul, men det blir till flytta runt lite i planeringen. Och packa väskorna igen.
9.14.2010
E-moll
Tittade ner, mot min svarta kjol, svarta strumbyxor, svarta skor, svarta tröja, svarta kavaj, ett vitt pärlhalsband knutet över bröstet, en vit spetsnäsduk från Dior att dölja tårarna med. Den senare var en gåva från mamma när hon var i Paris på arbetsresa; jag fick blindtarmsinflammation under tiden hon var borta. Mormor och morfar var där och det första jag minns på uppvak efter operationen var att morfar satt uppe i taket. Eller han gjorde ju såklart inte det.
I dag satt jag i en bänk i en kyrka med rad efter rad efter rad fylld med sorgklädda människor, flera barndomsvänner. En make som med ensamma steg gick genom kyrkorummet, satte sig ner vid flygeln och spelade med kärleken lysande mellan harmonierna. Så ändlöst vackert.
I dag satt jag i en bänk i en kyrka med rad efter rad efter rad fylld med sorgklädda människor, flera barndomsvänner. En make som med ensamma steg gick genom kyrkorummet, satte sig ner vid flygeln och spelade med kärleken lysande mellan harmonierna. Så ändlöst vackert.
9.12.2010
Tryckt
”Du är i tidningen”. Huh?, mumlade jag sömnigt i nattlinne och gick ut i köket. Tänkte igenom kommande publiceringar men ingen dagstidning vad jag kunde komma på.
Ett tidningsuppslag och ett aha, en bröllopsbild från i somras. Tryck är alltid lite mer konkret på något sätt.
Lämnade ifrån mig en 14-sidor visumansökan, bara för ett kort arbetsvisum nästa år. Fått bilder på den fantastiska "farm" där ceremonin ska hållas. Förhoppningsvis blir det positivt besked snart.
Ett tidningsuppslag och ett aha, en bröllopsbild från i somras. Tryck är alltid lite mer konkret på något sätt.
Lämnade ifrån mig en 14-sidor visumansökan, bara för ett kort arbetsvisum nästa år. Fått bilder på den fantastiska "farm" där ceremonin ska hållas. Förhoppningsvis blir det positivt besked snart.
9.09.2010
Med ett brinnande paraply
Jag kommer aldrig att glömma när jag första gången bodde utomlands, 18 år och läste på universitetet i Frankrike. Det var i början av terminen och vi hade ett dictéeprov. När vi kom in i aulan nästa lektion läste han upp mitt namn ensamt och sa att jag borde skämmas över mitt dåliga resultat.
Jag tror aldrig det hade hänt mig tidigare; jag hade alltid bra betyg, hade haft lätt också när jag började på det franska universitetet men överraskades över tempot i dictéen och hann inte med.
Veckan därpå läste han i en knäpptyst aula upp endast min uppsats om kvinnosynen i Camus Främlingen och avslutade med en lång diskussion om varför min uppsats bäst svarat på frågeställningen.
Jag glömmer aldrig när en av mina lärare uppgivet tog mig till sidan efter lektionens slut i Melbourne och när de andra lämnat rummet bad hon mig nämna fotografer jag beundrade. Hon drog upp deras bilder över hela väggen, satte mina intill. Ställde mig frågan rakt ut, varför mina inte räckte till.
Veckan efter lämnade jag ifrån mig en av min hittills mest prisbelönta bilder och hon kommenterade inte bilden när jag lämnade den. Men när vår kursansvarige kom in i klassrummet avbröt hon lektionen och frågade om han sett min bild. Drog upp den i storbild över en vägg och log.
I dag öppnade jag NGV Magazine, Melbournes främsta konstmuseum, Australiens också för den delen. Det första jag fick syn på var en av hennes bilder på en kvinna gående genom saltöknen med ett brinnande paraply i handen. Så enkel; så stark och nu hänger den på NGV.
Jag är så tacksam att jag hade henne som lärare, att hon alltid ifrågasatte mig och jag vet att jag många gånger var i tårar och tänkte att jag kan inte sträcka mig längre och kanske kunde jag inte det där och då. Men samtidigt är det just det som är det fantastiska, att hon faktiskt dog upp mina bilder mot de bästa, som vore det en självklarhet att vi skulle nå dit. Jag såg det inte då, tänkte mest att ingen vill göra någon annan besviken; inte ens när de drar upp ens bilder intill Avedons.
Min institution har nått stora framgångar det senaste året, med allt från MoranPrizefinalister till vinnare av NGV-tävlingar. Där man inte borde vara med och tävla när man är student och så går studenterna och vinner. Jag tänker att det är just lärarnas inställning det grundar sig i, som om det inte fanns något än att vara just där.
Jag pratade precis med min lärare och hon gav mig pepp för där jag är och på de projekt som ligger framför. Och någonstans betyder det fortfarande så otroligt mycket.
Jag tror aldrig det hade hänt mig tidigare; jag hade alltid bra betyg, hade haft lätt också när jag började på det franska universitetet men överraskades över tempot i dictéen och hann inte med.
Veckan därpå läste han i en knäpptyst aula upp endast min uppsats om kvinnosynen i Camus Främlingen och avslutade med en lång diskussion om varför min uppsats bäst svarat på frågeställningen.
Jag glömmer aldrig när en av mina lärare uppgivet tog mig till sidan efter lektionens slut i Melbourne och när de andra lämnat rummet bad hon mig nämna fotografer jag beundrade. Hon drog upp deras bilder över hela väggen, satte mina intill. Ställde mig frågan rakt ut, varför mina inte räckte till.
Veckan efter lämnade jag ifrån mig en av min hittills mest prisbelönta bilder och hon kommenterade inte bilden när jag lämnade den. Men när vår kursansvarige kom in i klassrummet avbröt hon lektionen och frågade om han sett min bild. Drog upp den i storbild över en vägg och log.
I dag öppnade jag NGV Magazine, Melbournes främsta konstmuseum, Australiens också för den delen. Det första jag fick syn på var en av hennes bilder på en kvinna gående genom saltöknen med ett brinnande paraply i handen. Så enkel; så stark och nu hänger den på NGV.
Jag är så tacksam att jag hade henne som lärare, att hon alltid ifrågasatte mig och jag vet att jag många gånger var i tårar och tänkte att jag kan inte sträcka mig längre och kanske kunde jag inte det där och då. Men samtidigt är det just det som är det fantastiska, att hon faktiskt dog upp mina bilder mot de bästa, som vore det en självklarhet att vi skulle nå dit. Jag såg det inte då, tänkte mest att ingen vill göra någon annan besviken; inte ens när de drar upp ens bilder intill Avedons.
Min institution har nått stora framgångar det senaste året, med allt från MoranPrizefinalister till vinnare av NGV-tävlingar. Där man inte borde vara med och tävla när man är student och så går studenterna och vinner. Jag tänker att det är just lärarnas inställning det grundar sig i, som om det inte fanns något än att vara just där.
Jag pratade precis med min lärare och hon gav mig pepp för där jag är och på de projekt som ligger framför. Och någonstans betyder det fortfarande så otroligt mycket.
9.04.2010
Parlez-moi
Mitt hår är långt och lockigt och ofta låter jag det vara vilt. När jag sitter och arbetar irriterar det mig ibland när det ramlar ner över ansiktet och antingen knyter jag det bara eller så sträcker jag mig efter en av de långa hårnålar som finns liggande lite överallt i lägenheten.
Hastigt rusade jag ut ur lägenheten och ner till stan och det dröjde nog en kvart innan jag gick förbi en spegel. Och tvärstannade. Håret hängde löst men högst upp på huvudet satt en mycket egensinnigt knorr ihopskruvad. Inte på något udda eller coolt sätt, bara på ett ytterst märkligt vis.
Gick längs med Stadsgårdskajen igår med håret stående rakt ut och hukande i vinden på väg till Fotografiska. Mitt absoluta favoritmuseum i Stockholm, så stilrent, så snyggt. Svart. Vitt. Som ett tidlöst foto.
Såg Van Speers, Anders Petersen, Lennart Nilsson och Leibovitz. Igen. Så vansinnigt bra. Det är sista dagen i morgon på Fotografiska innan de byter utställning så skynda om ni inte varit där.
Det enda som jag sett i sommar som berört mig mer, är Sophie Calle på Louisiana. Flera rum med bara Calle och jag minns inte riktigt om jag skrivit om det innan eller bara tänkt, men i en av salarna fanns bilder som var tagna från sekvenser när människor plockar ut pengar. Först leende samtalandes, sedan allvarligare, tar pengarna och går.
Men det som intresserade mig mest var reportaget de gjort med Sophie i Paris. Hur hon närmade sig människorna på gatan, lutades mot en vägg intill bankomaten frågade hon i en nästan förförisk röst ”Parlez-moi de l’argent”. Nästan alla svarade med ett "va?". Och utan någon som helst utläggning upprepade hon den enkla frasen.
Och de svarade, talade om sin relation till pengar. ”Tillräckligt”, ”aldrig tillräckligt”, till argsinta, till lättsinta kommentarer. Men det som intresserade mig var inte samtalen utan hennes arbetsmetod.
Fransk. Feminin. Rak. Och ändå anonym. En fråga, en röst, ett svar.
Hastigt rusade jag ut ur lägenheten och ner till stan och det dröjde nog en kvart innan jag gick förbi en spegel. Och tvärstannade. Håret hängde löst men högst upp på huvudet satt en mycket egensinnigt knorr ihopskruvad. Inte på något udda eller coolt sätt, bara på ett ytterst märkligt vis.
Gick längs med Stadsgårdskajen igår med håret stående rakt ut och hukande i vinden på väg till Fotografiska. Mitt absoluta favoritmuseum i Stockholm, så stilrent, så snyggt. Svart. Vitt. Som ett tidlöst foto.
Såg Van Speers, Anders Petersen, Lennart Nilsson och Leibovitz. Igen. Så vansinnigt bra. Det är sista dagen i morgon på Fotografiska innan de byter utställning så skynda om ni inte varit där.
Det enda som jag sett i sommar som berört mig mer, är Sophie Calle på Louisiana. Flera rum med bara Calle och jag minns inte riktigt om jag skrivit om det innan eller bara tänkt, men i en av salarna fanns bilder som var tagna från sekvenser när människor plockar ut pengar. Först leende samtalandes, sedan allvarligare, tar pengarna och går.
Men det som intresserade mig mest var reportaget de gjort med Sophie i Paris. Hur hon närmade sig människorna på gatan, lutades mot en vägg intill bankomaten frågade hon i en nästan förförisk röst ”Parlez-moi de l’argent”. Nästan alla svarade med ett "va?". Och utan någon som helst utläggning upprepade hon den enkla frasen.
Och de svarade, talade om sin relation till pengar. ”Tillräckligt”, ”aldrig tillräckligt”, till argsinta, till lättsinta kommentarer. Men det som intresserade mig var inte samtalen utan hennes arbetsmetod.
Fransk. Feminin. Rak. Och ändå anonym. En fråga, en röst, ett svar.
Subscribe to:
Posts (Atom)