Med ett brinnande paraply

Jag kommer aldrig att glömma när jag första gången bodde utomlands, 18 år och läste på universitetet i Frankrike. Det var i början av terminen och vi hade ett dictéeprov. När vi kom in i aulan nästa lektion läste han upp mitt namn ensamt och sa att jag borde skämmas över mitt dåliga resultat.

Jag tror aldrig det hade hänt mig tidigare; jag hade alltid bra betyg, hade haft lätt också när jag började på det franska universitetet men överraskades över tempot i dictéen och hann inte med.

Veckan därpå läste han i en knäpptyst aula upp endast min uppsats om kvinnosynen i Camus Främlingen och avslutade med en lång diskussion om varför min uppsats bäst svarat på frågeställningen.


Jag glömmer aldrig när en av mina lärare uppgivet tog mig till sidan efter lektionens slut i Melbourne och när de andra lämnat rummet bad hon mig nämna fotografer jag beundrade. Hon drog upp deras bilder över hela väggen, satte mina intill. Ställde mig frågan rakt ut, varför mina inte räckte till.

Veckan efter lämnade jag ifrån mig en av min hittills mest prisbelönta bilder och hon kommenterade inte bilden när jag lämnade den. Men när vår kursansvarige kom in i klassrummet avbröt hon lektionen och frågade om han sett min bild. Drog upp den i storbild över en vägg och log.

I dag öppnade jag NGV Magazine, Melbournes främsta konstmuseum, Australiens också för den delen. Det första jag fick syn på var en av hennes bilder på en kvinna gående genom saltöknen med ett brinnande paraply i handen. Så enkel; så stark och nu hänger den på NGV.

Jag är så tacksam att jag hade henne som lärare, att hon alltid ifrågasatte mig och jag vet att jag många gånger var i tårar och tänkte att jag kan inte sträcka mig längre och kanske kunde jag inte det där och då. Men samtidigt är det just det som är det fantastiska, att hon faktiskt dog upp mina bilder mot de bästa, som vore det en självklarhet att vi skulle nå dit. Jag såg det inte då, tänkte mest att ingen vill göra någon annan besviken; inte ens när de drar upp ens bilder intill Avedons.

Min institution har nått stora framgångar det senaste året, med allt från MoranPrizefinalister till vinnare av NGV-tävlingar. Där man inte borde vara med och tävla när man är student och så går studenterna och vinner. Jag tänker att det är just lärarnas inställning det grundar sig i, som om det inte fanns något än att vara just där.

Jag pratade precis med min lärare och hon gav mig pepp för där jag är och på de projekt som ligger framför. Och någonstans betyder det fortfarande så otroligt mycket.