5.31.2009
Eller det kanske jag inte gjorde
Min gamle hyresvärd dök upp och meddelade att han inte längre tänkte ersätta mina lampor som felaktigt blivit inkluderade i köpet. Han har just fått 3,5 miljon för lägenheten och vill inte betala 500 kronor för lamporna? Sedan frågade han om han kunde låna telefonen. "Självklart" sa jag, "500 kr tack".
5.23.2009
Swenskt
Jag var på Swensk idag, handlade svenskt och pratade svenska. Köpte ett linne från Fifth Avenue Shoe repair och det är så fint. Jag tycker om deras kläder, minimalistiskt i svart och vitt.
Min garderob är eftersatt och innan jag börjar arbeta igen blir det till att handla nytt. Jag har så jag klarar mig för event och fest men inte tillräcklig variation i längden. Det är bara några månaders studentliv kvar och förhoppningsvis arbete sedan. Någonstans.
Min garderob är eftersatt och innan jag börjar arbeta igen blir det till att handla nytt. Jag har så jag klarar mig för event och fest men inte tillräcklig variation i längden. Det är bara några månaders studentliv kvar och förhoppningsvis arbete sedan. Någonstans.
5.21.2009
Queen Bee
Sista terminen på lärarhögskolan hade vi en valfri kurs och de flesta var inom pedagogik. Jag valde konflikthantering. Egentligen handlade det lika mycket om att förebygga konflikter som att tackla dem när de kom upp och sedan till sin spets, att aldrig blockera dörren i klassrummet, att stå på motsatta sidan i klassrummet för att ilskan ska kunna passera ut.
Vi studerade queen bee-strukturer. Kvinnor i grupp, deras beteende och hur de agerade negativt. Jag befinner mig mitt i mitten i en sådan konflikt och den exploderade från ingenstans. En grupp kvinnliga studenter har gått på vår kvinnliga lärare; blandat in personer som inte har med saken att göra och det har publicerats elakheter på nätet och jag märker ett beteende hos mig själv, ju elakare människor går på en ensam person, desto starkare försvar jag.
Till viss del har det att göra med att jag förra året blev utfryst av samma person som starkast går på vår lärare nu och det var inte roligt då, inte roligt nu. Det var på det hela obehagligt och elakt och jag ser samma mönster den här gången. Funderar på varför kvinnor går på kvinnor.
Vi studerade queen bee-strukturer. Kvinnor i grupp, deras beteende och hur de agerade negativt. Jag befinner mig mitt i mitten i en sådan konflikt och den exploderade från ingenstans. En grupp kvinnliga studenter har gått på vår kvinnliga lärare; blandat in personer som inte har med saken att göra och det har publicerats elakheter på nätet och jag märker ett beteende hos mig själv, ju elakare människor går på en ensam person, desto starkare försvar jag.
Till viss del har det att göra med att jag förra året blev utfryst av samma person som starkast går på vår lärare nu och det var inte roligt då, inte roligt nu. Det var på det hela obehagligt och elakt och jag ser samma mönster den här gången. Funderar på varför kvinnor går på kvinnor.
5.18.2009
Orättvist
Förra året blev det en konflikt med en av de kursare jag hade arbetat mest med. Det kom från ingenstans och jag var inte förberedd på det utbrott eller den ilska hon riktade mot mig; jag tog illa vid mig och mådde dåligt av att vara i den stämningen dagligen. Det blev värre när en av våra kvinnliga lärare gick in och tog den andra kursarens parti utan att ha hela bilden klar för sig; det kändes orättvist och dessutom var det en lärare som jag litade på och tyckte om. Det var så jag upplevde det då, men i efterhand sa hon något om att jag var den starka vad nu det innebar.
Vi arbetar för nära för att ha tid med konflikter på kursen och när jag kom tillbaka efter lovet bestämde jag mig för att rensa en gång för alla. Det blev lugnt igen, i alla fall en tid. I veckan blev jag kallad till ett möte för att diskutera problem angående den lärare som gick in och ”medlade” förra terminen. Jag hade mina onda aningar och gick dit; det var tur för min kursare lämnade över ett dokument som inleddes ”Det här dokumentet har sammanställts av följande studenter angående X metodik….”. Och där stod mitt namn på ett papper jag aldrig hade sett och med ett innehåll som jag inte höll med om.
Det var ett förfärligt möte med elakheter kastade hit och dit utan tanke och reson och bland de direkta felaktigheter som riktades mot vår lärare valde jag att gå in och därmed emot min kursare. Nu pratar hon inte med mig igen men den här gången spelar det ingen roll. Jag har en känsla av att min lärare var precis lika överraskad av den här reaktionen och konflikten som jag var för ett år sedan.
Vi arbetar för nära för att ha tid med konflikter på kursen och när jag kom tillbaka efter lovet bestämde jag mig för att rensa en gång för alla. Det blev lugnt igen, i alla fall en tid. I veckan blev jag kallad till ett möte för att diskutera problem angående den lärare som gick in och ”medlade” förra terminen. Jag hade mina onda aningar och gick dit; det var tur för min kursare lämnade över ett dokument som inleddes ”Det här dokumentet har sammanställts av följande studenter angående X metodik….”. Och där stod mitt namn på ett papper jag aldrig hade sett och med ett innehåll som jag inte höll med om.
Det var ett förfärligt möte med elakheter kastade hit och dit utan tanke och reson och bland de direkta felaktigheter som riktades mot vår lärare valde jag att gå in och därmed emot min kursare. Nu pratar hon inte med mig igen men den här gången spelar det ingen roll. Jag har en känsla av att min lärare var precis lika överraskad av den här reaktionen och konflikten som jag var för ett år sedan.
5.16.2009
En gul taxi klockan två på natten
Tillsammans med tre stylister blev det ruffiga Corner hotel och ett utsålt Ratatatatatatatat. Alla tre fotograferade frenetiskt och verkade oförstående till min avsaknad av kamera. Jag dansade. Det var trångt, varmt och en man framför mig tappade sin öl så att mina strumpbyxor och skor blev blöta, tjejen bakom mig var kritvit i ansiktet och såg inte alls ut att må bra. Det är sådant man lägger märke till när man själv är nykter när alla runt omkring inte är det.
Förbandet The Qua hade ett par MacBook på scen, stod stilla, tryckte på lite tangenter, gungade i några takter, stod där i smala jeans och mörka solbrillor. Soundet var ok, men det kändes inte rockn'roll.
Ratatat var lysande på scen, bra beats, full energi, show, nice helt enkelt. Tågen hade slutat att gå när wildcat slutat grymta och det blev en kort diskussion om vi skulle ta taxi eller gå en kvart in till stan.
”Alla har platta skor – vi går”, sa jag.
”Inte nykter, det kommer ta minst en halvtimme att gå”, sa en av stylisterna.
”Jag har inga kontanter”, sa han.
”Jag har”, sa den fjärde stylisten och vinkade in en taxi.
Det är lördagkväll och det drar igen, blir Fitzroy med vänner.
Förbandet The Qua hade ett par MacBook på scen, stod stilla, tryckte på lite tangenter, gungade i några takter, stod där i smala jeans och mörka solbrillor. Soundet var ok, men det kändes inte rockn'roll.
Ratatat var lysande på scen, bra beats, full energi, show, nice helt enkelt. Tågen hade slutat att gå när wildcat slutat grymta och det blev en kort diskussion om vi skulle ta taxi eller gå en kvart in till stan.
”Alla har platta skor – vi går”, sa jag.
”Inte nykter, det kommer ta minst en halvtimme att gå”, sa en av stylisterna.
”Jag har inga kontanter”, sa han.
”Jag har”, sa den fjärde stylisten och vinkade in en taxi.
Det är lördagkväll och det drar igen, blir Fitzroy med vänner.
5.15.2009
En gul taxi klockan åtta på morgonen
Jag vinkade in en taxi utanför mitt hus i morse och fyllde bilen med tung fotoutrustning som jag hade lånat till en modeplåtning igår. Eftersom taxichauffören redan hade fyllt halva bagageluckan med sina saker fick mina mest vara i baksätet och jag satte mig i framsätet.
Chauffören frågade för mycket, var jag bodde (duh) och om jag bodde ensam. ”Nej”, sa jag. Han frågade om jag var gift. ”Nej”, sa jag igen (ingen ring). Han frågade om jag hade pojkvän. ”Ja”, sa jag med en självklarhet som förvånade mig; jag hade redan sagt att jag inte bodde själv. ”Lucky man” sa han. Yeah. Därefter var han tyst; jag också, liksom min sambo för han finns just inte alls.
Chauffören frågade för mycket, var jag bodde (duh) och om jag bodde ensam. ”Nej”, sa jag. Han frågade om jag var gift. ”Nej”, sa jag igen (ingen ring). Han frågade om jag hade pojkvän. ”Ja”, sa jag med en självklarhet som förvånade mig; jag hade redan sagt att jag inte bodde själv. ”Lucky man” sa han. Yeah. Därefter var han tyst; jag också, liksom min sambo för han finns just inte alls.
5.14.2009
Cate Blanchett
Det är australiska Cate Blanchetts födelsedag. Den här bilden (svartvit) av henne tagen av Gary Heery vann porträttävlingen jag var på i Sydney för ett par veckor sedan. Tidlöst vacker.
5.13.2009
Med sänkt blick
På väg till universitetet passerar jag vanligtvis en hemlös man, flera egentligen men han står alltid på samma ställe med händerna kring en plastmugg. Han säger aldrig något till de förbipasserande, skriker inte på uppmärksamheten; han står där stilla med sänkt blick.
Han skiljer sig från flera av de andra hemlösa, hans kläder är lika slitna men han är sällan smutsig och det finns inget av det vilda desperata irrandet i hans gestalt. Det har hänt att jag har sett honom leta efter burkar i soptunnor, men han rotar inte, böjer sig försiktigt över för att se, som i förbigående, som för att dölja sitt sökande. Det vilar en skygg värdighet över hans gestalt, i den sorgsna blicken; den trasiga muggen i hans händer.
En fotostudent gjorde förra året ett fotoreportage bland Melbournes soppkök och bland desperata och härjade blickar stod den skygge mannen ensam i utkanten på ett par bilder. Det var som han inte passade in på något sätt.
Igårkväll gick jag hastigt hemåt i rusningen och tittade i skyltfönster när jag först i ögonvrån såg att jag nästan gick in i något. Den hemlöse mannen stod där stilla mitt i trängseln och jag stannade upp, gick tillbaka och han tittade på mig och slog genast ner blicken, nästan kröp ihop medan han tyst tackade artigt. Jag sa ingenting, men jag kan aldrig låta bli att fundera på historien bakom. Hur en sliten men fortfarande stilig man hamnat med en trasig plastmugg i sina händer, fastnat på en plats där han stått varje morgon de senaste tre åren.
Han skiljer sig från flera av de andra hemlösa, hans kläder är lika slitna men han är sällan smutsig och det finns inget av det vilda desperata irrandet i hans gestalt. Det har hänt att jag har sett honom leta efter burkar i soptunnor, men han rotar inte, böjer sig försiktigt över för att se, som i förbigående, som för att dölja sitt sökande. Det vilar en skygg värdighet över hans gestalt, i den sorgsna blicken; den trasiga muggen i hans händer.
En fotostudent gjorde förra året ett fotoreportage bland Melbournes soppkök och bland desperata och härjade blickar stod den skygge mannen ensam i utkanten på ett par bilder. Det var som han inte passade in på något sätt.
Igårkväll gick jag hastigt hemåt i rusningen och tittade i skyltfönster när jag först i ögonvrån såg att jag nästan gick in i något. Den hemlöse mannen stod där stilla mitt i trängseln och jag stannade upp, gick tillbaka och han tittade på mig och slog genast ner blicken, nästan kröp ihop medan han tyst tackade artigt. Jag sa ingenting, men jag kan aldrig låta bli att fundera på historien bakom. Hur en sliten men fortfarande stilig man hamnat med en trasig plastmugg i sina händer, fastnat på en plats där han stått varje morgon de senaste tre åren.
5.09.2009
Morning Haze
Lördag morgon. För en vecka sedan gick jag upp tidigt, gick ut på de sömniga men redan livliga gatorna i Sydney, hoppade på en buss ut till stranden. En kvart senare satt jag på en uteservering, drack nypressad juice och tittade ut över det turkosa havet, de guldvarma stränderna, gräset där hundar sprang omkring bland barn och picknickfiltar. Intill mig satt Sydneybor i vita tenniströjor och mörka jeans på väg till arbetet i stan och närheten mellan stad och strand är osannolik.
Jag satt där i skuggan och andades in doften av saltvatten och gjorde ingenting. Senare hoppade jag på en buss in till stan, åter i en annan puls.
5.06.2009
Upptaget
Det finns vissa saker som jag aldrig vänjer mig vid i Australien, som att det inte finns lås på toaletterna i privata hem. Det är inte alltid som dörren finns inom räckhåll; i dag gick jag in på en toalett och upptäckte att dörren var öppen rakt mot sovrummet på andra sidan. En toalett med två dörrar, båda utan lås såklart.
5.05.2009
Smile
Var i dansstudion en sista gång och lämnade över bilderna till mina dansare. Gick vant genom korridorerna, danssalarna, kände människor, stannade till, blev avbruten av andra, fick en sista modellrelease undertecknad, musiken dunkade från högtalarna, men det var dags att lämna det bakom.
Flera av dansarna är väldigt karismatiska, vana att stå på scen och en av dem som älskar det mest är Phil. Spelar ingen roll om det är tidigt på morgonen och andra är trötta eller sent efter en lång dags repetitioner; han var klassens ständige underhållare och varje gång jag var där frågade han om jag kunde fotografera honom. Jag gjorde inte det eftersom jag inte hade modellformulär med mig och det var lite trixigt med tillstånd men framförallt för att jag var där för att fotografera en av de kvinnliga dansarna.
Sista gången jag fotograferade var under generalrepetitionerna och jag gjorde ett undantag och i dag gav jag honom bilden. Han kunde inte ha lett ett bredare leende.
Även om det kändes en aning vemodigt att lämna dansstudion var det ändå med minnet från bildernas mottagande inombords och jag är sugen på ett nytt fotojournalistiskt projekt.
Flera av dansarna är väldigt karismatiska, vana att stå på scen och en av dem som älskar det mest är Phil. Spelar ingen roll om det är tidigt på morgonen och andra är trötta eller sent efter en lång dags repetitioner; han var klassens ständige underhållare och varje gång jag var där frågade han om jag kunde fotografera honom. Jag gjorde inte det eftersom jag inte hade modellformulär med mig och det var lite trixigt med tillstånd men framförallt för att jag var där för att fotografera en av de kvinnliga dansarna.
Sista gången jag fotograferade var under generalrepetitionerna och jag gjorde ett undantag och i dag gav jag honom bilden. Han kunde inte ha lett ett bredare leende.
Även om det kändes en aning vemodigt att lämna dansstudion var det ändå med minnet från bildernas mottagande inombords och jag är sugen på ett nytt fotojournalistiskt projekt.
5.04.2009
Happy
För sista gången reste jag långt ut i förorten till Canon, skrev under papperna, lämnade tillbaka min 5D med alla tillbehör och fick ett litet paket av stor betydelse. Satte mig på bussen tillbaka mot stan med ett stort leende. Jag blev uppgraderad till en 5D mark II.
Möten
Inspiration kan finnas överallt runtomkring, men egentligen tror jag att det handlar om att hitta länkar som binder samman idéer i ett sammanhang.
Människor som inspirerar kan vara vem som helst, inom vad som helst, men ofta är det människor som ger ett nytt perspektiv.
Sedan finns det ett fåtal människor vars bilder förändrar och lever med en, i en. Av de samtida fotograferna hade den australiske Trent Parkes existentiella bilder haft den inverkan på mig. Jag har skrivit om honom tidigare. Hans fru och lika begåvade fotografen Narelle Autios undervattensserier är slående starka och jag hittade inspiration i hennes arbete när jag arbetade med mina undervattensserier.
När jag var i Sydney var det självklart att gå på hennes soloutställning The Summer of Us på Stills i Paddington. Det är ett stort vitt galleri som endast representerar Australiens främsta fotografer och Narelle hade fyllt väggarna med foton på saker som människor lämnat/glömt kvar på stranden. Trasiga glasögon, tändare, badkläder, flaskor alla möjliga och omöjliga föremål tufsiga och eroderade. Flera av bilderna fick mig att le och jag gick in i nästa rum där två kvinnor stod och talade, en av dem var Narelle. Vi pratade om utställningen och jag kunde inte låta bli att fråga om hennes undervattensserier och hon berättade generöst.
Vi var båda på väg tillbaka in mot Oxford Street så vi gick tillsammans med hennes man som kom från ett annat rum. Det är svårt att säga något samlat och smart när man egentligen mest vill berätta hur mycket man älskar bilderna och vilken inverkan de haft. Istället sa jag något mindre välartikulerat om The Seventh Wave, en gemensam utställning de gjorde där de hade samlat sina undervattensbilder. ”Men det är ju en evighet sedan. Det finns alltid saker man skulle vilja göra om”, sa han. Och jag halvt stammade fram att det är en klassisk serie. Han log lite och samtidigt säger det mycket. Vi slutar aldrig, bra kan alltid bli bättre, eller? I mina ögon är det en fantastisk serie.
Paddington är kuperat och det var brant uppförsbacke hela vägen tillbaka. Trent fick släpa på kamerautrustningen, Narelle och jag pratade om allt möjligt men stannade kvar vid visum. Hon hade bott tre år i London när hon inte kunde får sitt visum förlängt och var tvungen att återvända till Australien. Jag flyttade till Melbourne första gången 2006. Hon sa att det var det bästa som hade hänt henne att återvända, att det var här hon hade hittat hjärtat (och erkännandet) i sitt fotograferande genom att återvända till stränderna. Det var första gången jag träffade henne men det kändes inte som det. Så vänliga, så begåvade.
Jag letade efter bildspel med Narelles bilder utan att lyckas. Några av hennes Polaroider finns med i ett bildspel med Trents bilder publicerat på Magnum In Motion. Starkt och vackert. Minutes to Midnight.
Människor som inspirerar kan vara vem som helst, inom vad som helst, men ofta är det människor som ger ett nytt perspektiv.
Sedan finns det ett fåtal människor vars bilder förändrar och lever med en, i en. Av de samtida fotograferna hade den australiske Trent Parkes existentiella bilder haft den inverkan på mig. Jag har skrivit om honom tidigare. Hans fru och lika begåvade fotografen Narelle Autios undervattensserier är slående starka och jag hittade inspiration i hennes arbete när jag arbetade med mina undervattensserier.
När jag var i Sydney var det självklart att gå på hennes soloutställning The Summer of Us på Stills i Paddington. Det är ett stort vitt galleri som endast representerar Australiens främsta fotografer och Narelle hade fyllt väggarna med foton på saker som människor lämnat/glömt kvar på stranden. Trasiga glasögon, tändare, badkläder, flaskor alla möjliga och omöjliga föremål tufsiga och eroderade. Flera av bilderna fick mig att le och jag gick in i nästa rum där två kvinnor stod och talade, en av dem var Narelle. Vi pratade om utställningen och jag kunde inte låta bli att fråga om hennes undervattensserier och hon berättade generöst.
Vi var båda på väg tillbaka in mot Oxford Street så vi gick tillsammans med hennes man som kom från ett annat rum. Det är svårt att säga något samlat och smart när man egentligen mest vill berätta hur mycket man älskar bilderna och vilken inverkan de haft. Istället sa jag något mindre välartikulerat om The Seventh Wave, en gemensam utställning de gjorde där de hade samlat sina undervattensbilder. ”Men det är ju en evighet sedan. Det finns alltid saker man skulle vilja göra om”, sa han. Och jag halvt stammade fram att det är en klassisk serie. Han log lite och samtidigt säger det mycket. Vi slutar aldrig, bra kan alltid bli bättre, eller? I mina ögon är det en fantastisk serie.
Paddington är kuperat och det var brant uppförsbacke hela vägen tillbaka. Trent fick släpa på kamerautrustningen, Narelle och jag pratade om allt möjligt men stannade kvar vid visum. Hon hade bott tre år i London när hon inte kunde får sitt visum förlängt och var tvungen att återvända till Australien. Jag flyttade till Melbourne första gången 2006. Hon sa att det var det bästa som hade hänt henne att återvända, att det var här hon hade hittat hjärtat (och erkännandet) i sitt fotograferande genom att återvända till stränderna. Det var första gången jag träffade henne men det kändes inte som det. Så vänliga, så begåvade.
Jag letade efter bildspel med Narelles bilder utan att lyckas. Några av hennes Polaroider finns med i ett bildspel med Trents bilder publicerat på Magnum In Motion. Starkt och vackert. Minutes to Midnight.
5.03.2009
Something we can all agree on.
Jag hade varit och handlat mat och var på väg hem till lägenheten i morse när jag hörde mitt namn vrålas över Flinders Street. En bit framför mig kom några vänner gående. De höll på att ta bilder till en reklamvideo och för andra gången den här veckan hamnade jag framför kameran istället för att vara bakom. Den färdigklippta videon ser ni nedan.
Subscribe to:
Posts (Atom)