Möten

Inspiration kan finnas överallt runtomkring, men egentligen tror jag att det handlar om att hitta länkar som binder samman idéer i ett sammanhang.

Människor som inspirerar kan vara vem som helst, inom vad som helst, men ofta är det människor som ger ett nytt perspektiv.

Sedan finns det ett fåtal människor vars bilder förändrar och lever med en, i en. Av de samtida fotograferna hade den australiske Trent Parkes existentiella bilder haft den inverkan på mig. Jag har skrivit om honom tidigare. Hans fru och lika begåvade fotografen Narelle Autios undervattensserier är slående starka och jag hittade inspiration i hennes arbete när jag arbetade med mina undervattensserier.

När jag var i Sydney var det självklart att gå på hennes soloutställning The Summer of Us på Stills i Paddington. Det är ett stort vitt galleri som endast representerar Australiens främsta fotografer och Narelle hade fyllt väggarna med foton på saker som människor lämnat/glömt kvar på stranden. Trasiga glasögon, tändare, badkläder, flaskor alla möjliga och omöjliga föremål tufsiga och eroderade. Flera av bilderna fick mig att le och jag gick in i nästa rum där två kvinnor stod och talade, en av dem var Narelle. Vi pratade om utställningen och jag kunde inte låta bli att fråga om hennes undervattensserier och hon berättade generöst.

Vi var båda på väg tillbaka in mot Oxford Street så vi gick tillsammans med hennes man som kom från ett annat rum. Det är svårt att säga något samlat och smart när man egentligen mest vill berätta hur mycket man älskar bilderna och vilken inverkan de haft. Istället sa jag något mindre välartikulerat om The Seventh Wave, en gemensam utställning de gjorde där de hade samlat sina undervattensbilder. ”Men det är ju en evighet sedan. Det finns alltid saker man skulle vilja göra om”, sa han. Och jag halvt stammade fram att det är en klassisk serie. Han log lite och samtidigt säger det mycket. Vi slutar aldrig, bra kan alltid bli bättre, eller? I mina ögon är det en fantastisk serie.

Paddington är kuperat och det var brant uppförsbacke hela vägen tillbaka. Trent fick släpa på kamerautrustningen, Narelle och jag pratade om allt möjligt men stannade kvar vid visum. Hon hade bott tre år i London när hon inte kunde får sitt visum förlängt och var tvungen att återvända till Australien. Jag flyttade till Melbourne första gången 2006. Hon sa att det var det bästa som hade hänt henne att återvända, att det var här hon hade hittat hjärtat (och erkännandet) i sitt fotograferande genom att återvända till stränderna. Det var första gången jag träffade henne men det kändes inte som det. Så vänliga, så begåvade.

Jag letade efter bildspel med Narelles bilder utan att lyckas. Några av hennes Polaroider finns med i ett bildspel med Trents bilder publicerat på Magnum In Motion. Starkt och vackert. Minutes to Midnight.