Det är dagen efter i hela Australien, dagen efter fotbollsfinalen och det funkar lite som midsommar. Alla drar ut på landet, eller okej inte landet, men i trädgårdarna och det grillas på varje bakgård, kylskåpen svämmar över med öl och stormformats TV:n åker ut på terrassen. Sedan festas det som det inte fanns någon morgondag. Nu är jag ganska ointresserad av australisk fotboll, TV och öl i allmänhet så jag hoppade över grillfesterna.
Vi var ute i veckan började med stil, men efterhand som barerna stängde blev det alternativa rockklubbar framåt morgonen och cocktailklänningen med glitterjacka blev en aning överklädd. Fast kanske var det bra för jag träffade på en modedesigner på en klubb och han berättade att de skulle köra min bild i ett designmagazine, med credit. Det gillar vi.
Vi var ute ett stort gäng och det är inte ovanligt (billigt) att beställa in kannor med öl. Not my thing, men det var sent, långa köer till baren och där stod han med bruna ögon, räckte över ett glas till mig och hällde upp. Det var inte så illa som jag mindes. Suzy såg mitt ölglas, gav mig en blick och log ett retsamt leende.
Vi stod ute på en bakgård när en tjej kom fram och hon hälsade på mannen intill mig ”och du är Annevis vän förstår jag”. ”Vi är vänner”, hörde jag honom svara. Och det är vi ju. Det hände ett par gånger till den kvällen att människor utgick från att vi var ett par. Vi pratade bara.
9.27.2009
En helt vanlig dag
Det här är en av bilderna från en plåtning från förra helgen. Det var min största plåtning hittills i antal personer, fem modeller, två makeupartister, en hårstylist och assistent.
Började morgonen med att lasta in alla studioblixtar i en taxi, klev in i baksätet och studsade nästan ut. En stank av spyor och desinfektionsmedel slog emot, men med en fullastad bil var det bara att sitta kvar de tio minuter som det tog att köra.
Vi kom fram till ett nedsläckt hus, en väns hus, och det var uppenbart att ingen var vaken. Hennes sambo öppnade efter några minuter i jeans och en t-shirt. Ett par minuter senare försvann han, min kompis likaså medan modellerna anlände.
En av modellerna kraschade på soffan kritvit i ansiktet, alltid någon som är bakis och assistenten fixade te. Musik på i bakgrund, modeller som berättar historier, alla drar i en och har frågor. Mitt i alltihop kände jag mest ett lugn, bara en vanlig dag på jobbet.
Hela serien på fotobloggen.
9.26.2009
Stenkast
”Jag är inte krigsfotograf, men jag har arbetat i ett antal krigshärjade länder runt om i världen och ibland hamnar man vid fronten.” Han fortsatte berätta.
Vi satt i båtar och rörde oss sakta fram över vattnet. Vi såg ingenting, omgärdade av höga vallar, åkte i ändlösa labyrinter och allt vi hörde var motorljudet från båten och det dova mullrandet av vapen som avlossades långt bort, men vi såg inga människor. Någon enstaka gång rusade en båt förbi oss och ingen sade något, visste att det var skadade som fördes till sjukhus.
Vi saktade ner farten och pojken som körde båten styrde vant båten genom den labyrint av vita bojar som ledde in mot land. Fast bojarna var markeringar för var det fanns minor. Vi klev i land, döda kroppar låg överallt och vi fortsatte in mot land och jag klättrade upp på ett stenblock för att få en bättre överblick och fortsatte fotografera.
Jag fotograferade fortfarande när jag hörde någon ropa mitt namn och jag tittade ner, förstod att stenarna som kastades runt mina ben var kulor och såg de andra ligga klistrade mot marken. Så jag hoppade ner och gjorde det också. Vi såg ingenting, inga människor, inga vapen, men vi hörde dem och vi såg kulorna studsa runt omkring oss. Vi blev liggande i timmar och kulorna slutade inte, människor dog intill oss, solen var på väg ner och sedan plötsligt blev det knäpptyst.
Reportern, som jag var där med, sprang ner mot båten och jag sprang efter; vi hoppade i båten och pojken puttade båten från land. Vi började driva ut mot de vita minfälten, men båten startade inte, träffad under striden, reportern började skrika på pojken, båten gled nära minorna och sedan ett hackigt motorljud, tillräckligt för att föra oss bort.
Vi klev in på ett hotellrum flera timmar senare, slog på CNN och såg reportern skrika svordomar om att få igång båtjäveln. Fotografen skrattade när han berättade, men det fanns ett allvar i hans blick som aldrig helt lämnade honom.
Vi satt i båtar och rörde oss sakta fram över vattnet. Vi såg ingenting, omgärdade av höga vallar, åkte i ändlösa labyrinter och allt vi hörde var motorljudet från båten och det dova mullrandet av vapen som avlossades långt bort, men vi såg inga människor. Någon enstaka gång rusade en båt förbi oss och ingen sade något, visste att det var skadade som fördes till sjukhus.
Vi saktade ner farten och pojken som körde båten styrde vant båten genom den labyrint av vita bojar som ledde in mot land. Fast bojarna var markeringar för var det fanns minor. Vi klev i land, döda kroppar låg överallt och vi fortsatte in mot land och jag klättrade upp på ett stenblock för att få en bättre överblick och fortsatte fotografera.
Jag fotograferade fortfarande när jag hörde någon ropa mitt namn och jag tittade ner, förstod att stenarna som kastades runt mina ben var kulor och såg de andra ligga klistrade mot marken. Så jag hoppade ner och gjorde det också. Vi såg ingenting, inga människor, inga vapen, men vi hörde dem och vi såg kulorna studsa runt omkring oss. Vi blev liggande i timmar och kulorna slutade inte, människor dog intill oss, solen var på väg ner och sedan plötsligt blev det knäpptyst.
Reportern, som jag var där med, sprang ner mot båten och jag sprang efter; vi hoppade i båten och pojken puttade båten från land. Vi började driva ut mot de vita minfälten, men båten startade inte, träffad under striden, reportern började skrika på pojken, båten gled nära minorna och sedan ett hackigt motorljud, tillräckligt för att föra oss bort.
Vi klev in på ett hotellrum flera timmar senare, slog på CNN och såg reportern skrika svordomar om att få igång båtjäveln. Fotografen skrattade när han berättade, men det fanns ett allvar i hans blick som aldrig helt lämnade honom.
9.16.2009
Paus
Sista rycket. Om en och en halv vecka slutar alla lektioner på min kurs, inga mer föreläsningar, inga mer studiolektioner, inga redigeringstimmar, inte lärarledda i alla fall. Alla briefer ska vara inne i slutet av nästa vecka.
Därefter får jag tid att enbart koncentrera mig på min examensfolio och jag ska lämna ifrån mig den i oktober, i november är det examensutställning, i december är det examensceremoni. Sedan vet jag inte. Inte med arbete, med inkomst, med kärlek, med visum, med land, stad eller bostad.
Det är lite för mycket just nu på flera plan och därför blir det uppehåll på bloggen tills efter inlämningarna. Tillbaka om ett par veckor.
x
Därefter får jag tid att enbart koncentrera mig på min examensfolio och jag ska lämna ifrån mig den i oktober, i november är det examensutställning, i december är det examensceremoni. Sedan vet jag inte. Inte med arbete, med inkomst, med kärlek, med visum, med land, stad eller bostad.
Det är lite för mycket just nu på flera plan och därför blir det uppehåll på bloggen tills efter inlämningarna. Tillbaka om ett par veckor.
x
9.14.2009
Aj
Det bästa med manliga vänner är deras uppriktighet; det sämsta med manliga vänner är deras uppriktighet. Jag gillar rakhet, men i det här fallet är det som att det inte finns någon censur alls och det har slutat med att jag har blivit ledsen två gånger den senaste veckan, inte där och då, men efteråt. Och orden har malt som på repeat.
På ett sätt är det värdefullt att höra det som ingen normalt sett vågar säga till ens ansikte, men det är klart att det känns. Jag har inte bestämt mig om det är han som är okänslig eller jag som är överkänslig, förmodligen en kombination.
På ett sätt är det värdefullt att höra det som ingen normalt sett vågar säga till ens ansikte, men det är klart att det känns. Jag har inte bestämt mig om det är han som är okänslig eller jag som är överkänslig, förmodligen en kombination.
9.09.2009
Loved it
Jag var inne i min drömlägenhet i dag. Mitt på Brunswick street, en ruffig plåtdörr, en sliten trappuppgång och oh so Melbourne och sedan ytterligare en ytterdörr och in i en stor öppen våning, kanske 300m2, ett lönnfärgat parkettgolv, vita väggar, stora fönster och kristallkronor i taket.
Men det var ingen bostad, en modedesigners studio, med några ställ med klädkollektioner som skärmade av en syateljé, några vita skrivbord, en fotostudio, genomskinliga och självlysande skyltdockor, en soffhörna längre in i rummet. Mer som en förfinad industrilokal, som hennes lägenhet i Flashdance. Jag älskade det.
Men det var ingen bostad, en modedesigners studio, med några ställ med klädkollektioner som skärmade av en syateljé, några vita skrivbord, en fotostudio, genomskinliga och självlysande skyltdockor, en soffhörna längre in i rummet. Mer som en förfinad industrilokal, som hennes lägenhet i Flashdance. Jag älskade det.
9.05.2009
Hur vanligt är ditt namn?
Mitt namn har aldrig varit speciellt vanligt, men det är än färre av oss nu än för några år sedan.
Det finns 53 kvinnor som har förnamnet Annevi. Av dessa har 36 namnet Annevi som tilltalsnamn.
Du kan se resultaten för ditt namn via scb här.
Det finns 53 kvinnor som har förnamnet Annevi. Av dessa har 36 namnet Annevi som tilltalsnamn.
Du kan se resultaten för ditt namn via scb här.
9.03.2009
Partners
En relativt ung modefotograf ringde upp mig och vi träffades på ett café i stan. Ett litet ruffigt café med hopplockade möbler och det var ett stort hål i stoppningen i soffan så jag satte mig på en stol och satte ner mineralvattnet på den fläckiga duken. Men det är alltid fullsatt och musiken bra.
Han berömde mina bilder länge, sa att han blev inspirerad av dem. Efter ett tag sade han att han var intresserad av ett partnerskap, dela utrustning, dela kostnader och dela klienter.
Jag är smickrad men partnerskap är en företagsform som jag inte tror på, möjligtvis med undantag mellan makar. Båda parter är ansvariga för tillgångar och skulder och oavsett vänskap innebär det stora risker.
Ett samarbete med att dela utrusning och studio men att frilansa är något helt annat och betydligt mer intressant. Problemet är att jag inte får driva företag på mitt visum, eller på mitt nuvarande visum kan jag, men det går ut om några månader och på ett sponsrat visum är det inte tillåtet. Får se hur det blir med visum; det är inte det viktigaste just nu.
Han berömde mina bilder länge, sa att han blev inspirerad av dem. Efter ett tag sade han att han var intresserad av ett partnerskap, dela utrustning, dela kostnader och dela klienter.
Jag är smickrad men partnerskap är en företagsform som jag inte tror på, möjligtvis med undantag mellan makar. Båda parter är ansvariga för tillgångar och skulder och oavsett vänskap innebär det stora risker.
Ett samarbete med att dela utrusning och studio men att frilansa är något helt annat och betydligt mer intressant. Problemet är att jag inte får driva företag på mitt visum, eller på mitt nuvarande visum kan jag, men det går ut om några månader och på ett sponsrat visum är det inte tillåtet. Får se hur det blir med visum; det är inte det viktigaste just nu.
Subscribe to:
Posts (Atom)