Liknar, liknar inte

-”Du påminner mig om någon. Någon känd”.
Jag vet redan vad han ska säga, men säger ingenting
-"Kate Winslet”, säger han och tittar på mig.
-”Du har hört det förut”, fortsätter han. Det har jag.
-”Men det är någon annan du liknar, jag vet att det är någon annan också. Drew Barrymore” hojtar han triumferande. Jag nickar lite igenkännande. Jag har hört det förut.

Det här med Kate Winslet har jag hört ända sedan hon gjorde Titanic. Det hände att det kom fram människor som ville påpeka hur lika vi var. Det kändes konstigt. Uppriktigt sagt blir jag lika generad varje gång någon säger att jag liknar henne. På senare tid har hennes ansikte ändrats och läpparna blivit större tror jag. Min mun är pytteliten.

Det här med Drew Barrymore är dock ganska nytt. Det började i slutet av förra året och sedan dess har jag hört det allt oftare. Jag funderar på om det beror på att jag slarvat med plattången och allt oftare låter håret självtorka. Om jag låter bli att föna håret och går ut i ett ofta blåsigt Melbourne blir mitt hår ganska lockigt. Jag tycker nog själva liknelserna känns hybrismärkliga. Vilka personer får ni höra att ni är lika?

Flavours of Lakhoum

Okej, jag är medveten om att jag har skrivit om många olika kaféer den senaste tiden. Nu tänker jag skriva om ett till. Det finns kaféer och det finns kaféer. Själva Flavours of Lakhoum ser inte mycket ut där det ligger på stressiga Swan Street i centrala Richmond.

Innanför dörrarna är det som att kliva in i en tyst Marockansk oas. Möblerna är slitet retro och den österländska maten är strålande. Ändå är det inte maten som är den främsta anledningen att hänga här. Flavours of Lakhoum är coffee art i sin renaste form och jag menar det bokstavligen. Detta är ett av mina favoritställen att tyst sitta och filosofera med mina vänner eller bara ta en kort paus och klottra lite i min visual diary.

Fransk, svensk, same same

Jag träffade Craig igårkväll. Han arbetar som webbdesigner och det blev en del datorprat. Jag nämnde att jag har börjat blogga. Han berättade att han hade bloggat under lång tid, men sedan lagt av. Han ville kolla min blogg och frågade efter adressen. Jag gav den till honom, men sa att jag skriver på ett annat språk. Han frågade hur jag uttalade orden och han härmade med charmig australisk accent. Han frågade vilket språk det var. Svenska, sa jag. Wow coolt, jag visste inte att du talade svenska, sa han. Jag tittade lite förvånat på honom och sa att jag är ju svenska. Han såg lika förvånad ut och sa att han alltid trott att jag var fransyska.

På väg hem funderade jag på att han inte visste att jag var svensk. Det hade varit en sak om han varit en avlägsen vän, men vi brukar ses någon gång i veckan. Jag vet att jag har sagt att jag har arbetat i Frankrike tidigare och jag trodde att jag hade pratat om Sverige. När jag tänker efter är det fullt möjligt att jag inte alls har talat om Sverige. Jag gör nog sällan det. Det är ingenting som jag har gjort medvetet och det överraskade mig att se att min svenska identitet i vissa avseenden bleknat något.

Jolie Joanna

Jag är sällan sjuk och under tiden jag har bott i Australien har jag hållit mig frisk trots hostande och snörvlande vänner runt omkring mig. Ja, bortsett från den där gången i januari när jag vaknade upp mitt i natten med skallrande tänder och influensavärk i kroppen. I över en vecka låg jag fullständigt utslagen i hög feber och den värsta matförgiftning jag har varit med om på den här sidan århundradet. Hur dåligt jag än mådde var mitt största bekymmer att jag hade en efterlängtad konsert på tisdagen.

Det var inte vilken konsert som helst; det var Joanna Newsoms. Jag hade längtat länge att få se henne och jag tänkte inte missa henne när hon spelade ett par kvarter bort. Med lite tabletter skulle det nog gå ändå att ta sig dit. På något lyckosamt sätt mådde jag betydligt bättre på tisdagen. Inte bra men på svaga ben tog jag mig ändå till Forum Theatre där jag mötte en förväntansfull vän. Av alla musikscener i Melbourne är Forum min favoritlokal. Det är ett långsmalt rum med barer längs med sidorna. Inredningen har åldrats något men det gör det nästan bara bättre. Framme vid scenen lyser det höga taket upp likt en klarblå himmel. Barerna längs med sidorna påminner om sydeuropeiska tavernor och man befinner sig i en nära fiktiv värld.

Själva förbandsrepertoaren var även den nära fiktiv. Först kom ensamma lilla Melbournebaserade New Buffalo in på scen och började spela och sjunga. Trots hennes något skygga uppenbarelse fyllde hennes toner rummet. Det börjar gå riktigt bra för henne och hon var bland annat förband till Vashti Bunyan när hon spelade i St Kilda i år. New Buffalo är just nu ute på egen Australienturné och hon återfinns även i låten 1-2-3-4 tillsammans med Feist.

Det hade ryktats om att han skulle spela och jag visste att han var i Melbourne. Jag skulle gärna ha sett hans föreställning några dagar tidigare, men maginfluensan satte stopp för det hela. Och in på scen kom han, the one and only Andrew Bird. Jag och min gigkompis har väldigt lika musiksmak bortsett från att hon ibland gillar lite mer handklapp där jag fastnar i molliga stråkar. Jag hade några månader tidigare försökt övertyga henne om Mr Birds storhet men hon skakade lite tveksamt på huvudet. Inte dåligt, inte bra, sa hon. Andrew kom upp helt ensam på den stora scenen och första tanken var vilsen luffare. Hans kavaj såg lite sliten ut och på magen hängde en gitarr och sedan ett stort stativ för munspelet och sedan hade han andra stråkinstrument intill och ibland på sig och det hela såg lite underligt ut. Han och hans alla instrument satte igång och efter en stund petade min kompis mig i sidan. Titta, sa hon. Hon pekade på sina gåshudsfyllda armar och såg helt lyrisk ut. När han började halvsjunga eller snarast ilsket halvprata fram Why? satt jag helt fastnaglad och frågan är om inte munnen var öppen också.

Whatever happened to fiery romance?
Oh how I wish it was those dishes you were throwing
Damn you for being so easygoing

No, don't give me that line
Don't try to tell me inaction is not a crime
Can't you see what kind of seeds you're sowing?
Damn you for being so easygoing
Han hade en otrolig förmåga att dra in publiken i historierna han berättade och applåderna som han rev ner var något av det mesta jag har hört. I en sekund undrade jag om Joanna tänkt rätt när hon låtit honom vara förband. Det kändes som att han överglänste stjärnan.

Joanna funderade nog på detsamma. Hon kom in på scen och tackade sina förband med orden. ”Andrew kan vissla bättre än något annat jag kan göra.” Hon satte sig ner i sin orangerutiga klänning, lät det långa blonda håret falla bakom ryggen och drog harpan intill sig. Vi väntade på de första tonerna, men istället kom hennes späda röst igen. ”Kan jag få lite mer ljus; jag kan inte se strängarna.” Teknikern skruvade upp ljuset och magin kunde börja. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Hon hade publiken helt i sin hand och människor stod länge och applåderade in henne i flera extranummer. Jag går ofta på spelningar, men denna kväll har förblivit min mesta konsertupplevelse, kanske var det febern som bidrog.

(T)horny Devil

Try hard

Vi träffas lite tidigare än beräknat på St Jeromes där Postal Service varvas med Death Cab med Eels med Devendra, dricker ett par kannor te för endast tjugo kronor, trots att kaféet ligger inklämt i en smal gränd mellan de största shoppinggatorna. När vi är inne på den andra kannan har kaféet hunnit fyllas av smala jeans och korta kjolar med leggings.

-Vill du ha lunch? frågar jag.
-Ja, men inte här. Det är alltför många try hard artists.
-Du menar som du och jag då?
-Exakt

Det blir falafel i Hardware Lane istället. Vi sitter och fryser i våra leggings på en uteservering full av unga try hard affärsmän.

Något på A

Jag satt på en av de höga stolarna vid ett fönsterbord på Atomica och drack te. Jag sneglade på klockan och tyckte att det var konstigt att Grace inte dykt upp än. Jag letade efter mobilen och upptäckte att den inte var i väskan utan på laddning hemma i lägenheten. En del människor har otroligt sifferminne. Jag har aldrig sett min pappa eller syster använda en telefonkatalog. De är telefonkataloger och kan lätt rabbla telefonnummer till de mest underliga ställen. När det gäller siffror har jag problem att komma ihåg mina egna telefonnummer. Jag kom definitivt inte ihåg Graces. Igår verkade jag dessutom ha problem att komma ihåg vilket kafé jag skulle träffa henne på. Sa vi Atomica eller Arcadia?

Jag bestämde mig för att kolla Arcadia och där satt hon. De serverar goda vegetariska rätter och deras sallader är riktigt bra. Arcadia avlöstes sedan av ännu ett kafé och lite strosande in och ut i de små butikerna längs Brunswick Street. Vi avslutade kvällen med middag och vin på Joe's. Det är en enklare restaurang, men med bra mat och det är alltid mycket folk där. Det blev ännu en lugn söndag med vänner uppe i Fitzroy.

Panda Bear Hug

Igårkväll ringde min älskade lille systerson. Han berättade att han skulle ha födelsedagsparty för några dagiskompisar. Han frågade om jag kunde komma på hans kalas. Han berättade att han saknade mig och gärna ville att jag skulle komma dit. Det fanns inget jag hellre ville i det ögonblicket än att vara där hos honom.

I avsaknad av min närvaro försökte jag entusiastiskt berätta om sakerna jag hade sett under min resa. Jag började prata hajar. Farliga, sa han. Nej, inte de jag såg. Konstigt, sa han. Kängurur, fortsatte jag. På riktigt? Sådana som hoppar, frågade han. Ja, precis sådana. Konstigt, sa han igen. Och så höll vi på. När jag lade på tänkte jag på att han har rätt. En del av djuren som finns i Australien kan bara beskrivas som konstiga. De mest exotiska fåglar jag har sett inne i Melbourne är förmodligen duvor, på sin höjd en och annan fiskmås. Djuren jag såg under resan var något helt annat. I urval:

• Dingo
• Wedge-tailed Eagle (tror jag, en örn var det i alla fall)
• Thorny Devil (ödla - bilder kommer)
• Stooor svart, tillika död, spindel på bassängbottnen. (Vad är det med spindlar och vatten? Den här gången var bassängen djup och jag försökte låta bli att titta varje gång jag simmade ovanför den.)
• Haj
• Jättesköldpadda
• Diverse färgglada fiskar
• Krokodil
• Massa olika papegojor
• Kängurur

Halvvägs

Jag hämtade ut mina undervattensbilder från Barriärrevet i dag. Jag lämnar i princip aldrig in bilder för framkallning och jag var stressad när jag lämnade in kameran. När jag hämtade dem i dag visade det sig att bilderna inte var brända till CD. Eftersom jag inte hade sagt till i samband med framkallningen skulle det kosta nästan lika mycket som själva framkallningen att få dem på CD.

Jag bestämde mig för att titta på bilderna först om det var värt det. Jag tror inte det. Det finns bilder på halva koraller och halva fiskar. Det finns en blundande Anne och andra grumliga undervattensfoton. Jag ser att jag lyckades fånga hajen. Hela hajen till och med, men trots att den bara var ett par meter ifrån mig är bilden ändå grumlig. Jag tror jag överger min karriär som undervattensfotograf.

Two roads diverged in a wood

Det handlar mycket om vägval just nu, att stanna kvar eller bryta upp igen. Jag har skjutit på beslutet och tänker göra det ett tag till, men beslutet finns alltid närvarande. En skugga som vägrar ge vika. En skugga omöjlig att fånga, som jag ännu inte är redo att möta.

De senaste tre åren har jag bott i tre olika länder. För att jag har velat det och jag har sökt rörelsen framåt. En del av mig är redan på väg bort till nya platser. För första gången finns det en annan del av mig som envist vill stanna kvar. Hjärtat har hittat ro bland Melbournes skyskrapor. Skulle jag vara lyckligare någon annanstans?

Det finns naturligtvis yttre faktorer som påverkar de inre valen. Det är bara att acceptera att jag måste vänta på vissa svar. Under tiden skjuter jag upp beslutet framför mig ännu en gång.

I en tid av val hittade jag det här hos en järnladys dagbok. Hon citerar Randi B. Noyes som ställer sig frågan "om du bara hade ett år kvar att leva"

1. Skulle du fortsätta jobba för samma företag, i samma bransch?
2. Skulle du vara ensam, eller mer tillsammans med andra, än du är nu?
3. Skulle du vilja be om förlåtelse för något du gjort och/eller förlåta någon?
4. Vilka ouppfyllda behov skulle du vilja uppfylla?
5. Vill du fortsätta att leva med samma partner som du har nu?
6. Vill du bo kvar på samma plats?
7. Vad har du alltid drömt om att göra, men aldrig gjort?

Klurigt. Om hjärtat fick bestämma skulle jag...

Snårigt

Det förra inlägget skulle handla om platser. Istället blev det något av en badguide längs med Australiens östkust. Jag gör ett nytt försök att tala om platser. I Ayers Rock fanns det bara turister, men de var av ett annat slag än turisterna i Cairns. Det var få barnfamiljer, förmodligen på grund av att det är en lång resa. Det fanns många amerikanska pensionärer och asiatiska affärsmän. Sedan fanns det en annan grupp. Sökarna. Paret, som jag träffade på helikopterturen, var poliser från Melbourne. De hade sagt upp sig, sålt huset och packat in sina saker i bilen och passerade nu Ayers Rock på väg västerut där de skulle börja om. Inget mer polisande, ftroligtvis skulle de börja med gruvarbete som är sanslöst välbetalt.

På en annan tur träffade jag en engelsk familj som också hade sålt sitt hem och sagt upp sig från sina arbeten i stan. Han var kock och när de kom tillbaka till England tänkte de köpa ett bed & breakfast vid kusten och därmed förverkliga sin dröm. De verkade obeskrivligt lättade och lyckliga över sitt beslut och berättade skrattande hur de hade skrämt upp vänner och familj hemma i England genom sitt beslut.

De tre människorna jag delade middag med stod alla vid vägskäl i livet och så gör jag. I Sverige har jag kvar min lägenhet och möjligheten att falla in i ett bekvämt ordnat liv. Det skulle vara enkelt, men det är ett alternativ som för varje dag känns allt mer avlägset. Jag tror inte att jag kommer att flytta tillbaka; jag vet att jag inte vill det just nu. Samtidigt är det mesta i mitt liv väldigt osäkert.

Mitt ordinarie arbete, som jag har nästan alla mina examina i, finns knappt i Australien. Jag har sökt tjänster i mitt vanliga arbete i USA och i Europa, men väntar ännu på besked. Jag kan ibland sakna att få arbeta med det jag känner att jag kan bäst. De saker jag har sysslat med i Australien har varit inom ett nytt område för mig. Jag tycker verkligen om det, men ibland känns det tungt eftersom jag inte känner att jag behärskar det lika bra. Jag har ett annat projekt på gång här som skulle ge mig möjlighet att fortsätta inom min ordinarie bana och ändå kunna arbeta med mer kreativa saker. Det hela beror på finansieringen så att säga och ännu är det oklart. Jag väntar på besked från flera olika håll och det är frustrerande att vänta.

Olika människor i min närhet vill olika saker och försöker påverka mina val. Det känns allt oftare som jag står i mitten och kämpar med att hitta någon slags balans när allting runtomkring ständigt förändras. Jag försöker bestämma mig vad jag vill utan att riktigt lyckas. Ibland är jag säker på att jag skulle flytta om jag får ett bra jobberbjudande. Ibland vill jag inget hellre än att stanna här, där jag trivs bättre än jag har gjort någon annanstans. Jag vet att jag snart måste bestämma mig, men det är omöjligt innan jag har fått besked. I värsta fall kommer jag inte ens hinna få alla besked innan jag måste ta beslut om tjänsterna. Om jag får något av dem vill säga. Jag längtar efter förändring och ovissheten tynger mig långt mer än jag vill medge. Jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut om tre månader. Det enda jag vet är att det inte kommer att se ut som det gör just nu. Eventuellt kommer de yttre platserna att förändras. Med största sannolikhet kommer de inre platserna att förändras.

Milsvida öde stränder

Vissa platser drar till sig olika sorters människor. I Port Douglas flockades barnfamiljerna och solbadarna. Lite underligt eftersom norra Australien visserligen är tropiskt varmt, men långt ifrån badvänligt. I Barriärrevet är det möjligt att bada eftersom det varma grunda vattnet skyddar mot farliga hajar, men det tar minst ett par timmar med båt att ta sig ut till revet. Generellt badar man inte norr om Brisbane på grund av att det finns mycket hajar och brännande maneter. I norra Australien finns det dessutom krokodiler.

I Melbourne är det inga problem att bada och det finns inte direkt några hajar eftersom Melbourne ligger i en bukt med grunt vatten. I Sydney finns det desto mer hajar, men det finns inhägnade stränder i stan. De flesta badar ändå och ingen människa har dött i en hajattack i Sydney sedan 70-talet. Desto fler har blivit av med lite delar dock. Guldkusten strax under Brisbane är troligtvis en av de populäraste stränderna. Skyskraporna ligger i ett pärlband längs med stränderna och priserna är låga, men genuint är inte ordet att beskriva området. Betydligt mysigare är Byron Bay som ligger strax söder om Guldkusten. Trots att jag de senaste dagarna har sett milsvida palmbeströdda vita stränder i Queensland finns det i mina ögon ingen strand som är vackrare än Tallow Beach i Byron.

Första gången jag kom dit var efter en sen natt. Jag kom hem på höga klackar till mitt hotellrum någon gång efter tre på natten. Ett par timmar senare vaknade jag fortfarande lätt berusad och bestämde mig för att gå ner till Main Beach och se soluppgången. Jag fick vänta länge. Typ en timme satt jag och huttrade på stranden innan solen började stiga, bara för att konstatera att den gömdes bakom det höga berget i öst. Några lokalt boende tipsade mig om att gå till Tallow Beach istället och det gjorde jag. Det var fortfarande rått och småkyligt och jag minns att jag gick insvept i mitt stora badlakan.

Tallow Beach är omgiven av naturskyddad regnskog och innan man kommer ner till stranden går man en liten stund genom skogen. När jag kom ut genom skogen stod solen fortfarande lågt och det ljusa skenet glittrade i de höga vågorna. Morgondaggen hade börjat lyfta från regnskogen och ramade in stranden i ett nästan magiskt rosaskimrande dis. Jag satte mig långt ner på den nästan öde stranden och medan solen sakta steg kom allt fler surfare som slängde sig ut i vågorna. Om ni får möjlighet att komma till Australien är Tallow Beach ett måste. Det är omöjligt att inte älska.

Lonely rivers flow

Du har tur, säger den solbrände sjömannen framför mig. Om du vill kan du följa med mig och några vänner ut på en tur längs med floden om några minuter. Köp en drink så länge. Jag slappnar av. Jag missade min planerade krokodiltur eftersom vi blev försenade från revet och nu befinner jag mig i Port Douglas seglarsällskap. Det är kväll och jag är glad att få en ny chans att se några vilda krokodiler. Några minuter senare hoppar vi på segelbåten och jag är den enda som inte är från Port Douglas. Vi är bara åtta personer ombord och de andra är en festande skara. Det dricks drinkar och dansas; det sjungs och skränas. Jag har redan varit ute en dag på sjön och är mest fokuserad på att plåta krokodiler.

Efter ett tag sätter jag mig i fören på några mjuka dynor och jag har perfekt utsikt över den ljusbruna floden. Mangroveskogen växer högt längs med flodens sidor och de regnskogstäckta bergen tronar därefter. En man, som visar sig vara journalist, sätter sig intill mig. Han nämner att jag har en riktig kamera. Ja, svarar jag, men det är ingen riktig fotograf som håller i den. Jag försöker engagera honom i krokodilletandet. Han verkar måttligt intresserad av att tala om krokodiler men tipsar om att leta efter en v-formade ringar i vattnet och ögon som sticker upp. Ögon. Han pratar om mina. Jag gömmer mig bakom kameralinsen och letar efter ögon i vattnet. Han letar vidare efter ögon längre bak i båten.

Jag lyckas inte fånga några krokodiler på bild. Det närmsta jag kommer en krokodil är en som hastigt simmar bort från oss, men det får duga. Medan jag sitter där i fören börjar solen långsamt sjunka och kastar ett ljusrött sken över det spegelblanka vattnet. Det är knäpptyst bortsett från de skrattande rösterna längre ner på båten och musiken som sjömannen spelar. De andra har förtvivlat försökt få honom att byta till annan musik, men jag gillar den gamle kaptenen som inte viker en tum. Högt ekar den ena kärleksballaden efter den andra i natten. Lite Marvin Gaye varvat med Janis Joplin och inget kan passa bättre än lite Unchained Melody.

Lonely rivers flow to the sea, to the sea
To the open arms of the sea
Lonely rivers sigh
wait for me
wait for me
I'll be coming home
Wait for me

Där ute på en flod i det tropiska Australien sitter en svenska och känner att detta kanske är vad livet handlar om. Ögonblick av sinnesfrid.

Butterfly

Sharks

"Shark!"
"Sharks!!!"

Jo, vi såg ett par när vi var ute och snorklade i dag. White tip shark, tror jag de hette. De var inte mer än en meter och helt ofarliga för människor. Vi kände på enorma snäckor (man fick röra dem sa marinbiologen) och se de slå igen kakarna. Under ytan blomstade livet i starka färger.

Vi såg stora sköldpaddor och en massa andra fiskar. Bäst tyckte jag om Butterfly-fiskarna som lever i par. De simmar tillsammans livet ut och om en av dem dör så dör den andra också. Romeo och Julia à la firre.

Shake

Jag har nyligen kommit till Port Douglas efter en dags tröttsamt resande med en hel del förseningar. I morgon ska jag ta en dagstur på en av båtarna som seglar ut till yttre barriärrevet. Snorkeln är packad. Undervattenskameran också.

Det kafé som jag sitter på stänger snart. Det finns inte ens något ljud på datorerna. Men de säljer milkshake och det tänker jag köpa och ta med mig ut i natten. Det lutar åt hallon.

Stjärnklart

Vid bordet på restaurangen sitter tre andra personer som jag nyss har lärt känna. Vi är en osannolik kvartett. En amerikansk bibliotekarie, en skolfröken från Nya Zeeland och en ung flygplansdesigner fran Madrid bosatt i Tokyo. De berättar sina livshistorier och de frågar hur en svenska bosatt i Melbourne har hamnat i centrala Australien.

Efter den grillade maten och ett par glas vin senare bestämmer vi oss för att gena över fältet tillbaka till vårt hotell. Nar vi gått ett par minuter på stigen in i ett kompakt mörker hojtar en av kvinnorna. "Titta!" Jag är beredd på att se något läskigt kryp, men hon pekar upp mot himlen. Hon har rätt; det är fantastiskt. Hela vintergatan syns och hon börjar passionerat berätta historier om de olika stjärnbilderna. Vi blir stående i ökenkylan tills vi hör några dingos yla i mörkret runt omkring oss. Då trippar jag vidare på mina ballerinaskor genom den röda ökensanden.


PS. Jo, jag såg faktiskt en dingo, men inte på fältet just den natten.

Ljudlöst

Vad väger ni, frågar den blonde blåogde mannen högt i bussen. Mannen framför mig svarar omedelbart på ordern. Kvinnan intill piper fram ett tresiffrigt nummer . Jag svarar och tänker att det var en bra idé att jag har simmat varje dag de senaste veckorna. Han skriver ner siffrorna och vi hoppar ur bussen och ut på flygfältet. Framför oss står ett par helikoptrar. Snabbt går piloten igenom säkerhetsinstruktionerna. Okej att hoppa under rotorbladet. Inte okej att gå nära bakre propellern. Jag tänker mest på en takscen fran ER.

Piloten säger till paret att sätta sig i baksätet eftersom "we use to keep single people in the front". "Contagious", säger jag medan jag kliver in i helikoptern. Piloten hoppar in och startar motorn. Det blir allt hetare i den glasbur vi sitter i. Ingen kyla och ingen fläkt. Mannen bakom mig ser allt mer stressad ut. Skinnsätet bränner mot huden och jag börjar bli orolig att min kamera ska fa värmeslag. Ett par minuter senare är vi uppe i den svala luften och utsikten som möter mig liknar inget annat jag tidigare har sett.

Så långt det gar att se lyser den illröda sanden mot den klarblå himlen och utgör en osannolik kontrast. En glänsande oas reflekterar solen och ger ett bländande avtryck. Det är ingen hägring utan en saltsjö som breder ut sig. Solen har dock torkat upp det mesta av vattnet och endast lite vattenpölar skymtas.

Långt bort i det platta landskapet tronar Ayers Rock eller Uluru som aboriginerna kallar det. När vi kommer narmre klippan far den platta fasaden liv. Gropar träder fram och regnets eroderade spår ringlar nerför sidorna. Bortsett från kamerans klickande hörs inga andra ljud. Alla verkar forskjunkna i klippans skönhet och kraft. När vi landar frågar kvinnan piloten om han tröttnar pa att flyga över Uluru flera gånger om dagen.

"Never, how could I", svarar han

Spindeljakt 1

Antal dödade spindlar: 1
Antal minuter på hotellrum: 60

Dubbelt dissad

Minns ni Alan? Han som följde mig hem efter mina födelsedagsdrinkar? Han som fick gå hem ensam? En gemensam vän ringde nyss och berättade fortsättningen på vad som hände efter det att vi hade skilts utanför mitt hotell.

Han hade gått tillbaka genom stan för att hämta sin bil i garaget där han hade parkerat. Förvånad hade han upptäckt att garaget hade stängt för natten. Det öppnade först nästa morgon. Där stod han ensam i natten och mötte kvällens andra misslyckande. Ingen flicka. Ingen bil. Det är inte annat än att jag tycker lite synd om honom.

Bada med spindlar

VARNING: SPINDELBILDER

Nu sitter jag här utan leende, eller kanske snarast nervöst leende. Jag har precis läst om Moisthlms spindeljakt och det var roligt, men nog inte så smart. Jag är på väg till de stora spindlarnas territorium på semester och saken är den att jag alltid har varit rädd för spindlar. Inte lite kokett rädd för spindlar, snarast livrädd för dem. Att dammsuga upp en spindel är det enklaste eftersom man inte behöver närma sig. Det är enkelt i två sekunder tills man inser att det förmodligen finns en levande spindel inuti dammsugaren. Jag tror inte en sekund att den inte skulle kunna krypa ut från samma håll som den kom in, om än i något tufsigare skick, i värsta fall revanschsugen.

Återstår att eliminera spindeln om det nu inte finns a knight in shining armor som kan göra det åt en. Och det finns det tyvärr inte alltid. Jag har nog eliminerat ett antal spindlar i mina dagar. Ofta både i falsett, men på något sätt har det alltid gått. När jag skulle flytta till Australien var spindlarna mitt största bekymmer. Dessutom fanns det ingen hejd på spindelhistorierna. En kompis berättade att när hon blivit biten av en spindel i sängen antog hennes ben ballongform i en vecka. En annan uppmanade mig för att alltid titta i taket att det inte fanns några spindlar innan jag duschade. Spindlarna släpper taget i fukten och landar på en och det kan vara farligt om det är giftspindlar. Låta bli att duscha? Låta bli att sova?

Spindelhistorier till trots anlände jag på Australisk mark och flyttade in i stan. Första veckan i min lägenhet kom hotellets vaktmästare och rensade mina ventilationsfilter. Jag passade på att fråga honom om det kunde komma spindlar nedkrypandes genom ventilerna. Han gapskrattade och sa att det inte fanns några spindlar. På allvar, frågade jag eftersom jag misstänkte att hans skratt var ironiskt. Yes, no spiders, skrattade han. Min första vecka i lägenheten riste jag maniskt kläder innan jag tog på mig dem och lyfte på kuddar innan jag lade mig på kvällen. Det fanns aldrig några och jag tänker helt enkelt inte på spindlar längre. Jag tittar definitivt inte i sängen innan jag lägger mig. Jag har aldrig sett en spindel i stan. På allvar.

Märk att jag sa i stan. Jag firade jul tillsammans med några vänner som bor på en farm på landet. På landet finns det spindlar. Många. Spindlarna kryper vanligtvis in som mest när det regnar, och trots att det nästan aldrig regnar här öste regnet ner kvällen vi kom fram till farmen. Jag började ana oråd. När jag kom in i mitt rum hade någon vänlig själ öppnat fönstret för att vädra och samtidigt tänt ljuset. Då blev jag direkt stressad. Jag stängde fönstret och hämtade min vän till att söka igenom rummet. Bäst att kolla sängen och lyfta på kuddar. Första svarta spindeln syntes då ila över sängen. Några minuter senare och mycket spray var den död. (Man slår vanligtvis inte spindlarna, man sprayar på dem eftersom kroppskontakt är olämpligt om de är giftiga). Efter en stund fick vi syn på en spindel i ena hörnet. Den eliminerades också efter vissa bekymmer. Spindelfritt konstaterades det medan jag stod betydligt mer skeptisk vid sidan av och nickade lite nervöst. Jag sov inte en blund första natten.

Under den vecka jag var på farmen var det bara att konstatera att det fanns spindlar ÖVERALLT och till slut vande jag mig. Jag var till och med duktig och fångade upp en i en påse och bar ut den genom ytterdörren. Sista dagen frågade de om jag ville se några riktiga spindlar. Riktiga? Jag tackade nej; jag hade redan sett fler spindlar än jag gjort i hela mitt liv.

I norra Australien är spindlarna större. Det upptäckte jag när jag var i Byron på semester. Jag hoppade inte ont anande ner i bubbelpoolen och drömde mig bort när något stort bubblade upp intill mig. Jag hann tänka att det där såg ut som en spindel. Några sekunder senare kom klumpen upp på min kropp och det var ingen tvekan. Det var definitivt en spindel. Jag flög upp ur poolen och jag och Liz väntade tills bubblorna slutade. Då fick vi syn på den här. Som de två europeiska flickor vi var hade vi ingen aning om vad det var.

Nu sitter jag här framför datorn och nojar och tänker på att jag ska resa ut i öknen på semester. Mycket kryp. Mycket spindlar. Sedan ska jag till norra tropiska Australien. Stora kryp. Stora spindlar. Mina australiska vänner skrattar lite och säger att det bara är att ha skor på sig och sedan kolla sängkläderna. Australiens giftigaste spindlar är relativt små, men det är de stora som skrämmer mig mest. Det är tyvärr så stora att de inte ens dör om man sprayar gift på dem. Möjligen dör de om man slår sprayflaskan i huvudet på dem.

Impulsköp

Ibland går man ut för att handla en ny tröja och kommer hem med en klänning istället. Ibland går man ut för att handla parfym och kommer hem med en resa istället. Jaha, nu har jag gjort det igen, impulsköpt en resa. Det blir en liten Australien-runt-resa. Inte speciellt lång. Bara tre stopp. Definitivt inte under speciellt lång tid. Bara fyra dagar. På måndag morgon åker jag hit. Sedan åker jag hit. Mmm, jag sitter här med ett leende.

Gallery hopping

-Jag älskar det.
(tystnad)
-Du gillar det inte, eller hur?
-Jo, det gör jag, men det passar inte.

Vi är inne på ännu ett galleri. Grace älskar det. Deanna not so much. Grace och hennes kollega Deanna förbereder en utställning med sina verk. De försöker enas om ett galleri och hitintills har de inte alls haft samma smak. Det är redan dags att boka galleriplats för utställningar i slutet av året och vi har varit runt på ett antal olika gallerier. Att de tycker olika beror främst på att de ställer ut olika saker. Grace arbetar med mjuka vattenfärger och collage. Deanna med grafik. Om man har lust skulle man kunna göra en halvdålig liknelse att de speglar sina genrer, åtminstone på ytan. Grace klär sig europeiskt chickt medan Deanna är något av en pojkflicka.

De har varit iväg på några olika gallerier i Richmond när jag ansluter vid lunchtid. Vi kör upp till Carlton och börjar… med lunch på en uteservering. Därefter tittar vi på ett par gallerier innan vi tar bilen till CCP, Centre for Contemporary Photography. Galleriet är alldeles strålande vackert. Entrén leder in i en betongkorridor som fortsätter in i ett halvmörkt rum. Därefter följer man korridorer som blir allt ljusare tills man når längst in i galleriet. Det innersta rummet badar i ljus upplyst av dagsljuset från ett högt fönster som sträcker sig från golv till tak. Svårt att förklara arkitekturen, men tänk labyrint där man hittar vägen genom att följa ljuset. Så. Anne Zahalka är en av fotograferna som ställer ut och jag tycker det är bra.

Fitzroy är något av Melbournes motsvarighet till Stockholms söder. Det finns en massa gallerier, kaféer och barer och är lite lätt alternativt sådär. Vi fortsätter på… ännu en uteservering. Det är ungefär så det går till under dagen. Ett par gallerier, en uteservering, ytterligare ett par gallerier och sedan paus igen. Om de enas om galleri? Nej, men vi kommer fram till att vi ska göra om det här igen. Inte minst för uteserveringarnas skull.

Målande minnen

Det finns inget vackrare än när kärleken lyser starkt. I några av mina vänners ögon glittrar höstsolen och de sitter och ler åt just ingenting. Man kan prata med dem och de svarar, men ögonen avslöjar att de finns någon annanstans. I en vackrare värld. I en värld fylld av kärlek. Och man kan inte annat än le med dem.

Det finns inget sorgligare än när kärleken brister. En annan av mina vänner var hemma hos mig i veckan och i hennes ögon fanns bara smärta. Det hade varit dåligt länge och hon var den som slutligen lämnade. Hon älskar honom fortfarande. Hennes tårar rann stilla medan hon berättade det senaste. Jag öppnade en flaska vin och lät henne prata. Hon var helt fokuserad på mörkret, på det som gjorde så förtvivlat ont.

När hon tystnade efter ett tag frågade jag henne vad som var det finaste hon skulle ta med sig från förhållandet som inte längre var. Hennes ögon fick plötsligt liv och hon började berätta. Hennes före detta pojkvän var konstnär och när han fyllde år senast hade hon bjudit honom på middag. Efter middagen hade hon gett honom ett paket innehållande en stor vacker visual diary. När hon gav den till honom sent den där kvällen hade hon sagt att den skulle vara ett minne över deras kärlek. Hans målningar av henne. Och han hade kärleksfullt tecknat hennes kropp. Han fångade mig, sa hon genom tårarna i kvällens första leende.

Om

Om jag håller din hand i min när du går, skulle du stanna kvar hos mig då?
När jag sitter på sängkanten med ryggen mot dig och din hand söker min har jag redan gått.

Skulle du stanna?
Jag har redan gått.

När jag skrev det där halvlåg jag i en solstol intill poolen på en semesterort. Då gjorde allting ont. Mina ögon var tårfyllda och det ledde i sin tur till att jag fick solkräm i ögonen. Resultatet blev att tårarna mer eller mindre forsade och jag såg nog allmänt förstörd ut.

När ögonen rann som värst kom en man som jag nyligen lärt känna förbi. Han sa ingenting, bara tittade i stilla sympati. När vi träffades nästa gång sa han bara kort att det faktum att jag känt så mycket visade vilken fin person jag var. Jag höll tyst om solkrämen.

Långa linjer

Det blev ännu en kväll på Brunswick Street uppe i Fitzroy. Närmare bestämt krokimålning. Det var nästan lite genant att komma tillbaka efter skolkandet förra veckan, men det kunde inte hjälpas. Det är ett bra galleri och de har hela tiden nya modeller. I dag var det en flicka i tjugoårsåldern. Det var den bästa modellen som jag har sett. Hon var före detta dansare och hennes poser var genomgående vackra och linjerna långa. Vi pratade lite i pausen och hon talade med accent och jag frågade var hon kom ifrån. Från landet Tasmanien kom hon. Sedan sa inte jag så mycket mer.

På galleriets bottenvåning är det livemusik några kvällar i veckan. I dag var det jazz. Jag kan tycka att jazz är bra, om det är lite mer åt loungehållet, som bakgrundsmusik sådär. Det som spelades ikväll så att säga betydligt mer expressivt och det är bara så mycket man orkar. Jag hade mest lust att sätta på min ipod men jag insåg att den skulle överöstas av den höga musiken nerifrån. I pausen gick jag ner i baren till jazzkatterna och drack cola för att hålla mig vaken under ytterligare ett par timmars målande. Runt omkring mig dracks det drinkar och det fanns inget jag hellre ville ha i det ögonblicket, men det blev ingen. Förmodligen hade det inte blivit mer tecknande i så fall. Möjligen hade det blivit mer uttrycksfullt.

Ett par av deltagarna var där förra veckan också. Den 50-åriga konstnären som gjorde detaljerade och tekniskt avancerade teckningar. Varenda muskel var med och den späda flickan i kväll gestaltade han med så mycket muskler att det närmast såg ut som en kraftig man. För mig blev alla hans teckningar samma teckning. Det sa mig ingenting trots skickligheten. Mannen på min andra sida ägnade halva tiden till att lägga detaljerade skuggor. Jag är sämst på att lägga skuggor. Jag tecknar snabbt och jag blir uttråkad av att pilla med skuggor. Jag vet att jag borde men jag har inte tålamod till det. Annars var jag mest irriterad att jag hade glömt lägga ner mer kol eftersom det jag hade tog slut halvvägs in i lektionen. Dumt för ikväll hade jag en kolkväll.

Från stank till doft

Igår hade jag på mig Diorparfymen jag fick i födelsedagspresent för första gången. Den doftade för sött redan när den kom på och sedan kändes det bara värre. Efter några timmar hade jag mest lust att tvätta av det hela. I min gamla parfym Lovely finns nu bara några droppar kvar på botten och även om jag tycker om den så tänker jag byta doft.

Jag är inne på Rodriguez Narciso och expediten sa till min förvåning att den var lik Lovely. Så mycket för att vara originell och byta doft. Jag testade Flowerbomb, men den är för söt. Det lutar mot Narciso.

I väntan på solsken

Efter rastlös väntan blev det äntligen morgon och ljuset började komma in. Jag var mer än redo att bege mig ut med min kamera. Jag började gå upp längs Flinders Lane och himlen blev visserligen ljusare, men någon sol kom just aldrig fram. Det regnar aldrig i Melbourne (nåja) men just i dag låg det ett tjockt dis över stan. Jag lät mig dock inte avskräckas, även om jag kanske borde ha gjort det.

Jag hittade en ny gränd vid Little Bourke Street med massa fina målningar som jag inte hade sett tidigare. Problemet var att halva väggen täcktes med stora soptunnor. Jag stod argt och tittade på tunnorna och övervägde om jag skulle flytta på dem eller inte. Kom fram till att jag definitivt inte tänkte ta i några snusktunnor och var på väg att gå när a knight in shining armor dök upp. I form av en lokalvårdsförare. Efter han hade tömt tunnorna i sopbilen satte han snyggt tillbaka dem mot andra väggen och jag kunde ta mina bilder i lugn och ro. Eller inte riktigt, för oh my som det stank.

L'amour

Vi sitter och tittar på varandra nu.
Vi känner inte varandra än.
Osäkert trevande.
Vet inte riktigt vad som är rätt att göra.
Vad som är rätt att säga.

Du ligger där stilla i soffan nu.
Men jag tänker lära känna dig.
Hitta rytmen.

Vi väntar till gryningen.
Tills det blir ljusare.
Då är det du och jag.
Vi.

Oui, j'aime ma nouvelle caméra.

10-1

Medan kameran ligger på laddning och målningarna på tork gjorde jag det här som jag hittade på Det ljuva livet.

Tio första
Första bästa kompis: Johan
Första bil: Mercedes
Första kärlek: Johan
Första husdjur: Donna
Första semester: Danmark
Första jobb: Pappas kontor
Första köpta skiva: Jag minns inte. Kan det ha varit Snap?
Första riktiga kärlek: M.
Första piercing: -
Första konsert: Lena Ph

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Vodka lime and soda i fredags
Senaste bilfärd: Taxi igårkväll
Senaste filmen du såg: Music and lyrics
Senaste ringda telefonsamtal: Grace
Senaste bubbelbadet: I Byron för ett par månader sedan
Senaste spelade cd: The Magic Numbers –The Magic Numbers
Senaste kyss: D.
Senaste gången du grät: I veckan
Senaste måltiden: Vegetariska rice paper rolls med jordnötssås

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Njae
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja
Fastnat med blicken i någons urringning: Eh, nej
Fått ditt hjärta krossat: Ja
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej
Haft ett one night stand: Ett
Busringt till någon: Inte på många år

Sju saker du har på dig just nu
1. Svart klänning från French Connection
2. Grått brett skärp
3. Strumpbyxor
4. Underkläder från Bonds
5. Halsband i svart-vitt
6. Pumps
7. Lovely (parfym)

Sex saker du gjort idag
1. Köpt en ny kamera
2. Köpt biljetter till Howling Bells
3. Simmat
4. Bloggat
5. Lagt ett nytt lager på ett par målningar
6. Fått ett jobberbjudande

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Ipoden
2. Datorn
3. Min nya visual diary
4. Min nya kamera
5. Min stumpastake

Fyra personer du kan berätta allt för
1. Rebecca
2. Grace
3. Maria
4. J.

Tre val
Blått eller rött? Blått
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad

Två saker att göra innan du dör
1. Skriva en roman som blir publicerad.
2. Fånga honom.

En sak du ångrar
Orden jag aldrig vågade säga till honom innan det var försent.

Is love just a game?

Love is just a game
Broken all the same
And I will get over you
Love is just a lie
Happens all the time
Swear I know this much is true

The Magic Numbers – Love is a game

Magic

Det är inte första gången jag är på The Prince Bandroom men varje gång jag kommer in i lokalen väcks minnena av högstadiedisco. Scenen dominerar rummet och människor sitter och trycker längs med väggarna, som i väntan på att den där tryckaren ska ta slut för de som inte har hittat någon att dansa med. Själv står jag i baren tillsammans med Caroline. Vi dricker cola light, ja utan alkohol. (Glöm att jag någonsin skulle dricka rom och cola. Det gjorde jag en gång för mycket på ett av de där högstadiediscona en gång för en evighet sedan.)

Love System Deluxe är förband i kväll. Jag har inte hört dem tidigare och de spelar inför en gles publik. Eller åtminstone glest framför scenen eftersom de flesta fortfarande trycker längs med väggarna. Love System drar upp tempot i lokalen och det är okej, men inte direkt något som känns speciellt.

The Magic Numbers kommer in på scen och de ger ett närmast försynt intryck, som om de är förvånade att alla människorna är där för att se just dem. De vinner snabbt Melbournepublikens hjärta. Det är svårt att motstå charmige sångaren Romeo som mest framstår som ”en nallebjörn man vill krama” för att citera Caroline.

Magic Numbers är precis så bra som jag hade hoppats.

Adrian

Jag hoppar på spårvagnen uppe på Collins Street för att åka till konserten. Det är få människor på tåget, endast några kinesiska turister och några ungdomar. Jag sätter mig ner och öppnar handväskan för att ta fram min visual diary. Den är inte där. Så mycket för att den skulle åka med överallt. Sist jag såg den låg den på mitt skrivbord i lägenheten. Jag suckar lite och tittar upp.

Det sitter en okänd man några säten längre ner. Hans pagelånga blonda hår ser lite småsmutsigt ut och hans ljusblå ögon är uppmärksamma. Jag tittar ut genom fönstret och lyssnar på musiken från min ipod. Jag märker att mannen fortfarande tittar på mig. Efter en stund kommer han fram och sätter sig i sätet framför mig. Han heter Adrian och när han öppnar munnen ser jag genast att han är trasig. Blicken är dimmig och han ser trött ut. Det ligger en aura av sorgsenhet över honom. Han kan vara en 30-35 år. Kanske är han hemlös, kanske inte. Han är fortfarande ung och hans drag är rena, men något har gått fel och hans kläder antyder att det var någon gång under grungevågen.

Jag tar ut hörlurarna och han frågar vad jag lyssnar på. Magic Numbers svarar jag. Han frågar om det är heavy metal. Han fortsätter att fråga mig vad jag ska göra och jag berättar. Han ger mig en komplimang men ingenting i hans röst speglar en förhoppning om att de vänliga orden ska leda vidare. Han är inte påstridig. Det är som han förväntar sig att jag ska trycka ner honom, som han har blivit så många gånger förut. Som att han vet att dagarna då hans leende var vinnande har passerat. Hans tal är sammanhängande, fortfarande fyndigt.

Jag undrar för mig själv hur det gick till att han blev så trasig. Det känns uppenbart att han en gång levde ett helt annat liv. Lika högt som drogerna en gång tog honom lika brutalt kastade de honom till botten. När vi några minuter senare kommer fram till St Kilda säger han ”det här är slutstationen”. Det känns sorgligt talande.

Utsikt från ett fönster

Jag sov dåligt i natt, knappt alls faktiskt. Till slut gav jag upp och steg upp någon gång långt före gryningen. Det är den tidpunkt jag tycker allra mest om att sitta och skriva, då det ännu är mörkt ute bortsett från ljuset som kommer in från de färgglatt upplysta byggnaderna utanför fönstret. Ljuset reflekteras i Yarras mörka vatten och i gryningen kommer kanoterna svepande förbi. I morse rörde sig också tre luftballonger sakta över stan.

Det blir mer musik i kväll. The Magic Numbers spelar på The Prince i St Kilda och jag ska dit. Förhoppningsvis hinner jag sova ett tag först. Natten är lång.

The world is too big for love to be real

Jag har sämst karaktär när det kommer till att köpa skivor. Kan inte riktigt låta bli och även om musiken naturligtvis är det primära är det nog lika vanligt att jag fastnar för ett snyggt grafiskt omslag. I dag tog jag det hela ett steg längre och mycket möjligt ett steg för långt. Jag köpte en skiva på grund av dess baksidestext. Ja, alltså skivan är inte dålig, men jag hade redan hälften av låtarna och jag kan inte påstå att jag saknade de andra. Men jag behövde texten.

The world is too big for love to be real. There are too many people in the world to ever know, beyond everything, that you are with the right person. That your heart is as swollen as it can be. Think of all the people in China. […] Should someone else have accepted us or rejected us then everything would have been different. And once we know this, we know that all love is a lie. Not honesty but deception. Not heroism but cowardice. An unspoken agreement of mutual consolidation and compromise, a shield from possibility and a bed in which to sleep, nothing more than that.

But I do still miss her.

Daniel Kitson
The Lucksmiths – A hiccup in your happiness

The Lucksmiths spelar på East Brunswick Club i Melbourne om en månad. Jag tror jag måste dit.

Prinsessdrömmar

Jag läste Hannas inlägg om the ultimate man index för några dagar sedan och har gått och grubblat lite på det där fram och tillbaka. Går det egentligen att leta efter vissa adjektiv i en man? Jag är tveksam. Jag har en kompis som enbart går ut med finanspojkar. Det begränsar förstås utbudet radikalt. Jag har en annan vän som under alla år jag har känt henne har letat efter en man ”som kan uttrycka sig i fullständiga meningar och inte tar droger”. Det tog henne 26 år att hitta honom, men hon gjorde det till slut. Jag frågade Grace och hon började genast rabbla upp sin lista. Here it goes:

1. Vara passionerad, inom vad eller på vilket sätt spelade ingen roll, men han ska brinna för något.
2. Få henne att skratta och hon få honom att skratta.
3. Behandla henne som en prinsessa och sätta henne främst. Alltid.

Sedan lade hon i och för sig till att han inte fick vara yngre eller kortare än vad hon är. Hon återkom till prinsesspunkten eftersom jag inte kunde låta bli att invända att den kunde vara lite knepig. Kanske är den till och med motstridig till den första punkten, om han inte brinner för henne då. Prinsesspunkten var dock inte förhandlingsbar. Hon sa att ju äldre hon blev desto viktigare har det blivit för henne att han sätter henne främst.

Jag har naturligtvis fått frågan förut om den ultimate mannen och även om jag nog har försökt har jag aldrig lyckats komma fram till något svar. Kanske för att jag inte tror att det finns något enkelt svar. En gång fick jag ett sms från en av mina närmsta vänner där hon skrev:

En dag kommer han dyka upp iklädd kostym och bära en halvdåligt skriven kriminalare under ena armen och en champagneflaska under andra.

Hon visste inte hur nära drömmen hon hamnade.

Flickor i rosa

Bakom ett hörn

Melbourne visar sig från sin bästa sida. Vi har höst men det är ändå 25 grader och sol. Jag satt en stund nere vid Yarra river och gjorde några snabba skisser i min nya fina visual diary. Det är perfekt att den bara är A5 och går ner i handväskan. Jag kommer att släpa med mig den överallt eftersom jag vet att jag har en irriterande ovana att ständigt kladda ner ord och fraser.

Jag fortsatter att gå längs med floden och kommer upp i Flinders Lane där jag går in i ett antal gränder. Det är ett tag sedan jag var där och det finns mycket ny bra graffiti och snygga grafiska mönster. Jag fortsätter ner i Hosier Lane som i dag är lugnare än sist jag var där. Jag går in på en tvärgata som fortsätter runt tills man kommer ut lite längre ner i Hosier Lane. Det är en trång liten gränd, full av soptunnor och det luktar därefter. Hela gränden är fullständigt fylld med graffiti från asfalten på marken till högt högt upp längs med husväggarna. Jag känner genast igen ett par nya målningar som Deb har gjort och jag stannar till och tar ett par foton. Jag fortsätter runt hörnan och till min förvåning står hon där och sprayar för fullt. Hon har precis börjat på en ny målning. Vi skrattar lite åt en del som hände i lördagskväll och medan vi står och pratar kommer det hela tiden människor som stannar till och tar foton. Några turister försöker komma in på galleriet, men det är stängt. Till synes förvånade frågar de oss varför det är stängt när det står att det ska vara öppet. Helgdag. Jag ser att de är svenskar men jag orkar inte säga något.

En man i fyrtioårsåldern, med en liten flicka, utbrister högt ”[ä]r det DU som gör pinupporna; jag trodde det var en man”. Det är det inte; de är Debs. Flickan gömmer sig blygt bakom sin pappa och efter en stund försvinner de iväg på cykeln. Några minuter efter kommer ett par unga grabbar i 15-årsåldern och frågar när det blev lagligt att måla på fasaderna. Deb förklarar att det krävs tillstånd och att den här gränden rymmer ett galleri som stöder street art. Pojkarna frågar om de får måla. Riktigt så enkelt är det inte. Det krävs tillstånd också för konstnärerna och de som målar i Hosier Lane är företrädelsevis etablerade konstnärer. Detta är Debs yrke. Hon försöker muntra upp dem, säger att de ska fortsätta måla och bygga upp en folio att visa upp på gallerierna. Tanken på folio verkar inte inspirera dem och de går besviket iväg. Jag tar några bilder på Deb och vi bestämmer att gå ut på onsdagkväll. Jag lämnar henne målandes i den mörka gränden.

Utan mobil

När jag kom hem i morse och kollade mobilen fanns det flera meddelanden och förklaringen till att några vänner som jag visste skulle komma igår aldrig dök upp. Någon hade glömt namnet på baren. Några andra hade gått vilse bland Melbournes gränder och förgäves försökt hitta rätt, förmodligen på grund av visst alkoholintag. Det hör till saken att många av Melbournes bästa barer ligger gömda inne i smala stinkande gränder och de hittas enklast nattetid när man följer musiken. Några skyltar finns sällan. Alltså mobilen full av frustrerade hjälplösa vänner.

Google people.
Google.

På scen

Innan jag skulle gå iväg igårkväll tog jag fram den nya lilla handväskan och började lägga ner sakerna. Jag insåg snabbt att inte ens mobilen skulle gå ner. I ett ögonblick funderade jag på att ta en större väska, men nej så jag kom fram till att jag nog inte behövde mobilen. Big mistake. När jag kom till Misty vid halvnio kunde jag förvånat konstatera att det fanns tre andra personer i lokalen. Ingen av dem var en av mina vänner. Hoppfullt frågade de mig om jag var där för att se deras show. Melbourne Comedy Festival har just inletts och det är föreställningar över hela stan. Lätt muttrande i avsaknaden på mina vänner började jag prata med en av killarna. Han visade sig var alldeles ovanligt trevlig. Och söt. Under tiden vi pratade kom det allt mer publik till deras föreställning och hans kollegor satte igång föreställningen medan vi stod kvar i baren. Efter en stund dök en irriterad kollega upp och sa att han skulle in på scen. Det gjorde han inte. Efter ytterligare en stund kom hans andra kollega och sa att han definitivt skulle in på scen. Nu. Så han log och försvann sedan in på scen och samtidigt började allt fler av mina vänner dyka upp.

Det tisslades och tasslades bland mina vänner om att det fanns ett antal kända ståuppkomiker i lokalen varav ett par av dem tydligen hamnade inklämda i sofforna bland oss. Själv har jag just ingen som helst koll på australiska komiker så jag kan inte säga något om vilka de var. Hursomhelst var det roligt att det var så många som kom till festen igår. En del av dem var väntade, andra som jag visste skulle komma dök inte upp och sedan kom det några som jag inte trodde skulle komma. En av dem var Adam. Han har varit dålig och jag hade inte förväntat mig att han skulle komma, men jag blev riktigt glad att han gjorde det. Han bloggar också och han är anledningen till att jag började blogga just nu. Jag ska berätta mer om honom vid ett annat tillfälle.

Det som var mest förbryllande var kanske att den tredje födelsedagsflickan inte dök upp förrän efter tio och då hade flera av hennes vänner varit på plats ett bra tag och undrade förvirrat om hon ställt in festen. Nejdå, hon kom så småningom, lite salongsberusad och glad. Och det byttes paketer. Jag fick bland annat det här från mina söta vänner:

· En handkräm
· En kartong med mörk choklad från KOKO
· En visual diary i A5 på handtryckt papper med ursnyggt grafiskt mönster i svart-vitt från studioantic. (Från Grace såklart)
· Ett etui med handtryckt brevpapper, kuvert och kort
· Och mååånga drinkar.

Jo, det var det där med drinkarna. Att fylla år innebar ständig drinkpåfyllning. Jag hann inte ens dricka upp mina drinkar innan någon hade beslutat sig för att bjuda mig på just deras favoritdrink. Det kändes svårt att tacka nej när man fick en ny drink i handen. Jag försökte ta det lite lugnare but the drinks just kept coming.

När klockan blev tre bestämde vi oss för att fortsätta dansa på lite mörkare nattklubbar. Väl ute i den kyliga Melbournenatten kändes plötsligt de där drinkarna betydligt mer och jag bestämde mig för att gå hem istället. A. erbjöd sig genast att följa mig hem. Jag har träffat honom förut, men är mest en vän till en vän. Dock har han tidigare varit vänlig nog att sätta upp mig och mina vänner på gästlistor lite här och där till olika klubbar och efterfester. Han är oerhört intensiv och han ställde ändlöst många frågor om allt från var shoppar du?, vilka designers tycker du om?, vilken är din favoritfilm – bok – band . Ja ni fattar; det tog aldrig slut. Jag gick iväg ett antal gånger men nog fanns han där en stund senare och tog över konversationen. Han är rar men det hela blev allt mer tröttsamt och jag tackade nej till eskorten hem. Han ville inte lyssna och jag var alltför trött att ens argumentera så jag sa fine, följ med, men du får gå tillbaka ensam för jag ska sova. Så vi gick. Big mistake igen för det tog ungefär en halv minut innan han flätade in sina händer och försökte kyssa mig och jag bara nej, glöm det. Jag går hem själv, men han hängde på och efter ett nytt misslyckat försök skildes vi utanför mitt hotell. Återstår att se om jag är kvar på gästlistan.

Önskelåten, aight?

Ja, må hon leva

Sverige börjar vakna till liv och det trillar in söta sms och telefonen ringer. Jag sitter och ler medan det sjungs och gratuleras. Plötsligt känns Sverige nära igen.

Happy birthday love

Happy birthday love, viskade han och jag mötte yrvaket ett par ögon som glimmade i den nedsläckta lägenheten. Jag satte mig upp i sängen när han räckte fram ett paket i ena handen och ett glas champagne i andra. Han kröp tillbaka ner i dubbelsängen, drog mig tätt intill och gav mig en mjuk morgonkyss innan jag öppnade paketen.

I wish

Istället vaknade jag ensam i min dubbelsäng, klev upp och drog bort gardinerna som täckte mina panoramafönster. Det var fortfarande mörkt och skyskraporna glittrade i mörkret. Vattnet nedanför lågspegelblankt. Jag tände några ljus i min svenska stumpastake och tog fram de paket som anlänt från Sverige i veckan och lade dem på sängen. Jag atte på itunes och lät Holly Throsby spela medan jag gick bort till kylskåpet och tog fram en champagneflaska. Jag krånglade av korken och hällde upp i ett glas som jag tog med mig tillbaka i sängen. Ingen födelsedag utan champagnefrukost. Jag samlade alla paket framför mig och försökte bestämma vilket paket jag skulle öppna först.

…

Det här är en del av sakerna som fanns i de nu öppnade paketerna:

· Två teckningar. Den ena med massa fina gula kycklingar och en stor sol och den andra med något mer svårtolkat motiv men med mycket inlevelsefulla linjer.
· En pärlplatta
· Ett Marabou daimchoklad och en påse Twist (Jag låter det vara osagt att chokladen går att köpa på IKEA eller på svenska kyrkan här i Melbourne, dock inte Twisten tror jag.)
· En kokbok (hm, ni vet att jag inte har något kök)
· Några svenska tidningar, bland annat Damernas värld och VeckoRevyn
· Ett underklädesset
· En Diorparfym

Elak recension

Jag läser följande musikrecension av Phoenix spelning och förvånas hur samma spelning kan väcka så olika reaktioner.

As the crowd cheered, my impatience grew, gathering intensity until I was quietly booing amidst the cheers and saying ‘You suck’ under my breath. I hated their retro, disco dance tunes and couldn’t wait for them to leave the stage. […] The audience, unlike me, was lapping it up, cheering, screaming and going totally ballistic when Thomas Mars jumped into the seething crowd below, whilst I cringed at what seemed to be a carefully choreographed move, lacking spontaneity and authenticity. The crowd loved it when they played old chestnut Too Young and current hit Long Distance Call. I wanted to vomit.

Jag håller inte med.
Inte.

Hosier Lane 2

Hosier Lane 1

Jag kommer just hem från Hosier Lane där min vän Deb och ett antal andra graffitimålare håller på att göra nya målningar i en av Melbournes mest kända graffitigränder. Deb arbetar som graffitikonstnär och en av hennes målade spårvagnar rullar just nu mellan St Kilda och stan. Dagens happening är lite reklam för den graffitiutställning som kommer på Federation Square i veckan. Vernissagen är i morgonkväll, men det missar jag eftersom det är födelsedagsfest på Misty. Musiken spelade högt och det var mycket människor på plats i Hosier Lane. Både radio och tidningar var där för att intervjua och ta foton.

Jag tog också några foton och efter visst ojande väljer jag att lägga upp ett. Foto är inte direkt min starka sida. Anyhow, ovan är Deb och dagens målning. Jag gillar den och det fanns mycket ny graffiti om man är intresserad av det.

Offertema

Jag var på krokimålning igår kväll. Det var på ett galleri som jag inte har varit på tidigare uppe i Fitzroy. Skön industrikänsla med stor bar där en pianist spelade loungemusik hela kvällen. Vi höll till en trappa upp och igår var det en manlig modell. Det har jag inte tecknat tidigare; det brukar jämt vara kvinnliga modeller. Det kan också ha varit en av de smalaste män jag har sett. Personligen tycker jag det är svårare eftersom linjerna måste bli kantigare istället för mjukt svepande. Vi var inte mer än sex deltagare varav min vän Grace var en. Hon är konstnär och arbetar även som konstlärare på en skola i Melbourne. Ytterligare två av de andra deltagarna var konstnärer. Och så var det jag som definitivt inte kan använda epitetet konstnär, på sin höjd try hard artist.

Det är snart påsk och modellen använde krucifixposer och andra smått extrema ställningar. Han började med tvåminuterspass som sedan blev till halvtimmespass. Uppriktigt sagt hade jag uppenbara problem att hinna med att få ner mycket mer än konturerna på två minuter. Jag kände mig lätt bortkommen där jag stod mellan den femtioåriga konstnären som gjorde detaljerade teckningar och Grace som gjorde hastiga expressionistiska teckningar. Betydligt bättre gick det från tiominuterspassen, men det var inte direkt några enkla ställningar att avteckna och definitivt inte enkla att hålla. Stackars modell, han stod, låg och satt med armar och ben i de mest underliga ställningar, men så var det också offertema över det hela.

Det var ett tretimmarspass men efter ett par timmar var både Grace och jag ganska trötta. Eller inte egentligen, vi bara kom fram till att vi hellre ville sitta och prata så vi packade ihop våra stafflin och betalade avgiften till en något förvånad galleriföreståndare. Det kändes lite som att skolka när vi lämnade galleriet för att ta bilen ner till Enoteca på Gertrude street, där vi drack Riesling och åt getost innan vi fortsatte ut i natten.

Birthday drinks

Jag fyller år i veckan. Det ska firas. Rejält. Förra månaden satt jag tillsammans med några vänner på Ginger bar och drack goda cocktaildrinkar. Spicy mint and cinnamon Mojito om jag inte minns fel. Jag nämnde att min födelsedag inföll under påsken och min svenska vän sa förvånat att det gjorde hennes också. Det skiljer tydligen bara ett par dagar mellan våra födelsedagar, ja bortsett från att det skiljer något år eller så.

Inbjudan skickades ut för ett par veckor sedan men eftersom det är påsk vet vi inte riktigt hur många som kommer att dyka upp. Det kan nog bli en del. Förhoppningsvis. I veckan fick jag ett lätt desperat mejl från en av våra inbjudna gäster. Hon fyller också år i helgen och eftersom hon varit bortrest hade hon inte planerat något. Hon frågade om hon fick fira tillsammans med oss. Det får hon. Så nu är vi tre flickor som har birthday drinks på Misty Bar i Hosier Lane (off Flinders Lane) på lördag från klockan åtta. Det kommer definitivt att bli fler cocktails och mer champagne. Kom om du vill. Du är inbjuden.

Phoenix

Först ut på scen var Phoenix med sångaren Thomas Mars, en lång slank indiepojke iklädd smala jeans och snygg skjorta. Franskt välklädd såklart och när han sjöng var det bara…vackert. Melbournepubliken är vanligtvis genuint musikintresserad, vänlig och uppmuntrande och det märks att banden trivs att spela här. Phoenix var bra och jag och mina vänner stod nära scenen och mot slutet av spelningen kom en lugnare låt och Thomas tittar ner i publiken och vi får ögonkontakt. Han håller kvar blicken och ler lite charmigt. Så står jag där och känner mig sedd och ler tillbaka.

När sista låten kommer väljer Thomas att gå ner i publikhavet. Han passerar förbi mig och människorna tar ett steg bakåt och låter honom gå sjungandes igenom massan. Efter några meter vänder han och kommer tillbaka mot scenen och stannar. Genast samlas publiken runt omkring honom, rör försiktigt. Det är varmt och trångt, flickor börjar skrika som vore de femton igen, någon gråter, andra skrattar lyckligt. I trycket från människorna runt omkring hamnar han i ett ögonblick framför mig och lutar sig bakåt intill min kropp. Han sjunger hela tiden men det är inte längre någon som hör orden. Det är magi. Han. Publiken. Nära. Nära. Stämningen är nästan vördnadsfull, som att det som händer inte riktigt kan hända. Han ler igen innan han försvinner upp på scen och det är först då som alla de där vackra franska småsnuskiga orden trillar in. De ord som man kunde ha viskat, men som man hindras att säga, för det är känslan, magin, mötet där och då som är det fantastiska.

Näst in på scen var Jarvis Cocker. Jag hade inte riktigt lyssnat in mig på honom, men jag tyckte det var bra. Det slog mig att han har samma dansstil som en av mina vänner. Ryckigt, sprattlande, men så otroligt charmigt och så galet att det bara blev coolt. Han var ju det, cool, lite äldre, lite sliten men med en fantastisk scennärvaro. Indiekidsen drog sig tillbaka något och ersattes med lite mer blandad publik, med uppseendeväckande många rutiga flanellskjortor kunde vi konstatera. Min vän Sus hade med sig en vän som visade sig vara ett hardcore Jarvis-fan. Hon började genast skrika och sjunga med full inlevelse och vi andra kunde bara le lite i smyg. Tjejen som stod på andra sidan om mig, inte en av mina vänner, krånglade plötsligt av sig bh:n och kastade upp den på scen. (wtf?) Den höll Jarvis upp inför publiken och kastade sedan tillbaka den i retur till flickan som nu hade blossande röda kinder. Människor har en tendens att uppmärksamma när det kommer bh:ar farandes genom luften.

Det var en underlig kväll. Möten som förändrar. Jarvis sa det i en av sina mellanakter. ”Du kan sitta på spårvagnen och möta personen som kommer att förändra ditt liv, men du kommer inte att se det eftersom du sitter upptagen och bläddrar i din tidning.” Lite småfilosofisk eller lite småhög, whatever. Vissa möten förändrar och jag påminns varför jag valde Melbourne. Musiken. Värmen. Kraften.

Landslagen har lämnat byggnaden

Jag noterar att poliserna är borta från hotellentrén. Inga människor i träningskläder syns längre till. Inga ryggsäckar och träningsväskor ligger spridda över lobbyn. Inte längre matos från restaurangen. Jag konstaterar att VM måste vara över. I hissen träffar jag hotellets meste handyman, som bekräftar att simmarna checkat ut. Han säger att kökspersonalen är minst sagt lättad att allt är tillbaka som vanligt igen.

En sak som var bra med att ha hotellet belägrat av simmare var att poolen alltid var ledig. Man kanske skulle kunna tro att det var tvärtom, att man hittade simmarna i poolen. Så var det inte; jag såg inte till en enda i hotellpoolen. Det var nog snarast så att simmarna hade mer än nog av simhallar som det var. Jag klagar inte; det är alltid soft att ha poolen för sig själv.

Tin Pot

Efter brunchen med Sarah hoppade jag på en spårvagn upp till Fitzroy där jag skulle träffa min fantastiska vän Grace. Hon var redo för en lite senare söndagsbrunch. Jag var absolut proppmätt och mest sympatidrack en massa te istället. Det ältades pojkar, pojkar och pojkar. Jo så enkelt var det.

Först avhandlades festen i fredags. Jag var iväg på ett go-away-party för en annan vän som reser till Europa i ett halvår. Det var en anledning så god som någon att ha en fest antar jag och flera andra av mina gamla kursare skulle dit. Trodde jag. Det kom bara en och han hade med sig några kollegor. Hans kollega, gift och med en liten dotter, pratade mycket och allt mer engagerat i takt med antalet öl. Han talade om sin dotter och hur hon inte skulle få gå ut i korta kjolar när hon blev tonåring. Jag kommenterade lite syrligt att längden på kjolen knappast innebar någonting. Han svarade att det gjorde det visst eftersom han mindes hur han var när han var femton. Det här sa han medan han sänkte blicken till mina lår. Obekväm försökte jag nästan automatiskt att förlänga min kjol, som inte ens var speciellt kort från början.

Jag hann tänka att det nog var läge att avsluta drinken och bege mig hemåt när han flyttade närmre och började droppa massa klichékomplimanger. Förmodligen var jag naiv, men jag var inte beredd på det. Han var trots allt gift och hade en liten dotter. Först försökte jag skratta bort situationen, men det uppfattade han inte. Istället frågade han om festen fortsatte hos mig. (jo, just de orden använde han). Vid den här tidpunkten hade jag mest lust att hälla resten av drinken på honom, men något sådan har jag just aldrig gjort. Så jag var kylig, men det verkade inte heller gå hem eftersom han fortsatte ”men du har inga band”. ”Nej, men du har”, svarade jag irriterat. Han sa att det räckte att han var tillbaka på morgonen och tillade att ”du kommer att ångra det här i morgon” ”oh no, men du kommer nog”. Jag reste mig och var på väg ut när han kom efter. Sa att han såg att jag tvekade om jag fattat rätt beslut (?!) och frågade vart jag var på väg. När han möttes enbart av kyla sa han plötsligt att ”ja, och nu tror du att jag bara skämtade; det kanske jag gjorde”. Jag lyssnade inte längre; jag hade redan lämnat honom bakom mig.

Det här fick Grace lyssna på för hur mycket jag än vet att det var han som betedde sig illa så fick han mig att känna mig illa till mods. På sätt och vis är det lika förolämpande som det är roligt att han tyckte att det var läge att tacka och ta emot. Grace hade också haft lite mycket men efter ett tag skrattade vi båda igen. Eftermiddagen spenderades strosande längs med Brunswick Street in och ut på diverse gallerier och inredningsbutiker. Ja och så lite mer te och ältande då. Den perfekta söndagen med andra ord. Med eller utan pojke.

Älskad

I brist på pojke att hänga med tillbringades söndagen på diverse kaféer med vänner. Det började tidigt med brunch på Degraves Espresso. Nypressad juice och macka med rostade grönsaker. Min vän Sarah såg sådär lyckligt nykär ut, men samtidigt flyttar hon från Melbourne och honom om en månad. Hon ska resa runt lite i Australien och sedan till Asien innan hon flyger tillbaka till Europa. Hon talade om honom med värme och att allt var extra bra kanske just för att de har så lite tid tillsammans. Hon sade hoppfullt att han kommer och hälsar på henne i Europa, men skyndade sig att lägga till att hon vet att det inte kommer att hålla. Hon vände bort blicken i tystnad och jag visste inte vad jag skulle säga. Hur lämnar man den man älskar?

Qui je suis?

Det känns som att jag borde skriva något om vem jag är. För tre år sedan levde jag ett stabilt liv i Sverige. Fyra universitetsexamen fanns på CV:t. Min lägenhet var inredd med platt-tv, tvättmaskin och glasservis. Jag bröt upp när jag fick ett oemotståndligt jobberbjudande utomlands. Jag flyttade in på ett lägenhetshotell i stan och fick en ny platt-tv, men dessvärre varken tvättmaskin eller kök. Sedan dess har hotellet bytts ut mot ännu ett och jag är sedan förra året bosatt i Melbourne. Saknar fortfarande kök, men har istället en fantastisk utsikt över stan.

Det kanske är lite udda att bo på hotell, men jag har alltid tyckt om hotell. Det finns klara fördelar, som att receptionen är öppen dygnet om, att det finns pool och gym, att det finns restaurant och bar och att det alltid finns service till hands. Just nu är det lite udda här på hotellet. Världsmästerskapen i simning pågår för fullt och på mitt hotell bor flera av landslagen.

Vi har polisbevakning dygnet om och från restaurangen kommer nya udda lukter oavsett när man passerar lobbyn. Det äts mycket verkar det som. Överallt möter man atletiska unga människor i träningskläder och deras inte fullt lika atletiska tränare, också de i träningskläder. Det talas ryska, tjeckiska och flera andra främmande språk. Det är dock lätt att identifiera språken. Det är bara att titta längst ner på träningsjackorna där nationalitet står med stora bokstäver. Har ännu inte skymtat några svenskar, i alla fall inte i träningskläder.

Nu

Nu är det gjort; min blogg är skapad. Det tog lite tid. Avsnittet nedan skrev jag för snart ett år sedan.

Varför börjar jag blogga nu? Det hade varit mer logiskt om jag hade satt igång för ett år sedan när jag började läsa ett antal bloggar mer intensivt. Jag började som de flesta andra med de stora bloggarna, Skugge och Virtanen. Skugge ledde mig vidare till Sigges blogg som jag troget stannade kvar vid. Där hittade jag flera av mina favoritbloggar, Johan Hilton, En svensk Bridget, Det ljuva livet och Hanna Flodr. Dessa fortsatte jag följa dagligen, medan andra blev mer sporadiskt. Jag läste mycket, kommenterade och inspirerades.

Jag fyllde i uppgifterna till ett att starta en blogg några gånger, men det slutade alltid med att jag raderade dem. Jag tror att jag tvekade eftersom jag var obekväm med att lämna ut mig själv. Jag vet att det är så jag skriver. Utelämnande. Det finns inget annat sätt för mig att skriva. Och skrivit har jag alltid gjort och kommer alltid att göra.

Flera av de bloggar som fanns då finns inte längre kvar aktivt. Jag saknar fortfarande Johan Hiltons och Sigges bloggar. Virtanen är lika bra som alltid. Den främsta anledningen till att jag inte började blogga 2005 berodde på att jag skrev på den där första romanen. Sedan kom 2006 emellan, med stora uppbrott och förändringar. Behovet att skriva fanns dock alltid kvar. Jag läser fortfarande flera bloggar, kommenterar och inspireras. Skillnaden är att jag vill skriva själv och har velat det länge. Et voilà, här börjar det.