Snårigt

Det förra inlägget skulle handla om platser. Istället blev det något av en badguide längs med Australiens östkust. Jag gör ett nytt försök att tala om platser. I Ayers Rock fanns det bara turister, men de var av ett annat slag än turisterna i Cairns. Det var få barnfamiljer, förmodligen på grund av att det är en lång resa. Det fanns många amerikanska pensionärer och asiatiska affärsmän. Sedan fanns det en annan grupp. Sökarna. Paret, som jag träffade på helikopterturen, var poliser från Melbourne. De hade sagt upp sig, sålt huset och packat in sina saker i bilen och passerade nu Ayers Rock på väg västerut där de skulle börja om. Inget mer polisande, ftroligtvis skulle de börja med gruvarbete som är sanslöst välbetalt.

På en annan tur träffade jag en engelsk familj som också hade sålt sitt hem och sagt upp sig från sina arbeten i stan. Han var kock och när de kom tillbaka till England tänkte de köpa ett bed & breakfast vid kusten och därmed förverkliga sin dröm. De verkade obeskrivligt lättade och lyckliga över sitt beslut och berättade skrattande hur de hade skrämt upp vänner och familj hemma i England genom sitt beslut.

De tre människorna jag delade middag med stod alla vid vägskäl i livet och så gör jag. I Sverige har jag kvar min lägenhet och möjligheten att falla in i ett bekvämt ordnat liv. Det skulle vara enkelt, men det är ett alternativ som för varje dag känns allt mer avlägset. Jag tror inte att jag kommer att flytta tillbaka; jag vet att jag inte vill det just nu. Samtidigt är det mesta i mitt liv väldigt osäkert.

Mitt ordinarie arbete, som jag har nästan alla mina examina i, finns knappt i Australien. Jag har sökt tjänster i mitt vanliga arbete i USA och i Europa, men väntar ännu på besked. Jag kan ibland sakna att få arbeta med det jag känner att jag kan bäst. De saker jag har sysslat med i Australien har varit inom ett nytt område för mig. Jag tycker verkligen om det, men ibland känns det tungt eftersom jag inte känner att jag behärskar det lika bra. Jag har ett annat projekt på gång här som skulle ge mig möjlighet att fortsätta inom min ordinarie bana och ändå kunna arbeta med mer kreativa saker. Det hela beror på finansieringen så att säga och ännu är det oklart. Jag väntar på besked från flera olika håll och det är frustrerande att vänta.

Olika människor i min närhet vill olika saker och försöker påverka mina val. Det känns allt oftare som jag står i mitten och kämpar med att hitta någon slags balans när allting runtomkring ständigt förändras. Jag försöker bestämma mig vad jag vill utan att riktigt lyckas. Ibland är jag säker på att jag skulle flytta om jag får ett bra jobberbjudande. Ibland vill jag inget hellre än att stanna här, där jag trivs bättre än jag har gjort någon annanstans. Jag vet att jag snart måste bestämma mig, men det är omöjligt innan jag har fått besked. I värsta fall kommer jag inte ens hinna få alla besked innan jag måste ta beslut om tjänsterna. Om jag får något av dem vill säga. Jag längtar efter förändring och ovissheten tynger mig långt mer än jag vill medge. Jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut om tre månader. Det enda jag vet är att det inte kommer att se ut som det gör just nu. Eventuellt kommer de yttre platserna att förändras. Med största sannolikhet kommer de inre platserna att förändras.