11.28.2008
Önskelistan
Telefonen ringde för tidigt, klev upp, gick ner till köket, dagstidningen på frukostbordet. Min bild uppslagen. Vet inte riktigt, lite glad, lite rodnande kinder, bläddrade vidare. Det är ett annat tempo, plåta, redigera, skicka till tryck. Färdigt. Vi går vidare till nästa bild.
11.27.2008
Have I told you
Klev ur fotografrollen, bort från plåtningar, redigering och inlämning till tryck. Middagsbjudning. Klä om, kliv in i en annan roll bland kostymer och företagare, lyssnade på ett föredrag om förändring av bolagsskatten. Jag har läst företagsekonomi på universitetet och konterade på kontor. Har jag berättat om det?
Jag visste inte vad jag skulle läsa när det var dags att söka till universitetet. Jag ville in på danshögskolan, tränade för det, eller musikal, tränade för det, men var bortrest under intaget och jag gjorde ett annat val. Var dansare i ett operettsällskap när jag blev antagen till internationell marknadsföring i Stockholm. Det lät bra; flyttade några dagar senare. Det blev sådär. Marknadsföringen tyckte jag om; fick bra betyg i företagsekonomin men insåg snabbt att det inte var för mig. Jag flyttade till Frankrike och började på universitetet där istället.
Efter skattejuristen gick en äldre man upp på scen. Vitt hår, scarf i halsen. Han såg en aning skör ut, sådär som man kände med honom, skulle skrattat med i hans skämt även om det inte var roligt. Jag hade fel. Han hade röstresurser som snabbt suddade ut skörhetstankarna. Han slog sig ner och började berätta. Från det att han började tala fanns bara berättelsen kvar och den fyllde den knäpptysta salen. Det var en historia som jag aldrig skulle ha valt, inte skulle ha tagit mig tid att läsa, med ord som var ålderdomliga, med en narrativ som var gammal i sin form men levande i nuet av hans röst.
Jag är fortfarande en aning tagen av hans historier, eller mer av hur han berättade än vad han berättade. Jonas Karlsson sa i en intervju något om att det finaste en människa kan göra är att våga ta upp någons tid, att ställa sig på scen och våga berätta. Jag håller med honom. Det finns en skörhet i att berätta inför andra, samtidigt som det speglar en oerhörd styrka. En ensam Edith Piaf på scen där det brukade vara stora galashower. Mod att ge något, dela med sig. Det är fint.
Jag visste inte vad jag skulle läsa när det var dags att söka till universitetet. Jag ville in på danshögskolan, tränade för det, eller musikal, tränade för det, men var bortrest under intaget och jag gjorde ett annat val. Var dansare i ett operettsällskap när jag blev antagen till internationell marknadsföring i Stockholm. Det lät bra; flyttade några dagar senare. Det blev sådär. Marknadsföringen tyckte jag om; fick bra betyg i företagsekonomin men insåg snabbt att det inte var för mig. Jag flyttade till Frankrike och började på universitetet där istället.
Efter skattejuristen gick en äldre man upp på scen. Vitt hår, scarf i halsen. Han såg en aning skör ut, sådär som man kände med honom, skulle skrattat med i hans skämt även om det inte var roligt. Jag hade fel. Han hade röstresurser som snabbt suddade ut skörhetstankarna. Han slog sig ner och började berätta. Från det att han började tala fanns bara berättelsen kvar och den fyllde den knäpptysta salen. Det var en historia som jag aldrig skulle ha valt, inte skulle ha tagit mig tid att läsa, med ord som var ålderdomliga, med en narrativ som var gammal i sin form men levande i nuet av hans röst.
Jag är fortfarande en aning tagen av hans historier, eller mer av hur han berättade än vad han berättade. Jonas Karlsson sa i en intervju något om att det finaste en människa kan göra är att våga ta upp någons tid, att ställa sig på scen och våga berätta. Jag håller med honom. Det finns en skörhet i att berätta inför andra, samtidigt som det speglar en oerhörd styrka. En ensam Edith Piaf på scen där det brukade vara stora galashower. Mod att ge något, dela med sig. Det är fint.
11.19.2008
När jag var blond och hade blå ögon
Doktoranden frågade om sju saker om mig. Jag kom på att jag skrivit något om det tidigare. Mer eller mindre sant fortfarande. Jag hade blå ögon en gång, eller snarast ett. Det blev lika mörkt som mitt andra några veckor efter födseln. Och jag hade blont lockigt hår tills på högstadiet. Blond och blåögd alltså. Once.
Vi saktar ner. Låter bli att öka.
Så kom brevet jag hade väntat på. ”Snygg folio. Du skulle verkligen passa perfekt här”. Rätt byrå, rätt internationella reklamgrupp. Börja om i Europa, inte samma plats men ändå samma som för ett år sedan, byrå igen, men mer grundat, bättre förutsättningar, starkare efter ett antal smällar. Cirkeln sluten, tänkte jag och packade ner sakerna från Melbourne i kartonger märkta ”Sverige” märkta ”stannar i Australien”. Jag åkte utan att veta säkert.
Nu vet jag. Inte Europa. Det kom ett besked på engelska i dag att de verkligen är ledsna, men har valt att inte nyanställa. Och det slår mig att jag inte är förvånad. I två års tid har det inte funnit annat än nej. Vanligtvis positivt gensvar, ofta från rätt ställe, men det finns alltid ett men. En aning mer förvånad att jag inte är besviken, eller kanske inte. Jag hade redan bestämt mig för att gå klart min fotoutbildning i Australien nästa år, men det fanns en tid när jag ifrågasatte om det var den bästa lösningen. Så jag sökte mig bort för att se vad jag hade för alternativ.
Inga. Tydligen. Vet inte varför det alltid är så svårt. Det gör det samtidigt enklare inför nästa år som redan är uppstrukturerat och fulltecknat, men det känns som ett viloår. Det är garanterat sista utbildningen för min del och lunginflammationen förändrade något. Jag har saktat ner och jag har ingen lust att öka tempot.
Den sista tentan jag skrev i Melbourne hade jag bara 70% på, visserligen var jag sjuk i lunginflammation och missade en månad, men ändå. Förra terminen var mitt lägsta tentaresultat 96%. Jag har svårt att göra saker på halvfart, men det finns annat som är viktigare. Mindre kraft i studion ger mer tid utanför studion, kanske i en annan studio som extra. Jag är ju så het på arbetsmarknaden. Nej, jag tänker inte lägga energi på att söka några jobb i år. Nästa år ska bli roligare.
Nu vet jag. Inte Europa. Det kom ett besked på engelska i dag att de verkligen är ledsna, men har valt att inte nyanställa. Och det slår mig att jag inte är förvånad. I två års tid har det inte funnit annat än nej. Vanligtvis positivt gensvar, ofta från rätt ställe, men det finns alltid ett men. En aning mer förvånad att jag inte är besviken, eller kanske inte. Jag hade redan bestämt mig för att gå klart min fotoutbildning i Australien nästa år, men det fanns en tid när jag ifrågasatte om det var den bästa lösningen. Så jag sökte mig bort för att se vad jag hade för alternativ.
Inga. Tydligen. Vet inte varför det alltid är så svårt. Det gör det samtidigt enklare inför nästa år som redan är uppstrukturerat och fulltecknat, men det känns som ett viloår. Det är garanterat sista utbildningen för min del och lunginflammationen förändrade något. Jag har saktat ner och jag har ingen lust att öka tempot.
Den sista tentan jag skrev i Melbourne hade jag bara 70% på, visserligen var jag sjuk i lunginflammation och missade en månad, men ändå. Förra terminen var mitt lägsta tentaresultat 96%. Jag har svårt att göra saker på halvfart, men det finns annat som är viktigare. Mindre kraft i studion ger mer tid utanför studion, kanske i en annan studio som extra. Jag är ju så het på arbetsmarknaden. Nej, jag tänker inte lägga energi på att söka några jobb i år. Nästa år ska bli roligare.
11.17.2008
Fortfarande borta
Sitter på en madrass på golvet med datorn i knät. Online. Så bra. Det är knäpptyst i huset och endast det dova knappandet från tangenterna hörs och sekundvisaren från en klocka i köket. Ibland okända ljud, men det är förvånansvärt tyst för att vara i stan.
Det är natt och det är släckt i husen. Andra sover, också här, men jag bor inte här, bara sover. Här, på golvet, på en madrass, i någon annans hem. Ovant. Olikt. Jag har det bra; vi har haft det bra.
Avslutat en lång middag med ännu längre samtal. Tar inte slut, som det är med vänner som man känt länge, som inte frågar det självklara, som kommer med nya vinklar och tankar. Som säger saker som stannar kvar till sekundvisarens monotona tickande.
Det är natt och det är släckt i husen. Andra sover, också här, men jag bor inte här, bara sover. Här, på golvet, på en madrass, i någon annans hem. Ovant. Olikt. Jag har det bra; vi har haft det bra.
Avslutat en lång middag med ännu längre samtal. Tar inte slut, som det är med vänner som man känt länge, som inte frågar det självklara, som kommer med nya vinklar och tankar. Som säger saker som stannar kvar till sekundvisarens monotona tickande.
11.12.2008
Everything I ever let go of has claw marks on it
Att komma tillbaka är att ställas inför sig själv och se förändringen man inte sett tidigare. Plötsligt är det självklart, att det är annorlunda, att saker har hänt, inom, utom. Dunkar pannan mot väggen och undrar vad det var man inte såg tidigare. Omvärderar och förändrar. Det är nyttigt, ibland omständigt. Det tar kraft att ändra riktning, men allt är enklare när beslut är fattade.
Jag har gått igenom kartong efter kartong på vinden, från Frankrike, Australien och Sverige. Sådant jag aldrig riktigt hunnit med i de många flyttarna de senaste åren. Det är som att titta på ett gammalt jag, inte jag ändå jag, och kastas mellan minnen och förundras, fascineras, minnas, sakna, inte sakna, bli generad över, skratta åt, bli ledsen över, bli arg över, le överseende eller skaka på huvudet åt. Känna allt, känna inget och veta. Allt förändras. Till slut förändras allt. Och det är bra.
Jag har gått igenom kartong efter kartong på vinden, från Frankrike, Australien och Sverige. Sådant jag aldrig riktigt hunnit med i de många flyttarna de senaste åren. Det är som att titta på ett gammalt jag, inte jag ändå jag, och kastas mellan minnen och förundras, fascineras, minnas, sakna, inte sakna, bli generad över, skratta åt, bli ledsen över, bli arg över, le överseende eller skaka på huvudet åt. Känna allt, känna inget och veta. Allt förändras. Till slut förändras allt. Och det är bra.
11.10.2008
Bubbelvatten
Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag tycker om smaksatt mineralvatten. I Frankrike kan man hitta smaksatt vatten, men när man smakar på det sötsliskiga obubblande vattnet önskar man mest att man inte hittat flaskan alls.
I Australien har jag inte hittat något smaksatt mineralvatten alls. Vet inte om det finns; inte där jag handlar i alla fall. Men här, rader med smaksatt mineralvatten att välja och vraka från i hyllorna. Fast jag hittar inte med tranbärssmak som var min favorit. Försvann den?
I Australien har jag inte hittat något smaksatt mineralvatten alls. Vet inte om det finns; inte där jag handlar i alla fall. Men här, rader med smaksatt mineralvatten att välja och vraka från i hyllorna. Fast jag hittar inte med tranbärssmak som var min favorit. Försvann den?
Klipp klipp
Jag hann inte med att träffa min frisör Paul innan jag lämnade Melbourne. Det är snart två år sedan jag klippte mig hos honom för första gången. Då visade det visade sig att han just slutat på Toni & Guy Paris på Rue St Honoré där jag brukade klippa mig när jag bodde i Frankrike. Han är australier med italienska rötter, har naturlig elegans, gestikulerar och har alltid massa roliga historier att berätta. Han frågar alltid hur det går med männen medan han säger att han jag kommer se fantastisk ut. Snygg såklart; gay såklart.
Han har alltid idéer och han har fått mer eller mindre fria händer. Alltid nöjd. Jag borde, men har inte riktigt tagit mig tid att klippa mig regelbundet i år och sedan blev jag sjuk och hann inte med att klippa mig innan jag reste. Senast jag klippte mig var i Brisbane. (Låter bli att se efter när det var eftersom det garanterat är generande längesedan.) Det behövs och jag har klipptid i morgon. Antar att några centimeter ryker, men det är lugnt. Det är längesedan mitt hår var så långt och det ringlar sig en bra bit ner över bröstet. Well, i dag, förmodligen inte i morgon.
Han har alltid idéer och han har fått mer eller mindre fria händer. Alltid nöjd. Jag borde, men har inte riktigt tagit mig tid att klippa mig regelbundet i år och sedan blev jag sjuk och hann inte med att klippa mig innan jag reste. Senast jag klippte mig var i Brisbane. (Låter bli att se efter när det var eftersom det garanterat är generande längesedan.) Det behövs och jag har klipptid i morgon. Antar att några centimeter ryker, men det är lugnt. Det är längesedan mitt hår var så långt och det ringlar sig en bra bit ner över bröstet. Well, i dag, förmodligen inte i morgon.
11.06.2008
Vänta
Det är en vanlig uppfattning eller kanske erfarenhet att fransmännen är arroganta, ibland direkt ovänliga. Vanligtvis handlar det i mötet med den franska byråkratin, banker, myndigheter och liknande som ofta kräver ofta en rikligt stämplad hög med papper för att åter vinna ett leende. Det är sådant man lär sig.
Det finns en annan sida av det franska samhället. Humanismen, artigheten, vänligheten i vardagen. Hur det är något självklart att högt hälsa på de andra i kvarterets brödbutik och lilla mataffär. Hur det är självklart att önska trevlig dag/kväll till de andra i hissen när man kliver ur, kända som okända. Hur fransmän genast kastar sig in i diskussioner, konflikter och försvarar de svaga. Hur unga, i allmänhet och unga män i synnerhet, aldrig skulle drömma om att sätta sig ner på buss och tunnelbana utan lämnar plats åt äldre/barn även om tåget är närmast tomt. En artighet som inte ska missförstås med ett hej kompis, men en vänlighet som gör vardagen trevligare.
Australierna har mycket men någon etikett finns inte. Det svingas och klingas i glasen, men det finns hjärta, en vänlighet som överraskar till en början. En vänlighet som är lätt att vänja sig vid, tas för given. De australiska männen sitter ner på spårvagnar och bussar men de reser sig för äldre. Ingen som armbågar sig före i busskön.
När jag gick på flygplanet i Melbourne var det lugnt och städat. När jag gick på planet i Singapore var det nästan lika lugnt. Sista planet var det mest svenskar och jag tyckte det var direkt otrevligt med det intensiva armbågandet och trängseln vid ombordstigning. Det är knappast först in bättre sittplats som gäller. Att SAS sedan tar betalt för vattnet i serveringen känns mest som ett skämt, eller att de inte brydde sig om att fälla ut bryggan utan lät alla gå ut och ner på den iskalla landningsbanan på väg in i terminalen. En tysk man intill mig muttrade om att ”SAS tjänade nog en 50 euro på avsaknaden av bryggan”.
Idag tog jag bussen hem med min systerdotter. Jag brukar inte ta bussen och när bussen kom in på terminalen rusade plötsligt alla människorna mot ingången, trängdes och knuffades för att komma på. Först på ger möjligen bäst plats, men det fanns sittplatser och mer därtill för samtliga. Min systerdotter satt i vagnen och det var ingen som erbjöd att hjälpa till. Jag har sett parisare lyfta barnvagnar genom franska tunnelbanan. Ung kvinna reder sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att armbågandet är sorgligt. Fullständig avsaknad av medmänsklighet, artighet och vänlighet.
Det finns en annan sida av det franska samhället. Humanismen, artigheten, vänligheten i vardagen. Hur det är något självklart att högt hälsa på de andra i kvarterets brödbutik och lilla mataffär. Hur det är självklart att önska trevlig dag/kväll till de andra i hissen när man kliver ur, kända som okända. Hur fransmän genast kastar sig in i diskussioner, konflikter och försvarar de svaga. Hur unga, i allmänhet och unga män i synnerhet, aldrig skulle drömma om att sätta sig ner på buss och tunnelbana utan lämnar plats åt äldre/barn även om tåget är närmast tomt. En artighet som inte ska missförstås med ett hej kompis, men en vänlighet som gör vardagen trevligare.
Australierna har mycket men någon etikett finns inte. Det svingas och klingas i glasen, men det finns hjärta, en vänlighet som överraskar till en början. En vänlighet som är lätt att vänja sig vid, tas för given. De australiska männen sitter ner på spårvagnar och bussar men de reser sig för äldre. Ingen som armbågar sig före i busskön.
När jag gick på flygplanet i Melbourne var det lugnt och städat. När jag gick på planet i Singapore var det nästan lika lugnt. Sista planet var det mest svenskar och jag tyckte det var direkt otrevligt med det intensiva armbågandet och trängseln vid ombordstigning. Det är knappast först in bättre sittplats som gäller. Att SAS sedan tar betalt för vattnet i serveringen känns mest som ett skämt, eller att de inte brydde sig om att fälla ut bryggan utan lät alla gå ut och ner på den iskalla landningsbanan på väg in i terminalen. En tysk man intill mig muttrade om att ”SAS tjänade nog en 50 euro på avsaknaden av bryggan”.
Idag tog jag bussen hem med min systerdotter. Jag brukar inte ta bussen och när bussen kom in på terminalen rusade plötsligt alla människorna mot ingången, trängdes och knuffades för att komma på. Först på ger möjligen bäst plats, men det fanns sittplatser och mer därtill för samtliga. Min systerdotter satt i vagnen och det var ingen som erbjöd att hjälpa till. Jag har sett parisare lyfta barnvagnar genom franska tunnelbanan. Ung kvinna reder sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att armbågandet är sorgligt. Fullständig avsaknad av medmänsklighet, artighet och vänlighet.
11.05.2008
Lager på lager
Min första mascara var grön, inköpt på en flygplats någonstans vid medelhavet i slutet av 80-talet. Den gröna mascaran byttes ut till svart och sminket var viktigt tidigt. Så vuxet, så rätt.
Färger och produkter har ändrats men sminket stannade kvar, för länge sedan en vardag. Något självklart och utan en känsla att inte vara klädd. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta av sminket, om jag ska ut senare på kvällen lägger jag ändå nytt.
Jag sminkar mig inte om jag ska vara hemma och när var sjuk förra månaden låg sminket orört. Jag var sjuk längre än jag varit någon gång tidigare och jag var utan smink länge. I dag var första gången jag haft smink på sedan början av förra månaden. Det måste vara bra, som i att jag är friskare. Ändå kändes det lite halvjobbigt att sätta på, kanske inte onödigt, men ovant.
Färger och produkter har ändrats men sminket stannade kvar, för länge sedan en vardag. Något självklart och utan en känsla att inte vara klädd. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta av sminket, om jag ska ut senare på kvällen lägger jag ändå nytt.
Jag sminkar mig inte om jag ska vara hemma och när var sjuk förra månaden låg sminket orört. Jag var sjuk längre än jag varit någon gång tidigare och jag var utan smink länge. I dag var första gången jag haft smink på sedan början av förra månaden. Det måste vara bra, som i att jag är friskare. Ändå kändes det lite halvjobbigt att sätta på, kanske inte onödigt, men ovant.
11.03.2008
Vakuum
Som att gå i ett vakuum där allt står still, en egen liten bubbla där tid och rum har förlorat betydelse. Tar bara hand om det nödvändigaste, men det är i en annan skala. Behöver leta fram ett par vinterskor, gå igenom packningen, inte från Melbourne men från Stockholm, den jag lämnade i all hast. Papper, försäkringar, andra måsten. Men jag tittar på det och somnar. Jetlag, feber som vägrar släppa, effekten densamma, en paralyserande trötthet.
Verkligheten tränger sig på från Melbourne, tentaresultat, arbete, inbjudningar, dater och fester, men jag läser oengagerat. Det finns en annan verklighet i Sverige också, men just nu skjuter jag den framåt. Saker jag vill göra, projekt som ska sättas igång, men inte än. Jag orkar helt enkelt inte just nu och måste bli frisk. Jag är inte det. Men i vakuumet börjar bilder växa fram, inte för att de måste, för att det är så jag är. Ännu finns ingen kraft att realisera dem, men det kommer en tid. Förhoppningsvis snart.
Just nu orkar jag bara det viktigaste och det viktigaste är små saker i min bubbla. Läste och ritade med min systers pojkar; satt på en pall med huvudet mot det rosa kaklet medan min systerdotter lyckligt bubblade bubblor i sin badbalja och plaskade bland leksakerna tills mina strumpbyxor var blöta.
Det är vardagen som betyder något.
Verkligheten tränger sig på från Melbourne, tentaresultat, arbete, inbjudningar, dater och fester, men jag läser oengagerat. Det finns en annan verklighet i Sverige också, men just nu skjuter jag den framåt. Saker jag vill göra, projekt som ska sättas igång, men inte än. Jag orkar helt enkelt inte just nu och måste bli frisk. Jag är inte det. Men i vakuumet börjar bilder växa fram, inte för att de måste, för att det är så jag är. Ännu finns ingen kraft att realisera dem, men det kommer en tid. Förhoppningsvis snart.
Just nu orkar jag bara det viktigaste och det viktigaste är små saker i min bubbla. Läste och ritade med min systers pojkar; satt på en pall med huvudet mot det rosa kaklet medan min systerdotter lyckligt bubblade bubblor i sin badbalja och plaskade bland leksakerna tills mina strumpbyxor var blöta.
Det är vardagen som betyder något.
11.02.2008
Ur led är tiden
Ellen dök upp i sandaler, linne och hotpants; jag hade byxor, klänning och tröja. 30 grader varmt i Melbourne och vi hade långt mer att prata om än vad vi hann med om i bilen ut till flygplatsen. Det var natt när jag reste och jag somnade innan planet hade lyft. Singapore Airlines har bäst filmutbud, men jag vaknade först när hjulen slog i marken åtta timmar senare. Utan sömntabletter ändå utmattad, fortfarande inte frisk. Kunde ta det lugnt i Singapore, duschade, tvättade håret, kände mig aningen piggare, läste mina sms och där var ett som fick mig att le. ”Jag längtar efter dig”.
Det blev en aning för dramatiskt i Singapore när terminal och gate ändrades samtidigt som boardingen flyttades fram en halvtimme. Men på kom jag, intill mig en latino i 45-årsåldern. Han tittade sig runt omkring, hängde över mitt säte och jag tänkte att det här kommer bli dryga 14 timmar. Istället bad han att få komma ut, hoppade över till ett ledigt säte och plötsligt hade jag ett eget dubbelsäte, ett fönster att luta huvudet mot och resan blev lättare. Ändå dryg. Somnade med öppna ögon innan mitt tredje byte men nådde till slut ankomsthallen och familjen som väntade. Minusgrader ute, men skönt att vara framme, 36 timmar senare.
Ur led är tiden även om det är lättare på det här hållet. Försöker samla intrycken men det flyter ihop. Har inte ens hunnit packa upp väskan, ägnade dagen med mina syskonbarn, små händer som kramas krampaktigt och lyckligt. Till och med min lilla systerdotter som inte borde minnas mig sträckte upp händerna att hon ville upp tilll mig medan hon skrattade. Kanske var det de nya rosa skorna hon fick i en guldpaket. Hon älskar skor. My girl, det ska börjas i tid.
Det blev en aning för dramatiskt i Singapore när terminal och gate ändrades samtidigt som boardingen flyttades fram en halvtimme. Men på kom jag, intill mig en latino i 45-årsåldern. Han tittade sig runt omkring, hängde över mitt säte och jag tänkte att det här kommer bli dryga 14 timmar. Istället bad han att få komma ut, hoppade över till ett ledigt säte och plötsligt hade jag ett eget dubbelsäte, ett fönster att luta huvudet mot och resan blev lättare. Ändå dryg. Somnade med öppna ögon innan mitt tredje byte men nådde till slut ankomsthallen och familjen som väntade. Minusgrader ute, men skönt att vara framme, 36 timmar senare.
Ur led är tiden även om det är lättare på det här hållet. Försöker samla intrycken men det flyter ihop. Har inte ens hunnit packa upp väskan, ägnade dagen med mina syskonbarn, små händer som kramas krampaktigt och lyckligt. Till och med min lilla systerdotter som inte borde minnas mig sträckte upp händerna att hon ville upp tilll mig medan hon skrattade. Kanske var det de nya rosa skorna hon fick i en guldpaket. Hon älskar skor. My girl, det ska börjas i tid.
Subscribe to:
Posts (Atom)