8.30.2007

Jag träffade hans föräldrar för första gången i dag

Jag träffade hans föräldrar för första gången i dag. Innan stod jag framför min garderob, tittade på jeans, tittade på franska klänningar, tittade på australiska klänningar och tvekade. Sedan kom jag fram till att jag ville ha det som jag känner mig mest hemma i. Jag tog fram min smårutiga grå favoritkjol, strumpbyxor i samma ton och satte till en enfärgad tröja. Jag lade en neutral sminkning, funderade på att platta håret men lät det vara naturligt lockigt, gick ut i hallen, tog på stövlarna och en kort designjacka.

Hans mamma hade bakat plommonpaj och hans pappa frågade om jag ville ha kaffe. Jag dricker inte kaffe och jag kände mig som femton när jag istället tackade ja till hennes hemlagade flädersaft. Jag älskar fläder. Vi satt vid det dukade bordet i vardagsrummet och jag svarade artigt på de nyfikna frågorna. Vem jag är, vad jag har gjort och vad jag ska göra i höst. De var omtänksamt vänliga.

Första mötet är ändå lite speciellt och även om min röst var lugn kom jag på mig med att snurra på mina diamantringar. Det gör jag bara när jag är nervös. Hans mamma berättade en historia från när han gick på lågstadiet och jag kunde se honom sitta intill mig i soffan med rodnande kinder mot det bruna håret. Vi pratade om Australien och de talade om sina resor dit och resor till Nya Zeeland, till USA och till Kanada.

Hans mamma frågade hur vi hade träffats och jag ville att han skulle berätta. Ville höra hans röst säga att han sökte min blick; ville känna hans hand mot min när han berättade hur jag fastnade i hans blick. Men han var tyst och jag började berätta om en fredag, en fest och en förändring av allt.

Då stod jag ute på en terrass och drack vin tillsammans med mina vänner, när jag vände mig om och såg ett par ljusblå ögon komma emot mig från andra sidan gräsmattan. Han gick utan att släppa min blick; han gick utan att stanna vid någon annan. Jag minns inte ett ord av vad han sa; jag minns inte ett ord av vad jag svarade. Det första jag minns var när han sa ”du spiller ut din drink”. Först då släppte jag hans intensiva blick och såg ner på mitt tippade vinglas som droppade ner över stenplattorna. Jag visste där och då. Jag brukar inte spilla ut mina drinkar över golvet.

I dag satt jag i hans föräldrars soffa och berättade en förenklad version. En fredag, en fest, en förändring. Jag vände mig om och sökte hans ljusblå blick, men platsen intill mig i soffan var tom. Den plats där han borde ha suttit. Om inte.

Det var nytt, skört, ännu inte utslaget, men då betydde det allt. Allting brast i en olycka en kort tid därefter. Den sista kvällen satt han intill mig och vi pratade länge; några minuter senare var han borta. Jag var orolig då och när telefonen ringde morgonen efter visste jag innan jag svarade. Det var första gången i mitt liv jag föll ner på badrumsgolvet. Jag brukar inte falla ihop på badrumsgolvet.

När jag träffade hans föräldrar för första gången i dag fanns han inte med. Ändå var han som vanligt i centrum, som han alltid var. Vissa saker kommer alltid att vara svåra att beröra, men det var en lättnad att tala om det som vi aldrig har pratat om tidigare. Det var en lättnad att få höra saker som jag alltid undrat över. Hans föräldrar var vänliga, så måna om att jag skulle känna mig tillrätta. De tackade mig för att jag hade kommit, men jag var lika tacksam att ha blivit inbjuden.

Hans mamma frågade om jag träffade någon i dag och jag svarade att jag har flyttat runt en del. Hon sa att någon självklart skulle hitta mig. Innan jag skulle gå nämnde hon att hon alltid önskat att han träffade någon som kunde ge honom trygghet. ”Det kunde ha varit du”, sa hon tankfullt och fäste blicken vid sidan av mig när hon sa det. "Han skulle ha varit omtänksam, närvarande”. Jag vet, svarade jag tyst. Sedan gav hon mig en kram och bad mig komma tillbaka och hälsa på dem igen nästa gång jag kom hem från mina resor. I dag slöts cirkeln i en resa, när jag träffade hans föräldrar för första gången.

25 comments:

Peter Madison said...

Uhh...det tåras i ögonen ... Vet inte vad jag ska säga riktigt...kram.

Annika said...

Jag blev också helt tagen... Så ledsen för din skull.

pinhead said...

Vackert skrivet, kram.

Laanna said...

Kram på dig!

Lisa said...

Fick tårar i ögonen när jag läste... Så tragiskt. Kram!

Fröken Lund said...

Jag blev helt tung i hjärtat när jag läste det här och var tvungen att läsa om det en gång till. Vilken sorg att bära. Väldigt vackert formulerat.

Kram!

Joules said...

Jag läste oxå om igen. Tragiskt men väldigt väldigt fint skrivet.

Lilltanten said...

Jag läste också två gånger och fick hålla tillbaka tårarna. Jättevackert formulerat. Oj, vad bra du skriver och så tragiskt.
Men vad fint av dig och föräldrarna att träffas och hålla hans minne vid liv.
Kramar

army of me said...

nu skrev du ut den, sorgen smärtan...det är det svåraste och det är det bästa. efteråt. lättnaden.
fruktansvärt bra. helt osårbart. heligt.

Owe said...

Det fanns och fortfarande finns DET många djupa känslor bakom dina ord de kommer alltid att finnas hos dig.

Kram på dig !

Signe said...

måste bara visa att jag varit här, läst och berörts. kan inte skriva något annat.

smul said...

Anne, det är bra med resor, men det vet du.

egon said...

så fint skrivet. och jag beklagar.

jag vet inte om en nyfiken fråga passar här, men du kan välja att inte svara på den i så fall: är det detta du har nämt tidigare i förbigående om något hemskt som hände?

kram.

Mård said...

Jag har väntat med att skriva i några timmar efter att jag läst. Så smärtsamt och stillsamt skrivet. Du skriver igenom sorgen, om sorgen, du skriver rakt igenom mig. Förstår att det tagit tid att komma till den här punkten. Kan inte låta bli att fundera om det du skriver om är anledningen till att de du möter tycker att du förändrats?

Anne said...

Peter, det är bra så.

Annika, då blir jag glad.

Pinhead och Laanna, kram tillbaka.

Lisa, tack

Fröken Lund, jo, den är skriven som att den behövs läsas två gånger. Fint att du gjorde det.

Joules, tack och välkommen hit.

Lilltanten, kanske är det så att det vackra orden ofta föds i det tragiska.

Army, sorgen och smärtan ja.

Owe, vissa saker bär man alltid med sig, men det innebär inte nödvändigtvis att det tynger.

Signe, det värmer att du läste.

Smul, visst är det.

Egon, tack. Fråga du på bara, men jag försöker komma på när jag har talat om något hemskt utan att lyckas. Jag kan vara något av en dramaqueen men det är klart att denna händelse har påverkat mig.

Mård, så fint du skriver. Ja, det tog år att nå hit och jag tänker på ad du skrev.

Jag tror så här, att det inte är enbart denna händelse som är anledningen till att människor ständigt säger att jag har förändrats, men jag tror att det kan vara en del i det. De senaste två åren har jag tagit tag i mycket och det har gjort mig mycket starkare som person. För människor som inte har sett mig på länge är den förändringen tydligen markant, eftersom jag ständigt får höra att jag har förändrats.

Fian said...

Håret på armarna står rakt upp efter att ha läst denna texten..

Anne said...

Fian, tack då blir jag glad.

Ferazi said...

Hittade din blogg genom Annika.

Jag är helt tagen av vad du skriver, innehållet såklart, men också hur du skriver det.

Att dina ord säger mycket mer än bokstäverna.

Anne said...

Ferazi, det var så fint skrivet av dig att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Tack och välkommen hit.

Fröken Li said...

Du skriver vackert och det känns som att man var där, mitt i händelsen.

Du berör.

Anne said...

Fröken Li, dina vänliga ord värmer.

Lilltanten said...

Idag läste jag denna igen. Denna gång högt för min dotter som är snart 18. Jag blir så tagen varje gång och du skriver så vackert.
Ville bara säga det...
Kram.

Anne said...

Då är lika gammal som jag var när det hände. Tack snälla för dina ord. Nu är det jag som får tårar i ögonen. Kram.

ylva said...

det här är mitt favoritblogginlägg av alla bloggar som jag läser. så starkt!

Anne said...

Vilket beröm. Tack!