Tiden det tar

Jag kom hem sent igår kväll och såg att mejlen var fylld av kommentarer och personliga brev om texten jag skrev. Jag blev rörd över era fina kommentarer och någonstans är det just detta som är det bästa med bloggandet. Mötet, att läsa och bli läst, att dela med sig och få ta del.

Allt har sin tid och sorgen kring hans död tog tid. Även om tårarna rann när han dog kunde jag inte sörja. Jag flyttade. Det dröjde tills jag flyttade igen några år senare innan sorgen valde att visa sig. Jag bearbetar saker genom att skriva och jag började skriva mer och längre än jag hade gjort tidigare. Jag hittade andra som skrev med en aura av vemod vilande över sina texter och det gav mig tröst.

Det är länge sedan han gick bort och sorgen har bleknat och såren har läkt. Jag minns honom inte längre med smärta utan med ett leende. Jag satt på en nattbuss igårkväll och jag kände lugn. Det var som att de obesvarade frågorna fick ro efter samtalet hos hans föräldrar. I den dunkla belysningen på bussen och till det dova brummandet somnade jag. När jag vaknade sjöng Belle och Sebastian om Sukie in the graveyard och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag var ung då; jag är äldre nu.