Lämnade studion sent ikväll och det gick några män i trappan på våningen under. Det ligger ett modedesignföretag i huset och det är inte ovanligt med supervälklädda människor. Så var männen och en av dem sökte ögonkontakt, fortsatte följa mina steg varje gång han vände och tittade uppåt.
När jag kom ner på bottenvåningen stod han nonchalant i dörren och väntade ensam på mig. Lång, mörk, och med italiensk brytning öppnade han dörren på vid gavel och frågade om jag ville göra dem sällskap.
Han fick ett leende men det är all work and no play.
10.26.2010
10.19.2010
True love is a big deal
Ibland fascineras jag av hur mina bilder vandrar. En gång kontaktade en utländsk nättidning mig och frågade om de kunde använda en av mina produktbilder i ett reportage om rysk smuggelsprit. Helt ologiskt och det fick dem just inte alls.
En annan gång bad en amerikansk resesite att få använda mina interiörbilder från ett hotell i LA, utan betalning men med exklusiva rättigheter. As if.
Och ibland helt oväntat, ett sänglinneföretag som ville använda en modebild på förpackningen. Medan jag fotograferar allt mer mode, mindre porträtt än tidigare, är det nog mina bröllopsbilder som vandrar mest. Senast en fransk publicering.
En annan gång bad en amerikansk resesite att få använda mina interiörbilder från ett hotell i LA, utan betalning men med exklusiva rättigheter. As if.
Och ibland helt oväntat, ett sänglinneföretag som ville använda en modebild på förpackningen. Medan jag fotograferar allt mer mode, mindre porträtt än tidigare, är det nog mina bröllopsbilder som vandrar mest. Senast en fransk publicering.
10.15.2010
10.14.2010
Lejonmingel och leopardjacka
Vinnarbidragen från Cannes Lions var i stan och jag gick tillsammans med gamla copykursare från Berghs. De har klättrat upp i byråvärlden under de år som jag var i Australien och gjort ännu en utbildning.
Första känslan var att vara tillbaka på ruta ett. Om jag hade stannat kvar på byrå, var hade jag varit i dag? Jag har någon slags hatkärlek till reklamvärlden, min egen frustration att jag inte fått ur mig det som jag tror att jag hade kunnat, att jag inte fick chansen (visumstrul och annat), eller tog chansen när den var där. Samtidigt som jag älskar tempot och de snabba växlingarna. Ord och bild. Jag gillar ju det.
Inspirerades av bra lejonkampanjer, inspirerades att göra bättre när man ser sådant man inte känner för. Viljan att göra mer.
”Men ångrar du ditt val att vara fotograf?” frågade någon. Inte så och det är inte så stor skillnad egentligen kan jag tycka. Man arbetar fortfarande i team och nyckeln är som alltid att arbeta med andra som vill, som brinner i sina roller. Då brukar det bli bra.
Det bjöds på öl och choklad. Visst var där reklamare (duh) men mest var det reklamstudenter och någonstans där sköljdes min ruta-ett-känslan bort. Det är inte 2007 med Berghs och byrå. Det är 2010 med stor vit studio och en folio med bilder från Melbourne, LA, NY, Paris och Stockholm.
Första känslan var att vara tillbaka på ruta ett. Om jag hade stannat kvar på byrå, var hade jag varit i dag? Jag har någon slags hatkärlek till reklamvärlden, min egen frustration att jag inte fått ur mig det som jag tror att jag hade kunnat, att jag inte fick chansen (visumstrul och annat), eller tog chansen när den var där. Samtidigt som jag älskar tempot och de snabba växlingarna. Ord och bild. Jag gillar ju det.
Inspirerades av bra lejonkampanjer, inspirerades att göra bättre när man ser sådant man inte känner för. Viljan att göra mer.
”Men ångrar du ditt val att vara fotograf?” frågade någon. Inte så och det är inte så stor skillnad egentligen kan jag tycka. Man arbetar fortfarande i team och nyckeln är som alltid att arbeta med andra som vill, som brinner i sina roller. Då brukar det bli bra.
Det bjöds på öl och choklad. Visst var där reklamare (duh) men mest var det reklamstudenter och någonstans där sköljdes min ruta-ett-känslan bort. Det är inte 2007 med Berghs och byrå. Det är 2010 med stor vit studio och en folio med bilder från Melbourne, LA, NY, Paris och Stockholm.
10.13.2010
I korthet
Dagens deadline: mode. redigerat mer eller mindre oavbrutet de senaste två dygnen.
Dagens headline: Chile.
Dagens udda: min kollega plåtar kändisar och man stöter ihop med tv-profiler i köket
Dagens event: Modemingel på PR-byrå
Dagens kläder: röd kjol, svart topp
Dagens frisyr: ny favorit. Carrie kanske 2000, lockigt stort hår med flätor i luggen
Dagens glömt: mina högklackade boots står kvar i hallen. Blir ballerina hela dagen istället.
Dagens kom ihåg: köpa creptång till plåtning på lördag.
Dagens bra: Äntligen blir det lägenhetsbesiktning och jag hoppas få mitt badrum uppfixat.
Dagens headline: Chile.
Dagens udda: min kollega plåtar kändisar och man stöter ihop med tv-profiler i köket
Dagens event: Modemingel på PR-byrå
Dagens kläder: röd kjol, svart topp
Dagens frisyr: ny favorit. Carrie kanske 2000, lockigt stort hår med flätor i luggen
Dagens glömt: mina högklackade boots står kvar i hallen. Blir ballerina hela dagen istället.
Dagens kom ihåg: köpa creptång till plåtning på lördag.
Dagens bra: Äntligen blir det lägenhetsbesiktning och jag hoppas få mitt badrum uppfixat.
10.09.2010
Perhaps perhaps perhaps
Det var första gången jag satte nyckeln i dörren, larmade av och var ensam i studion. Alla 140 kvm av parkett och vita väggar. Studion hade jag riggat dagen innan så jag testade mest av ljusen, plockade upp kameror och ordnade i köket.
Det var så tyst, nästan ödsligt utan det vanliga ljudet från blixtar som går, mobiler som ringer och datorernas knappande. Tyst. Och någonstans där stannade jag till tittade ut över studion, min studio också, mitt skrivbord, sminklogen, klädställningarna och plötsligt var det så verkligt. Det var hit jag ville komma. Självklart är det mycket kvar och jobben kanske inte regnar över mig, men jag har att göra.
Jag har en tendens att gå igenom livet och tycka att allt går för långsamt. Tänkte på ett samtal igårkväll med en vän som köpte min gamla 400D. Det var min första systemkamera, inköpt för 3,5 år sedan. Egentligen kanske det inte är så långsamt, egentligen har det kanske gått ganska fort.
Gick bort till stereon, skruvade upp ljudet till Doris och sjöng högt i tystnaden, överdrivet, för mycket. Sedan ringde mobilen och modedockan anlände. Vi har plåtat vår-, och sommarkollektionen.
Det var så tyst, nästan ödsligt utan det vanliga ljudet från blixtar som går, mobiler som ringer och datorernas knappande. Tyst. Och någonstans där stannade jag till tittade ut över studion, min studio också, mitt skrivbord, sminklogen, klädställningarna och plötsligt var det så verkligt. Det var hit jag ville komma. Självklart är det mycket kvar och jobben kanske inte regnar över mig, men jag har att göra.
Jag har en tendens att gå igenom livet och tycka att allt går för långsamt. Tänkte på ett samtal igårkväll med en vän som köpte min gamla 400D. Det var min första systemkamera, inköpt för 3,5 år sedan. Egentligen kanske det inte är så långsamt, egentligen har det kanske gått ganska fort.
Gick bort till stereon, skruvade upp ljudet till Doris och sjöng högt i tystnaden, överdrivet, för mycket. Sedan ringde mobilen och modedockan anlände. Vi har plåtat vår-, och sommarkollektionen.
Och så levde de lyckliga i
Om det kom en bröllopsinbjudan från en vän som en gång var nära närmre närmst, som man delat ändlösa samtal med. Som man försökt hålla på benen efter ett fruktansvärt uppbrott när hennes värld bröt ihop och tog tid att bygga upp. Hon har alltid stöttat mig.
Jag trodde alltid att mannen som kom efter hennes stora kärlek var något tillfälligt. De var så olika och jag fick alltid känslan av att hon höll igen, att det var bra, tillräckligt bra. Aldrig bäst. Sedan fick han en tjänst på annan ort och hon valde att bryta upp och följa med honom.
Vi tappade den där närmsta förtroliga vänskapen, inte som i att den inte fanns kvar, bara att det var svårare att ses, svårare att hålla kontakten.
När vi hörts har jag aldrig kunnat skaka av den där känslan av att hon valt något som känns okej. Inte wow. Det är kanske helt okej, men så kom den där bröllopsinbjudan.
Det finns inget wow. Det finns inte ens ett leende. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes handskrivna följebrev till mig. Nästan som en förklaring, som att hon anade frågan. Det var inte ens dolt mellan raderna, tvivlet, ångesten, resonerandet, det var. Jag vet inte vad det var, men någon stormande kärlek var det knappast. Hon vet det också.
Men vad ska jag säga. Att hon ska lämna honom? Att det ordnar sig, att det är bröllopsnerver? Någonstans tror jag inte att jag behöver säga så mycket alls, men jag har en känsla av att hon behöver få prata.
Jag trodde alltid att mannen som kom efter hennes stora kärlek var något tillfälligt. De var så olika och jag fick alltid känslan av att hon höll igen, att det var bra, tillräckligt bra. Aldrig bäst. Sedan fick han en tjänst på annan ort och hon valde att bryta upp och följa med honom.
Vi tappade den där närmsta förtroliga vänskapen, inte som i att den inte fanns kvar, bara att det var svårare att ses, svårare att hålla kontakten.
När vi hörts har jag aldrig kunnat skaka av den där känslan av att hon valt något som känns okej. Inte wow. Det är kanske helt okej, men så kom den där bröllopsinbjudan.
Det finns inget wow. Det finns inte ens ett leende. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes handskrivna följebrev till mig. Nästan som en förklaring, som att hon anade frågan. Det var inte ens dolt mellan raderna, tvivlet, ångesten, resonerandet, det var. Jag vet inte vad det var, men någon stormande kärlek var det knappast. Hon vet det också.
Men vad ska jag säga. Att hon ska lämna honom? Att det ordnar sig, att det är bröllopsnerver? Någonstans tror jag inte att jag behöver säga så mycket alls, men jag har en känsla av att hon behöver få prata.
10.04.2010
En dag i bitar
Såg på andra säsongen av sex & the city och hade nästan glömt att Carrie alltid hade lockigt hår då. Lockigt med flätor i luggen. Precis de flätor som är så mycket i vinter.
Kan hon kan jag, tänkte jag och lät håret vara just så lockigt, som det är om jag inte plattar.
Väntade på hissen, ytterligare ett par personer kom, en av dem snygg så snygg. När hissen kom öppnade han dörren och lät mig gå först med ett leende. Älska. Jag tar det som ett tecken på att den flätade luggen, det lockiga håret var lyckat. Så måste det ju vara.
Bokade en ansiktsbehandling till i morgon. Lyx, men skönt så skönt. Behöver fixa en ny vinterkappa också, min enda är en rest från 2007. Kanske inte helt rätt längre.
Handskar har jag redan köpt i mjukaste skinn, 1,5 cm för långa i fingrarna. Finns inte precis något val; jag är inte petite men mina fingrar är uppenbarligen det. Jag älskade det hos den senaste mannen jag datade i Australien, hans långa fingrar, smala händer. Inte för att jag sa något, det är ju knappast något man säger. Men han hade det. Vackra händer.
Någon som kör sin eget lilla moderace är The Man Repeller. Hysteriskt roligt på sina ställen och med distanserad bitsk ton.
Kan hon kan jag, tänkte jag och lät håret vara just så lockigt, som det är om jag inte plattar.
Väntade på hissen, ytterligare ett par personer kom, en av dem snygg så snygg. När hissen kom öppnade han dörren och lät mig gå först med ett leende. Älska. Jag tar det som ett tecken på att den flätade luggen, det lockiga håret var lyckat. Så måste det ju vara.
Bokade en ansiktsbehandling till i morgon. Lyx, men skönt så skönt. Behöver fixa en ny vinterkappa också, min enda är en rest från 2007. Kanske inte helt rätt längre.
Handskar har jag redan köpt i mjukaste skinn, 1,5 cm för långa i fingrarna. Finns inte precis något val; jag är inte petite men mina fingrar är uppenbarligen det. Jag älskade det hos den senaste mannen jag datade i Australien, hans långa fingrar, smala händer. Inte för att jag sa något, det är ju knappast något man säger. Men han hade det. Vackra händer.
Någon som kör sin eget lilla moderace är The Man Repeller. Hysteriskt roligt på sina ställen och med distanserad bitsk ton.
10.03.2010
Vägen tillbaka
fortsättning
Jag vet inte riktigt hur, men jag missade inslaget om det unga polska nazistparet som upptäckte att de var allt de tidigare hade hatat. Judar. CNN berättar om deras osannolika historia och deras väg tillbaka in i samhället.
"I came here to the rabbi and said, "listen, they are telling me I'm a Jew [...] Who is this Jew and what is it? Help me because I am going to lose my mind otherwise.'"
Vänner
Vi träffades på en fest. Han kom fram, presenterade sig, artig, vänlig, rolig på ett lite torrt intellektuellt sätt. En aning dryg, sådär på ett lätt överklassvis, välklädd, kanske med avsaknad av någon detalj som gör skillnaden mellan korrekt och cool, but that’s ok. We can fix that.
Ögonen bruna närvarande intresserade ändå inte påträngande. Han kunde föra sig, en man som man kan ta med i vilken miljö som helst och han skulle smälta in (utom Cherry en lördagskväll nere i AC/DC Lane i Melbourne, but that's OK).
En man som lade armen korrekt vänskapligt i midjan. Inte för lågt på höften, inte en aning för högt upp på låret. Korrekt. (I motsats till mannen jag datade som gjorde precis tvärtom, knappt märkbart ändå ett stilla markerande att jag var med honom när någon annan kom fram. Egentligen tyckte jag det var lite sött.)
En man som inte dricker för mycket under middagen. Som tackar för maten, på rätt ställe. Som dessutom ser bra ut på ett aningen blygt sätt. Som jag har gemensamma vänner med, även om vi kanske inte är helt lika. Det kanske är bra.
En man som jag hade fallit pladask för om jag hade träffat honom för fem år sedan. Men nu?
Frustrerad försökte jag förklara för en av mina bästa vänner att han var perfekt. Bara att well, jag känner det inte, inte tillräckligt.
Han är bra.
Han är bara inte han som var.
Var.
”Jag kan ändra mig; jag tycker om honom. Det här ska bli bra, tillräckligt bra.”, sa jag beslutsamt.
”Tror jag inte, då hade du inte sagt det här till mig, då hade du varit hos honom”.
”Nej”.
”Jo”.
Ögonen bruna närvarande intresserade ändå inte påträngande. Han kunde föra sig, en man som man kan ta med i vilken miljö som helst och han skulle smälta in (utom Cherry en lördagskväll nere i AC/DC Lane i Melbourne, but that's OK).
En man som lade armen korrekt vänskapligt i midjan. Inte för lågt på höften, inte en aning för högt upp på låret. Korrekt. (I motsats till mannen jag datade som gjorde precis tvärtom, knappt märkbart ändå ett stilla markerande att jag var med honom när någon annan kom fram. Egentligen tyckte jag det var lite sött.)
En man som inte dricker för mycket under middagen. Som tackar för maten, på rätt ställe. Som dessutom ser bra ut på ett aningen blygt sätt. Som jag har gemensamma vänner med, även om vi kanske inte är helt lika. Det kanske är bra.
En man som jag hade fallit pladask för om jag hade träffat honom för fem år sedan. Men nu?
Frustrerad försökte jag förklara för en av mina bästa vänner att han var perfekt. Bara att well, jag känner det inte, inte tillräckligt.
Han är bra.
Han är bara inte han som var.
Var.
”Jag kan ändra mig; jag tycker om honom. Det här ska bli bra, tillräckligt bra.”, sa jag beslutsamt.
”Tror jag inte, då hade du inte sagt det här till mig, då hade du varit hos honom”.
”Nej”.
”Jo”.
10.02.2010
Grön?
Vi har en whiteboardtavla i studion med ett bokningsschema över studiotiderna. Carl-Johan har svart färg, Mathias blå, ev. uthyrning skrivs in med röd penna.
Kvar låg en grön penna som var ledig.
Grön?
That’s not me.
Hade en ljusblå och en rosa kvar från mina undervisningsdagar, men bläcket var slut. Nu åker vi in till stan och köper en rosa. Någon ordning får det vara.
Sedan ska här plåtas.
Kvar låg en grön penna som var ledig.
Grön?
That’s not me.
Hade en ljusblå och en rosa kvar från mina undervisningsdagar, men bläcket var slut. Nu åker vi in till stan och köper en rosa. Någon ordning får det vara.
Sedan ska här plåtas.
10.01.2010
Charming
Jag har möblerat om, flyttat mitt skrivbord från hallen till vardagsrummet. Skrivbordet vid fönstret, bokhyllorna bakom. Inte mitt val, vet inte ens om jag gillar det, praktiskt på sin höjd.
Det handlade egentligen om uppkopplingen. Min lägenhet, mitt i centrala Stockholm, ligger mer eller mindre i radioskugga. Alla samtal bryts. 3Gn lägger av. Jag tröttnade och ringde uppgivet till min teleoperatör.
-Gäller det när du ringer inomhus eller utomhus?, svarade operatören
-Inne, i lägenheten. (duh)
-Tyvärr gäller vår garanti endast utomhus.
-Jaha, men jag skulle tänka mig att merparten av era kunder bor inomhus, vad kan ni göra för oss?
-Är mottagningen bättre vid fönstret?
-Ja, på ena sidan lägenheten.
-Då föreslår jag att du flyttar din dator dit.
Mest stör det mig att tavlorna inte längre sitter rätt, men jag vågar mig inte riktigt på att borra, sätta plugg och hänga dem. Men uppkopplingen bryts inte och samtalen verkar funka. Får vara såhär då. Skrivbordet framför fönstret. Mitt i rummet.
Det handlade egentligen om uppkopplingen. Min lägenhet, mitt i centrala Stockholm, ligger mer eller mindre i radioskugga. Alla samtal bryts. 3Gn lägger av. Jag tröttnade och ringde uppgivet till min teleoperatör.
-Gäller det när du ringer inomhus eller utomhus?, svarade operatören
-Inne, i lägenheten. (duh)
-Tyvärr gäller vår garanti endast utomhus.
-Jaha, men jag skulle tänka mig att merparten av era kunder bor inomhus, vad kan ni göra för oss?
-Är mottagningen bättre vid fönstret?
-Ja, på ena sidan lägenheten.
-Då föreslår jag att du flyttar din dator dit.
Mest stör det mig att tavlorna inte längre sitter rätt, men jag vågar mig inte riktigt på att borra, sätta plugg och hänga dem. Men uppkopplingen bryts inte och samtalen verkar funka. Får vara såhär då. Skrivbordet framför fönstret. Mitt i rummet.
Subscribe to:
Posts (Atom)