Och så levde de lyckliga i

Om det kom en bröllopsinbjudan från en vän som en gång var nära närmre närmst, som man delat ändlösa samtal med. Som man försökt hålla på benen efter ett fruktansvärt uppbrott när hennes värld bröt ihop och tog tid att bygga upp. Hon har alltid stöttat mig.

Jag trodde alltid att mannen som kom efter hennes stora kärlek var något tillfälligt. De var så olika och jag fick alltid känslan av att hon höll igen, att det var bra, tillräckligt bra. Aldrig bäst. Sedan fick han en tjänst på annan ort och hon valde att bryta upp och följa med honom.

Vi tappade den där närmsta förtroliga vänskapen, inte som i att den inte fanns kvar, bara att det var svårare att ses, svårare att hålla kontakten.

När vi hörts har jag aldrig kunnat skaka av den där känslan av att hon valt något som känns okej. Inte wow. Det är kanske helt okej, men så kom den där bröllopsinbjudan.

Det finns inget wow. Det finns inte ens ett leende. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes handskrivna följebrev till mig. Nästan som en förklaring, som att hon anade frågan. Det var inte ens dolt mellan raderna, tvivlet, ångesten, resonerandet, det var. Jag vet inte vad det var, men någon stormande kärlek var det knappast. Hon vet det också.

Men vad ska jag säga. Att hon ska lämna honom? Att det ordnar sig, att det är bröllopsnerver? Någonstans tror jag inte att jag behöver säga så mycket alls, men jag har en känsla av att hon behöver få prata.