2.27.2009

Vilka fem saker skulle du ta med dig till en öde ö?

En av mina kursare kom in i en grönvitblommig klänning men med ackompanjerade tårar i ögonen. En av bränderna blockerar hennes hus från Melbourne och tåg och skolor är stängda. Hon hade kört runt elden och tagit sig in till stan, men hon såg allmänt förstörd ut.

Bränderna har aldrig slutat även om de lugnar sig i svalare väder, men vi har åter 40 grader och kraftiga vindar. Det brinner en timme från Melbourne i slutet av pendeltågslinjerna. Det är rökigt i stan, men på något sätt känns det ändå overkligt tills man ser spåren i ögonen på dem som befinner sig mitt i.

Jag frågade om hon ville sova hos mig, menade väl, men det blev fel. ”Jag har min familj där hemma. De packar bilen, tömmer huset på det vi kan ta med och om bränderna fortsätter mot oss kommer allt vara borta om några timmar”. Vad skulle ni ta med om ni hade timmar på er att lämna ert hem? Brev? Foton? Dagböcker? Datorn? Kameran? Lite som att leka vilka fem saker skulle du ta med dig till en öde ö, men på allvar.

Hon var i studion en stund, lämnade det som skulle lämnas men var allmänt frånvarande tills hon reste sig upp och bara gick ut ur studion. Hon skulle köra runt bränderna för att evakuera huset.

2.26.2009

Le spacebar

Golvet är rensat från foton, istället är det soffan som svämmar över med uppslagna glassiga modemagasin, Vs, italienska Vogue, Frankie, Poster magazine och Bon. Jag älskar tidningar med mycket vitt och genomtänkta bilder och design. Lite slösigt att köpa alla favoriter men jag håller på att ta fram en ny grafisk profil, letar inspiration i linjerna och hastiga skisser ligger intill.

Jag har en intervju på tisdag. Bra, men det innebär ännu en natt med för lite sömn för att förbereda filer till tryckeriet för att hinna få dem klara. Jag skulle bli överlycklig om jag fick komma in på halvfart.

Det går redan på helfart. Sommarledigheten är definitivt över och det är svårt att hinna med trots att jag är organiserad. En kursare kom inrusande i studion med ett spacebaravtryck i pannan efter att ha somnat över datorn. Ungefär så, men ärligt talat tycker jag det är skönt att vara igång igen.

2.24.2009

Man vet när man vet

Mitt golv är tapetserat med foton på tork från en lång dag i mörkrummet. Intill ligger en handskriven lapp med ett telefonnummer och ett namn. Leonardo.

En vän har länge pratat om att jag borde gå ut med en av hennes vänner. Han vill visst det. Mycket, och det har varit ett evigt tjatande om han kan få mitt nummer. ”Han är en verkligt bra kille. Och han har hus”, lade hon till. Som om det någonsin har haft någon betydelse.

”Han vill bara att du hör av dig, snälla”, och gav en postitlapp med hans nummer. Som om jag skulle ringa. Hade jag velat hade jag skickat ett sms med ring mig, men det kommer inte hända.

Orkar inte, vill inte och jag tror inte på att pressa fram något. Man vet när man vet så det finns inget att fundera på. Jag hade roligt när vi var ute i fredags, bra samtal och söta pojkar, men just nu får det stanna där. Man vet när man vet.

2.17.2009

Oops

Bakom universitetet finns en liten kullerstensgränd. Det är trångt, lite halvmörkt, några bilar och massa soptunnor. Tänk bakgata, en kartong, en plåtburk, en svart sprayflaska och en vakt.

Förra året infördes nya regler för innehav av sprayburkar och även etablerade graffitikonstnärer som min vän Deb har haft problem. Hon lever på sina illustrationer, ibland till flashiga butiker, ibland till ett undergroundcafé i stan och ibland på husväggar där hon har tillstånd. Ändå har hon hamnat i otrevliga och hotfulla situationer och det har påverkat hennes målande.

Tillbaka till gränden, spray och vakt. Jag hade absolut inget tillstånd, men jag hade heller inte för avsikt att spray ner något annat än min plåtburk. Här hemma kan jag inte spraya, inte utanför, så jag tänkte att universitetet var ett bra ställe. Vakten tyckte inte det och hon hämtade en kollega och de två ställde sig demonstrativt vid min sida.

Först när de kom fram lade jag märke till att det var klottrat med svart på väggen intill där jag stod. ”Jag gjorde inte det” kände jag för att säga, men det om något hade låtit som om jag hade klottrat och det hade jag just inte. ”Hålkamera”, sa jag istället högt som om det vore den mest självklara sak att göra av en plåtburk. Deras miner visade inget tecken på att de visste vad det var, snarast fick jag en blick som sa ”bloody artist”. ”Jaha, då var jag nog klar då. Prima hålkamera”, sa jag och gjorde en elegant reträtt. Jag hade planerat att spraya ett andra lager färg i morgon, men jag tror jag hoppar över det.

2.15.2009

Happy Valentine

Det var skymning när jag begav mig upp till Fitzroy. Längs huvudgatan Brunswick Street ligger gallerierna, barerna, designbutikerna och uteserveringarna som ett brokigt pärlband. Trendiga våningar för dem som har råd varvas med socialsponsrade hus för dem som inte har råd och speglar en blandning av tiggare, missbrukare, bohemer, kreatörer och konstnärer längs med gatorna.

Fitzroy har en industriell ruffig yta samtidigt som flera av Melbournes bästa caféer och restauranger ligger här, liksom ett par av mina favoritdesignklädbutiker, en japansk pappersaffär med handgjorda silkespapper och en bokhandel med alla tänkbara och otänkbara titlar inom foto, design och konst. Det är lätt att älska Fitzroy.

Igår fylldes Brunswick Street av par. Par, par, par, en del med rosor i händerna, en del höll varandras. Jag var på middag igår. Maten var god. Senare på kvällen mötte jag upp med en vän som jag lärde känna på en tarotkurs för ett par år sedan. Hon ber mig alltid lägga hennes kort, så det gjorde jag.

Jag lade ut det keltiska korset framför mig och såg att hennes nuvarande relation kommer ta slut och en ny man komma in. Jag tittade på henne för att se om det fanns någon förvåning i hennes blick. Jag trodde att de hade det bra, men hon nickade bara igenkännande och jag fortsatte läsa ut så positivt jag kunde. Det som kom var bättre, men det som slutar gör inte mindre ont. Hon lade mina kort och det var längesedan, men det var ingenting som jag inte redan visste. Korten lägger inte vad man vill se, men minns att korten förändras när du förändrar. Tankar. Vanor.

Vi satt på ett café på Gertrude Street som huserar Melbournes tarotcafé och föreläsningar en gång i månaden. Jag har inte varit där på ett par år, men jag gillar att personalen inte höjer inte ett ögonbryn när man tar upp korten. Det är ett märkligt ställe, en blandning av röda 50-talsmöbler, svarta tjocka draperier blandat med höga kandelabrar. Halvsunkigt.

Det var sent på kvällen och glest mellan borden, ändå fick vi inte läsa ifred. Några kvinnor vid ett bord intill började prata. De frågade om energierna i korten inte blev störda när det fanns andra i rummet (?), att vi inte såg ut som spåtanter (cocktailklänning och pumps thank you very much, kvasten utanför dörren), och pleeease om vi kunde läsa deras kort.

Nej, tänkte jag, när jag hörde att min vän började berätta att jag just hade bekräftat en läsning som hon hade gjort hos en tarotdam förra månaden. Det var mer än jag visste. En kvinna i 35-årsåldern kom fram till vårt bord och tittade på mig med så bedjande ögon att jag inte kunde säga nej. Hon sa nästan inget när jag lade hennes kort, hon nickade ibland och när jag slutade läsa frågade hon vad hon skulle betala. Happy valentine, sa jag. Hon tackade och sällskapet gick ut. Några minuter senare kom servitören fram till vårt bord med en drink. ”Den är betald”, sa han. ”Happy valentine”.

2.13.2009

Loretta Lux

Loretta Lux fotograferar alltid barn ofta uppklädda som små dockor i vuxenkläder. Hon brukar göra ansiktena oproportionerligt stora och bilderna är vanligtvis hårt stiliserade. Hon arbetar kommersiellt och det går att beställa barnporträtt från henne, men hon gör bara en handfull bilder om året.

Hennes bilder brukar ha effekten att antingen gillar man det här eller gör man det inte alls. Jag uppskattar hantverket och det är mycket redigering bakom och bilderna har ett konceptuellt värde. Hon är intressant som person, konstnär i botten men avskydde den röriga och kladdiga målarstudion och städade ut färgtuberna och växlade till foto istället.

Loretta Lux ställer ut på Kulturhuset i Stockholm från den 28 februari. Fri entré.

Att följa sitt hjärta

En tjej i min klass berättade att hon blivit inkallad på expeditionen i slutet av förra terminen. Hon möttes av ett par lärare med allvarliga ansikten. De hade frågat om hon var säker på att hon vill bli fotograf och att hon borde överväga att avbryta utbildningen. De menade att hennes största problem var avsaknad av stil. De kunde inte hitta den i hennes bilder.

Hon blev tyst och ledsen men tog det med sig och valde att komma tillbaka. Orden låter hårda men jag tror att lärarna fick ut precis vad de ville ur samtalet. Glöd. Vilja. De tvingade henne att ifrågasätta sina val och det finns inget som är mer effektivt än att våga ställa de svåra frågorna. Vem är jag? Vad vill jag? Var är jag på väg?

Stil är stort och svårt, men det är också enkelt. Det handlar om att följa hjärtat, att lita på det man tycker om och mod att våga följa det. Mod att fortsätta även om det misslyckas och brister, för det som en gång gjorde ont förändras långsamt till styrka. Själva ifrågasättandet skärper fokus. Men sannolikheten att man lyckas är redan otroligt mycket bättre eftersom tron kommer inifrån hjärtat. Det kommer lysa genom arbetet och få det att skimra och det min vän gör hela skillnaden.

2.12.2009

Ingenting kvar

Min lärare kom in svartklädd i rummet. Det var ingen som reagerade på färgen. Hon satte på projektorn och började prata kring bilderna. Det första var ett panorama över ett kuperat torrt australiskt landskap. Det var rök från väst till öst. ”Jag bor här” sa hon och pekade på en dal strax nedanför röken.

När elden var tio minuter från hennes hus hade hon tagit med sin lille son ut i bilen och lämnat huset. Bara en fotograf stannar bilen och dokumenterar när elden är bakom. Hon pekade på ett område strax till höger och hon kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. ”Här förlorade jag många av mina vänner. En var min elev.”

Hon fortsatte berätta hur hon och hennes son körde in till stan på lördagkvällen och möttes av uppklädda människor på väg ut i natten. Hon talade om det overkliga i att människor flydde för sina liv några få mil därifrån.

När de ett par dagar senare återvände hem stod hennes hus kvar, den närmsta byn var jämnad med marken. Inget liv kvar. Hon talade om en annan grannby som osannolikt stod kvar utan att ha berörts av elden. Butikerna var stängda för det fanns inga människor kvar, kvar i butikerna låg mediciner som ingen hämtat ut. Tystnaden ekade över stan. Sedan skulden, skulden i att ha överlevt när så många var borta.

En av mina kursare satt fast på en båt i en marina. Hon var ensam eftersom hennes familj skulle komma senare. Hon kunde inte komma därifrån på grund av att tre olika bränder omringade området varav en av dem var på väg rakt emot henne. Det kan låta säkert att vara på en båt, men lågorna slog femton meter höga och sög åt sig syre och floden hon var på var inte bred.

Hon hade varit vaken i två dygn, hällt vatten över båten, medan röken var så tjock att hon inte kunde se handen framför sig. Det fanns ingen el, men hon hade sin mobil. Hennes familj och pojkvän grät, men hon hade tur. Ett par dagar senare körde hon igenom de utbrända områdena och tog sig hem.

Hon arbetar extra som fotograf på en dagstidning och hon hade kameran med sig, men hon hade inte tagit några bilder. ”Jag kunde inte”, sa hon. ”Det fanns ingenting kvar”.

2.10.2009

Sött

Ellen och Will kom förbi. De är det vackraste par jag känner och värmen mellan dem är som färgglada Sonystudsbollar. Man blir glad när man ser dem tillsammans.

De är båda fotografer och Ellen köpte en mediumformatkamera till Will när han fyllde år strax innan jag reste. Hon har använt den hela sommaren. Såklart. Lite sött att ha någon att dela kameraväska med.

2.09.2009

Is this a bad time?

På flighten från Frankfurt till Singapore fanns inga personliga TV-skärmar. Jag har inte varit med om det tidigare och det var en klar besvikelse med en gemensam TV i gången. På resan som tog 12 timmar visade de ett gäsptråkigt drama, en dokumentär om pingviner och sedan som le grand final Ghost Town.

Den var inte fantastisk, men den var långt bättre än de två tidigare. Jag gillar Ricky Gervais och filmen var smårolig. Det kan ha varit en kvart kvar av filmen när personalen stängde av skärmarna och förberedde för landning. Inte snällt.

Nästa flight hade jag min egen TV-monitor och bland filmerna var Ghost Town. Så nu har jag sett slutet också och det var värt att se.

2.08.2009

Gör ditt eget självporträtt



Har ni plockat fram kameran och tagit något självporträtt? Det kan vara roligt; det kan vara kallt, men det är inte försent att plåta och skicka in.

Det här är mitt gästbloggsinlägg som publicerades på 365 saker.

När jag går igenom passkontrollen på flygplatsen händer alltid samma sak. Bakom fönsterrutan sitter en allvarlig kontrollant och tittar på mig, ner i passet, för att åter titta granskande på mig. Vid andra blicken brukar jag le ett uppmuntrande, yes, oui, det är jag.

Inte ens jag känner igen mig på bilden. Jag väntade länge i kö, och flera väntade efter mig, när jag skulle ta mitt passfoto på polisstationen. Jag hann inte blinka innan mitt foto kom upp på skärmen. Min önskan att ta om bilden möttes av ett stenansikte och frustrerat signerade jag passet med en expressiv underskrift som i efterhand får mig att nicka instämmande med passkontrollanten. Something’s wrong with this picture.

Det är enkelt att ta en porträttbild, men det är svårare att ta ett porträtt som berättar något. Du är din egen fotograf och du vet hur du känner dig just nu. Låt det komma fram. Är du arg syns det ändå i din blick, om du är ledsen glänser det i dina ögon och är du glad glittrar det igenom. Våga ta bilderna som speglar vem du är.

Du kan skapa dramatik genom att gömma saker i skugga eller visa olika sidor av dig genom att flytta kameran. Ett foto taget snett uppifrån får dig att se smalare ut. Ett foto taget nerifrån ger en helt annan effekt. Titta vad som finns bakom dig. En enfärgad eller en stressig bakgrund gör stor skillnad.

Jag har bloggat i ett par år, men det är första gången jag lägger upp ett självporträtt där hela mitt ansikte syns. Vi vill gärna se ditt självporträtt och blir glada om du skickar in det på navid@365saker.se

#36 - Gör ditt eget självporträtt
Tid: Räkna med en halvtimme till att fotografera, ladda in bilden, ev. bildbehandling och mejla iväg (om du vill).
Kostnad: Antingen har du en kamera eller får du låna rätt på en. Eller sträck dig efter mobilen.
Nackdelar: Du kan inte skylla på fotografen om du inte är nöjd med bilden.
Fördelar: En välgjord profilbild är alltid rätt.

2.07.2009

Inte bara rosenrosa

Himlen var rosafärgad när vi flög över delstaten Victoria där Melbourne ligger. Första tanken var mest hur vackert det var i gryningen, men allt är inte bara rosenrosa. Stora delar av Victoria brinner.

Det brinner varje sommar, men när den tjocka röken lägger sig över staden kryper den stickande nära. Flera års torka har gjort markerna mer utsatta och den senaste tidens värmebölja med ihållande temperaturer på över 45 grader har fått lågorna att sprida sig hastigt och människor och djur har dött.

Medan jag skrev den här texten började det åska och blixtra med full kraft. Regnet som kommer om en stund kommer kyla ner staden och markerna, men det är inte säkert att det hjälper mot elden. Blixtnedslagen startar nya bränder.

Skogsbränderna märktes inte av i stan i kväll. Vindarna var behagligt ljumma och lindade sig som bomull kring själen. Men det brinner bara ett par mil från Melbourne.

Home Sweet Home

Att flyga till andra sidan jordklotet känns ibland som en resa som aldrig tar slut. Vi var sena från flygplatsen i Frankfurt och en flicka i tolvårsåldern kom på sist och satte sig på sätet framför mig. Innan vi hade lämnat startbanan hade hon kaskadkräkt ner sig själv och killen intill. Självklart synd om henne, och honom, men tyst konstaterar man att det är 12 timmar kvar på planet.

På andra sidan gången satt en man i 35-årsåldern som var dragen när han kom på. Easy Tiger tänker man, men när vi lyfte blev det klarare. Han grät så han skakade när vi lyfte och han låg hulkande i flickvännens knä.

Vi landade säkert och efter ytterligare byte kom jag till ett 45 gradigt Melbourne. Äntligen hemma, tänkte jag och satte ner resväskan och den tunga kameraväskan i hallen utanför lägenheten. Jag knappade in den nya koden till säkerhetsfacket, där min hyresvärd lagt nyckeln till min lägenhet som varit uthyrd under tiden jag varit i Sverige.

Lampan på lyste inte grön. Istället satte larmet igång och yrvaket utspringande från lägenheten intill kom en man i boxershorts och t-shirt. "Oups", sa jag, men problemet var att jag knappat in rätt kod och ändå inte kom in. Min hyresvärd hade mobilen avstängd och i ett desperat försök testade jag den gamla koden. Ett grönt klick och triumferande kunde jag öppna dörren till lägenheten.

Innanför fanns det inte en möbel som stod på rätt plats och det var inte rent trots att städerskan skulle ha ordnat. Det enda som var rent var min nybäddade dubbelsäng. Annars snusk och ilsket satte jag ifrån mig resväskan och gick till mataffären och köpte rengöringsmedel. Det är rent nu, möblerna står där de ska och bredbandet är igång. I morgon ska det bli behagliga 30 grader och en dags vila innan jag ska tillbaka till studion. Livet är gott.

2.05.2009

På väg till Oz

Sverige har varit underbart stärkande men det är dags att komma tillbaka till Australien. Resväskan är stängd och avskeden avslutade. Jag flyger till Melbourne i dag och mest önskar jag att jag kunde snabbspola tills jag kliver in i min lägenhet på lördag. Jag är tillbaka på bloggen då.

Om ni vill läsa mer under tiden kan ni gå in på 365 saker där jag gästbloggar i dag.

2.03.2009

Dance dance dance

Semestern går mot sitt slut och så gör det sporadiska semesterbloggandet. Om allt går som det ska är jag tillbaka i Melbourne på lördag och bloggar som vanligt.

Det har varit skönt att vara i Sverige en tid. Tre månaders ledighet från vardagen. Slöa dagar i TV-soffan. Långa samtal på caféer med gamla vänner. Luciatåg, dansuppvisningar och nattsagor med mina små syskonbarn. Hemlagade middagar hos mamma och pappa. Att få tid med familj och vänner har varit bäst och avskeden som är just nu är det jobbigaste.

Samtidigt är det skönt att komma tillbaka till min vanliga vardag om några dagar. Packa upp sakerna i lägenheten i Melbourne, slänga kameraväskan över axeln, hoppa i sommarklänningen och träffa vänner.

Det är nyttigt att komma tillbaka till sitt gamla jag. Plötsligt blir förändringarna tydliga och riktningarna enklare. Allt känns lättare och roligare. Medan jag har varit i Sverige har jag fotograferat mindre, varit mindre i studion och jag brukar inte redigera viktiga bildserier medan jag ser LOST från säsong ett till fyra, men det har varit ovanligt effektivt.

Jag ska ha min första soloutställning på ett profilerat fotogalleri i Fitzroy. De har bett mig bekräfta utställningsdatum och det känns hur roligt som helst att fylla ett helt vitt rum med bilder.

Förra året var det mingel i Brisbane på australiska fotoförbundets årliga gala, mässa och tävling. I år blir det samma mingel och tävling i Sydney och förhoppningsvis mer poäng. I slutet av året blir det examensutställning på min utbildning. Efter det har jag ingen aning vad som händer arbetsmässigt.

Men årets första utställning blir i USA. En gruppshow i Los Angeles i april med den här bilden.

Transparent

2.02.2009

La musique

Vita dukar, gammelmormors guldservis, gnistrande kristallglas, slipsar och klänningar och en systerdotter i rosa prinsessklänning. Vi firade min systerson som fyller år nästa helg när jag är i Australien; jag firade min andre systerson som fyller månaden efter; de andra firade min födelsedag också. Ingen firade att jag reser om några dagar men det fanns där som en liten fläck på en nymanglad duk.

Min syster gick bort till pianot efter middagen och lyfte på pallocket där jag brukade gömma undan mina noter. Hon tog upp en blandning av Mozart, Offenbach, Lloyd Webber, Bizet och Fauré, satte sig vid pianot och började spela, som hon alltid gjort, när vi bodde hemma och långt senare.

Hon spelade i timmar; jag sjöng i timmar. Det är först de senaste två åren som jag inte har tagit klassiska privatlektioner och inte har sjungit regelbundet i körer, ensembler, solo, operettsällskap, på scen och utanför scen.

När min syster kompade och jag sjöng mina gamla arior spred sig värmen i bröstet och leendet växte. Rösten är otränad men tonerna sitter. Jag vill få in musiken i mitt liv igen. Inte för att jag måste, men för att jag vill. För att jag blir glad av det.