6.30.2007

Classy

What a night, what a night. Vännerna jag var ute med igår sysslar alla med grafisk design och webbdesign och några hade just avslutat ett stort projekt. Drinkarna började klockan fem på Section 8 och fortsatte långt in på morgonen. Förra året var Section 8 mitt absoluta stammishak och jag har haft många roliga kvällar på utomhusbaren. Igår var minst lika roligt och Section 8 blev till Double Happiness, till Golden Mountain, till Loop för att stanna på Lily Black.

Någonstans där insåg vi att det var dags att ta sig hemåt i natten och en av mina kompisar ringde och väckte mannen hon bor med. Han är inte hennes pojkvän, han älskar henne medan hon älskar (med) en annan. Under kvällen ringde han ett par gånger och frågade vad hon gjorde och han kom i sin sportbil på första signalen. Han skjutsade mig hem och vi var för upptagna att prata när jag något försenat sa ”oj, vi körde just förbi mitt hus”. I morse vaknade jag hemma med klänning och strumpbyxor på. Classy.

6.29.2007

You're coming?

Hey!
You're coming or what?
Starting at Section 8...

Jo, jag gör väl det.

TV-program

Min granne Georgia knackade på att och sa att hon äntligen fått tag i mig. Hon hade tydligen sökt mig angående mattvätten som jag beställt till min flytt. Hon behövde också ha tvättat och ville ta det samtidigt. Hennes något skummare kontakt var betydligt billigare och det passar mig utmärkt.

Hon ville visa mig sina målningar. I julas åt vi frukost tillsammans nere i hotellrestaurangen och vi pratade om konst. Hon vet att jag målar och hon pratade om hur hon ville men inte hade gjort det. Jag gav ett par adresser till några olika studior och i dag ville hon visa vad hon hade gjort. De var enkla, men fina och jag blev nästan lite rörd när hon tackade mig för att hon inte skulle ha tagit lektioner om det inte vore för mig.

Nu ville hon bestämt bjuda på middag innan jag reser och hon tyckte det var lika bra att vi bokade eftersom jag aldrig var hemma. Denna vecka har jag saker inbokade mer eller mindre varje kväll utom måndag. På måndag har Georgia ett TV-program hon vill se, men efter en stunds betänketid kom hon fram till att hon hellre ville ha middag än TV.

Fotoutställningar

Deanna ringde och väckte mig i morse och jag svarade såklart att jag redan var vaken. Hon sa bra eftersom hon var på väg och hämta upp mig. Det var nytt och blev ett något stressigt uppvaknande. Vi började med brunch uppe på söta Madame Sousou i Fitzroy och åkte sedan vidare till CCP, Centre for Contemporary Photography.

Det är nog mitt favoritgalleri i Melbourne och just nu har de en samlingsutställning med massa bra foton. Nya Zeeländska Ann Shelton hade fyllt en vit vägg med fotografiska bokhyllor. Ett annat foto i skiraste pasteller som lämnade avtryck från Jennifer Stephens.

Min fotoklass har blivit tillfrågad av ett galleri om vi vill göra en fotoutställning i Fitzroy och det verkar som att det blir en grupputställning i augusti. Då är jag inte längre kvar i Melbourne, men det vore enkelt att lämna kvar ett foto. Jag tog en lång serie nakenfoto i studio och där är en bild jag är nöjd med. Får se hur det blir, om det blir.

6.28.2007

Sms-mannen

Jag lät bli att berätta om sms-mannen eftersom historien är föga smickrande. Nu har jag ändå gått och funderat på det här några dagar, så här kommer den. Vi träffades över en kaffe en gång, inget märkvärdigt, men samma kväll skickade han tre sms. De var inte på något sätt romantiska, men det är klart att jag reagerade på att det var något intensivt. Speciellt som han var gift, men samtidigt var innehållet inget konstigt i sig och jag svarade neutralt.

Nästa gång jag träffade honom frågade han igen om jag vill ta en kaffe efteråt. Det var kväll och vi var utanför stan och jag tvekade och sa att vi kunde ta det en annan gång. Han erbjöd sig att släppa mig inne i stan och jag tänkte att en kaffe hit eller dit spelade mindre roll.

Vi gick bort till hans dyra bil och när jag öppnade dörren såg jag att det fanns två barnstolar i baksätet. Jag frös till lite och tänkte att fan, jag borde inte gå in i bilen. Det var trots allt bara andra gången jag träffade honom. Sedan tänkte jag att om jag inte gick in i bilen bekräftade jag antagande som jag inte visste fanns där. Jag hade en dålig känsla när vi körde in mot stan och istället för att stanna på populära Brunswick stannade han på en betydligt folktommare gata i sunkiga Collingwood.

Inne på caféet beställde han in vin och till min förvåning även middag. Till en början var samtalet neutralt, men hans frågor blev allt mer privata, allt mer påträngande. Han är i fyrtioårsåldern men började bete sig som en upprymd skolpojke trots att han knappt druckit ett par glas. Efter ett tag var det ganska uppenbart att hans ögon inte såg mig utan myten om den svenska flickan. Han började säga konstiga saker som att han kallade mig för Kate, den svenska Kate, inför sina vänner. Vi hade träffats en gång och tagit en kaffe och han pratar om mig med sin vänner? Jag blev allt mer irriterad och uttråkad över hans bristande skärpa, men jag var osäker på ens vilket område jag var i och om det fanns någon spårvagn i närheten. Jag borde ha rest mig och ringt en taxi långt innan, för jag kände att samtalet var på väg att spåra ut.

Jag var inte helt förvånad när det bara några minuter efter att han släppt av mig kom ett första sms. Låt oss bara säga så här, inte de ord man förväntar sig att en gift man skulle säga. Jag svarade inte. Ett andra meddelande kom en timme senare då han frågade om jag sov.

Dagen efter svarade jag avvisande men han skickade genast ett nytt om att jag var skyldig honom en drink. Idiot. Jag erbjöd mig att betala kvällen före men han vägrade låta mig betala. Att skriva att jag stod i tacksamhetsskuld var knappast vad jag vill höra. Efter ett andra kyligt svar skrev han att han fattade vinken och sedan dess har det varit tyst.

Tills nu. Under tiden jag har skrivit den här texten har han ringt ett par gånger, men jag har inte svarat. Jag har ingen som helst lust att tala med honom och det är jobbigt att jag måste träffa honom snart, naturligtvis inte bara vi två, men kan jag inte undvika honom. Saken blev inte bättre när min syster tyckte att jag skulle skämmas som var ute med en gift man. Hon menade att jag borde veta bättre än att kliva in i okända mäns bilar. Mest är jag förbannad på mig själv att jag hamnat i denna situation.

6.27.2007

Invite!

Det är något stressande att skicka ut en inbjudan till ett 20-tal grafiska designers. De känner till min minimalistiska arbeten och att jag ofta lägger tonvikt vid färgerna. Det känns som att de förväntar en viss sorts stil från mig och kanske var det därför det blev tvärtom.

När jag skulle sätta ihop inbjudan hade jag bilden med höstlöven framför mig och jag klippte ut löven och använde som ett lager. Sedan blev det ett par målningar från Hosier Lane et voilà, invite klar till mina avskedsdrinkar. Den är allt annat än minimalistisk.

Ni är naturligtvis välkomna om ni har vägarna förbi.

You are invited

FuCSS

I dag har jag suttit precis hela dagen framför datorn och uppdaterat text och datum till en site. Det hade inte tagit hela dagen om det inte vore för att personen som ville ha ändringarna skickade nya versioner var gång jag var klar. Jag var redan lätt irriterad när ett CSS började bråka. Efter en massa ändringar hit och dit och svärande över tags som inte ville funka skickade jag precis iväg CSS till en kompis, som till skillnad från mig älskar att koda. Såg just att jag fått nya ändringar från företaget vars site ska uppdateras i morgon. Suck.

6.26.2007

Registrering

Jag minns inte om jag har nämnt att en av mina examina är språklärare. Det kanske inte är det mest glamourösa arbete, men utan tvekan den examen som jag har haft mest nytta av när det gäller arbete. Jag har alltid undervisat i de länder jag har bott och så även i Australien.

Det finns ingen nationell skolorganisation motsvarande svenska skolverket i Australien. Varje delstat är ansvarig för sin undervisning och att arbeta som lärare innebär således att man måste ansöka om registrering i varje stat man vill arbeta i. Det tog tre månader att få min lärarregistrering beviljad i Victoria, trots att jag redan har båda lärarexamen och arbetserfarenhet. Jag behövde dessutom genomgå flera språkliga prov på engelska. När jag väl fick min australiska lärarbehörighet upptäckte jag snabbt att det fanns få tjänster att söka inom mina ämnen. Ändå är det skönt att ha registreringen och jag börjar ett nytt vikariat i morgon.

Det amerikanska skolsystemet har samma system som det australiska. Detta är vad som krävs för att bli registrerad lärare i New York.

I completed my education in another country.

How do I apply for a certificate? You must complete an Application for Initial/Professional Certificate and $100 fee, accompanied by original credentials of formal schooling (and notarized translations where applicable), verification of required training in the identification and reporting of child abuse and training in school violence prevention and intervention, copies of valid certificates issued by another jurisdiction, and verification of completion of the testing requirement.

Jag har alla papper översatta till engelska, men får ändå mardrömmar om stämplar och vidimerade papper till förbannelse.

6.25.2007

New Golden Mountain

Nu har jag skickat iväg inbjudan till mina avskedsdrinkar. Förhoppningsvis är det många som kommer. Jag har googlat barer och ringt runt halva eftermiddagen. Jag känner mig hemma bland barerna i Melbournes gränder, men det var ändå klurigt att bestämma. Misty är en populär bar med snygg design mitt i stan, men eftersom den var fullbokad blev alternativet något alternativt. Ibland överraskar jag mig själv. Det blir New Golden Mountain som är omöjlig att hitta om man inte vet att den är där. Den ligger vägg i vägg med söta lilla Double Happiness, som dock är alltför liten för att få in ett sällskap.

Det var min vän Michael som berättade om New Golden Mountain och man kommer in i en ovanlig trång trappuppgång där det saknas skyltar. En trappa upp ligger en sval cocktailbar och ytterligare en trappa upp går inredningen i varmt rött med massa rislampor. Första gången jag var där var tillsammans med Grace efter en lång natts barhoppande. Det började dra mot morgon när vi tog oss upp för trapporna och mer eller mindre utmattade fastnade i ett av båsen.

Baren är långt ifrån de mer chica barerna eller högljudda dansgolven, men det var just det lite lugnare som jag var ute efter. Det är sista gången jag kommer att träffa många av mina vänner och jag vill att det ska vara enkelt att prata. Om man har lust att dansa är det bara att korsa gatan och dansa natten igenom på trendiga LOOP. Hoppas det blir en bra kväll.

Band

Caroline var här igårkväll och vi satt mest framför datorn och photoshopade. Hon hjälpte mig att gå igenom bilder och gav förslag på förbättringar från studiobilderna. Jag har bestämt mig för att framkalla bilderna och trycka dem på papper. En vän som arbetar med bokbinderi har erbjudit sig att binda min folio i avskedspresent. Det är ett erbjudande jag inte tackar nej till.

Jag gav Caroline mina stora kuddar och ett par svenska böcker. Lägenheten har sakta börjat tömmas på mina saker. Tavlorna är borta, kuddarna är borta och bokhyllan är tom. I garderoben hänger några stackars kläder och jag varierar nu mellan två par byxor och två kjolar. Av någon anledning har jag tre klänningar att välja mellan, trots att det är för kallt att ens tänka på klänning. Jag har alltid varit svagare än svag när det gäller klänningar.

Det är omöjligt att inte bli lite vemodig när jag snart reser. Caroline och jag har umgåtts mycket och det är alltid tungt att lämna vänner och veta att det kommer att dröja innan man ses. Australien är förtvivlat långt bort, på samma gång som det bara är ett dygn iväg. Jag vet att det är mina vänner jag kommer sakna mer än något annat.

I’ve given up

Satt och försökte skicka ett mejl här när detta svar kom i retur.

"Hi. This is the qmail-send program at dkcphmx44.softcom.dk.
I'm afraid I wasn't able to deliver your message to the following
addresses. This is a permanent error; I've given up. Sorry it didn't work out".


Förlåten, typ.

6.24.2007

Regina Spektor

Regina Spektor turnerar just nu i Australien och hon kommer snart till Melbourne. Caroline ringde och frågade om jag vill följa med. Det hade jag mer än gärna velat om det inte vore för att jag har rest. Begin to hope var en av de plattor jag spelade mest förra året och kanske spelade jag den för ofta eftersom jag sällan lyssnar på den nu. Men jag tycker fortfarande hon är lysande.

Regina kommer dock till Göteborg på Way out west i augusti. Det är löjligt många bra band som spelar där i år och det drar i hela kroppen. Men det är fortfarande osäkert om jag kommer att vara i Sverige då.

6.23.2007

Lejon

Igår pratade jag med en man när han frågade om jag var ett visst stjärntecken. Nej, sa jag överraskat men jag har nästan alla mina planer i det kreativa stjärntecknet. Tydligen var det hans stjärntecken. Han fortsatte att fråga om jag visste var jag hade min måne. ”I lejonet”. ”Då är du är för stark för mig”, svarade han. Charmigt att bli bortvald på grund av en måne i lejonet.

Australisk midsommar

Jag hade tre olika inbjudningar igår. En från sms-mannen som jag sa nej till. Den andra från en gift man som tyckte det var tråkigt att jag flyttar från Australien. Han försökte ordna blinddate med en brittisk man, som tydligen är mycket framgångsrik. Han pendlar London- Melbourne och den gifte mannen tyckte att vi skulle passa perfekt. Jag sa nej till blinddate.

Istället gick jag på den svenska midsommarinbjudan i Port Melbourne. Firandet liknade på inget sätt svenskt midsommarfirande. Det mest svenska som hände var att jag pratade med Caroline, Katarina och en annan svensk tjej. I övrigt fanns ingen midsommarstång eller blommor; det fanns en brasa. Vi var på en bar med en massa trevliga australier och vi drack inte ens några shots.

Det var troligtvis inte någon genomtänkt idé att gå. Jag kände mig bara tom, men eftersom jag hade bjudit in vänner ville jag inte backa. Jag var tyst, orkade inte ens låtsas vara glad, drack inte och åkte hem tidigt.

Vad är det

Igår var en av de sämsta dagarna på flera olika sätt och mitt humör var därefter. Då började sms-mannen skicka meddelande som bara var för mycket. Jag är inte intresserad, vill inte att han ska vara och jag svarade brutalt. Brutal för att vara mig, inte elakt, men tillräckligt för att jag skämdes efteråt, men inte i många sekunder.

I retur kom istället ett småsnuskigt meddelande om att han ville träffa mig. Jag läste förvånat och skickade iväg ännu ett kyligt meddelande. Några minuter senare sa han att han fattade vinken, men fortsatte att skriva att han hoppades få träffa mig. Och jag kunde inte låta bli att tänka vad är det han inte fattar?

6.22.2007

Var inte rädd

När jag var på Nya Zeeland passerade vi en kyrkogård, där mauridrottningen var begravd. Det var mitt ute i den vackra naturen och allra högst vilade hon. Längs med backen låg många gravar och den finaste platsen var närmast molnen.

Det är klart att jag tänker på döden nu men samtidigt ser jag döden enbart som en transformation, en start på något annat. Jag tänker på de älskade jag förlorat. Tänker på honom som jag älskade och som jag fortfarande tänker på dagligen även om det bara är i ett ögonblick som jag påminns om hans närvaro. Tänker på min morfar som är över tio år sedan han gick bort, men ändå bland de mer levande personerna i mitt sinne.

Min syster var på väg till USA och jag var ledsen över att hon reste. Sedan kom jordfästningen några dagar efter och det var högsommar. Jag var förkyld och hade feber, men sjöng toner jag visste att han älskade att lyssna på. Bara för att det var jag och att han alltid var stolt över mig och min syster. Han kom alltid på våra konserter och föreställningar; han skämde bort oss. Tog med oss till parken och lät oss mata fåglarna och vi skrattade. Tog med oss till skridskohallen trots att han inte åkte för att se oss skratta. När vi kom hem hade mormor alltid lagat makaronstuvning. För att det var den rätt jag älskade mest, bara för att det var hon som gjorde den.

Jag var sällan hos min farmor när jag var liten, inte när jag var äldre heller. De gånger jag var där som liten minns jag att jag gick in på toaletten och tog hennes virkade dockor, vars klänningar dolde toalettrullarna. Jag tog undan rullarna och tog med mig dockorna. Jag brukade gömma mig, ofta bakom soffan och sedan satt jag tyst och lekte med dockorna. Hon blev alltid orolig och tyckte att jag var ovanlig som inte rusade omkring och lekte. Jag trivdes bäst där bakom soffan där jag kunde drömma mig bort i vilka berättelser jag ville.

Hon tyckte nog fortfarande att jag var ovanlig som valde orden och en akademisk väg framför mer ”konkreta” yrken. Även om hon inte förstod min väg gav hon mig i somras erkännande för mitt val. Jag skulle tro att hon fortfarande tyckte mina val var ovanliga, men det låg stolthet i rösten och det var skönt att få känna det. Hon tittade på mig med en blick som att hon visste att det var sista gången vi sågs och jag vet att jag gjorde detsamma.

Vi har inte pratat om begravning eller jordfästning än. Eftersom min farmor var katolik kommer begravningen förmodligen hållas före jag kommer till Sverige. Om jag var där hade jag troligtvis sjungit, kanske samma toner som jag sjöng själv för morfar när min syster var i USA. Den här gången är det jag som är på andra sidan vattnet och min syster som kommer att sjunga ensam. Var inte rädd var psalmen tonerna som hördes i sommaren, åter kommer att höras i sommaren.

Var inte rädd.
Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd i sanden finns det spår.

Han älskar dig,

han väntar dig i kvällen,
när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.

6.21.2007

Tomt

Det var inte meningen att låta sur i förra inlägget. Det har hänt mycket i dag. Flera bra saker. Det började med klarblå himmel; den första på ett par veckor. Det var bara att skynda ut med kameran. Jag skulle kunna skriva om den unge man, Marcel, som var här och putsade mina fönster. Han såg min kamera och berättade att han frilansande som fotograf. Hans bilder ser ni här.

Jag skulle kunna skriva om mitt första studioplåtande. Jag ska skriva om det och hur roligt det var. Men inte nu. Jag skulle kunna skriva om att jag blev bjuden på middag och att det var trevligt. Men inte nu. Jag skulle kunna skriva om att en ny man har börjat skicka många sms, för många sms. Men det är från fel man och just nu använder jag den modiga strategin ”ledsen, jag såg inte. Mobilen avstängd”.

Jag är tillbaka i morgon. Just nu funderar jag mest kring ett samtal jag fick tidigare i natt. Att min farmor dog i sömnen. Hon hade kol och har de senaste åren haft allt svårare att andas tills andningen inte ville längre. Hon ville inte längre och hon hade sina närmaste runt omkring sig. Jag känner att jag fick ett fint sista möte i somras när vi sågs och jag vet att hon mår bättre nu. Ändå känns det tomt.

Förtydligande

Den förra texten, Close my eyes, skrev jag i natt och kanske var jag trött. Jag har fått frågan om mannen jag syftade på i tredje stycket var Bengt Ohlson. Nej, det var det naturligtvis inte. Avsikten var inte att implicera någon slags franskt triangeldrama. Det handlade om att explicit låta en namnlös man förbli namnlös. En helt annan man.

Sedan kommer dagens andra förtydligande angående dikten jag lade upp tidigare i veckan. Nej, inga slag över munnen. Jag fastnade för hennes direkta stil och jag tyckte om den. That’s all.

Close my eyes

Vi satt på en flygplats vid Medelhavet och väntade på våra flyg. Vi hade varit på konferens några dagar och det var dags att resa hem. Hem var ett spindelnät i olika riktningar över Europa. Mitt hem var Frankrike. Mannen intill mig skulle till Sverige.

På konferensen hade han talat om sin senaste bok och vi fortsatte den diskussionen. Sanningen var att jag inte läst hans bok, men jag hade läst Dr Glas och tillräckligt mycket litteratur för att följa konversationen. Han berättade att han denna gång hade velat skriva en längre roman, fler sidor eftersom han ville ge mer till läsaren. Han sa att han gärna pratade om sitt skrivande och tyckte det var roligt när människor visade intresse. Vi talade om hans skrivande. Jag vågade inte tala om mitt. Då var det bara ett par som visste, fortfarande få i Sverige. Här vet mina vänner att jag skriver.

Han frågade var jag skulle resa och jag sa Paris. Han bad mig berätta om mitt land, mitt hem. Jag talade om de gröna fälten, de långa raka raderna med vin, om de små byarna och det franskaste franska. Han log när jag pratade och när jag slutade sa han att berättelsen fick honom att längta till den franska kulturen. Flyget till Sverige ankom och Bengt Ohlson flög iväg.

Efter ett tag anslöt några andra konferensdeltagare som skulle med flyget till Paris. Jag satte på min ipod och vaknade när vi landade i Paris. Du sov, sa mannen som tittade på mig när jag vaknade. Jag hade träffat honom ett par månader tidigare på en konferens och vi hoppade på ett RER som tog oss in till Gare du Nord. Runt omkring oss satt kvinnor i färgstarka sjalar och kjolar. Våra kläder var svarta, hans kostym, min snäva kappa.

Jag skulle vidare med ett tåg från Gare de l’est och han följde mig till stationen. Vi stannade utanför den trappa ni kan se Amelie från Montmartre jaga sin hissman uppför. Han frågade mig om jag ofta var i Paris. Ja, svarade jag. Det var där vi hade träffats. Han sa att det var många människor på konferensen i Paris och att det var svårt att känna igen dem igen. Han sa att han genast känt igen mig. Att det var ett ansikte han inte glömde. I hans mjuka kindkyss bad han mig ringa honom nästa gång jag var i Paris. Bien sûr, svarade jag medan jag gick med ryggen mot honom i mina stora svarta solglasögon.

Jag köpte en tidning, stämplade min biljett och klev på första vagnen. Första som i första klass, första som i ett, en som i ensam. Jag hängde upp kappan och satte mig i den bekväma fåtöljen i den tysta kupén. Ur Ipoden vaggade Ray LaMontagne mig halvslumrandes till mjuka ord, till mjuka minnen.

When you came to me with your bad dreams and your fears
It was easy to see that you'd been crying
Seems like everywhere you turn catastrophe it reigns
But who really profits from the dying
I could hold you in my arms
I could hold you forever
I could hold you in my arms
I could hold you in my arms forever

Jag såg de gröna fälten, de långa raka raderna med vin och de små byarna svepa förbi utanför fönstret. Tänkte på det samtal jag skulle kunna ringa till pojken i Paris, men visste att jag aldrig skulle. Ray fortsatte viska.

When you kissed my lips with my mouth so full of questions
It's my worried mind that you quiet
Place your hands on my face
Close my eyes and say
Love is a poor man's food
Don't prophesize
I could hold you in my arms
I could hold you forever
And I could hold you in my arms
I could hold you forever


Tänkte på det samtal jag längtade efter från en helt annan man, men visste att jag aldrig skulle få. Visste att han nu reste i andra klass, andra som i två, tvåsamhet, som i två armar som höll honom och det var inte mina.

So now we see how it is
This fist begets the spear Weapons of war
Symptoms of madness
Don't let your eyes refuse to see
Don't let your ears refuse to hear
Or you ain't never going to shake this sense of sadness
I could hold you in my arms
I could hold on forever
And I could hold you in my arms
I could hold forever


Rösten tystnade.
Armarna släppte.
Någonstans på vägen.
Den väg som alltid är på väg.

6.20.2007

Ett brev på sänghyllan

Mamma skickade precis ett mejl:

Vi var hos farmor i dag. Hon låg helt stilla i sin säng, var väldigt trött och orkade bara titta upp ibland. Jag pratade lite med henne om dig och din syster. Ditt Australienbrev hade hon hos sig på sänghyllan. Hon förstod vad jag sade men orkade inte svara. Förvånansvärt nog var hon faktiskt rosig om kinderna. Dagen innan när din pappa satt hos henne saknade hon all färg. Det verkar som om tiden håller på att rinna ut. Men det har vi ju trott förr.

Kanske är det själviskt, men det känns skönt att hon har fått brevet. Jag kommer till Sverige i nästa månad, men något säger mig att orden behövde komma fram före min ankomst.

Tankrensning

Jag var trött när jag kom hem och tog med glaset med tomatsoppa och satte mig i soffan. Medan Eels spelade drack jag och tittade ut över människorna som flanerade längs med Southbank. Efter ett tag tog soppan slut. Jag satt kvar och tänkte. Fick halvt panik när jag insåg hur lite tid det är kvar i mitt Melbourne. Hur mycket tid det är kvar efter Melbourne som är blank.

Allt flyter fortfarande. Jag har inte minsta aning om vad jag ska göra till hösten. Första månaden i Sverige är mer eller mindre fulltecknad med vänner, släkt, bröllop och semestrar. Sedan är det största möjliga tystnaden.

Jag kan inte direkt påstå att jag har varit strukturerad i mitt arbetssökande. Jag trodde verkligen att jag hade riktigt bra chans att få arbetet i Chicago och softade lite i väntan på det beskedet. Men det blev inte så. Och det blev inget av arbetena i Paris, London eller Luxemburg. Jag blev sittande i min soffa och stirrade ut över staden i en timme. Sedan fick jag nog.

Det finns tre saker att göra när jag behöver tänka, eller snarast tänka på annat. Det första är att ta en långpromenad längs med Yarras vatten. Det rensar. Det andra är att ställa sig i duschen alternativt ta ett bad. Det rensar också. Det sista alternativet är att simma. Nu har jag simmat en timme. Och duschat. Det rensade tankarna.

Jag skrev ett par nya texter till armtagen. De senaste månaderna har jag haft svårt att skriva. Orden bråkar och stökar och vägrar låta sig samlas. Istället har jag plockat i ordning mina saker och städat. I morse tvättade jag ventilationsfiltret ovanför badkaret och svart vatten rann längs med armarna, skvätte över ansiktet. Där gick gränsen. Inget mer flyttstädande. Ingen mer flykt undan orden.

Jag klev nöjd upp ur bassängen, svepte badlakanet om mig och gick bort till hissen. I hissen stod en man i mössa, vantar, jeans och vinterjacka. Jag hade thongs, en gul bikini med turkosa prickar och ett badlakan. (Om ni undrar varför jag har en gulprickig bikini är svaret att jag fick den gratis på Topshop). Mannen i hissen tittade på mig och sa förklarande ”det är kallt ute”. Det är fan så mycket kallare i bikini tänkte jag säga, men bara nickade till svar.

Nu tänker jag skriva hela natten i min varma lägenhet.

Gotye

En av Melbournes mest välkända artister är också något av den mest mytomspunne artisten Gotye. Många verkar om inte känna honom så känna till honom. Min vän Craig hade Mr Gotye som kapten i skolans dramatrupp. En tjej som jag träffade på en fest berättade högt att hon varit tillsammans med Gotye. När jag frågade hur länge mumlade hon något mindre hörbart till svar. En något tillfällig historia skulle jag tro.

Gotye turnerar nästan aldrig. Utom nu. Den goda nyheten är att han har några spelningar i Melbourne snart. Den dåliga nyheten är att jag redan har lämnat Melbourne då. Några av spelningarna är redan utsålda. Läge att boka biljetter OM MAN ÄR HÄR. Jag vill, jag vill, jag vill.

6.18.2007

Prête-moi ta main

Dagen har spenderats i mer eller mindre frivillig husarrest på grund av avspärrningarna. Fördelen är att jag har fått undan en massa pappersarbete och det blev ett välkommet avbrott när en vän ringde och bjöd mig på bio på en biograf som har jubileum. Det var andra gången den här veckan jag lyssnade på franska när vi såg filmen Prête-moi ta main.

Det är en romantisk komedi med Charlotte Gainsbourg (Jane Eyre) och Alain Chabat i huvudrollerna. Publiken skrattade mest hela tiden och applåderade spontant på flera ställen. Det kan förstås ha att göra med vinet som serverades. Filmen var förutsägbar och lite småtramsig, men den var också välspelad och varm.

Mindre varmt var det café där jag träffade Grace efter föreställningen. De hade dörrarna öppna trots att det bara är fem grader ute och vi åt snabbt och gick sedan hem till mig istället. Vi har inte setts sedan jag var i Auckland och det är skönt med människor som verkligen känner en och man bara kan slappna av. Det blev en av de bättre kvällarna på länge.

Shooting

Staden är aldrig tyst och jag reagerar inte längre när brandbilar och ambulanser larmar genom gatorna. Men det var ovanligt många larmande ljud och helikoptrarna börjad ilsket svärma runt huset. Sedan började telefonen ringa och oroliga vänner frågade om jag var okej. Jag är okej. Det finns andra som inte är det.

En dödskjutning har precis ägt rum ett par hundra meter från där jag bor. Tre personer sköts, varav en dog och de andra förts till sjukhus. Vanligtvis vimlar CBD av människor men nu är gatorna nästan öde. Endast piketpatruller syns rusa längs med gatorna; journalisterna följer tätt i hälarna. Gatorna utanför mitt hotell är avspärrade och jag kan inte lämna byggnaden. Bilden tog jag från en balkong på samma plan där jag bor. Det är tyst i Melbourne nu.

The Underminers

Kvällen började tidigt igår när vi åkte till en pub för att se The Underminers spela. Lokalen var fullsatt och vi klämde in oss vid ett litet bord intill bandet. Mands kunde varenda textrad och deras texter var välskrivna. Sångaren Justin Hayward hade dock ovanan att blunda medan han sjöng. Han var en ytterst timid man upptäckte jag när vi småpratade i baren. Han berättade att han hade ett ”vanligt” heltidsarbete och höll på med musiken vid sidan om. Deras spelning igår var inte dum och jag tog några foton.

Efter spelningen kom deras långhårige klart påtände ”manager” fram och ville se bilderna. Det kunde jag inte direkt neka till och sedan mumlade han lite och sa vad han gillade. Lite underlig bildkritik mitt i natten och de flesta bilderna var ändå på mina vänner. En del band, eller snarast deras ”managers”, är lite tjuriga med att man tar foto. Den här killen verkade mest förvirrad och började sedan prata och dricka öl med en av mina vänner.

En av tjejerna har börjat träffat en ny kille, men det var redan svajigt. Hon visade bilder från mobilen på en snygg mörkhårig man med namn Zack. Lite senare pep mobilen till och hon sa ”it is Zack attack”. Hon fortsatte ”män leder bara till oro och hjärtproblem, han är min Zack attack”.

6.17.2007

Marquis de Lorne

När jag var en spelning med Strip for cash förra månaden träffade jag Amanda på de födelsedagsdrinkar jag blev inbjuden till. Jag hade kameran med och tog en del bilder på hennes vänner och hon fick mitt visitkort. Dagen efter hörde hon av sig och bad mig skicka bilderna.

Under snart en månad har vi försökt träffas utan att lyckas. När hon har bjudit med mig på fester och spelningar har jag haft andra spelningar; när jag bjudit med henne har hon arbetat eller varit bortrest. Hon ringde för en stund sedan och frågade om jag vill hänga med på en spelning i kväll till Marquis of Lorne uppe i Fitzroy. Jag sa ja trots att jag har en massa att göra.

Tydligen är det Amandas band som spelar och jag glömde fråga vad de heter eller vad de spelar. Sist vi sågs hade hon en blommig indieklänning så jag skulle gissa att det är mer åt folk. Jag tar med min kamera, som jag nu ska skynda mig ut och plåta några saker med innan jag blir upphämtad.

6.16.2007

Australisk värme

Deanna ringde igåreftermiddag och ville gå på gallery hopping. Det blev en lång tur längs med gallerierna i Flinders Lane och jag gillade en konstnär som använde text sammanvävt med olja, däremot var färgsättningen inte speciellt kul. Prislappen var runt 400 000 kr. Ett annat galleri hade en fotoutställning där exponeringen var grynig och bilderna fruktansvärt dåliga på alla sätt. Priserna låt ändå runt 10 000–20 000 kr. De hade inte ens skärpa. Ett tredje galleri sålde tryck och tapeter med generande dåligt photoshopade kanter. Inget pentoolande där inte och bilderna därefter. Det mesta var ändå sålt.

Det blev en kort fika på Degraves Espresso och caféet var fullsatt när en ung tjej satte sig intill vårt bord med en reseguide i handen. Kanske är det en del av det australiskt varma men vi drog in henne i vårt samtal och det var hennes första dag i Melbourne. Hon var från Manchester och vi pratade om hennes stad innan vi fortsatte in på vår. Vi pratade resor och jag sa att jag ska till Europa nästa månad och hon sa att jag hade fått en vag australisk accent. Jag blev konstigt nog överraskad, för ingen har någonsin sagt att jag har annat än brittisk accent. Utom den brittiska tjejen som tyckte jag lät australisk.

Hon var förvånad över hur kallt det var i Melbourne och det kan jag hålla med om. Vi har bara fem grader ute och med tanke på att jag går omkring min vårkappa går jag ständigt och fryser. En del australier ses fortfarande i thongs. Jag hittade ett par snyggsnygga Sonya Rykielhandskar, men jag köpte inte dem. Snart sommar tänkte jag då; tänkte jag inte när jag gick hem genom iskalla gränder.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta på elementet på max och sedan tappa upp ett hett bad. Medan jag tinade upp i badkaret kom jag ut till en ångande varm lägenhet. Det drar en del från fönsterna och jag låter allt oftare de tjocka gardinerna ta kylan. Men inne i lägenheten är det ljuvligt varmt, ändå sitter jag ofta insvept i en stor filt.

Igårkväll skulle Caroline och jag på franskt cocktailparty på Baroq, men ingen av oss hade lust att ta oss ut i kylan ytterligare ett varv. Utekvällen blev i stället en hemmakväll för första gången på länge.

6.15.2007

Svimhallen

På femte våningen i mitt hus finns en pool. Utöver utsikten från min lägenhet var det den främsta anledningen till att jag valde att flytta in i lägenheten. Under långa perioder har jag simmat varje morgon, men den senaste tiden har jag slarvat lite. I dag försökte jag ta igen de förlorade meterna och simmade längre än jag brukar. Jag kommer att sakna poolen och simmandet har alltid följt mig, på gott och ont.

Det fanns inte babysim när jag växte upp, men jag växte upp vid vatten och började simskola när jag var fyra år gammal. Då bottnade jag inte ens i bassängen. När jag var sju år tränade jag tre gånger i veckan, hade lärt mig fjärilsim och tävlade ett par helger i månaden. När jag var nio år började skolans simskola och min simlärare tvingade mig att ha simdyna.

Under somrarna spenderade jag dagarna tillsammans med mina vänner i utomhusbassängen från morgon till kväll. Vi tränade hårt på morgnar och kvällar, men ägnade dagarna bara till att leka i vattnet. Jag lärde mig bakåtvolter från pallen, lärde mig stå på händer ner i vattnet, lärde mig simma 50 meter utan att andas, lärde mig hålla andan i fem minuter. Jag testade en gång på högstadiet på en kemilektion om jag fortfarande kunde och det kunde jag. Rekommenderas dock inte. När jag var tio år gjorde jag 1.08 på 100 fritt och tävlade mer eller mindre månadens alla helger. Medaljerna trillade in och året efter blev jag uttagen tillsammans med andra lovande simmare till ett upptrappningsläger i Europa långt från Sveriges gränser.

Vi hade rest länge i bussen när vi kom fram på eftermiddagen och åkte direkt till simhallen. Jag hade ont i huvudet och var helt slut efter resan. Det var flera tränare från ett antal storklubbar och min ordinarie tränare var mer eller mindre assisterande tränare. Passet huvudtränarna gav oss var stenhårt och jag kände tröttheten och huvudvärken ta över allt mer. Efter ett tag kunde jag inte pressa mig att hålla starttiderna och jag klev upp. Ett par av mina vänner var lika trötta och när de såg mig gå upp följde de efter. Vi tre hade just klivit in i omklädningsrummet när vår tränare kom in upprört gestikulerande och frågade hur vi kunde komma på tanken att avbryta passet. Jag minns hur mina vänner grät men gick tillbaka och fortsatte simma. Jag grät inte men vägrade att gå tillbaka in i simhallen.

När vi kom tillbaka efter träningspasset serverades mat och sedan skulle alla ner till stranden. Jag följde med mina vänner till bussen men när jag skulle gå på fick jag besked om att jag inte fick följa med eftersom jag inte hade tränat. Med blickar i ryggen och illamåendet överallt närvarande gick jag ensam tillbaka till hotellrummet. Det rum som jag delade tillsammans med trevliga Johanna Sjöberg.

Morgonen efter var det dags för nästa tvåtimmarspass och starttiderna var lugnare än dagen innan. Minns att illamåendet inte ville ge vika och växte sig starkare för varje längd för varje armtag tills armtagen tog slut. Jag visste redan där och då att det skulle bli konsekvenser om jag inte tog upp armtagen, men det gick inte. Jag vet inte vad som hände eller varför de bara tog slut efter tusentals meter och tusentals armtag. Jag bara klev upp och gick ut ur simhallen utan att titta tillbaka. Tränaren följde inte efter.

Efter träningen följde lunch och jag kunde inte äta i väntade på tränarens ord. Minns att det skedde på damtoaletten där väggarna var grå och golvet vitt. Det var bara vi två i det kala rummet och hon lade händerna på mina axlar och naglade fast min blick. Hon sa tyst att jag skämde ut mig, min klubb och henne. Hon sa att det inte fanns någon anledning till att jag inte skulle kunna prestera samma tider eller samma antal meter som de andra simmarna. Och om jag tänkte fortsätta med mina dumheter var det lika bra att jag åkte hem eftersom jag inte hade någonting att göra där om jag inte tänkte träna. Jag grät inte. Jag tror inte ens att jag sa någonting. Jag var elva år.

Efter samtalet tog jag hennes ord på allvar. Jag ville inte längre träna och ringde mamma. När jag hörde hennes röst brast det och jag bara grät. Hon och pappa skulle resa till Göteborg samma dag men de satte sig i Mercedesen och körde fort genom autobahn, hämtade upp mig och sedan fortsatte vi direkt till Göteborg. Jag sov i nästan en vecka, men minns att vi var på Liseberg.

När min tränare kom tillbaka anordnades det ett krismöte och min tränare grät genom hela mötet. Mina två vänner sa att de aldrig varit ledsna, inte tyckte det varit tufft. Min tränare sa att jag var orättvis, kanske var jag orättvis. Jag minns inte att jag öppnade munnen; jag vet att jag inte grät. De talade om vikten av att jag fortsatte att träna, tävla och att jag inte kunde kasta bort min talang. De var alla överens om att allt skulle fortsätta som vanligt. Alla utom jag. Jag ville inte se en simhall än mindre fortsätta för samma tränare som jag en gång hade haft det största förtroende för. Jag ville inte göra någon besviken och när de sa att jag skulle fortsätta träna nickade jag instämmande. Men jag gick aldrig tillbaka till träningen. Det tog mig flera år att gå in i en simhall utan att översvämmas av en känsla av misslyckande och ångest.

Att resa med mig

Tårarna började rinna när jag läste detta hos Lilltanten.

Anne,
du är en väldigt speciell människa, som vågar ta steget ut i världen. Att läsa hos dig är som att resa med dig. Du har öppnat mina ögon för ett annat liv. Du är verkligen värd att beundras. Jag hoppas att du hittar "hem", vad det än blir. [...] /Lilltanten

Det känns narcissiskt att lägga upp orden och ändå gör jag det. Det känns förvirrande att någon vågar resa med mig, när jag på samma gång känt mig mer vilsen än någonsin. Vilsen om plats, vilken plats som ska bli hemma, vilsen om vad jag ska göra, vilka arbeten jag ska söka och i vilka städer, mindre vilsen om vem jag är och vad jag vill. Hemma inombords, men på väg att lämna mitt hem i Melbourne för att hitta ett nytt hem någon annanstans. Vi är alla på väg.

6.14.2007

Räddaren i nöd

Jag har gjort en grundläggande kurs i foto tidigare och på den kursen var det mest kvinnor. På den avancerade fotokursen jag började i kväll fanns det bara män. När jag kom in i rummet satt de och jämförde vem som hade störst linser, vem som hade plåtat längst och mest. En av männen sa att han redan hade gått kursen en gång. En välklädd man frågade honom varför han gjorde den igen. Jag satt längst fram och försökte låta bli att le.

Läraren var intensiv och kursen än mer intensiv. Det gick snabbt snabbt snabbt, men hellre det än för sakta. Läraren hade redan planerat in ett antal plåtningar utanför kursen och räknade med att vi hade en folio, eller sätter ihop en. Jag insåg direkt att jag kommer få arbeta stenhårt för att hålla uppe tempot med de andra, men jag har tid till det. Jag måste ha tid till det, för redan till nästa vecka ska jag ha plåtat ett antal olika saker. Vi började med panorama i kväll nere vid Federation Square. Har jag inte gjort tidigare. Jag lärde mig hur mycket som helst och jag kände energin komma tillbaka. Det är roligt med foto. Roligt.

I förra veckan skickade jag iväg det mesta av mina saker till Europa och jag har en handväska kvar, en svart som jag tänkte slänga innan jag lämnar. Jag träffade en kompis igår som sa ”vilken fin väska du har!”. Det gjorde mig inte alls glad, för det var den där vännen som klär sig mycket underligt. Om hon gillar min väska är den förmodligen underlig tänkte jag skräckslaget. När jag stod med mina fotokursare i kväll ramlade min handväska plötsligt i trottoaren. Remmen bara släppte och som tur var höll jag kameran i handen. Intill mig stod den välklädde mannen och han räddade kvinnan i nöd. Ur sin portfölj tog han fram en skinnrem och frågade om jag ville låna den. Öglorna var kvar i min handväska och jag tackade honom.

Efter klassen gick den välklädde mannen och jag ner längs med Flinders Street och han frågade om jag ville ha en drink. Han visade sig vara rektor för en skola och han verkade angelägen om att jag skulle hoppa in och ta en del undervisningstimmar. Kanske blir det så, kanske inte. De australiska skolorna har lov just nu.

Han var lätt att prata med och det var trevligt. Han var australier, men frågade mig var hans bakgrund var ifrån. ”Italiensk” svarade jag utan att blinka. ”Varför”, frågade han. ”Den snygga kostymen”, svarade jag. Han tittade skeptiskt, men jag upprepade mitt svar. Det handlar naturligtvis inte enbart om kostymen. Det handlar om hur de bär kostymen, men det sa jag inte. Efter ett tag nämnde han att hans mamma gått bort för något år sedan. Sekunden efter pekade han upp mot en monitor där hans namn tillfälligt visades. ”Ett tecken när du talade om din mamma”. Han gav mig en blick som sa att jag kommer få hur många undervisningstimmar jag vill. Italienare och deras mammor.

Han beställde in fler drinkar och talade om sin dotter med en röst full av kärlek. Ringen visade att det fanns en fru också. Safe, såklart och han sa att han på ett helt platoniskt sätt tyckte att jag var en intressant person att tala med. Sa att jag växlade ämne snabbt och att jag verkade brinna för det jag gjorde. Jag tyckte det var fint sagt och även om jag knappt vågar säga det här kan jag ibland verkligen gilla hur italienare och fransmän har ett sätt att skämma bort kvinnan genom att våga strö komplimanger och bjuda på middagar och drinkar. Be the man helt enkelt.

Man får aldrig vad man vill, men drinkar tillsammans med en snygg italienare är inte dumt det heller. På ett helt platoniskt sätt tyckte jag om hur doften av man dröjde sig kvar efter kindpussen och jag smålog när jag gick tillbaka genom Melbournekvällen. Tänkte på att han skulle vara perfekt för Grace, vet att hon hade gillat honom. Synd att han var gift annars skulle jag försökt fixa ihop dem.

När jag gick upp längs med Flinders Lane ropade en ung berusad man ”I’m sorry miss” och tittade på mig. Jag vände mig om men det fanns ingen annan än jag och jag fattade inte vad han var sorry för. Några steg längre fram hörde jag mer än såg varför han var sorry. Det skvätte friskt över trottoaren när jag hoppade över hans tillfälliga pissoar. Så kan det visst också gå till i Melbournes gränder.

Morgondagen kommer att gå åt till plåtande. Det kommer förmodligen att bli mycket bilderbloggande den närmsta tiden. Jag sitter här framför datorn och är på strålande humör.

6.13.2007

Austin Texas?

Railroad

Tiden var knapp på Nya Zeeland och en av dagarna tillbringade jag på en buss som tog oss fyra timmar söder om Auckland till Waitomo Caves. Landskapet var otroligt vackert, men chauffören gjorde bara ett kort stopp på en tankstation och där fanns inget vackert att plåta. Min kamera muttrade men jag tänkte att jag skulle plåta när vi kom till Waitomo.

När vi kom fram till Waitomo öste regnet ner och grottorna var översvämmade med flera meter. Inne i grottan var luften fuktig och jag kände hur andningen började ta emot och letade fumlande fram en Bricanyl ur handväskan. Jag behöver sällan ta medicin, men fukt och vissa lukter är jobbigt. Betydligt jobbigare var att det var absolut fotoförbud i hela Waitomoområdet.

Det regnade ner genom taket i grottan och kläderna blev våta och ännu våtare blev vi när vi satte oss i de kyliga bänkarna på båtarna som tog oss genom de översvämmade grottorna. Vi åkte några meter i det kristallklara vattnet och kom fram till ett valv med tusentals glödande lysmaskar i taket. Det var precis som ljus och det var otroligt vackert. Fem minuter senare klev vi ur båtarna och fortsatte upp i grottan.

Vi gick på hala trappsteg i kalkstensgrottan genom mörker tills vi kom fram till ett stort öppet katedralliknande rum. Det var imponernade. Guiden berättade om hur flera kända artister spelat in musik på platsen eftersom den naturliga akustiken gav ett ekofritt ljud. Han frågade om någon ville sjunga och det blev tryckande knäpptyst. Och jag tänkte att lite Offenbach kunde lätta upp stämningen. Det var inte en av mina bättre idéer med tanke på andningen och när jag hörde hur otränad rösten lät. Att det inte lät som jag ville gjorde mig nervös och förmodligen var det en av de sämsta ariorna jag framfört, men hey, akustiken var i alla fall fantastisk.

Vi åkte vidare till en restaurang och jag satt tillsammans med ett trevligt amerikanskt par. Han bjöd på vin som tack för sången. De kom från Austin i Texas och hade rest runt i Australien och skulle nu fortsätta runt Nya Zeeland innan de återvände till staterna. Vi pratade arbete och hon berättade att skolan hon arbetade på just nu höll på att rekrytera en lärare i webbdesign. Hon frågade om jag var intresserad. Jag var inte säker på om hon menade allvar, men det verkade så. Hon verkade fascinerad över antalet språk jag talade; australier och amerikaner är ofta det. Normalt för oss européer. Hon fick mitt visitkort, men jag kan inte påstå att jag funderar på att flytta till Austin Texas. New York och det är en annan sak.

Efter lunchen följde fyra timmar tillbaka på en buss genom ett vintergrönt Nya Zeeland. Endast två av de inhemska träden fäller sina löv under vintern berättade chauffören. Jag satt längs fram och chauffören ställde oändliga många frågor om svenskt samhälle och geografi. Jag var generande svarslös ändå svarade när han frågade om Sveriges export, import, största hamnar (Göteborg?) och en massa annat. Är det sådant man ska kunna för att ses som svensk? Jag trodde det räckte att heta Inga, ha blont hår och blå ögon.

6.12.2007

Filmstund och stumfilm

Tillbaka hemma igen till snabbt bredband och boende på ett bättre hotell än det jag lämnade. Nice. Flyget var försenat på hemvägen också och irriterande nog samlade de in headseten en timme före landning. Sedan tittade jag på stumfilm en timme. Not so nice. Speciellt inte som filmerna var modifierade och textade på arabiska. Nej heter föresten .y på arabiska, tror jag i alla fall.

Intill mig satt ett par i lycratrikåer, joggingtröjor och gympadojor. Deras mat var utan salt, socker och fett. De drack vatten. Jag drack vin. Mannen till höger om mig beställde in fyra flaskor vin till maten, två vita och två röda (det gjorde inte jag). Jag kände mig inte i allt för dåligt sällskap av saltmadamens blickar mot våra klirrande glas.

Jag var något stressad inför tullen eftersom de ofta är ganska bryska och ställer hundra frågor, likt de gjorde i Auckland. Många reser till Nya Zeeland för att få ett tre månaders semestervisum, och jag var beredd på att de skulle fråga mig. Kontrollanten frågade mig ingenting.

En snäll vän hämtade upp mig på flygplatsen. Jag hade räknat med att släppa väskorna i lägenheten och sedan fortsätta ut på middag, men av det blev inget. Det är lite halvtrist för jag har aldrig haft plattare hår än jag har just nu. Det ser sådär dyrt ut. Gäller att passa på medan det varar.

Jag har behövt klippa mig ett tag och jag passade på i dag i Auckland. Min trevliga frisör Paul i Melbourne klipper riktigt bra, men han klipper alltid av lite för mycket. Han har i sin tur arbetat på den salong i Paris där jag brukade klippa mig hos lika trevliga Nicolas. Jag har ett flerårigt kärleksförhållande till Toni & Guy och klipper mig just ingen annanstans. Salongen i Stockholm är inte dum den heller.

Nu ska jag läsa ikapp vad som har hänt medan jag varit borta.

6.11.2007

Lord of the dreams

For nagra ar sedan satt jag i min lagenhet i Stockholm vid koksbordet och bladdrade i DN:s resebilaga. Nastan hela numret var agnat at Nya Zeeland och turer i sparen av Sagan om ringen. Jag hade inga planer pa att folja just de turerna, men miljoerna fran filmen var lockande vackra. Jag minns att jag tankte att en dag ska jag ta mig till Nya Zeeland; jag minns ocksa att tiden inte var ratt nar jag kollade upp priser samma dag.

Det gar inte att komma mycket langre bort fran Sverige an till Nya Zeeland och priserna var darefter, formodligen var det hogsasong nar jag tittade eftersom biljettterna lag kring 30 000 kr. Flygtiden var runt 30 timmar. Det avskrackte och satte stopp for planerna. Da visste jag ingenting om att resan till Nya Zeeland bara skulle kosta 4000 kr och ta 4 timmar. Jag visste saklart inte att jag skulle bo i Australien heller och hade nagon sagt det till mig hade jag skrattat.

Nar jag satt pa bussen och sag den tjocka dimman vila over de grona kullarna kandes det som att kastas tillbaka till nagra av de sagolika miljoerna fran filmerna. Jag tankte pa hur mycket mitt liv har forandrats, hur mycket jag har forandrats och hur langt jag har tagit mig sedan den dagen i Stockholm. I sjalva verket insag jag just dar och da att aven om vissa drommar har krossats finns det andra som redan har slagit in.

6.10.2007

Relax

Dagen har gatt i forseningens tecken. Forsenad somn som aldrig vill infinna sig, forsenad buss till flygplatsen och forsening i incheckning pa grund av att sakerhetsmaskin gatt sonder. Men nar jag sag planets forsenade avgangstid pa tavlan kunde jag inte lata bli att le. Texten lod:

Auckland boarding: RELAX

Sa jag gjorde det. Tog det lugnt. Planet korde in en del av tiden och fyra timmar senare hade jag sett nastan hela Stranger than fiction, delar ur The Holiday och Music and Lyrics . Forklaringen till halvorna var att jag somnade mest hela tiden. Med tidskillnaden ar det redan kvall och jag behover sova mer. Jag hamtas upp pa hotellet i morgon tidigt.

Det ar mycket nya intryck av Nya Zeeland, men de har inte hunnit samla sig riktigt an. Jag vill promenera mig igenom varje stad och nu har jag lyckats fa skoskav av mina Converse. Det borde vara helt omojligt och jag har haft dem lange. Tankte anda ta en kort tur nerom hamnen. Varje stad har sitt tempo och Aucklands ar lugnt ocksa mitt i stan. Underligt ar att det ar gront ljus vid gatukorsning i bada riktningar sa att saga. Sedan ar det rott i bada riktningar och det blir mycket vantan. Just relax.

Det finns lite nerkladdade utkast fran dagens vantan, men just nu ar jag mest trott och hungrig om jag ska vara arlig. Jag aterkommer i morgon med lite mer genomtankta ord.

Uppdatering: Om trafiken star still i bada riktningar finns det saklart inget som hindrar att man gar diagonalt over korsningen. Kom pa det efter ett tag. Oh well.

6.09.2007

Jag och min resväska

Min enorma resväska är packad, men det är nästan ingenting i den. Jag har bara den resväska jag hade när jag kom till Australien och nu innehåller den mest sladdar till ipoden, kameran, mobilerna och datorn. Jag hoppas att det är samma eluttag på Nya Zeeland som i Australien. Det är visst två timmars tidsskillnad från Melbourne, tio timmar före Sverige. Alla varnar mig för att det kommer vara iskallt i Auckland och förmodligen har de rätt. Många australier reser till Nya Zeeland på skidresor.

Jag längtar att komma iväg till Nya Zeeland i morgon och jag googlade lite om vad jag ska hitta på när jag är där. Tips på saker att göra i Auckland mottages tacksamt! Borde kolla upp om några bra band spelar tänker jag medan jag skriver detta.

Eftersom jag inte har någon bil kommer jag ta en busstur ut till Waitomo Caves och titta på de berömda lysmaskarna.

6.08.2007

Annikas ledstjärnor

Annika skriver om sina ledstjärnor och det var tänkvärt. Citatet nedan är hämtat ur inlägget.

Det är tecken på bristande insikt att anklaga andra för sina olyckor och lidanden. Den som börjat komma till rätt insikt, anklagar ingen annan än sig själv, och den helt insiktsfulle anklagar varken andra eller sig själv...

Epiktetos

Det allra sista är också det allra svåraste.

Pusselbitar

När jag träffade Caroline senast sa hon ”jag såg att du har köpt flygbiljett nu”. Det kändes väldigt underligt. Kanske såg hon min förvåning och hon frågade lite generat om det kändes okej för mig att hon läste, eftersom hon sa att det kändes lite som att läsa min dagbok. Det är klart hon får (klart du får!) och det är jag som har gett henne adressen. Jag blev mest överraskad att någon som känner mig utanför bloggen läser det jag skriver. Trots att Caroline och jag känner varandra väl finns det saker som vi aldrig talat om som hon kan läsa här. Jag vet inte om hennes bild av mig har förändrats.

Den allmänna uppfattningen verkar vara att bloggar tenderar att bli mindre privata efter ett tag och framförallt i förhållande till antalet elaka kommentarer. Jag har bara bloggat ett par månader och jag har varit förskonad från sådana kommentarer. Ändå är det klart att jag funderar på vad jag väljer att skriva om och vad jag väljer att inte skriva om. Jag och Rebecca har talat en del om detta tidigare och jag klistrar in vad hon skrev som svar.

Apropå det du skrev om bloggen och den person de känner därifrån. Alla människor du har runt om dig sitter inne med olika pusselbitar som tillsammans bildar det pussel som är du. Och dessa bitar kanske inte alltid passar ihop. Inte på ett perfekt format sätt i alla fall. Men, ändå så passar de ju ihop. Och bildar den komplexa helhet som är DU.

Kanske är det så att de som läser din blogg får lära känna bitar av dig som inte familjen får, på samma sätt som familjen, vänner eller kollegor i sin tur känner andra bitar. Och det är så det bör vara. För vad vore alternativet? Att alla hade en glasklar bild av vem man är?

Det enda viktiga är att man alltid är äkta i allt man gör, så att människor får en chans att få se en riktig bit av en. Så att om de som sitter inne med bitarna en dag skulle samlas i ett rum kan X säga ”Ja, Anne är modig”. Varpå Y tar upp sin bit och säger ”Ja, men Anne är också livrädd ibland”. Och båda har rätt och det ligger något fint i det. Att de båda känner dig. Bara olika sidor.


I slutändan är det viktigast att låta folk se olika sidor av en. Att våga ge olika människor pusselbitar. Man slutar vara hel den dagen man slutar göra det.


Förhoppningsvis är pusselbitarna äkta.

6.07.2007

GPS

"Att du inte kan se din väg innebär inte att det inte finns en väg för dig", sa han tröstande. Orden tröstade.

Sverige

Igårkväll drack jag och mina vänner champagne och åt plockmat medan vi minglade runt. Det var dock inte på någon undergroundbar eller något flashigt ställe i stan. Nej, vi firade nationaldagen på svenska kyrkan ute i Toorak. Det var första gången jag firat den svenska nationaldagen någonsin.

Den finns ungefär 3000 svensktalande personer i Melbourne, cirka 1500 första generationens svenska invandrare och lika många andra generationens invånare. Attityden till Sverige är väldigt olika. Det glittrade i ögonen hos några av dem jag talade med igår när de pratade om Sverige. En del höll hårt fast vid svenska vänner och var mycket aktiva i de svenska aktiviteterna. De som helt brutit med Sverige var naturligtvis inte där, men jag har mött dem också. En av dem brukade vara jag.

Den främsta anledningen att jag lämnade Sverige var att jag fick den tjänst jag ville ha utomlands. Den andra anledningen till att jag lämnade Sverige var att det fanns saker jag ville lägga bakom mig. När jag lämnade Sverige hade jag inga tankar på att återvända de närmsta åren och Sverige var förknippat med tunga minnen. Rätt eller fel packade jag ihop allt som hade med Sverige att göra till en boll och sparkade undan den.

Det var min inställning också när jag kom till Melbourne. Det finns ett starkt svenskt nätverk med massa trevliga människor på plats, men jag valde att ställa mig utanför. Det hade ingenting med de vänliga människorna att göra. Det hade enbart med mig att göra, eftersom svenskheten väckte smärta.

Första gången Caroline och jag sågs blev vi sammanfösta i ett samlingsrum när en exalterad kollega utbrast att det fanns två svenskor i byggnaden. Hej, sa vi medan vi blev något av en allmän attraktion. Svenskor, you know. Sedan då?

Sedan blev vi nära vänner. I julas hade vi glöggparty med pepparkakor på min balkong och sedan dess har vi umgåtts allt mer. Det är ingen tillfällighet att Carolines namn nämns ofta i bloggen och hon är min första svenska vän sedan jag lämnade Sverige.

Igårkväll när kören sjöng svenska sommarsånger väckte det en massa minnen. Jag har sjungit större delen av mitt liv och under ett antal år sjöng jag i en kör som reste runt en del. Några sånger påminde mig om varma skrattande dagar i bussar och det väckte fina minnen från Sverige. Jag kände ögonen fylldas med tårar. (Det behövs förstås inte så mycket nuförtiden.) Det var inte smärta, främst sorg, sorg att lämna det kända för något okänt jag länge undvikit. Det är dags att ta tag i bollen igen och sluta fred med några saker. Det är dags att återvända till Sverige.

Jag stannar i Sverige tills det är dags att åka igen. Det blev inte USA. Vet inte om det blir Australien igen. Jag har människor som tror på mig här och det är möjligt att det ordnar sig finansiellt med projektet. Jag skulle också kunna tänka mig det fransktalande Europa igen. Biljetten till Sverige visar ett definitivt datum och det ironiska är att jag bokat biljetten tidigare än nödvändigt. Jag vet att det är dags att resa.

När jag packade kartongerna i Frankrike gick det lätt och jag var jag fylld av hopp inför framtiden. Jag längtade och kände att jag var på väg till något. Den här gången har kartongerna varit tunga att packa och jag har sorterat dem under tystnad. Det är mitt beslut att resa nu, men när jag ser avresedatumet är det med en klump i halsen. Jag är på väg från något. Jag vet inte vad jag är på väg till.

6.06.2007

Uppsägning

I dag sa jag upp min telefon. Det rörde mig inte i ryggen. I dag har jag också försökt säga upp mitt bredband. Det tog en massa samtal innan de slutligen meddelade att bredbandet skulle sluta fungera i kväll. Det hade jag inte uppskattat. Tydligen kan de ta emot uppsägningen först i nästa månad. Underligt.

I dag sa jag slutligen upp mitt lägenhetskontrakt. Jag älskar min lägenhet. Jag låter bli att tänka på hur det känns.



På väg

Den senaste tiden har det känts som att det mesta tar slut och dörrar som stängs. Ett uppbrott, Susannah flyttar, en annan kompis flyttar till Sydney, kunde inte gå konstutbildningen jag ville gå, fick inte jobbet i Paris, fick inte jobbet i Chicago, fick en intervju i Luxemburg som jag inte kan ta mig till och sedan ett visum som går ut i sommar. Jag har väntat med att boka av den enkla anledningen att jag inte ville resa. Det är dags att resa.

Det är högsäsong och dessutom har jag varit osäker på vilket avresedatum. När jag var på väg till resebyrån svarade universum mig. En stor lastbil blockerade min väg och på sidan stod två siffror. Jag klev in på resebyrån och sa datumet jag just sett, men hon hittade inga resor. Jag gick vidare till en annan resebyrå. Hon sa samma sak, att hon flera gånger sökt resor till Europa under juli utan att hitta bra priser. Jag bad henne titta på datumet från lastbilen och några minuter senare sa hon förvånat att just det datumet fanns det oväntat en öppning. Priset var en 3000 kr billigare än vad jag tidigare sett, än hon sett. Det blir en del stopp, men det stör mig inte. Såhär blir det:

Melbourne – Sydney – Singapore – London – Hem

Jag bokade en tur och retur ifall dörren öppnas om projektet i Melbourne. I så fall blir det med start nästa år och i dag vet jag inte om jag kommer att använda min returbiljett. Den biljetten har en lika intressant färd via fyra andra länder.

Med tanke på att returresan blev billigare än jag hade räknat med, bokade jag en minisemester till Auckland där jag har vänner. Jag har velat resa till Nya Zeeland i flera år och jag vill inte lämna Australien utan att resa dit. Jag åker på söndag.

6.05.2007

Leave leaf

En av helgens fester var Susannahs go away party. Hon har fått ett nytt arbete på en nyöppnad strålningsklinik i närheten av Brisbane. Det är ett fantastiskt erbjudande och hon lämnar och alla sina vänner i Melbourne i morgon. Vi pratade länge om att göra en road-trip upp till Brisbane tillsammans. Mitt bidrag hade snarast varit att sköta musiken än att köra i detta vänstertrafikerade land.

Susannah är en metaltjej, men hon har också en förkärlek för skandinaviska band. Det upptäckte jag förra gången vi gjorde en roadtrip tillsammans och det visade sig att hon kunde varenda text från Roxette. Det skulle hon aldrig erkänna utanför bilen såklart, men vi hade sjukt roligt där vi satt och skrålade till en massa fullständigt otrendiga band. Nu reser hon själv och förmodligen var det den sista gången vi sågs i helgen på mycket lång tid framöver.

Jag märker hur allting har förändrats och hur jag ser på mina vänner på ett annat sätt. Märker hur jag ser på platser på ett nytt sätt, som att jag vet att det är sista gången jag ser dem och jag vill minnas detaljerna. Minnas känslan i mötena, bevara dem, ta med mig dem när jag lämnar. Kameran lämnar sällan min sida.

När jag flyttade till Frankrike första gången i slutet av 90-talet fick jag ett halsband från en person som stod mig nära. Det var egentligen ett ganska fult halsband, bara en enkel snodd av en typ som jag aldrig skulle ha köpt själv. På banden satt en runa i form av ett R, en symbol för resor och safe travels. Jag har aldrig burit halsbandet men jag har alltid burit det med mig. Det ligger i min necessär och jag har ofta låtit fingrarna följa det blankpolerade stålet och känt dess trygghet under mina resor och uppbrott till olika länder.

När jag flyttade till Australien gav mig mina älskade småsyskonbarn mig presenter innan jag reste. Den yngste gav mig ett armband med stora pärlor och ett flygplan. Den äldste gav mig ett armband med lite mindre pärlor och ett tåg. Jag har aldrig burit dem, men jag bär dem alltid med mig. Ibland tar jag upp dem och låter fingrarna följa de färgglada plastkulorna och jag känner kärleken strömma genom de klurigt ihopknåpade banden.

När jag träffade Susannah senast på rökiga och stökiga Cherry tog hon upp en paket och sa att hon ville ge mig något innan jag reste, innan hon reste. Inuti låg ett halsband med några pärlor och ett löv i genomskinligt glas. Ett vitt löv trodde jag i den mörka belysningen på baren men när jag kom hem såg jag att det var skirt rosa. Hon har själv gjort halsbandet och tanken på att svartklädda Sus har knåpat ihop ett rosa halsband till mig gör mig varm i hjärtat. Jag kommer att bära med mig halsbandet när jag reser. I dag bär jag det på mig.

När?

I dag fick jag avslag på den konstutbildning jag har sökt med anledning av att den endast är öppen för australiska medborgare. Jag blev minst sagt besviken. Jag har blivit uppmuntrad att söka in av lärare på kursen och jag har lagt ner många timmar på att förbereda en konstfolio till intervjuerna i början av juli. Nu visar det sig att jag inte ens kan gå utbildningen.

Om jag hade vetat det hade jag skickat alla mina målningar och folio tillsammans med paketerna jag redan har skickat iväg till Europa. Samtidigt tror jag inte på slumpen och om jag inte kommer in på konstutbildningen är det för att det inte är meningen att jag ska göra något annat nu. Det känns som att det mesta talar för att det är dags att lämna Australien och påbörja något nytt. Det var den tankegången jag hade tänkt utveckla i detta inlägg när telefonen ringde.

Rösten i telefonen gav mig på stående fot en tjänst med start om ett par veckor. Det är ett deltidsarbete i språkundervisning på vuxennivå. Det känns riktigt skönt. Något dumt är att jag skickade mina grammatik- och lingvistikböcker i förra veckan men det finns förhoppningsvis kvar en del paragrafer inuti.

Jag hade planerat att boka biljetten till Europa i dag, men med tanke på arbetet blev jag nu osäker på avresedatumet. Resa måste jag. Frågan är bara när.

6.04.2007

Cut Copy

Melbournebandet Cut Copy är ett av de lokala band jag tycker mest om och deras första spelning på länge i stan sålde slut direkt. De satte in en andra spelning och den sålde slut lika snabbt. När vi såg dem igår hade de publiken i sin hand och alla verkade glada och dansade omkring.

Jag stod lutad mot en vägg och zoomade nog ut lite och funderade på maneterna. Intill mig fanns ett par snygga män som hoppade mer än några andra. Det var inte helt fel med tanke på att deras väderkvarnsrörelser effektivt höll undan alla andra människor. Efter ett tag blev hoppandet något tröttsamt eftersom killen närmast mig envisades med att stöta in min väska, trampa mig på foten eller bara svinga armen rakt in mig. Han hade ingen kontroll över sina rörelser i sitt speedade tillstånd. Påtända människor är ofta avtändande.

Jag hade blicken vänd mot scenen när jag oväntat kände två starka händer omsluta mina kinder och såg hans ansikte närma sig mitt. Jag hann överraskat tänka att vad fan, tänker han kyssa mig nu också? Det gjorde han inte men han sa ”du skulle bara våga somna”. Eh, nej, det hade jag förstås inga planer på.

En kvart senare överraskade han mig en andra gång med att göra samma sak och påminde mig om att jag inte fick somna. Jag vet inte var denna oro kom ifrån, aldrig träffat honom och det var inte som att jag blundade. Jag stod lutad mot väggen och lyssnade, men i tanken var jag inte längre där. Det konstiga var att han i sitt frånvarande tillstånd var den som var mest närvarande.

Brännmaneter

Kommer ni ihåg scenen i Bridget Jones dagbok när Bridget sitter med sina vänner på en bar och en kvinna kommer fram och droppar elaka kommentarer med ett leende. Igår träffade jag den tjej som sa att jag provocerade fram pervodansen under AIH. Jag hade medvetet tagit på på mig mina svarta jeans, långärmad tröja och converse. Jag vet att det var dumt, men igår orkade jag inga dömande blickar från henne. Hon dömde mig ändå.

Hon inledde kyligt med att nämna att hon aldrig sett mig så onykter som på festen senast. (Manet 1) Jag var inte nykter, men jag var inte mer onykter än att jag gick jag upp kl åtta morgonen efter och mådde alldeles utmärkt. Sedan sa hon att ”om jag var du hade jag rest tillbaka till Sverige för länge sedan. Jag blir så trött på alla kreativa människor som inte bidrar med något till samhället.” (Manet 2)

Om F sa hon ”bara för att en man talar med dig innebär inte att han är intresserad”. (Manet 3) Hon har aldrig träffat F, än mindre vet vad han har sagt. I någon slags löjligt tonårsförsvar visade jag en del ur hans sms, varpå hon kommenterade att det var ”en massa tomma snygga fraser som inte hade någon innebörd, för om han menade vad han skrev hade han hört av sig” (Manet 4).

De andra maneterna tänker jag inte ens återge och jag var så arg att jag var tvungen att resa mig och gå iväg ett tag. Hade jag stannat kvar hade vi förmodligen aldrig talat med varandra igen. Det kommer vi knappt göra ändå; jag kommer inte att höra av mig. När jag kom tillbaka bad hon om ursäkt om hon gjort mig ledsen eftersom hennes avsikt endast var att vara uppriktig.

Stämningen lättade aldrig bakom våra stela leenden och neutrala småprat. Jag tror båda insåg att vänskapen förändrats, kanske försvunnit, och några av maneterna antydde vad det egentligen handlade om. Jag är uppriktigt ledsen att det blev såhär, men just nu orkar jag inte med fler brännmaneter i mitt liv.

Stingers

6.03.2007

Go away drinks

Planerna ändrades när mina vänner fastnade på Transport. Det är en av Melbournes största barer och ligger mitt på Federation Square. Transport är något av ett uppsamlingsställe och det är alltid packat. I lokalen finns ett antal storbildsskärmar och man får finna sig i skrikande fotbollsgrabbar. Stämningen är långt från LOOP:s arty ibland psykedeliska widescreensändningar.

Ironiskt nog gick det knappt att förflytta sig på Transport och vi satt med utsikt över vattnet och drack några snabba rundor. Reklamaren i gruppen envisades med att betala rundorna. Han berättade lika galna som roliga branschhistorier och det är länge sedan jag skrattat så mycket.

En av mina bästa vänner i Melbourne, som jag vet att jag kommer att behålla kontakten med, är Anwyn. Hon kommer från Sydneys finare kvarter och när hon var ung träffade hon en något äldre finansman. Tillsammans bodde de i några av Europas större städer och sista året i NY i en stor våning på Manhattan. Han kunde gå till arbetet och hon hade aldrig behövt arbeta någonsin. Men allting faller och till slut lämnade hon NY och flyttade tillbaka till Australien. I dag har hon sitt eget företag inom design.

Jag har aldrig haft en tråkig utekväll med Anwyn och hennes historier tar aldrig slut. Igår nämnde hon att en gammal pojkvän köpt en lap dance till henne, varpå en annan man i sällskapet beklagade sig över hur dyrt det var i Sydney i förhållande till Melbourne. Flickvännen såg inte nöjd ut. Han förklarade att det var jobbrelaterat. Hon såg fortfarande inte nöjd ut. Anwyn gillar för övrigt bara män och syns på första bilden uppe till höger.

En tjej jag lärde känna förra året finansierade sina magisterstudier med att servera drinkar topless på en av Melbournes herrklubbar. Hon tjänade ungefär 300 dollar per kväll, typ 1500. Snabba pengar men med ett högt pris. Det är annars populärt här som träningsform och jag har ett par kompisar som försökt dra med mig. Jag är tveksam, speciellt när de visar sina blåmärken.

Vi hade så roligt på Transport att vi anlände något sent till Cherry och Susannahs go away drinks. Cherry har förmodligen stans tjurigaste vakter och stället är förvånansvärt hypat för den ganska skitiga lokalen. Självklart passade reklamaren på att dra några skämt med vakterna och det gick väl sådär, eller okej för vi seglade snabbt in.

Sus hade bjudit in en massa människor och de flesta av dem hade festat i några timmar och stämningen var hög. Sus förra pojkvän spelar i ett metalband och en del av grabbarna igår gick under rubriken svart hår och svarta kläder. Jag pratade med trevliga Adrian och hans flickvän Rachel. Han är skådis och pendlar mellan Melbourne, Sydney och LA. Hon är frilansande journalist och följer med honom med pennan i handen. (paret på tredje bilden)

En annan kompis berättade att hon misstänkte att mannen hon träffar har en annan tjej vid sidan om, men hon verkade inte upprörd. Istället förklarade hon att hon nu träffade två män, eller som hon sa:

- For the first time in my life I’m beeing the man. Just fuck it.
- Or them
- Literally

6.02.2007

Per square metre

Ett tag verkade det som att kvällen skulle floppa helt. Det var trafikkaos och färden upp till Fitzroy tog mer än dubbelt så lång tid som den brukar. När jag kom fram till 191 Johnston Street var där en möbelaffär och inget galleri. Det var iskallt och jag försökte få tag i Deb utan att lyckas. Jag försökte sedan få tag i Caroline och hennes pojkvän och lyckades delvis. De satt på en indisk restaurang i närheten och fiskade upp mig en stund senare. När jag kom in i den uppvärmda bilen sa Caroline att de hade skyndat sig eftersom ”if I know Anne, she’ll be wearing a silk dress and freezing her ass off”. Det gjorde jag.

Vi fick tag i Deb och hon hävdade bestämt att adressen var 191 Johnston Street och att vi inte kunde missa det. Vi stod i vad som närmast kunde kallas industriområde så vi körde vidare på Johnston Street och lämnade Fitzroy och kom in i Collingwood där nummerna började om. På 191 Johnston Street, i Collingwood, låg galleriet. Det är något av ett undergroundgalleri som framförallt ställer ut street art. Vernissagen var för en samlingsutställning där de flesta konstnärerna ställde ut ett verk. Flera av Melbournes mer kända street artartister var på plats.

Vi kom en timme sent och ölen hade redan tagit slut, till Carolines pojkväns besvikelse. Jag dricker knappt öl, så mig gjorde det detsamma. Stämningen på galleriet var soft och ackompanjerades med en massa tomtebloss. Kvällen fortsatte med en massa trevliga människor på ett något mindre trevligt ölhak i slitna Collingwood. Vi smälte inte in i våra färgglada klänningar.

6.01.2007

Om jag visste

I morse vaknade jag med migrän, men jag brukar klara mig hyfsat efter några tabletter. Det hjälpte inte mycket i dag och jag hade sådan huvudvärk när jag skulle iväg till intervjun att jag övervägde att ställa in. Att bomma en andra chans på två dagar var dock för mycket så jag tog mig ut och vinkade in en taxi. Chauffören körde allt annat än lugnt och fint och jag kände hur ansiktet gick från blek till likblek.

När jag kom till mötet mådde jag fortfarande så illa att det kändes lika bra att berätta att jag hade migrän. Det märks på mig; jag talar tystare och det är som att ansiktet domnar av och rörelserna blir långsammare. På mötet kände jag att jag inte orkade försvara min text och jag konstaterade bara att vissa delar av den kunde preciseras ytterligare. Hon läste under tystnad och frågade sedan förvånat vad det var som jag inte var nöjd med eftersom hon tyckte att det var välskrivet.

Ibland önskar jag att jag bara kunde hålla tyst, men problemet är att jag aldrig är nöjd med det jag gör. Det är ingen bra egenskap och jag försöker jobba på det. En äldre kvinna frågade mig i år vad jag var mest nöjd med i mitt liv och jag kunde inte svara. Hon formulerade om sin fråga och undrade när jag varit nöjd med något jag gjort. Jag kunde fortfarande inte svara. Jag känner lättnad när jag har klarat något, lättnad att inte ha misslyckats. Jag känner inte glädje att ha lyckats. Förmodligen är det den främsta anledningen till att jag inte har en examen utan fyra. Det gjorde mig ändå inte nöjd. Som sagt, jag jobbar på det.

Kvinnan jag talade med i dag var full av energi och optimism inför projektet. Hon är inte ansvarig för finansieringen, men det framgick att hon kommer att göra vad hon kan för att påverka till min fördel. Vi talar för övrigt inte om något välbetalat flashigt jobb. Det är något av en akademisk forskningskombo inom mitt specialområde. Jag drogs med i hennes optimism och det är skönt med människor som ser möjligheter. Det är en bra möjlighet med start nästa år.

Jag vet inte om jag kommer tillbaka till Melbourne och om jag gör det är det under andra omständigheter. Jag vet inte om jag får tjänsten i Chicago, men om jag får den kommer jag att ta den. Jag har alltid möjligheten att återvända till Sverige, till min lägenhet och till en forskarplats jag skjutit på framtiden.

Jag kan gå i vilken riktning jag vill. Om jag bara visste vad jag ville.

Last exit

Jag hade sökt två tjänster i Frankrike av samma typ av arbete som jag hade innan jag kom till Australien. Bra arbete, bra arbetstider, tryggt att gå tillbaka och jag vet att jag kan arbetet. Jag var framförallt sugen på Paris, men den tjänsten fick jag nej på för ett par veckor sedan. Samma dag hörde företaget i Luxemburg av sig och bad mig lämna in en ansökan. Det var inom en ny bransch för mig och det var framförallt mina språkkunskaper de var intresserade av. Jag lämnade in en ansökan och sa att arbetet kunde bli aktuellt först till hösten.

Igår fick jag nej på den andra tjänsten jag sökt i Frankrike, men det var i en liten stad och att flytta från Melbourne till franska landsbygden hade nog varit svårt. Igår hörde också företaget i Luxemburg av sig igen och vill att jag skulle komma på intervju om en vecka. En dörr stängs en annan öppnas, men öppningen är för långt bort. Det tar två dagar till Europa, vilket innebär att jag måste resa på måndag. Det är för snart eftersom det sannolikt skulle innebära en definitiv flytt från Australien.

Företaget i Luxemburg är ett internationellt bolag med många anställa. Jag talade med personalchefen och hon var vänlig och sa att de skulle kontakta mig om tjänsten inte tillsattes, eller om de får in en liknande tjänst. Hon var positiv, men det är svårt att avgöra om de verkligen är intresserade eller bara vänliga. Det känns inte alls bra att säga nej till ett arbete som skulle kunna ha blivit hur bra som helst. Dessutom gillar jag Luxemburg.

Samtidigt är det naturligtvis så här. Om arbetet i Luxemburg var drömmen hade jag redan bokat flygbiljetten. Om jag hade blivit erbjuden motsvarande tjänst i New York hade jag redan varit på väg. Jag har alltid velat bo i NY ett tag, men just nu har jag inte råd. Den tjänst jag verkligen hoppas på är den jag sökt i USA. Det är visserligen inte NY, men Chicago och det skulle vara i rätt riktning. För ett par veckor sedan fick jag meddelande från dem att jag fortfarande var aktuell i rekryteringsprocessen. Det slutgiltiga beskedet kommer inom några veckor. Det beskedet väntar jag fortfarande på.

Sammanfattningsvis har arbetena i Frankrike försvunnit och jag har förmodligen dumt nog stängt en dörr i Luxemburg. Kvar återstår väntan från ett arbete i London och ett i Chicago. Just det, i dag har jag en arbetsintervju som kan ge mig möjlighet att stanna tre år till i Melbourne.

När allting snurrar gäller det att komma ihåg att i navet står allting still. Jag har ingen aning om var jag kommer hamna i augusti. Last exit Sweden.