Sms-mannen

Jag lät bli att berätta om sms-mannen eftersom historien är föga smickrande. Nu har jag ändå gått och funderat på det här några dagar, så här kommer den. Vi träffades över en kaffe en gång, inget märkvärdigt, men samma kväll skickade han tre sms. De var inte på något sätt romantiska, men det är klart att jag reagerade på att det var något intensivt. Speciellt som han var gift, men samtidigt var innehållet inget konstigt i sig och jag svarade neutralt.

Nästa gång jag träffade honom frågade han igen om jag vill ta en kaffe efteråt. Det var kväll och vi var utanför stan och jag tvekade och sa att vi kunde ta det en annan gång. Han erbjöd sig att släppa mig inne i stan och jag tänkte att en kaffe hit eller dit spelade mindre roll.

Vi gick bort till hans dyra bil och när jag öppnade dörren såg jag att det fanns två barnstolar i baksätet. Jag frös till lite och tänkte att fan, jag borde inte gå in i bilen. Det var trots allt bara andra gången jag träffade honom. Sedan tänkte jag att om jag inte gick in i bilen bekräftade jag antagande som jag inte visste fanns där. Jag hade en dålig känsla när vi körde in mot stan och istället för att stanna på populära Brunswick stannade han på en betydligt folktommare gata i sunkiga Collingwood.

Inne på caféet beställde han in vin och till min förvåning även middag. Till en början var samtalet neutralt, men hans frågor blev allt mer privata, allt mer påträngande. Han är i fyrtioårsåldern men började bete sig som en upprymd skolpojke trots att han knappt druckit ett par glas. Efter ett tag var det ganska uppenbart att hans ögon inte såg mig utan myten om den svenska flickan. Han började säga konstiga saker som att han kallade mig för Kate, den svenska Kate, inför sina vänner. Vi hade träffats en gång och tagit en kaffe och han pratar om mig med sin vänner? Jag blev allt mer irriterad och uttråkad över hans bristande skärpa, men jag var osäker på ens vilket område jag var i och om det fanns någon spårvagn i närheten. Jag borde ha rest mig och ringt en taxi långt innan, för jag kände att samtalet var på väg att spåra ut.

Jag var inte helt förvånad när det bara några minuter efter att han släppt av mig kom ett första sms. Låt oss bara säga så här, inte de ord man förväntar sig att en gift man skulle säga. Jag svarade inte. Ett andra meddelande kom en timme senare då han frågade om jag sov.

Dagen efter svarade jag avvisande men han skickade genast ett nytt om att jag var skyldig honom en drink. Idiot. Jag erbjöd mig att betala kvällen före men han vägrade låta mig betala. Att skriva att jag stod i tacksamhetsskuld var knappast vad jag vill höra. Efter ett andra kyligt svar skrev han att han fattade vinken och sedan dess har det varit tyst.

Tills nu. Under tiden jag har skrivit den här texten har han ringt ett par gånger, men jag har inte svarat. Jag har ingen som helst lust att tala med honom och det är jobbigt att jag måste träffa honom snart, naturligtvis inte bara vi två, men kan jag inte undvika honom. Saken blev inte bättre när min syster tyckte att jag skulle skämmas som var ute med en gift man. Hon menade att jag borde veta bättre än att kliva in i okända mäns bilar. Mest är jag förbannad på mig själv att jag hamnat i denna situation.