4.29.2008

Etikett

Det ligger ett nytt etikettest på DN vid Magdalena Ribbings spalter. Jag gillar henne skarpt. Jag kan inte låta bli att göra testet och konsterar med ett självbelåtet leende att jag som vanligt hade alla rätt. Tack mormors bjudningar, tack mammas envisa korrigeringar när jag växte upp.

Senast i förra veckan när jag var på middag sa personen som satt intill mig ”jag kan inget om etikett”. Jag hade inte sagt något och som om etikett är något som står i en bok. Etikett är inget annat än sunt förnuft kombinerat med lite finess. Det blir trevligare så.

Etikett handlar mer om att sköta sitt än att ha synpunkter eller frågor vad andra gör, tycker eller äter. Att ta fel glas gör ingen skada; jag tycker snarast att det är sött. Att smaska högt är mindre trevligt för de som sitter runt omkring. Det finns bara en sak som fått mig att lägga ner besticken. Drick ur mitt glas eller peta i min mat och dö. I Sverige är det få som skulle komma på tanken, men i Australien är det inte helt ovanligt.

De fransmän och italienare jag har umgåtts med har haft etiketten naturligt och deras konversation flyter utan uppehåll medan vinglaset fylls på i en bisats. Kan förstås bero på att italienarna båda hade vingårdar.

Den osäkra etiketten är den som klistrar. Jag blir obekvämt stressad av den där blicken ”titta vad duktig jag är som håller upp dörren till dig”. Bara gör det eller inte alls. Jag kan öppna dörren själv, gå in i hissen efter, men det är möjligt att jag inte kan hindra ett snett leende.

Sedan finns det män som tar det ett steg längre. Som beställer taxi till sig själv och de andra två männen på byrån men inte till mig när vi jobbat klart kl tre på morgonen. Och man kommer utanför dörren och konstaterar att det saknas en taxi och på tungan ligger ett ”jag antar att den är min” medan man kliver in i taxin. Men man har inte fast anställning och tänker ffs medan man vinkar in en taxi vid Stureplan. Ung kvinna reder sig själv, med eller utan etikett.

4.28.2008

Mockasiner med spiksulor

Mina födelsedagspresenter från min familj kom aldrig fram och posten här rycker på axlarna eftersom det inte var skickat rekommenderat. Nu är det en ny svensk paketleverans på gång och jag bad mamma lägga ner mina stövlar om det fanns plats.

Jag tog kontakt med fotoutbildningen i Melbourne den 29 januari. Två veckor senare landade jag i Melbourne. Om vi säger såhär, mina saker i Sverige packades ner i hast. Min syster och mamma försöker hitta de saker jag bett om.

Vi har hittat både svarta och bruna stövlar. Vill du ha båda? De bruna är snyggast.

Nehe, då vet vi inte vilka svarta stövlar du pratar om. Men vi hittade ett par mockasiner med sulor undertill som ser ut som spikskor (gummi).

Mockasiner med spiksulor? Alltså, nej. Det är inte mina.

4.27.2008

Revenge of the ducks

När min syster och jag var små passade min mormor och morfar oss ofta. Mormor lagade den godaste makaronstuvning medan hon tappert försökte få mig att äta något kött till makaronerna. Det gick inte bättre på den tiden. Min morfar brukade släpa med oss på diverse aktiviteter medan mormor fick lugn att orda med maten. Favoriten var att gå ner till parken och mata ankorna.

Vi brukade stanna till på ett bageri i stan och köpa nytt bröd till lunchen och sedan passa på att få äldre bröd att mata ankorna med. Min morfar var en stor charmör och kunde prata sig till vad som helst med ett leende. Han erbjöd sig naturligtvis att betala för ankbrödet, men det slutade alltid med att jag och min syster fick en bit bröd som vi satte kurs ner mot parken med.

I parken fanns ett par stora dammar och vi brukade välja den med de vita ankorna. De kom simmande till oss medan vi stod på tryggt avstånd på andra sidan staketet och kastade ner brödet. När ankorna var mätta gick vi hem och åt mormors färdiga makaronstuvning.

Min syster fick för en tid för sig att ta med sina pojkar ner till samma park och mata ankorna. Hon hade gett pojkarna order om att inte sticka ner fingrarna utan kasta brödet till ankorna och spänningen var på topp när de kom fram till staketet. Då fanns det några ankor utanför staketet, men min syster tänkte inte så mycket på det.

Hon gav pojkarna varsin bit bröd och ankorna rusade mot dem. Men inte stannade fåglarna kvar lugnt och fint och väntade på brödet. Ankorna flög över staketet och innan hon visste ordet av var de alla tre omringade av flaxande fåglar som högg efter brödet. Barnen skrek, min syster gav nya order att släppa brödet medan hon tog tag i vagnen och flydde bort från dammarna med ankorna i släptåg. Vid det laget grät pojkarna av besvikelse och när min syster ringde upp från bilen var det med ett halvkvävt skratt över tidernas förändring. Revenge of the ducks.

4.25.2008

Långhelg

Du bränns, sa han med sin hand mot min panna, längs min nacke och höll mig nära. Jag vill inte smitta dig mumlade jag med ansiktet mot hans bröst vilandes i hans armar en stund innan han skulle iväg till kvällens gig.

Den höga febern sitter i och jag växlar mellan frossa, oroligt slummer och korta stunder framför datorn där jag försöker redigera min porträttserie. Igår gav Susannah mig en möjlighet att ta nya bilder.

Med febern i kroppen ville jag mest sova, men jag har inte träffat Susannah på ett år och jag ville träffa henne innan hon reser tillbaka till Brisbane. Jag tog med kameran och vi var ute en timme längs Yarra och plåtade och försökte ta igen allt som hänt sedan vi sist sågs.

Idag är det helgdag i Australien och det ger mig tre dagars ledighet. Jag tänker inte gå utanför dörrarna och vill bara sova.

4.21.2008

Soft light

Från och med nu vill jag bara ha fotografvänner som modeller. Ellen var heeelt fantastisk att arbeta med. Hon vet vad som funkar bakom kameran; hon vet var ramen är och placerade sig själv rätt i bild. Dessutom är hon galet vacker, peruk till trots.

Det var en rolig plåtning och när vi var klara en timme senare och make upen var av blev det drinkar inne i stan innan hon skulle hämta upp sin jeansmodell på stationen. I dag är det min tur att assistera henne i studion.

4.20.2008

Blogglistan

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan april 2007

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag läste flera men skrev på den där boken och tyckte inte att jag hade tid att blogga. Mest tror jag att jag var rädd att mina texter inte skulle räcka till. Jag väntade.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Sigge Eklunds. Han skriver brinnande vackert och har ett sätt att dra in läsaren i nuet. Man är där, nickar igenkännande gillande. Det fanns ett par andra som förändrade.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Försiktigt. Trevande. Skrivet medvetet utan att lämna spår om personen bakom orden.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Mitt bloggläsande är något ryckigt och jag läser som jag hinner. Men jag återkommer till ett trettiotal bloggar skulle jag tro, inklusive länklistan. Kniven och Mården läser jag alltid.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
80% litterära bloggar. (De är mer än dagböcker). De berör mig mest, men jag läser gärna ämnesbloggar inom design, foto, musik och reklam.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Det ljuva livet, som skrivs av Erik, en ung ostrukturerad söderkille med hjärtat på rätt ställe. Jag har läst hans texter länge och gillar dem.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag skulle tro att olika bloggar som jag återkommer till speglar olika sidor hos mig. Vad säger ni; vilken bloggare är jag lik?

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De är nyfikna men pratar sällan om det utom när jag skriver någon halvdeppig text.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Blandat. Jag har träffat människor som bara läst mig genom bloggen. En av dem tyckte inte att det var jag; andra tycker det. Lämnar över till dem som känner mig utanför bloggen som läser här.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Sedan jag började blogga har jag bara blivit allt mer öppen om min person. Mer privat om mina relationer.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag skriver ofta om människor i min närhet, men jag är mån om att inte lämna ut någon vid namn. Det finns personer i mitt liv som inte syns här.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Bekräftelsen eller snarast erkännandet finns där, men bloggandet är ingen monolog. Utan interaktionen skulle jag inte blogga.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Jag skulle svara ja när det gäller andra personers bloggar. Jag skulle svara nej när det gäller om människor känner mig genom bloggen. Sanningen ligger där emellan någonstans.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Trams.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Jag har läst saker jag kunde ha varit utan, men samtidigt har det inte fått mig att sluta blogga. Jag har de finaste kommentatorer.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Man förändras och man ser på saker på andra sätt. Tid är förlåtande, gentemot andra, gentemot sig själv. Jag har tagit bort en del texter.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid. Tid från annat, andra.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Självklart förändras bloggandet med att man förändras som person. Det vore illa annars. Jag hade en svacka i Sverige när jag kände att jag gav mer än jag hade att ge.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggarna är en röst bland alla andra kanaler, varken mer eller mindre. Men de ger ofta en mer personlig vinkel, vilket tilltalar mig.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
De senaste två åren har mitt liv förändrats mycket och jag med det. Bloggandet har varit en trygg rutin.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Mycket. Man hittar människor som gör liknande förändringar i sina liv och man får styrka från varandra.

4.19.2008

Det är vad det är

Melbournekonstnären Sidney Nolan ställs ut på Melbournes största museum och affischer med hans målningar sitter klistrade över bussar och reklampelare. Nolan är Australiens mest internationellt erkända konstnär och hans jordtoner känns på något sätt väldigt mycket som Australien.

Jag såg utställningen i dag och gick igenom det ena rummet efter det andra och konstaterade att målningarna var välgjorda med rikt bildspråk och ändå. Jag kände det inte. Först när jag nådde ett av de sista rummen och såg hans tavlor inspirerade av den grekiska mytologin blev jag intresserad. De var ruskigt bra.

Många australiska dokumentär- och krigsfotografer är stationerade i Bangkok eftersom de snabbt behöver nå händelsernas centrum. När min fotolärare Rob bodde i Bangkok fick han ett uppdrag att ta porträttbilder på Sidney Nolan och de två australierna möttes. Nolan kom in till studion i en skrynklig skjorta och slipsen hängande till ena sidan. Rob bad honom flytta på den; Nolan flyttade den i fel riktning.

Efter plåtningen talade de om den tavla som valts till omslagsbild för utställningen. Rob sa att målningen påminde honom om de brinnande fälten i Queensland. ”Precis. Det är vad det är”, sa Nolan.

Nästa dag träffade Rob en journalist som hade intervjuat Nolan. Journalisten sa att målningen på omslaget påminde honom de brinnande städerna han sett när han var utsänd i krig. ”Nja, eller snarast de brinnande fälten”, sa Rob. ”Nej”, fortsatte journalisten ”När jag träffade Nolan sa jag att bilden gestaltade kriget". Nolan svarade ”Precis. Det är vad det är”.

4.11.2008

This is me talking

Ni brukar fråga.
Den här gången är det jag.

Rouge

Fint

När jag flyttade till Sverige från Melbourne i slutet av sommaren tappade jag en tredjedel av mina läsare. Det var en tid med stora omställningar och ni fick bara en del av mig och det är möjligt att det märktes av i texterna. Efter en tid kom fler läsare tillbaka, eller nya. Jag vet inte, men ni blev fler.

Sedan jag kom tillbaka till Melbourne har antalet läsare ständigt ökat och jag har fått flera fina recensioner, senast denna. Det värmer att ni är fler som länkar, fler som läser. Ibland känner jag att ni fortfarande får en del av mig och att jag inte hinner mer än att resumera istället för att berätta. Eller är det olika sätt att berätta, genom ord, genom bilder. Helst i ord och bild.

4.10.2008

Tell me

Det har nästa bara varit foto på bloggen ett tag av den enkla anledningen att jag äter lever foto. Monsieur kom förbi i mörkrummet igår eftermiddag och kommenterade mer än frågade. ”När satt du ner senast Anne”? Men allt är inte foto och medan jag framkallade mina 120 mm filmer avbröt en av mina kursare mina tankar.

Oh, ffs Anne.
What?
Kom igen, så roligt är det inte att framkalla film. Tell me. Vem är han?

Och jag kommer på mig med att le, sådär fånigt, sådär utan anledning, kan inte låta bli. Jag känner knappt igen mig själv. Hon fortsatte.

Så är han din pojkvän nu?
Jag vet inte.
Vaddå, vet inte?
Jag vet inte. När vet man?

4.09.2008

Drew

Igår fick jag höra från två okända människor på olika barer att jag liknar Drew Barrymore. Jag vet aldrig vad jag ska svara.

4.08.2008

Down under

Några timmar senare och sju rullar film exponerade är tröttheten överhängande. I morgon blir det mörkrum och se vad som finns på dem.

Födelsedagsdrinkar i kväll och jag har mest lust att sova men det är hög tid att börja sminka fram energi.

Jag hämtade upp mina undervattensbilder från i söndags på labbet i dag. Ofelia under vattnet.

4.07.2008

I'm really singing it

Hade ni varit här hade ni sett mig springa omkring halvnaken intrasslad i svart tyg med en sax i ena handen och ett glas bubbly i andra. Det är studioplåtning i morgon, jeans och Mamiya. Tre modeller som kommer in och jag försöker klura ut hur tyget ligger snyggast mot den bara huden. Icky sticky material som lämnar ilskna röda rispor.

Jag fyller år i dag. Han har glömt. Det kommer bästa sortens födelsedagshälsningar från Sverige, Frankrike och Australien som gör mig varm i hjärtat. ”I’m really singing it” och jag skrattar.

4.06.2008

Vad händer när döende Ofelia överlever?

Alla bilder är redan tagna. Ingenting är nytt.
Det kan bara göras på ett nytt sätt; på ert sätt.
And all you have to do is to see.

Det var vad min fotolärare sa i veckan. Öppna upp, sa hon. Vi fick fria händer att välja område. Detta är mitt val, som har fått eget liv efter det brinnande paraplyet.

Ett av konstens återkommande tema är döende Ofelia. Hamlet och Shakespeare såklart, och bland de mer kända målningarna på temat är Delacroix och Millais. Samtida fotografer som Nan Goldin har tagit foton av nakna bara överkroppar i vatten, inte döda men livlösa. Liksom Narelle Autio och Trent Parke har tagit starka undervattensbilder, men mer fokus på kontrasterna mellan ljus och mörker.

Jag dras till bilderna av döende Ofelia. Den sköra kvinnligheten, den kritvita huden mot det smutsiga vattnet.

Kommer ni ihåg scenen från Timmarna när Julianne Moore ligger i sängen på ett hotellrum och stirrar upp i taket och hur rummet börjar svämma över. Hotar att dränka henne. Hon har ett val att ge efter i känslan; hon reser sig upp.

Vad händer när döende Ofelia möter Sophie Calle? ”On a bed, I would have died.” När den stumma smärtan bekämpas endast av envisheten i att vägra ge upp? Den sköra kvinnligheten, den kritivita huden mot det mörka vattnet när hon hittar styrkan att kämpa? Vad händer när döende Ofelia överlever?

Det är vad jag vill gestalta.
Därför söker jag kontraster i svart och vitt.
Därför finns det detaljer i rött.

Men det går lika bra att se en kalasplakat Lucia som tar ett morgondopp.
Comme vous voulez.

4.04.2008

Svävande

Jag går ofta på konserter, för när de är som bäst är det ren energi. Ge, ta och spelningen i St Kilda i kväll med CSS var årets hittills bästa. När man glömmer rummet och kommer på sig själv med att skratta högt bara dansa.

Ser över den hoppande färgglada massan och kan inte låta bli att tänka studio. 80-tal, stora glasögon eller färgglada ögonskuggor och ballonger, kanske kan peta in några fjädrar i håret.

Varför har inte jag någon slimmad gulddräkt i nylon med svarta fransar som sångerskan? Jag vill också ha svart skugga ner över kinderna upp till ögonbrynen, tänker man medan man inte längre tänker. Bara svävar som ballongerna över scen.

Modell funnen

Du är för rolig som tar kort på daten, säger Helena. Det gör jag jämt tänker jag, tar kort, på det runt omkring mig, på dem runt omkring mig.

Förra helgen började en servitör berätta att han har en dansstudio i Melbourne och hade arbetat i Paris och New York. Dansare är alltid intressanta att fotografera och jag frågade om han skulle vara intresserad av att modella. Ja, ja, ring mig love sa han och blinkade. Och jag, nej. Inte så och där blev jag av med en modell.

Gårdagens date skriver bl a för TV och han frågade mig hur mina plåtningar gick. Modellproblem muttrade jag över min vodka, lime and soda. Han frågade vilken look jag var ute efter, gav mig ett par namn och jag tänkte inte mer på det.

När vi lämnade baren släpade han med mig in på ännu en bar och plockade upp en tidning och pekade på en tjej. Vad tror du om henne, frågade han. Absolut sa jag. Han gav mig hennes mobilnummer. (note to self medan jag skriver. Är det ett dåligt tecken med alla damer i mobilen?)

Hon ringde precis och vi har bokat en plåtning på söndag. Utomhuspool. Just nu är det 12 grader i Melbourne. Hur jag älskar att vara bakom kameran.

Double whammy

Och Guldägget gick till...
kalsongmannen. Yay! Puss Erik.

Och silvret gick till finfin kund.
Double whammy.

4.03.2008

Iprenkvinnan

Mensvärk från helvete. Den där som lämnar huden kritvit och kallsvettig. I dag fotograferade jag i en bastu med fullt påslagen värme.

En massa iprenknaprande senare och dimman har lättat, men jag funderar på att avboka kvällens date. Det är ett tag sedan vi sågs och han har bara sett min guldklänningssida. Jag orkar inte i dag; vet inte om han orkar se den osminkade.

Varför har inte Iprenmannen fått en Iprenkvinna? Fått och fått, men ni fattar. Det är guldäggsgala ikväll i Stockholm och jag tänker på mina kreatörspojkar. Mina och mina, äh, ni fattar.

4.02.2008

Ett år

Vi fyller år i dag. Bloggen. Jag sitter i samma hus och skriver till samma utsikt som jag gjorde när jag registrerade oskrivna linjer för ett år sedan. Det är ett år sedan jag köpte min SLR och började fotografera.

Det är storm i Melbourne och vattnet kastas upp mot bryggan nedanför. Jag skulle kunna skriva en halvtaskig liknelse att det har stormat det senaste året. Men det är lugnt nu. Ända sedan jag kom tillbaks till Melbourne har det varit som att få en andra chans, eller när jag tänker efter var det samma känsla när jag kom tillbaka till min lägenhet i Stockholm i slutet av sommaren.

Ibland tänker jag på vad det var jag behövde i Stockholm. Kanske handlade det till slut om en sak. Att välja hur jag vill leva. Det tog mig tillbaka till Melbourne och foto på heltid. Jag har bestämt mig och det har gjort mig lugnare. Kraft att fortsätta framåt.

4.01.2008

Gå på glas

”Du ser ut som en rockstar”
”Sliten?”
”Jag älskar stövlarna”.
”Yeah, stövlarna. They are killing me”.
”Så länge som de är snygga”.

Med mitt modellstrul blev det inget fotograferande för min del. Andrew frågade om jag kunde assistera honom på en plåtning nere i tingsrätten.

”Jag kan inte gå. Nya stövlar”.
What?, sa han.
”Kräksont”, sa jag.
”Om jag kör från dörr till dörr?"

Vi släpade med oss 5x4-kameraboxen (hmgnf-tung), ett par lampor, stativ, reflektorer och digitala kameraväskor. Vi packade upp, ställde in och mätte ljus när den ena nyfikna juristen efter den andra kom och inspekterade. Sött. Tyckte inte Andrew som försvann under den svarta duken och lämnade juristerna till mig.

Tillbaka i studion var det ovanligt rörigt. En modell var så blyg att de fick låsa en studio för att hon skulle våga posera. Fullt påklädd, men nervös. Det kanske inte hjälpte att fotografen drog fram en turbofläkt som fick allt i rummet att sväva.

Sedan hade vi en manlig modell som inte ville posera i bar överkropp. Jag förstår inte, samtidigt som det är fotografens ansvar att ha kontrollerat innan. Mer förståelse om det hade varit en kvinna och samtidigt förvånas jag något över hur känsligt det är för våra kvinnliga modeller. Kanske är det vi svenskar som är uppvuxna med gemensamma omklädningsrum. Only in Sweden.

Dagens mest originella modell var en manlig hippiekille i stora dreds. Han promenerade omkring barfota i studion med en gitarr på magen och spelade lite sporadiskt här och där.