Etikett

Det ligger ett nytt etikettest på DN vid Magdalena Ribbings spalter. Jag gillar henne skarpt. Jag kan inte låta bli att göra testet och konsterar med ett självbelåtet leende att jag som vanligt hade alla rätt. Tack mormors bjudningar, tack mammas envisa korrigeringar när jag växte upp.

Senast i förra veckan när jag var på middag sa personen som satt intill mig ”jag kan inget om etikett”. Jag hade inte sagt något och som om etikett är något som står i en bok. Etikett är inget annat än sunt förnuft kombinerat med lite finess. Det blir trevligare så.

Etikett handlar mer om att sköta sitt än att ha synpunkter eller frågor vad andra gör, tycker eller äter. Att ta fel glas gör ingen skada; jag tycker snarast att det är sött. Att smaska högt är mindre trevligt för de som sitter runt omkring. Det finns bara en sak som fått mig att lägga ner besticken. Drick ur mitt glas eller peta i min mat och dö. I Sverige är det få som skulle komma på tanken, men i Australien är det inte helt ovanligt.

De fransmän och italienare jag har umgåtts med har haft etiketten naturligt och deras konversation flyter utan uppehåll medan vinglaset fylls på i en bisats. Kan förstås bero på att italienarna båda hade vingårdar.

Den osäkra etiketten är den som klistrar. Jag blir obekvämt stressad av den där blicken ”titta vad duktig jag är som håller upp dörren till dig”. Bara gör det eller inte alls. Jag kan öppna dörren själv, gå in i hissen efter, men det är möjligt att jag inte kan hindra ett snett leende.

Sedan finns det män som tar det ett steg längre. Som beställer taxi till sig själv och de andra två männen på byrån men inte till mig när vi jobbat klart kl tre på morgonen. Och man kommer utanför dörren och konstaterar att det saknas en taxi och på tungan ligger ett ”jag antar att den är min” medan man kliver in i taxin. Men man har inte fast anställning och tänker ffs medan man vinkar in en taxi vid Stureplan. Ung kvinna reder sig själv, med eller utan etikett.