5.28.2007

Bitterljuvt

Jag var på god väg att svära långa ramsor över att F låtit bli att svara på mitt senaste sms, när han hörde av sig igår eftermiddag. Det blev starten på ett hett messande fram och tillbaka och i min mobil finns nu några av de vackraste meddelande jag har fått. Men det är bitterljuvt.

F och jag har mindre än två månader kvar i samma stad och igår sa han att han inte kan inleda något som han redan ser slutet på. Det är inte mycket att svara på det, men efter att de orden var sagda kunde orden som aldrig sagts plötsligt sägas. Han sa hur han känt när han såg mig första gången och att han var ledsen att han aldrig lärt känna mig närmre. Han sa att han hoppades att vi skulle få en ny chans och att han skulle göra det rätt den gången. Vi vet båda att det inte kommer att ske. Bitterljuvt.

Jag behöver inte längre undra vad det var som gick fel, eller om jag tog fel på hans känslor. Män med vackra ord... Något förvånande fick han mig att le igen och det är länge sedan jag log. Ibland är det bara tiden som är fel, eller som han sa ”tills jag ser dig nästa gång my pretty lady”.

20 comments:

erik said...

Anne, För tidigt istället för försent! Smärtsamt fint att efterhand förstå, ana betydelsen av t.ex. rörelser.

Anne said...

Erik, ja det är en hoppfull tanke som "ger mer tid för att det omöjliga skall bli möjligt".

Laanna said...

Ojoj. Det där med att svära långa ramsor över karlar som inte svarar på sms och i telefon känner jag igen...eeh, haha. (Men jag är i andra sidan en av världens mest otåliga människor.)

Det låter onekligen bitterljuvt allt det här. Speciellt detta att inte få en chans med nåt som "kunde bli".Det är hårt.

Fint ändå att du har fått lite hopp! Kram

Anne said...

Laanna: Ja, jag tillhör också den otåliga sorten och kanske svor lite för tidigt. Det hade inte gått ett dygn... Det gäller att se till att inte sitta hemma och vänta.

.perpotator said...

Jag tänker att om det funnits något öde så hade ni redan varit ett par. Alla kan låna kärlekens språk, få kan leverera. Jag skulle hellre gå till någon som levererade än någon som bara pratar om kärlek. Två månader hade ändå varit tid tillsammans, och det hade varit värt all smärta om man är kär på riktigt.

Suz said...

Från kanske världens bästa tv-serie ever (six feet under) kommer följande citat :"Love isn't just something you feel, it's what you do".

Jag är hemskt svag för vackra ord jag med. Men precis som föregående talare säger; de är få som kan leverera. Det finns en tid och plats för allt, och det gäller att njuta av den tid man får. Bitterljuvt.

Anne said...

.perpotator: Touché. Om han verkligen älskade om jag verkligen älskade hade vi redan varit tillsammans. Men hjärtat kan/vill/orkar/vågar inte riktigt än och den hjärtat älskade villkorslöst älskar hjärtat fortfarande även om det brustit, även om det bleknar.

Tänk om ödet var att F skulle få mig att le, jag skulle få honom att le igen? Det är inte så dumt det heller. Jag får väl erkänna att jag också är bättre på att tala om kärlek just nu. En del möten kanske bara kan vara, utan att vara kärlek?

Anne said...

Suz: Six feet under är lysande liksom dialogerna. Och ja, visst är det handlingen som saknades. Tyvärr.

.perpotator said...

Jag brukar tänka att det är så att man får en lektion (ingen läxa) av alla man möter. Vilken var din lektion och vilken var hans. Det brukar nästan alltid finnas ett svar som gör en själv till en bättre människa. Och den andra med. Det känns dessutom lättare om jag kan tänka att det här var min lektion och nu har jag lärt mig den. Tack livet.

Peter Madison said...

"En del möten kanske bara kan vara, utan att vara kärlek..." Mmm...så är det ibland men det är tråkigt att det där bitterljuva ändå till sist tar över alltihop. Men han fick dig att le igen och le är bättre än att vara ledsen...ju.

Miss Upsey Daisy said...

Det var så sorgset.

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt.

:-(

"A Peaceful Warrior" said...

Min kommentar har inget alls med inlägget att göra, sorry. ;)
Jag undrar om du kan länka mig till det du skrivit om Joanna Newsome?...hittar inte inlägget.

Anne said...

.perpotator: Eftersom jag tror att det mesta är förutbestämt tror jag också att möten är det. Människor kommer och går i ens liv av en anledning och precis som du funderar jag alltid på varför.

Peter: Klart bättre med ett leende än med tårar. Jag tycker nog att det var skönt med ett "på återseende" än bara ett avslut, även om innebörden är densamma. Lite mer lost in translation- känsla och det är bra.

Miss Upsey Daisy: Det var inte meningen att låta sorgset, men jag förstår att det kan låta så.

A peaceful warrior: No worries, http://oskrivnalinjer.blogspot.com/2007/04/jolie-joanna.html

egon said...

det här är verkligen inget plåster på såren, men ibland så behövs sådant här också. det blir som fint och nödvändigt i efterhand, att det slutar med kärlek i en form som sällan finns. nu blev det djupt och poetiskt också.

Maria said...

Det är något visst med männen med orden, inte sant? Det finns vackra män, det finns smarta män och så finns de männen med orden. De är oftast både och, vackra och smarta. (Inte sagt att de inte kan vara as för det, men du vet)

Anne said...

Egon: Jag tycker också att det blev bra på något sätt. Det är klart att det hade varit lite bättre om han var här, men ändå känns det fint.

Maria: Precis så är det. Männen med de vackra orden är vanligtvis de vackraste oc smartaste också. Det är något med orden.

Annika said...

Så finns ju också den där aspekten med att man vill ha det man inte kan få. Det brukar spela en viss roll för känslan av passion och det bitterljuva... ;)

Anne said...

Haha, det är alldeles sant och ändå var han inte den som jag allra helst ville få, men ändå ville få.

Annika said...

Jag tänkte även ur hans aspekt: nu när han vet att du ska resa iväg är du plötsligt så mycket mer intressant... ;)

Anne said...

Aha, så tänkte jag inte men så kan det kanske vara.