6.21.2007

Close my eyes

Vi satt på en flygplats vid Medelhavet och väntade på våra flyg. Vi hade varit på konferens några dagar och det var dags att resa hem. Hem var ett spindelnät i olika riktningar över Europa. Mitt hem var Frankrike. Mannen intill mig skulle till Sverige.

På konferensen hade han talat om sin senaste bok och vi fortsatte den diskussionen. Sanningen var att jag inte läst hans bok, men jag hade läst Dr Glas och tillräckligt mycket litteratur för att följa konversationen. Han berättade att han denna gång hade velat skriva en längre roman, fler sidor eftersom han ville ge mer till läsaren. Han sa att han gärna pratade om sitt skrivande och tyckte det var roligt när människor visade intresse. Vi talade om hans skrivande. Jag vågade inte tala om mitt. Då var det bara ett par som visste, fortfarande få i Sverige. Här vet mina vänner att jag skriver.

Han frågade var jag skulle resa och jag sa Paris. Han bad mig berätta om mitt land, mitt hem. Jag talade om de gröna fälten, de långa raka raderna med vin, om de små byarna och det franskaste franska. Han log när jag pratade och när jag slutade sa han att berättelsen fick honom att längta till den franska kulturen. Flyget till Sverige ankom och Bengt Ohlson flög iväg.

Efter ett tag anslöt några andra konferensdeltagare som skulle med flyget till Paris. Jag satte på min ipod och vaknade när vi landade i Paris. Du sov, sa mannen som tittade på mig när jag vaknade. Jag hade träffat honom ett par månader tidigare på en konferens och vi hoppade på ett RER som tog oss in till Gare du Nord. Runt omkring oss satt kvinnor i färgstarka sjalar och kjolar. Våra kläder var svarta, hans kostym, min snäva kappa.

Jag skulle vidare med ett tåg från Gare de l’est och han följde mig till stationen. Vi stannade utanför den trappa ni kan se Amelie från Montmartre jaga sin hissman uppför. Han frågade mig om jag ofta var i Paris. Ja, svarade jag. Det var där vi hade träffats. Han sa att det var många människor på konferensen i Paris och att det var svårt att känna igen dem igen. Han sa att han genast känt igen mig. Att det var ett ansikte han inte glömde. I hans mjuka kindkyss bad han mig ringa honom nästa gång jag var i Paris. Bien sûr, svarade jag medan jag gick med ryggen mot honom i mina stora svarta solglasögon.

Jag köpte en tidning, stämplade min biljett och klev på första vagnen. Första som i första klass, första som i ett, en som i ensam. Jag hängde upp kappan och satte mig i den bekväma fåtöljen i den tysta kupén. Ur Ipoden vaggade Ray LaMontagne mig halvslumrandes till mjuka ord, till mjuka minnen.

When you came to me with your bad dreams and your fears
It was easy to see that you'd been crying
Seems like everywhere you turn catastrophe it reigns
But who really profits from the dying
I could hold you in my arms
I could hold you forever
I could hold you in my arms
I could hold you in my arms forever

Jag såg de gröna fälten, de långa raka raderna med vin och de små byarna svepa förbi utanför fönstret. Tänkte på det samtal jag skulle kunna ringa till pojken i Paris, men visste att jag aldrig skulle. Ray fortsatte viska.

When you kissed my lips with my mouth so full of questions
It's my worried mind that you quiet
Place your hands on my face
Close my eyes and say
Love is a poor man's food
Don't prophesize
I could hold you in my arms
I could hold you forever
And I could hold you in my arms
I could hold you forever


Tänkte på det samtal jag längtade efter från en helt annan man, men visste att jag aldrig skulle få. Visste att han nu reste i andra klass, andra som i två, tvåsamhet, som i två armar som höll honom och det var inte mina.

So now we see how it is
This fist begets the spear Weapons of war
Symptoms of madness
Don't let your eyes refuse to see
Don't let your ears refuse to hear
Or you ain't never going to shake this sense of sadness
I could hold you in my arms
I could hold on forever
And I could hold you in my arms
I could hold forever


Rösten tystnade.
Armarna släppte.
Någonstans på vägen.
Den väg som alltid är på väg.

5 comments:

Owe said...

Jag tycker om att lyssna på dina tankar som blir ord.

Du skriver fina berättelser med levande ord på sätt som berör ända in i själen.

.perpotator said...

Nu fick jag en liten parislängtan igen.. plus lite vemod

Lisa said...

Åh, så vackert och levande beskrivet...

egon said...

vad fint du skriver. och bengt ohlsson, han var på besök på min skrivarkurs i höstas och pratade om just den boken, gregorius. vi gjorde nämligen ett skrivprojekt över några veckor där vi gjorde som gregorius, fast kortare. tog en karaktär från doktor glas och lät den utvecklas. min blev nog ganska ok, men jag hann aldrig riktigt färdigt. kanske ska försöka göra den klar någon gång. nu vill jag till paris.

Laanna said...

Åh, Bengt Ohlsson alltså:) Får hålla med föregående om att det var en fin text. Stämningsfull!