Pusselbitar

När jag träffade Caroline senast sa hon ”jag såg att du har köpt flygbiljett nu”. Det kändes väldigt underligt. Kanske såg hon min förvåning och hon frågade lite generat om det kändes okej för mig att hon läste, eftersom hon sa att det kändes lite som att läsa min dagbok. Det är klart hon får (klart du får!) och det är jag som har gett henne adressen. Jag blev mest överraskad att någon som känner mig utanför bloggen läser det jag skriver. Trots att Caroline och jag känner varandra väl finns det saker som vi aldrig talat om som hon kan läsa här. Jag vet inte om hennes bild av mig har förändrats.

Den allmänna uppfattningen verkar vara att bloggar tenderar att bli mindre privata efter ett tag och framförallt i förhållande till antalet elaka kommentarer. Jag har bara bloggat ett par månader och jag har varit förskonad från sådana kommentarer. Ändå är det klart att jag funderar på vad jag väljer att skriva om och vad jag väljer att inte skriva om. Jag och Rebecca har talat en del om detta tidigare och jag klistrar in vad hon skrev som svar.

Apropå det du skrev om bloggen och den person de känner därifrån. Alla människor du har runt om dig sitter inne med olika pusselbitar som tillsammans bildar det pussel som är du. Och dessa bitar kanske inte alltid passar ihop. Inte på ett perfekt format sätt i alla fall. Men, ändå så passar de ju ihop. Och bildar den komplexa helhet som är DU.

Kanske är det så att de som läser din blogg får lära känna bitar av dig som inte familjen får, på samma sätt som familjen, vänner eller kollegor i sin tur känner andra bitar. Och det är så det bör vara. För vad vore alternativet? Att alla hade en glasklar bild av vem man är?

Det enda viktiga är att man alltid är äkta i allt man gör, så att människor får en chans att få se en riktig bit av en. Så att om de som sitter inne med bitarna en dag skulle samlas i ett rum kan X säga ”Ja, Anne är modig”. Varpå Y tar upp sin bit och säger ”Ja, men Anne är också livrädd ibland”. Och båda har rätt och det ligger något fint i det. Att de båda känner dig. Bara olika sidor.

I slutändan är det viktigast att låta folk se olika sidor av en. Att våga ge olika människor pusselbitar. Man slutar vara hel den dagen man slutar göra det.

Förhoppningsvis är pusselbitarna äkta.