6.08.2007

Pusselbitar

När jag träffade Caroline senast sa hon ”jag såg att du har köpt flygbiljett nu”. Det kändes väldigt underligt. Kanske såg hon min förvåning och hon frågade lite generat om det kändes okej för mig att hon läste, eftersom hon sa att det kändes lite som att läsa min dagbok. Det är klart hon får (klart du får!) och det är jag som har gett henne adressen. Jag blev mest överraskad att någon som känner mig utanför bloggen läser det jag skriver. Trots att Caroline och jag känner varandra väl finns det saker som vi aldrig talat om som hon kan läsa här. Jag vet inte om hennes bild av mig har förändrats.

Den allmänna uppfattningen verkar vara att bloggar tenderar att bli mindre privata efter ett tag och framförallt i förhållande till antalet elaka kommentarer. Jag har bara bloggat ett par månader och jag har varit förskonad från sådana kommentarer. Ändå är det klart att jag funderar på vad jag väljer att skriva om och vad jag väljer att inte skriva om. Jag och Rebecca har talat en del om detta tidigare och jag klistrar in vad hon skrev som svar.

Apropå det du skrev om bloggen och den person de känner därifrån. Alla människor du har runt om dig sitter inne med olika pusselbitar som tillsammans bildar det pussel som är du. Och dessa bitar kanske inte alltid passar ihop. Inte på ett perfekt format sätt i alla fall. Men, ändå så passar de ju ihop. Och bildar den komplexa helhet som är DU.

Kanske är det så att de som läser din blogg får lära känna bitar av dig som inte familjen får, på samma sätt som familjen, vänner eller kollegor i sin tur känner andra bitar. Och det är så det bör vara. För vad vore alternativet? Att alla hade en glasklar bild av vem man är?

Det enda viktiga är att man alltid är äkta i allt man gör, så att människor får en chans att få se en riktig bit av en. Så att om de som sitter inne med bitarna en dag skulle samlas i ett rum kan X säga ”Ja, Anne är modig”. Varpå Y tar upp sin bit och säger ”Ja, men Anne är också livrädd ibland”. Och båda har rätt och det ligger något fint i det. Att de båda känner dig. Bara olika sidor.


I slutändan är det viktigast att låta folk se olika sidor av en. Att våga ge olika människor pusselbitar. Man slutar vara hel den dagen man slutar göra det.


Förhoppningsvis är pusselbitarna äkta.

4 comments:

Mård said...

Så fint, och så rätt din vän har! Jag har också funderat på det där, och kommit fram till att alla gemensamma nämnare är jag. Att komplexiteten är något fint, och att människor ofta snappar upp mer av en än vad man tror. Ett alternativ vore att bara blogga om en speciell sak, exempelvis sport, media eller foto, men i mina öron låter det fruktansvärt hämmande. Då skulle jag har sju bloggar tillslut för att hela jag skulle få utrymme:)

Anne said...

Ja, hon är smart och framförallt den bästa vän man kan tänka sig. Det ligger mycket i det där med att visa olika bilder i olika kontexter och någonstans är det trots allt samma människa bakom orden.

Skulle aldrig klara att bara blogga om en sak, men de flesta bloggar får ändå något slags tema eller rytm efter ett tag. Jag trodde tex inte att jag skulle lägga upp speciellt mycket bilder, men ser att jag gör det nästan dagligen.

Mård said...

Det man tror om sig själv, och det man faktiskt är/gör är också intressant. Jag trodde inte att jag skulle vara så personlig och utlämnande i min blogg. jag trodde att jag skulle öva på mitt journalistiska språk (studerar till journalist) och skriva knivskarpa analyser om intressanta ämnen. Det lyser med sin frånvaro. Man hittar till ett tema, eller en rytm, precis som du säger, och man lär nog känna sig själv samtidigt också tror jag.

Anne said...

Jag tycker ofta de personliga bloggarna är de mest intressanta. Samtidigt är det alltid en balans mellan personlig och privat och den gränsen är nog fortfarande lite flytande. Som du säger blir det lätt mer personligt än väntat.

Jag trodde också jag skulle skriva mer analytiskt men ser att jag inte gjort det alls. Om du dagligen skriver journalistiska texter känns det viktigare att få skriva annat också. Så brukar jag funka.

Och som du säger, mer än något annat lär man känna sig själv, inte minst genom kommentarerna.