Last exit

Jag hade sökt två tjänster i Frankrike av samma typ av arbete som jag hade innan jag kom till Australien. Bra arbete, bra arbetstider, tryggt att gå tillbaka och jag vet att jag kan arbetet. Jag var framförallt sugen på Paris, men den tjänsten fick jag nej på för ett par veckor sedan. Samma dag hörde företaget i Luxemburg av sig och bad mig lämna in en ansökan. Det var inom en ny bransch för mig och det var framförallt mina språkkunskaper de var intresserade av. Jag lämnade in en ansökan och sa att arbetet kunde bli aktuellt först till hösten.

Igår fick jag nej på den andra tjänsten jag sökt i Frankrike, men det var i en liten stad och att flytta från Melbourne till franska landsbygden hade nog varit svårt. Igår hörde också företaget i Luxemburg av sig igen och vill att jag skulle komma på intervju om en vecka. En dörr stängs en annan öppnas, men öppningen är för långt bort. Det tar två dagar till Europa, vilket innebär att jag måste resa på måndag. Det är för snart eftersom det sannolikt skulle innebära en definitiv flytt från Australien.

Företaget i Luxemburg är ett internationellt bolag med många anställa. Jag talade med personalchefen och hon var vänlig och sa att de skulle kontakta mig om tjänsten inte tillsattes, eller om de får in en liknande tjänst. Hon var positiv, men det är svårt att avgöra om de verkligen är intresserade eller bara vänliga. Det känns inte alls bra att säga nej till ett arbete som skulle kunna ha blivit hur bra som helst. Dessutom gillar jag Luxemburg.

Samtidigt är det naturligtvis så här. Om arbetet i Luxemburg var drömmen hade jag redan bokat flygbiljetten. Om jag hade blivit erbjuden motsvarande tjänst i New York hade jag redan varit på väg. Jag har alltid velat bo i NY ett tag, men just nu har jag inte råd. Den tjänst jag verkligen hoppas på är den jag sökt i USA. Det är visserligen inte NY, men Chicago och det skulle vara i rätt riktning. För ett par veckor sedan fick jag meddelande från dem att jag fortfarande var aktuell i rekryteringsprocessen. Det slutgiltiga beskedet kommer inom några veckor. Det beskedet väntar jag fortfarande på.

Sammanfattningsvis har arbetena i Frankrike försvunnit och jag har förmodligen dumt nog stängt en dörr i Luxemburg. Kvar återstår väntan från ett arbete i London och ett i Chicago. Just det, i dag har jag en arbetsintervju som kan ge mig möjlighet att stanna tre år till i Melbourne.

När allting snurrar gäller det att komma ihåg att i navet står allting still. Jag har ingen aning om var jag kommer hamna i augusti. Last exit Sweden.