Om jag visste

I morse vaknade jag med migrän, men jag brukar klara mig hyfsat efter några tabletter. Det hjälpte inte mycket i dag och jag hade sådan huvudvärk när jag skulle iväg till intervjun att jag övervägde att ställa in. Att bomma en andra chans på två dagar var dock för mycket så jag tog mig ut och vinkade in en taxi. Chauffören körde allt annat än lugnt och fint och jag kände hur ansiktet gick från blek till likblek.

När jag kom till mötet mådde jag fortfarande så illa att det kändes lika bra att berätta att jag hade migrän. Det märks på mig; jag talar tystare och det är som att ansiktet domnar av och rörelserna blir långsammare. På mötet kände jag att jag inte orkade försvara min text och jag konstaterade bara att vissa delar av den kunde preciseras ytterligare. Hon läste under tystnad och frågade sedan förvånat vad det var som jag inte var nöjd med eftersom hon tyckte att det var välskrivet.

Ibland önskar jag att jag bara kunde hålla tyst, men problemet är att jag aldrig är nöjd med det jag gör. Det är ingen bra egenskap och jag försöker jobba på det. En äldre kvinna frågade mig i år vad jag var mest nöjd med i mitt liv och jag kunde inte svara. Hon formulerade om sin fråga och undrade när jag varit nöjd med något jag gjort. Jag kunde fortfarande inte svara. Jag känner lättnad när jag har klarat något, lättnad att inte ha misslyckats. Jag känner inte glädje att ha lyckats. Förmodligen är det den främsta anledningen till att jag inte har en examen utan fyra. Det gjorde mig ändå inte nöjd. Som sagt, jag jobbar på det.

Kvinnan jag talade med i dag var full av energi och optimism inför projektet. Hon är inte ansvarig för finansieringen, men det framgick att hon kommer att göra vad hon kan för att påverka till min fördel. Vi talar för övrigt inte om något välbetalat flashigt jobb. Det är något av en akademisk forskningskombo inom mitt specialområde. Jag drogs med i hennes optimism och det är skönt med människor som ser möjligheter. Det är en bra möjlighet med start nästa år.

Jag vet inte om jag kommer tillbaka till Melbourne och om jag gör det är det under andra omständigheter. Jag vet inte om jag får tjänsten i Chicago, men om jag får den kommer jag att ta den. Jag har alltid möjligheten att återvända till Sverige, till min lägenhet och till en forskarplats jag skjutit på framtiden.

Jag kan gå i vilken riktning jag vill. Om jag bara visste vad jag ville.