Var inte rädd

När jag var på Nya Zeeland passerade vi en kyrkogård, där mauridrottningen var begravd. Det var mitt ute i den vackra naturen och allra högst vilade hon. Längs med backen låg många gravar och den finaste platsen var närmast molnen.

Det är klart att jag tänker på döden nu men samtidigt ser jag döden enbart som en transformation, en start på något annat. Jag tänker på de älskade jag förlorat. Tänker på honom som jag älskade och som jag fortfarande tänker på dagligen även om det bara är i ett ögonblick som jag påminns om hans närvaro. Tänker på min morfar som är över tio år sedan han gick bort, men ändå bland de mer levande personerna i mitt sinne.

Min syster var på väg till USA och jag var ledsen över att hon reste. Sedan kom jordfästningen några dagar efter och det var högsommar. Jag var förkyld och hade feber, men sjöng toner jag visste att han älskade att lyssna på. Bara för att det var jag och att han alltid var stolt över mig och min syster. Han kom alltid på våra konserter och föreställningar; han skämde bort oss. Tog med oss till parken och lät oss mata fåglarna och vi skrattade. Tog med oss till skridskohallen trots att han inte åkte för att se oss skratta. När vi kom hem hade mormor alltid lagat makaronstuvning. För att det var den rätt jag älskade mest, bara för att det var hon som gjorde den.

Jag var sällan hos min farmor när jag var liten, inte när jag var äldre heller. De gånger jag var där som liten minns jag att jag gick in på toaletten och tog hennes virkade dockor, vars klänningar dolde toalettrullarna. Jag tog undan rullarna och tog med mig dockorna. Jag brukade gömma mig, ofta bakom soffan och sedan satt jag tyst och lekte med dockorna. Hon blev alltid orolig och tyckte att jag var ovanlig som inte rusade omkring och lekte. Jag trivdes bäst där bakom soffan där jag kunde drömma mig bort i vilka berättelser jag ville.

Hon tyckte nog fortfarande att jag var ovanlig som valde orden och en akademisk väg framför mer ”konkreta” yrken. Även om hon inte förstod min väg gav hon mig i somras erkännande för mitt val. Jag skulle tro att hon fortfarande tyckte mina val var ovanliga, men det låg stolthet i rösten och det var skönt att få känna det. Hon tittade på mig med en blick som att hon visste att det var sista gången vi sågs och jag vet att jag gjorde detsamma.

Vi har inte pratat om begravning eller jordfästning än. Eftersom min farmor var katolik kommer begravningen förmodligen hållas före jag kommer till Sverige. Om jag var där hade jag troligtvis sjungit, kanske samma toner som jag sjöng själv för morfar när min syster var i USA. Den här gången är det jag som är på andra sidan vattnet och min syster som kommer att sjunga ensam. Var inte rädd var psalmen tonerna som hördes i sommaren, åter kommer att höras i sommaren.

Var inte rädd.
Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd i sanden finns det spår.

Han älskar dig,
han väntar dig i kvällen,
när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.