5.21.2007

Dripp, dropp

Ute faller regnet över Yarras gråa kyliga vatten. Inne rinner näsan mot den brännande pannan. Där fick jag för att säga att jag aldrig är sjuk. Det värsta är att det är generande självförvållat. Det blir så när man står ute på balkongen och pratar med pojkar iklädd endast en sidenklänning. Invaggad i de rosa bubblornas värme promenerade jag visst också hem från festen i lördags genom vinternatten i samma tunna klänning. Jag vet inte varför jag inte tog en taxi, tänkte att det var några få kvarter att gå. Det var bara några få kvarter att gå, men det är mitt i vintern och även om det inte är svensk vinter är Melbournevintern fortfarande kall.

Jag tänker på en av diskussionerna från festen i lördags, som jag inte riktigt har kunnat släppa. Förra veckan var jag och lyssnade på AIH och spelningen var utsåld. Jag går ofta på konserter och även om det är mycket människor i publiken håller man ett visst avstånd från varandra. Man har helt enkelt inte kroppskontakt, eller ytterst lite sådan med dem som står intill.

Vi stod nästan längst fram vid scen i publikmassan . Mot slutet av konserten var det en man som tryckte sig intill min kropp bakifrån, som av en händelse, och jag flyttade mig automatiskt till sidan. Han flyttade efter. Det var lite underligt och jag flyttade åt andra hållet. Han flyttade efter. Jag testade att ställa mig mot sidan, men nejdå han följde efter.

Jag vände mig om och gav honom min argaste blick, men han låtsades helt ovetande och tittade inte ens på mig. Musiken var hög och jag var inte helt säker på om hans rörelser var avsiktliga eller inte eftersom det var mycket människor, men samtidigt var jag illa till mods och bytte plats med en av mina vänner. Det hjälpte inte, för ett par minuter senare var han intill mig igen. Då var ganska uppenbart att han hade andra intentioner och det var trångt framför scen och det fanns ingenstans att gå. Jag lämnade scenområdet och trängde mig ut genom ett den fullsatta lokalen och medan AIH spelade sista tonerna ville jag bara komma ut i den öppna luften.

Jag tyckte att det här var långt jobbigare än det kanske låter. Någonstans kom skuldkänslorna om det var någonting jag gjorde, men jag har aldrig sett karln. När en av mina vänner frågade på festen i lördags hur AIH spelning gick nämnde jag kortfattat vad som hänt.

Hon menade att om han närmat sig mig berodde det på att jag hade på mig något slampigt. Ursäkta, sa jag. Hon upprepade sitt svar och frågade vad jag hade på mig. Jag svarade att jag hade min långärmade, icke-urringade mörka klänning från French connection. Den är kort. Hon sa ”där ser du; du provocerade fram det”.

De första orden jag kom att tänka på var Sigge Eklunds klassiska kommentar om att bara för att man har en trädgård innebär det inte att det är okej att pissa på den.

19 comments:

.perpotator said...

Jag lider med dig. En kompis till mig råkade ut för en liknande sak i tunnelbanan. Hon ropade högt rätt ut "va fan tafsar du för". Skitbra gjort tycker jag. Kanske inget för en konsert men.. hoppas att du inte känner att det var ditt fel allfall.

Laanna said...

Ah, Sigges kommentar är ju rätt träffande! Lovely!

Klart det inte är okej. Vad som känns ännu jobbare är det här ständiga behovet av att stämpla kvinnor som "slampiga"(eller nåt annat negativt) för att de har ett visst klädesplagg på sig...men det är förstås ett gammalt problem. Suck!

Anne said...

.perpotator, tack! Det var starkt gjort av din vän.

Laanna: Får väl erkännas att jag ryckte hans ord ur sin kontext, men han har en förmåga att hitta rätt ton.

Jag tror att det tråkigaste var att stämplandet kom ur en kvinnas mun.

egon said...

Jag reagerade också på att det var en hon du skrev om. Om du uppfattade det kränkande så var det kränkande. Förlåt för frågan, men är det fortfarande din vän? Jag tror inte jag skulle tolerera det där.

egon said...

och du skriver alltid så mycket och så bra, men jag hinner ju aldrig läsa ordentligt. nu ska jag länka till dig så jag tar mig i kragen och bättrar mig.

Anne said...

Egon, nu blev jag alldeles rörd och glad. Tack och tack för länken.

Det sorgliga är att tjejen som sa det har varit en av mina närmsta vänner i Melbourne. De senaste månaderna har vi glidit ifrån varandra allt mer och diskussionen i lördags bättrade inte på stämningen.

Annika said...

Jag hade samma tanke som Egon. Skulle inte accepterat att någon av mina vänner sade sådär. Förstår att ni glidit isär...

Eller också: Kan det inte vara så att vännen är bitter på dig för att du inte längre har tid med henne, att hon känner sig avvisad? Och att hon fick utlopp för detta genom att kritisera dig på detta elaka vis?

Mård said...

Jag håller med de övriga, vad är det för vän? Skulle det fortfarande ha varit ditt "fel" om han börjat ta på dig? Var skulle du slutat få skylla dig själv? Det är ett äckligt, och tyvärr alldeles för vanligt sätt att tänka. Situationen du upplevde är kanske svår att beskriva på papper men i verkligheten är det bland det med obehagliga man kan vara med om utan att kunna anmäla personen ifråga. Gränsen är så hårfin. Usch, nej, med såna vänner behöver du verkligen inga fiender.

pinhead said...

Vilken idiot!

Redfishy said...

Fy fan vad obehagligt. Och vilken olustig kommentar från din vän. Jag säger som Grynet: Ta ingen skit.

hellan said...

Nej, nej, nej... jag blir så trött. Fy fan för folk! Du borde armbågat honom, precis där!

Suz said...

Det är för jävligt, det där. Och vilken kommentar sen. Ursäkta, men jag tror du klarar dig bättre utan en sådan vän.

erik said...

Anne: Eller också ta en diskussion med vännen ifråga för att försöka få henne att se frågan från det perspektiv som inte skuldbelägger kvinnan. Den diskussionen kanske följde, men det framgår inte av texten, därav mitt svar. Men jag kan identifiera mig med att det är skillnader i denna typ av grundläggane värderingar som gör vänskap svår eller omöjlig, oavsett hur bra den är övrigt.

.perpotator said...

Jag är inne på samma spår som föregående talare. Det är inte så mycket könsbetingat som traditionellt att argumentativt skuldbelägga tjejen i sådana här sammanhang. En annan vanligt liknande situation är när tjejen verkar "dra på sig" puckon till killar. Samma sak där, man frågar frågor som "hur gör du för att dra på dig sådana där typer". Din väns kommentar är egentligen bara en produkt av ett feltänk i samhället. Jag tror inte att någon gör elelr säger saker med ont uppsåt. Alla försöker vara så bra dom kan med de verktyg och värden dom fått i livet.

motherfakka said...

pissapasnubbe. klart du inte gjort nått fel men det vet du ju redan. tror som annika att din kompis kanske var sur och ville provocera eller ta ut sin bitterhet.

Anne said...

Annika: Det har snarast varit tvärtom att hon är den som har haft mindre tid eftersom hon fått ett nytt arbete. Det utesluter förstås inte att hon ändå kan känna sig avvisad. Har inte tänkt på det tidigare, men det är inte omöjligt. Jag har varit irriterad att hon har kritiserat mig och mina val, men kanske bottnar det i något annat.

Mård: ”Var skulle du slutat få skylla dig själv?” Ja, var? Det är det hårfina som ofta är det mest obehagliga. Det som det inte riktigt går att sätta fingret på men lämnar en med en känsla av stickande ångest.

Pinhead, idiot ja.

Redfishy: Haha, word. Ta ingen skit.

Hellan: Jag skulle haft dig med istället, min personliga bodyguard.

Suz: Han var en idiot och hennes kommentar var idiotisk, men det är trots allt inte allt hon är. Får se.

Erik: Det här var en diskussion som kom upp mitt i natten och ingen av talarna var kanske helt balanserad. En annan aspekt i det hela är den katolska skulden som fortfarande vilar förvånansvärt tungt över många australier och traditionellt har det varit kvinnan som har fått bära den skulden.

Främst tror jag att hennes kommentarer gav utlopp för förutfattade värderingar snarast än att se individen. Problemet är att vänskap bygger just på det individuella mötet.

.perpotator: Visst är det så. Jag tror inte att hennes avsikt att såra, men orden sårade. Det är svårt att påverka någons invanda värderingar.

Motherfakka: Jag tror inte att hon tyckte orden var provocerande. Jag tror faktiskt att det var hennes ärliga åsikt, vilket gör det ännu mer skrämmande.

Sedan hade hon kanske valt att hålla tyst om hon inte känt sig ha behov att ge utlopp för sin bitterhet. Vad det handlar om vet jag inte riktigt, men det verkar som jag behöver ta reda på det.

Mård said...

Anne: Om du vill ta upp just den diskussionen med henne vore kanske det en bra fråga? För att visa på hur konstigt hon tänker, och vilka resultat det skulle få i praktiken. Men jag vill helst bara gömma mig när jag tänker på det. usch.

Anne said...

Mård: Jag ska nog göra just det och det är en bra utgångspunkt. Jag tänkte inte så mycket på det då, men efter att ha läst alla kommentarer känns det som att det förmodligen är något annat som vilar i botten. Jag behöver nog ta reda på det.

Inredningsarkitekten said...

Ja man måste verkligen säga ifrån.