Dripp, dropp

Ute faller regnet över Yarras gråa kyliga vatten. Inne rinner näsan mot den brännande pannan. Där fick jag för att säga att jag aldrig är sjuk. Det värsta är att det är generande självförvållat. Det blir så när man står ute på balkongen och pratar med pojkar iklädd endast en sidenklänning. Invaggad i de rosa bubblornas värme promenerade jag visst också hem från festen i lördags genom vinternatten i samma tunna klänning. Jag vet inte varför jag inte tog en taxi, tänkte att det var några få kvarter att gå. Det var bara några få kvarter att gå, men det är mitt i vintern och även om det inte är svensk vinter är Melbournevintern fortfarande kall.

Jag tänker på en av diskussionerna från festen i lördags, som jag inte riktigt har kunnat släppa. Förra veckan var jag och lyssnade på AIH och spelningen var utsåld. Jag går ofta på konserter och även om det är mycket människor i publiken håller man ett visst avstånd från varandra. Man har helt enkelt inte kroppskontakt, eller ytterst lite sådan med dem som står intill.

Vi stod nästan längst fram vid scen i publikmassan . Mot slutet av konserten var det en man som tryckte sig intill min kropp bakifrån, som av en händelse, och jag flyttade mig automatiskt till sidan. Han flyttade efter. Det var lite underligt och jag flyttade åt andra hållet. Han flyttade efter. Jag testade att ställa mig mot sidan, men nejdå han följde efter.

Jag vände mig om och gav honom min argaste blick, men han låtsades helt ovetande och tittade inte ens på mig. Musiken var hög och jag var inte helt säker på om hans rörelser var avsiktliga eller inte eftersom det var mycket människor, men samtidigt var jag illa till mods och bytte plats med en av mina vänner. Det hjälpte inte, för ett par minuter senare var han intill mig igen. Då var ganska uppenbart att han hade andra intentioner och det var trångt framför scen och det fanns ingenstans att gå. Jag lämnade scenområdet och trängde mig ut genom ett den fullsatta lokalen och medan AIH spelade sista tonerna ville jag bara komma ut i den öppna luften.

Jag tyckte att det här var långt jobbigare än det kanske låter. Någonstans kom skuldkänslorna om det var någonting jag gjorde, men jag har aldrig sett karln. När en av mina vänner frågade på festen i lördags hur AIH spelning gick nämnde jag kortfattat vad som hänt.

Hon menade att om han närmat sig mig berodde det på att jag hade på mig något slampigt. Ursäkta, sa jag. Hon upprepade sitt svar och frågade vad jag hade på mig. Jag svarade att jag hade min långärmade, icke-urringade mörka klänning från French connection. Den är kort. Hon sa ”där ser du; du provocerade fram det”.

De första orden jag kom att tänka på var Sigge Eklunds klassiska kommentar om att bara för att man har en trädgård innebär det inte att det är okej att pissa på den.