Debauchery

Debauchery får sammanfatta mesta och bästa festen i år. Igår var det penthousefest och ett hundratal personer minglade i våningens två plan med utsikt i 360 grader över innerstan. Det var 70-talstema och Travoltakostymer trängdes med färgglada trikåer och utställda byxor; gröna och lila ögonskuggor varvades med nyodlade skägg och guldkedjor. Mingelmaten och drinkarna flödade och DJ:n spelade retromusik och färgglada kostymer fyllde dansgolvet ända tills gryningen. Människor försvann in och ut genom olika dörrar, kom tillbaka lite rufsigare från rooftop garden och kvällen blev till natt blev till gryning.

Jag träffade en del människor som jag inte har sett på ett tag och jag hade glömt hur han brukade låta fingrarna följa stenarna i min ring och fortsätta rörelsen längs mina fingrar. Medan hans skäggstubb smekte min hals sa han att det var trevligt att se mig igen. Han arbetar med juridiskt skatteplanerande och han har alltid varit bättre på siffror än ord. Jag träffade också tjejen som sist vi sågs berättade med emfas att hon var den som skulle sova i ovanstående mans säng den natten. Det gjorde hon inte. Igår tyckte jag uppriktigt synd om henne när hon fortfarande verkade vilja vara vid hans sida. Inget kunde vara tydligare än att han aldrig delat samma drömmar.

Jag kom hem för sent, eller för tidigt, klev ur klänningen, sov ett par timmar, klev in i duschen, ut ur duschen, klev i en ny klänning och ut i Melbournemorgonen för en dags fotograferande. Jag presenterade mitt fotoprojekt och blev bedömd.

Det regnade större delen av veckan men igår träffade jag Deb klockan åtta på morgonen för plåtande och vädret hade äntligen klarnat upp. Deb skulle göra en ny catlady till en butik i Fitzroy och jag tog en serie bilder. Grey carden är tyvärr restade i Melbourne just nu och jag tvingades kalibrera mot trottoaren. Dessvärre var det ett stopp fel och mina bilder blev överexponerade. Det upptäckte jag först när jag kom hem och det fanns inte tid att ta om bilderna. Bortsett från stoppet var dock fotografen, som i dag kom med gitarr på ryggen, nöjd med kompositionen.

Tidigare i veckan tog jag bilder på en del tavlor och en av dem var inglasad. Glaset reflekterade även mig och efter misslyckade försök med filter gav jag upp. I dag frågade jag fotografen hur jag skulle komma runt det. Han förklarade att jag fick använda antingen ett vitt eller svart lakan och sedan klippa ett hål där kameralinsen kunde sticka ut. Förvirrat frågade jag om jag skulle vara under lakanet. Han var tyst en sekund och jag kunde ha bitit mig i tungan åt min korkade fråga, men istället började jag skratta och han ännu mer. Lakanet ska alltså hängas upp framför glaset för att förhindra reflektionen och fotografen står bakom lakanet, inte under. Det känns som att hans minnesbild av mig kommer att vara den korkade svenskan under lakanet.