Tin Pot

Efter brunchen med Sarah hoppade jag på en spårvagn upp till Fitzroy där jag skulle träffa min fantastiska vän Grace. Hon var redo för en lite senare söndagsbrunch. Jag var absolut proppmätt och mest sympatidrack en massa te istället. Det ältades pojkar, pojkar och pojkar. Jo så enkelt var det.

Först avhandlades festen i fredags. Jag var iväg på ett go-away-party för en annan vän som reser till Europa i ett halvår. Det var en anledning så god som någon att ha en fest antar jag och flera andra av mina gamla kursare skulle dit. Trodde jag. Det kom bara en och han hade med sig några kollegor. Hans kollega, gift och med en liten dotter, pratade mycket och allt mer engagerat i takt med antalet öl. Han talade om sin dotter och hur hon inte skulle få gå ut i korta kjolar när hon blev tonåring. Jag kommenterade lite syrligt att längden på kjolen knappast innebar någonting. Han svarade att det gjorde det visst eftersom han mindes hur han var när han var femton. Det här sa han medan han sänkte blicken till mina lår. Obekväm försökte jag nästan automatiskt att förlänga min kjol, som inte ens var speciellt kort från början.

Jag hann tänka att det nog var läge att avsluta drinken och bege mig hemåt när han flyttade närmre och började droppa massa klichékomplimanger. Förmodligen var jag naiv, men jag var inte beredd på det. Han var trots allt gift och hade en liten dotter. Först försökte jag skratta bort situationen, men det uppfattade han inte. Istället frågade han om festen fortsatte hos mig. (jo, just de orden använde han). Vid den här tidpunkten hade jag mest lust att hälla resten av drinken på honom, men något sådan har jag just aldrig gjort. Så jag var kylig, men det verkade inte heller gå hem eftersom han fortsatte ”men du har inga band”. ”Nej, men du har”, svarade jag irriterat. Han sa att det räckte att han var tillbaka på morgonen och tillade att ”du kommer att ångra det här i morgon” ”oh no, men du kommer nog”. Jag reste mig och var på väg ut när han kom efter. Sa att han såg att jag tvekade om jag fattat rätt beslut (?!) och frågade vart jag var på väg. När han möttes enbart av kyla sa han plötsligt att ”ja, och nu tror du att jag bara skämtade; det kanske jag gjorde”. Jag lyssnade inte längre; jag hade redan lämnat honom bakom mig.

Det här fick Grace lyssna på för hur mycket jag än vet att det var han som betedde sig illa så fick han mig att känna mig illa till mods. På sätt och vis är det lika förolämpande som det är roligt att han tyckte att det var läge att tacka och ta emot. Grace hade också haft lite mycket men efter ett tag skrattade vi båda igen. Eftermiddagen spenderades strosande längs med Brunswick Street in och ut på diverse gallerier och inredningsbutiker. Ja och så lite mer te och ältande då. Den perfekta söndagen med andra ord. Med eller utan pojke.