Ljudlöst

Vad väger ni, frågar den blonde blåogde mannen högt i bussen. Mannen framför mig svarar omedelbart på ordern. Kvinnan intill piper fram ett tresiffrigt nummer . Jag svarar och tänker att det var en bra idé att jag har simmat varje dag de senaste veckorna. Han skriver ner siffrorna och vi hoppar ur bussen och ut på flygfältet. Framför oss står ett par helikoptrar. Snabbt går piloten igenom säkerhetsinstruktionerna. Okej att hoppa under rotorbladet. Inte okej att gå nära bakre propellern. Jag tänker mest på en takscen fran ER.

Piloten säger till paret att sätta sig i baksätet eftersom "we use to keep single people in the front". "Contagious", säger jag medan jag kliver in i helikoptern. Piloten hoppar in och startar motorn. Det blir allt hetare i den glasbur vi sitter i. Ingen kyla och ingen fläkt. Mannen bakom mig ser allt mer stressad ut. Skinnsätet bränner mot huden och jag börjar bli orolig att min kamera ska fa värmeslag. Ett par minuter senare är vi uppe i den svala luften och utsikten som möter mig liknar inget annat jag tidigare har sett.

Så långt det gar att se lyser den illröda sanden mot den klarblå himlen och utgör en osannolik kontrast. En glänsande oas reflekterar solen och ger ett bländande avtryck. Det är ingen hägring utan en saltsjö som breder ut sig. Solen har dock torkat upp det mesta av vattnet och endast lite vattenpölar skymtas.

Långt bort i det platta landskapet tronar Ayers Rock eller Uluru som aboriginerna kallar det. När vi kommer narmre klippan far den platta fasaden liv. Gropar träder fram och regnets eroderade spår ringlar nerför sidorna. Bortsett från kamerans klickande hörs inga andra ljud. Alla verkar forskjunkna i klippans skönhet och kraft. När vi landar frågar kvinnan piloten om han tröttnar pa att flyga över Uluru flera gånger om dagen.

"Never, how could I", svarar han