4.25.2007

Jolie Joanna

Jag är sällan sjuk och under tiden jag har bott i Australien har jag hållit mig frisk trots hostande och snörvlande vänner runt omkring mig. Ja, bortsett från den där gången i januari när jag vaknade upp mitt i natten med skallrande tänder och influensavärk i kroppen. I över en vecka låg jag fullständigt utslagen i hög feber och den värsta matförgiftning jag har varit med om på den här sidan århundradet. Hur dåligt jag än mådde var mitt största bekymmer att jag hade en efterlängtad konsert på tisdagen.

Det var inte vilken konsert som helst; det var Joanna Newsoms. Jag hade längtat länge att få se henne och jag tänkte inte missa henne när hon spelade ett par kvarter bort. Med lite tabletter skulle det nog gå ändå att ta sig dit. På något lyckosamt sätt mådde jag betydligt bättre på tisdagen. Inte bra men på svaga ben tog jag mig ändå till Forum Theatre där jag mötte en förväntansfull vän. Av alla musikscener i Melbourne är Forum min favoritlokal. Det är ett långsmalt rum med barer längs med sidorna. Inredningen har åldrats något men det gör det nästan bara bättre. Framme vid scenen lyser det höga taket upp likt en klarblå himmel. Barerna längs med sidorna påminner om sydeuropeiska tavernor och man befinner sig i en nära fiktiv värld.

Själva förbandsrepertoaren var även den nära fiktiv. Först kom ensamma lilla Melbournebaserade New Buffalo in på scen och började spela och sjunga. Trots hennes något skygga uppenbarelse fyllde hennes toner rummet. Det börjar gå riktigt bra för henne och hon var bland annat förband till Vashti Bunyan när hon spelade i St Kilda i år. New Buffalo är just nu ute på egen Australienturné och hon återfinns även i låten 1-2-3-4 tillsammans med Feist.

Det hade ryktats om att han skulle spela och jag visste att han var i Melbourne. Jag skulle gärna ha sett hans föreställning några dagar tidigare, men maginfluensan satte stopp för det hela. Och in på scen kom han, the one and only Andrew Bird. Jag och min gigkompis har väldigt lika musiksmak bortsett från att hon ibland gillar lite mer handklapp där jag fastnar i molliga stråkar. Jag hade några månader tidigare försökt övertyga henne om Mr Birds storhet men hon skakade lite tveksamt på huvudet. Inte dåligt, inte bra, sa hon. Andrew kom upp helt ensam på den stora scenen och första tanken var vilsen luffare. Hans kavaj såg lite sliten ut och på magen hängde en gitarr och sedan ett stort stativ för munspelet och sedan hade han andra stråkinstrument intill och ibland på sig och det hela såg lite underligt ut. Han och hans alla instrument satte igång och efter en stund petade min kompis mig i sidan. Titta, sa hon. Hon pekade på sina gåshudsfyllda armar och såg helt lyrisk ut. När han började halvsjunga eller snarast ilsket halvprata fram Why? satt jag helt fastnaglad och frågan är om inte munnen var öppen också.

Whatever happened to fiery romance?
Oh how I wish it was those dishes you were throwing
Damn you for being so easygoing

No, don't give me that line
Don't try to tell me inaction is not a crime
Can't you see what kind of seeds you're sowing?
Damn you for being so easygoing
Han hade en otrolig förmåga att dra in publiken i historierna han berättade och applåderna som han rev ner var något av det mesta jag har hört. I en sekund undrade jag om Joanna tänkt rätt när hon låtit honom vara förband. Det kändes som att han överglänste stjärnan.

Joanna funderade nog på detsamma. Hon kom in på scen och tackade sina förband med orden. ”Andrew kan vissla bättre än något annat jag kan göra.” Hon satte sig ner i sin orangerutiga klänning, lät det långa blonda håret falla bakom ryggen och drog harpan intill sig. Vi väntade på de första tonerna, men istället kom hennes späda röst igen. ”Kan jag få lite mer ljus; jag kan inte se strängarna.” Teknikern skruvade upp ljuset och magin kunde börja. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Hon hade publiken helt i sin hand och människor stod länge och applåderade in henne i flera extranummer. Jag går ofta på spelningar, men denna kväll har förblivit min mesta konsertupplevelse, kanske var det febern som bidrog.

No comments: