Adrian

Jag hoppar på spårvagnen uppe på Collins Street för att åka till konserten. Det är få människor på tåget, endast några kinesiska turister och några ungdomar. Jag sätter mig ner och öppnar handväskan för att ta fram min visual diary. Den är inte där. Så mycket för att den skulle åka med överallt. Sist jag såg den låg den på mitt skrivbord i lägenheten. Jag suckar lite och tittar upp.

Det sitter en okänd man några säten längre ner. Hans pagelånga blonda hår ser lite småsmutsigt ut och hans ljusblå ögon är uppmärksamma. Jag tittar ut genom fönstret och lyssnar på musiken från min ipod. Jag märker att mannen fortfarande tittar på mig. Efter en stund kommer han fram och sätter sig i sätet framför mig. Han heter Adrian och när han öppnar munnen ser jag genast att han är trasig. Blicken är dimmig och han ser trött ut. Det ligger en aura av sorgsenhet över honom. Han kan vara en 30-35 år. Kanske är han hemlös, kanske inte. Han är fortfarande ung och hans drag är rena, men något har gått fel och hans kläder antyder att det var någon gång under grungevågen.

Jag tar ut hörlurarna och han frågar vad jag lyssnar på. Magic Numbers svarar jag. Han frågar om det är heavy metal. Han fortsätter att fråga mig vad jag ska göra och jag berättar. Han ger mig en komplimang men ingenting i hans röst speglar en förhoppning om att de vänliga orden ska leda vidare. Han är inte påstridig. Det är som han förväntar sig att jag ska trycka ner honom, som han har blivit så många gånger förut. Som att han vet att dagarna då hans leende var vinnande har passerat. Hans tal är sammanhängande, fortfarande fyndigt.

Jag undrar för mig själv hur det gick till att han blev så trasig. Det känns uppenbart att han en gång levde ett helt annat liv. Lika högt som drogerna en gång tog honom lika brutalt kastade de honom till botten. När vi några minuter senare kommer fram till St Kilda säger han ”det här är slutstationen”. Det känns sorgligt talande.