Phoenix

Först ut på scen var Phoenix med sångaren Thomas Mars, en lång slank indiepojke iklädd smala jeans och snygg skjorta. Franskt välklädd såklart och när han sjöng var det bara…vackert. Melbournepubliken är vanligtvis genuint musikintresserad, vänlig och uppmuntrande och det märks att banden trivs att spela här. Phoenix var bra och jag och mina vänner stod nära scenen och mot slutet av spelningen kom en lugnare låt och Thomas tittar ner i publiken och vi får ögonkontakt. Han håller kvar blicken och ler lite charmigt. Så står jag där och känner mig sedd och ler tillbaka.

När sista låten kommer väljer Thomas att gå ner i publikhavet. Han passerar förbi mig och människorna tar ett steg bakåt och låter honom gå sjungandes igenom massan. Efter några meter vänder han och kommer tillbaka mot scenen och stannar. Genast samlas publiken runt omkring honom, rör försiktigt. Det är varmt och trångt, flickor börjar skrika som vore de femton igen, någon gråter, andra skrattar lyckligt. I trycket från människorna runt omkring hamnar han i ett ögonblick framför mig och lutar sig bakåt intill min kropp. Han sjunger hela tiden men det är inte längre någon som hör orden. Det är magi. Han. Publiken. Nära. Nära. Stämningen är nästan vördnadsfull, som att det som händer inte riktigt kan hända. Han ler igen innan han försvinner upp på scen och det är först då som alla de där vackra franska småsnuskiga orden trillar in. De ord som man kunde ha viskat, men som man hindras att säga, för det är känslan, magin, mötet där och då som är det fantastiska.

Näst in på scen var Jarvis Cocker. Jag hade inte riktigt lyssnat in mig på honom, men jag tyckte det var bra. Det slog mig att han har samma dansstil som en av mina vänner. Ryckigt, sprattlande, men så otroligt charmigt och så galet att det bara blev coolt. Han var ju det, cool, lite äldre, lite sliten men med en fantastisk scennärvaro. Indiekidsen drog sig tillbaka något och ersattes med lite mer blandad publik, med uppseendeväckande många rutiga flanellskjortor kunde vi konstatera. Min vän Sus hade med sig en vän som visade sig vara ett hardcore Jarvis-fan. Hon började genast skrika och sjunga med full inlevelse och vi andra kunde bara le lite i smyg. Tjejen som stod på andra sidan om mig, inte en av mina vänner, krånglade plötsligt av sig bh:n och kastade upp den på scen. (wtf?) Den höll Jarvis upp inför publiken och kastade sedan tillbaka den i retur till flickan som nu hade blossande röda kinder. Människor har en tendens att uppmärksamma när det kommer bh:ar farandes genom luften.

Det var en underlig kväll. Möten som förändrar. Jarvis sa det i en av sina mellanakter. ”Du kan sitta på spårvagnen och möta personen som kommer att förändra ditt liv, men du kommer inte att se det eftersom du sitter upptagen och bläddrar i din tidning.” Lite småfilosofisk eller lite småhög, whatever. Vissa möten förändrar och jag påminns varför jag valde Melbourne. Musiken. Värmen. Kraften.