Stenkast

”Jag är inte krigsfotograf, men jag har arbetat i ett antal krigshärjade länder runt om i världen och ibland hamnar man vid fronten.” Han fortsatte berätta.

Vi satt i båtar och rörde oss sakta fram över vattnet. Vi såg ingenting, omgärdade av höga vallar, åkte i ändlösa labyrinter och allt vi hörde var motorljudet från båten och det dova mullrandet av vapen som avlossades långt bort, men vi såg inga människor. Någon enstaka gång rusade en båt förbi oss och ingen sade något, visste att det var skadade som fördes till sjukhus.

Vi saktade ner farten och pojken som körde båten styrde vant båten genom den labyrint av vita bojar som ledde in mot land. Fast bojarna var markeringar för var det fanns minor. Vi klev i land, döda kroppar låg överallt och vi fortsatte in mot land och jag klättrade upp på ett stenblock för att få en bättre överblick och fortsatte fotografera.

Jag fotograferade fortfarande när jag hörde någon ropa mitt namn och jag tittade ner, förstod att stenarna som kastades runt mina ben var kulor och såg de andra ligga klistrade mot marken. Så jag hoppade ner och gjorde det också. Vi såg ingenting, inga människor, inga vapen, men vi hörde dem och vi såg kulorna studsa runt omkring oss. Vi blev liggande i timmar och kulorna slutade inte, människor dog intill oss, solen var på väg ner och sedan plötsligt blev det knäpptyst.

Reportern, som jag var där med, sprang ner mot båten och jag sprang efter; vi hoppade i båten och pojken puttade båten från land. Vi började driva ut mot de vita minfälten, men båten startade inte, träffad under striden, reportern började skrika på pojken, båten gled nära minorna och sedan ett hackigt motorljud, tillräckligt för att föra oss bort.

Vi klev in på ett hotellrum flera timmar senare, slog på CNN och såg reportern skrika svordomar om att få igång båtjäveln. Fotografen skrattade när han berättade, men det fanns ett allvar i hans blick som aldrig helt lämnade honom.