Parlez-moi

Mitt hår är långt och lockigt och ofta låter jag det vara vilt. När jag sitter och arbetar irriterar det mig ibland när det ramlar ner över ansiktet och antingen knyter jag det bara eller så sträcker jag mig efter en av de långa hårnålar som finns liggande lite överallt i lägenheten.

Hastigt rusade jag ut ur lägenheten och ner till stan och det dröjde nog en kvart innan jag gick förbi en spegel. Och tvärstannade. Håret hängde löst men högst upp på huvudet satt en mycket egensinnigt knorr ihopskruvad. Inte på något udda eller coolt sätt, bara på ett ytterst märkligt vis.

Gick längs med Stadsgårdskajen igår med håret stående rakt ut och hukande i vinden på väg till Fotografiska. Mitt absoluta favoritmuseum i Stockholm, så stilrent, så snyggt. Svart. Vitt. Som ett tidlöst foto.

Såg Van Speers, Anders Petersen, Lennart Nilsson och Leibovitz. Igen. Så vansinnigt bra. Det är sista dagen i morgon på Fotografiska innan de byter utställning så skynda om ni inte varit där.

Det enda som jag sett i sommar som berört mig mer, är Sophie Calle på Louisiana. Flera rum med bara Calle och jag minns inte riktigt om jag skrivit om det innan eller bara tänkt, men i en av salarna fanns bilder som var tagna från sekvenser när människor plockar ut pengar. Först leende samtalandes, sedan allvarligare, tar pengarna och går.

Men det som intresserade mig mest var reportaget de gjort med Sophie i Paris. Hur hon närmade sig människorna på gatan, lutades mot en vägg intill bankomaten frågade hon i en nästan förförisk röst ”Parlez-moi de l’argent”. Nästan alla svarade med ett "va?". Och utan någon som helst utläggning upprepade hon den enkla frasen.

Och de svarade, talade om sin relation till pengar. ”Tillräckligt”, ”aldrig tillräckligt”, till argsinta, till lättsinta kommentarer. Men det som intresserade mig var inte samtalen utan hennes arbetsmetod.

Fransk. Feminin. Rak. Och ändå anonym. En fråga, en röst, ett svar.