Nostalgitripp

Igår bjöd jag in gäster till mina föräldrars hus. Med ett tomt hus passade jag på att bjuda in mina middagsgäster. Det var något av en nostalgitripp att laga mat i mitt föräldrahem och sedan ta emot gäster från min barndom. I nio år gick vi i samma klass och en kärna om nio personer har hållit kontakten genom åren. Vi har försökt ses över en julfika en gång om året när flera har varit tillbaka i hemstaden.

Vi känner varandra även om vi inte längre känner till allt om varandra. Det blir nästan som ett rollspel där alla har sina givna roller. Den superintelligenta matematikern med störst hjärta av oss alla, men som hade smält in bättre i 60-talets love peace tillåtande samhälle. Läraren vars senaste pojkvän behandlar henne allt annat än hänsynsfullt. Psykologen som flyttat tillbaka från ett glassigt liv nere vid Medelhavet och nu vill hjälpa alla. Supermamman med två barn och en övergiven karriär. Sminkförsäljaren som aldrig använde smink när vi växte upp. Den stabila revisorn som håller ställningarna. Och jag, akademikern som drog till Australien och bytte riktning.

Vi som har umgåtts i år tillsammans vet exakt var svagheterna, och styrkorna, är. Jag kunde inte låta bli att tänka på kontrasterna. Den vackraste av oss är den som alltid fastnar för de mest osympatiska männen. Den intelligentaste av oss tog aldrig de sista tentorna och lever ett något flytande liv. Hon som längtar efter barn är tillsammans med en man som inte ville ha barn. Hon med det perfekta förhållandet talade om en längtan efter frihet. Jag är inte bättre. Jag hade ett bra arbete men lämnade det. Vill vi alltid ha det vi inte har?

I någon grad blir man inte äldre än den man var när man gick ur skolan. Att jag inte äter kött möttes med logiken att jag åt kött när jag gick i skolan. Att jag inte vill bosätta mig i hemorten möttes med frågan om vår hemstad verkligen är så hemsk. Några talade om stressen att bli äldre, att det är dags för familj. Jag känner inte så och jag är den enda av oss utan ett flerårigt förhållande. Hur mycket jag än älskar barn vill jag inte ha barn i dag och jag tänker mig inte ett långvarigt förhållande nu. Krasst sätter jag arbetet främst.

Jag värdesätter kontakten med mina barndomsvänner och det är skönt med människor som man vet skulle finnas där vad som än hände. Men även om de känner mig så kunde jag inte låta bli att tänka flera gånger att jag inte kände igen mig i deras samtal. Kanske kände de likadant.