Brevet

”Berätta för mig”, sa en av mina vänner där vi satt på restaurangen. ”Berätta vad?”. ”Vad som helst, du har alltid historier om människor du träffat; beundrare jag inte minns namnen på”. ”Har jag inte, single remember?”. ”Please?”

Det kom ett kärleksbrev. Eller något liknande, uppvaktande. Den typen av brev som värmer varmast när den kommer från någon man tycker om. Det här var från en man jag inte känner, bara har träffat som hastigast. En gång.

Han kom fram till mig på en middag. Jag visste vem han var men hade förmodligen inte vågat säga något. När jag tänker efter var det få som gjorde det. Han är ett välkänt namn i fotografvärlden, arbetar och reser över jorden, uppenbart framgångsrik.

Jag förvånades när han inledde med att öppet ge mig komplimanger. Han måste vara en femton år äldre och han verkade överraskad när han förstod att jag var fotograf. Vi pratade och jag gav honom mitt kort, tänkte arbete, tänkte inte mer på det.

En kort tid därefter kom ett brev. En inbjudan till ganska fantastiska platser även internationellt. Det handlade om foto, men det handlade inte om foto. Han sa att han hade letat efter mig, men att jag redan hade gått. Brevet förvirrade mig och jag läste med växande vemod. En ensam man bakom framgången.