Stuart Crossett

Jag stod på en trottoar i St kilda. Jag tittade på den slitna dörren, trasiga trappsteget och tog upp min kalender för att kontrollera adressen. Det stämde. Jag öppnade dörren och klev in i en trång hall och ringde på porttelefonen. Dörrar öppnades och jag gick upp för ännu en smal trappa där varje steg blev allt ljusare tills jag kom in i en stor studio med trägolv.

”Jag lämnade ett meddelande på din mobil”, sa hans assistent. Vi har ombokat intervjun tidigare och jag hade ringt ett par gånger för att bekräfta utan att få svar. Mobilen låg kvar hemma. Jag hänvisades till en soffa med ett bord överfullt med fototidningar och böcker. Världens 200 bästa reklamfotografer låg överst. Samma bok som jag hade på mitt skrivbord på byrån. Mannen jag var där för att träffa hade några bilder med i boken.

Stuart Crossett dök upp i rödblommig skjorta och hastigt tal. Han räknas till Australiens tre bästa reklamfotografer och arbetar med de stora byråerna och har lejon i bagaget. Jag hade min folio med mig, främst för att jag hade en presentation senare, men han frågade om jag hade arbete med till honom att visa. Han bläddrade ljudlöst, medan jag ställde frågor till intervjun jag var där för att göra.

Han berättade att han alltid vetat att han ville bli fotograf och att han gick utbildningen jag går direkt efter han slutat gymnasiet. Dagen efter han tog examen flög han upp till Sydney och började ett fotoassistentjobb samma dag. Han assisterade i 18 månader innan han startade eget. Hans första jobb var för Saatchi & Saatchi London. Han var 23.

Han talade snabbt, inlevelsefullt och bytte ämne hastigt. Han talade om nödvändigheten att brinna för fotograferandet för att lyckas. Jag nickade men tänkte att jag nog inte gör det på samma sätt som jag brukade; fotograferandet har blivit arbete. Känner inte samma glöd, men det är kanske mer allmänt än fotospecifikt.

Innan jag skulle gå frågade han om jag inte ville ta ett foto till intervjun. Jag hade kameraväskan med eftersom jag skulle vidare till en tekniker och i ett ögonblick funderade jag på om jag skulle ta porträttet eller inte. Hur fotograferar man en av Australiens främsta fotografer? Dessutom med en trilskande kamera. Jag tänkte snabbt om jag skulle ta en oskarp bild eller ingen bild alls. Jag fegade ut och stannade i tryggheten i orden, vilket måste ha verkat aningens märkligt förklaring till trots.

Det var stressigt i studion och jag tackade för att han hade tagit sig tid att göra intervjun. När jag kom hem sent igårkväll lyssnade jag av mobilen. Ett meddelande att dagens intervju var avbokad , en fråga om vi kunde omboka.