Kan du se mig?

Sista veckan på mitt vinterlov och jag har vänt på dygnet en aning och chattar med svenska vänner om natten och går upp sent om morgnarna. Klockan var runt elva och jag var precis på väg in duschen när mobilen ringde. ”Kan du se mig”, sa han. ”Kolla ner på bron, till vänster om bussen; jag står utanför ditt hus”. Jag svepte ett lakan om mig och smög försiktigt fram mot mina stora panoramafönster från golv till tak. Mycket riktigt, där stod han nere och vinkade. Jag hoppas verkligen att han inte såg mig. ”Kan jag komma upp” frågade han. Ge mig femton minuter, svarade jag.

Bäddade i expressfart, stängde garderobsdörrarna om mitt lilla pentry där disken från morgonen var, plockade undan saker och staplade in i garderoben. Sedan kastade jag mig in i duschen, ut ur duschen på med klänning och smink. Femton minuter senare dök han upp. Väckte jag dig, sa han. Inte alls, sa jag och det gjorde han inte, men det blev aningens snabbare ombyte än vanligt.

Det var min mentor som kom och jag hade inte räknat med att träffa honom förrän på torsdag. Jag ska hämta upp mina nya folioutskrifter på tryckeriet i eftermiddag och jag hade velat visa det färdiga resultatet. Nu fick han se min onlinefolio i stället och han log lite. I sidhuvudet på ACMP ligger en av hans bilder.

Förra veckan gav han mig ett projekt att fotografera och jag har arbetat med det under veckan, men ska jag vara ärlig tycker jag inte att jag riktigt har hittat de där bilderna som glöder. Jag hade planerat att fortsätta fotografera fram tills på torsdag. Nu dök han upp och det var bara att redovisa det som låg i datorn och de var inte presentationsklara. På ett sätt var det bra att prestigelöst visa det som var och han gallrade snabbt och kom med förslag på förbättringar. Det är bra. ”Vi ska nog göra en fotograf av dig”, sa han innan han försvann lika snabbt som han kom på väg till nästa möte.