Au revoir tristesse

Vi åkte ut från stan. Långt ut och när vi klev av stod palmerna i rad, de höga australiska träden med glesa kronor, fågelkvitter högt och surrande. Plötsligt märktes det att vi var i Australien. Melbourne är i vissa avseende som vilken annan stad i världen som helst. Det är asfalt och svart klädsel på stressiga gator.

Men nu var vi ute på landet, eller snarast förorten och in i en replokal. Ruffigt och skränigt och in i ett stort garage som var så fullproppat med alla möjliga saker, utom bilar som absolut inte skulle ha fått plats. Det fanns knappt plats för bandmedlemmarna att spela, än mindre för två fotografer men det gick det också.

Vi satt i en bil och filmade. Höga berg i horisonten, solnedgång och vi spelade in intervjuerna. Talade om drömmar och bandets två grundare hade träffats på en filosofikurs. De tyckte att livet var för alldagligt och tänkte göra sitt yttersta för att ständigt utmana vardagstristessen. För dem handlade det om att starta ett band. Deras dröm och de satsar hårt. Jag tycker det var fint. Kampen för att leva drömmen; modet att realisera dem.

Det var mörkt när vi tog tåget tillbaka in till stan och min filmpartner undrade om jag ville hänga med på rave i natt. Hon skulle det. Jag är fortfarande seg från gårdagsnatten.