Mina syskonpojkar har delat rum sedan de var små, inte för att de egentligen behöver, men det var praktiskt när de var mindre och sedan har de ett lekrum istället. När jag var hemma i julas visade de stolt upp sin astronautsäng, en tvåvåningssäng med raketer, gardiner och fönstergluggar.
Min syster var på begravning igår och när hon nattade pojkarna hade de kommit in på aftonbön och hon frågade vad de skulle önska sig om de fick välja precis vad de ville.
Utan en sekunds tvekan sa min femårige systerson ”Käre Gud, jag önskar att Annevi kommer hem nu.”
Och jag får helt ont i magen och ibland är Australien för lång för långt för långt bort. Mina älskade små syskonbarn.
8.29.2009
8.25.2009
Annevi, bara så
Att ha ett ovanligt namn innebär en del upprepningar, bokstaverande och felskrivningar på brev. Förra veckan fick jag ett brev som var adresserat Mr Annavi; en annan gång fick jag en biljett utskriven där det stod Annevy, men vanligast är att med ett e på slutet, Annevie.
Min morbror tycker fortfarande att det är den korrekta stavningen, adresserar konsekvent så och jag kan tycka att det är logiskt, men det är ju ändå inte jag. Det fanns en tid när jag var liten och trodde att han inte kunde stava det rätt. Ungefär som när jag som tioåring hastigt blev inlagd på sjukhus för att operera blindtarmen medan mina föräldrar var bortresta på affärsresa i Paris.
Mina morföräldrar var där, men mellan någon undersökning låg jag ensam och en sköterska kom fram, tog min arm och frågade efter mitt namn och personnummer. Jag var övertygad om att de hade slarvat bort vem jag var och kört mig vilse i korridorerna.
Australier älskar smeknamn och jag blev utbjuden av en man idag och han kallar mig plötsligt Annie. Det är ju jättekonstigt; ingen har någonsin kallat mig för det och jag är inte helt imponerad.
Jag trodde jag hade sett alla möjliga och omöjliga stavningar av mitt namn, men icke och det här är onekligen en av de mest ovanliga. Anneviw.
Min morbror tycker fortfarande att det är den korrekta stavningen, adresserar konsekvent så och jag kan tycka att det är logiskt, men det är ju ändå inte jag. Det fanns en tid när jag var liten och trodde att han inte kunde stava det rätt. Ungefär som när jag som tioåring hastigt blev inlagd på sjukhus för att operera blindtarmen medan mina föräldrar var bortresta på affärsresa i Paris.
Mina morföräldrar var där, men mellan någon undersökning låg jag ensam och en sköterska kom fram, tog min arm och frågade efter mitt namn och personnummer. Jag var övertygad om att de hade slarvat bort vem jag var och kört mig vilse i korridorerna.
Australier älskar smeknamn och jag blev utbjuden av en man idag och han kallar mig plötsligt Annie. Det är ju jättekonstigt; ingen har någonsin kallat mig för det och jag är inte helt imponerad.
Jag trodde jag hade sett alla möjliga och omöjliga stavningar av mitt namn, men icke och det här är onekligen en av de mest ovanliga. Anneviw.
Förhoppningsvis
Oj, det kan bli så att jag ska fotografera ett av Australiens mer kända rockband nästa månad. Kanske. De verkar vara beredda att flyga till Melbourne och ärligt talat känns det helt fantastiskt och jag känner mig faktiskt redo för det här.
Vi får se; just nu är de på turné i Queensland och i slutet av nästa månad åker de på Europaturné. Kan vi få ihop ett datum däremellan så blir det. Jag hoppas det. Mycket.
Vi får se; just nu är de på turné i Queensland och i slutet av nästa månad åker de på Europaturné. Kan vi få ihop ett datum däremellan så blir det. Jag hoppas det. Mycket.
8.23.2009
Inte än
Det är knappt ett halvår sedan jag skrev om den här mannen. Han är också fotograf och vi har varit vänner sedan början av förra året, men i år har vi knappt haft någon kontakt alls.
Senast jag träffade honom skrev jag texten ovan och jag kände mig en aning frustrerad av att han inte försökte. Min första instinkt var att lyfta och jag gav honom telefonnummer, kontakter, inbjudningar till fotomöte, men ansvaret och arbetet fick han göra själv.
Förra veckan skickade han ett mejl där han skrev hur mycket han beundrade min folio och mina bilder. Han skrev att han var väldigt avundsjuk. Jag uppskattar att han tagit sig tid att skriva ett mejl och visst blir jag glad för berömmet men samtidigt blir jag direkt irriterad när han säger sig vara avundsjuk. Han kunde gjort precis samma sak.
Det är inte ens 2,5 år sedan jag köpte min första kamera och började fotografera och ni som har följt den här bloggen vet att jag har lagt ner all min kraft på det. Det arbetet har börjat ge utdelning i år och jag är glad och tacksam för att det går lättare nu.
En av de främsta anledningarna till det tror jag har att göra med att jag bestämde mig för att inte kompromissa. Jag vill arbeta med de bästa modeller och makeupartisterna som jag har möjlighet med just nu och att arbeta med duktiga människor är nyckeln till lyckade plåtningar. Dessutom är det otroligt mycket roligare att arbeta med människor som brinner för det de gör.
Min handledare säger varje vecka att om jag menar allvar med mitt fotograferande finns det bara fem städer att välja mellan. New York, Paris, London, Tokyo och möjligen Rom.
Han tycker inte jag är där i mina bilder; menar att de ligger precis under ytan men inte kommer igenom, kanske någon enstaka gång att det bubblar i ytan som han säger. Han säger att mina foton alltid är kompetenta, men aldrig wow. Än, svarar jag honom varje gång och han skrattar.
Sedan frågar han återigen om jag har bestämt mig var jag ska ta vägen när min kurs slutar om några månader. ”Inte än”, svarar jag varje gång.
Senast jag träffade honom skrev jag texten ovan och jag kände mig en aning frustrerad av att han inte försökte. Min första instinkt var att lyfta och jag gav honom telefonnummer, kontakter, inbjudningar till fotomöte, men ansvaret och arbetet fick han göra själv.
Förra veckan skickade han ett mejl där han skrev hur mycket han beundrade min folio och mina bilder. Han skrev att han var väldigt avundsjuk. Jag uppskattar att han tagit sig tid att skriva ett mejl och visst blir jag glad för berömmet men samtidigt blir jag direkt irriterad när han säger sig vara avundsjuk. Han kunde gjort precis samma sak.
Det är inte ens 2,5 år sedan jag köpte min första kamera och började fotografera och ni som har följt den här bloggen vet att jag har lagt ner all min kraft på det. Det arbetet har börjat ge utdelning i år och jag är glad och tacksam för att det går lättare nu.
En av de främsta anledningarna till det tror jag har att göra med att jag bestämde mig för att inte kompromissa. Jag vill arbeta med de bästa modeller och makeupartisterna som jag har möjlighet med just nu och att arbeta med duktiga människor är nyckeln till lyckade plåtningar. Dessutom är det otroligt mycket roligare att arbeta med människor som brinner för det de gör.
Min handledare säger varje vecka att om jag menar allvar med mitt fotograferande finns det bara fem städer att välja mellan. New York, Paris, London, Tokyo och möjligen Rom.
Han tycker inte jag är där i mina bilder; menar att de ligger precis under ytan men inte kommer igenom, kanske någon enstaka gång att det bubblar i ytan som han säger. Han säger att mina foton alltid är kompetenta, men aldrig wow. Än, svarar jag honom varje gång och han skrattar.
Sedan frågar han återigen om jag har bestämt mig var jag ska ta vägen när min kurs slutar om några månader. ”Inte än”, svarar jag varje gång.
8.22.2009
Bara tre
Järnladyn utmande mig att lista de tre böcker som har betytt mest för mig, som jag bär med mig. Inte nödvändigtvis de bästa utan de mest närvarande.
1. Exquisite Pain av Sophie Calle. För att genom att berätta om människors svåraste stunder känner man på något sätt att man egentligen har det ganska bra och att det blir bra. Det blir ju alltid det . Har skrivit om den här.
Sophie Calle är dessutom en av de mest inspirerande samtida konstnärerna som har förmågan att blanda text, drama, foto och binda ihop det till en stark enhet. Jag beundrar henne djupt för det.
Sedan blir det svårare för det finns många böcker som betytt mycket för mig och just nu läser jag mer lyrik än prosa, ofta en blandning av gammal kärlek som Charles Bukowski, Billy Collins, Edith Södergran, ee Cummins och Richard Brautigan.
2. L’étranger av Albert Camus.
Vi har en lång historia tillsammans. Första gången jag läste den var på franska och min gymnasielärare tyckte det var dags för en hel roman och hon hjälpte oss med översättningslistor men jag och l’étranger förblev främlingar för varandra och det var med lätt ångest jag tog mig igenom sidorna. Kämpade mig igenom de första svettiga sidorna i den gassande solen.
Lite drygt ett år senare bodde jag i Frankrike och läste på universitetet. Min professor var en underbar fransman med vita glasögon och måttsydda kavajer. Första gången han satte igång overheaden riktade han belysningen på fel vägg och kunde inte förstå varför det vanliga A4 pappret inte fungerade på samma sätt som ett transparent.
En gång efter en oförberedd diktamen läste han upp mitt resultat inför klassen och sa att jag skulle skämmas, att han verkligen hade förväntat sig mer av mig. Jag har aldrig varit med om något liknande och av någon anledning är det enda jag minns att jag hade på mig ett vitt kashmirlinne med en vit kofta över i samma material och en röd halsduk. (well det var vinter och Frankrike)
En dag kom den vanligtvis så glade läraren in med en argsint blick. Sedan diskuterade han L’étranger med en glöd som bara fransmän diskuterar och saliven stänkte. När han slutade gav han oss resten av föreläsningen att skriva en uppsats kring huvudkaraktären Meursaults ansvar genom boken.
Vad jag inte visste då, men fick reda på när jag kom ut ur aulan var att en manlig koreansk student i min klass hade slagit en annan koreansk kvinnlig student i korridoren när hon i en diskussion inte höll med och sagt emot honom.
När vår lärare kom in nästa lektion läste han upp mitt namn och bad mig komma fram till podiet, räckte mig min uppsats och bad mig läsa upp den inför de andra.
Jag minns inte exakt vad jag skrev, men jag drev tesen att en man utan empati inte kan anklagas för sin oförmåga att känna skuld, men att han fortfarande är ansvarig för sina handlingar.
Tillbaka på Stockholms universitet blev det repris på L’étranger och jag är oerhört fäst vid den existentialistiska utgångspunkten. Något som stannat kvar, som i Primo Levis Är detta en människa? Både mörkare och svårare men den distanserande intelligensen ger perspektiv och tyngd på samma sätt som Imre Kérteszs romaner.
Den tredje boken då. Jag var oerhört fäst vid Jane Austen och Charlotte Brontës romantiska romaner när jag var yngre, som en fortsättning på barndomens prinsessböcker. Att läsa Dostojevskijs Brott och straff var som att öppna upp en ny värld, samma med Kafka och Processen. Jag gillade den inte speciellt när jag läste den men den hade stor inverkan på mig. Tiden det tar med Hanne Örstavik var en annan bok som jag fäste mig vid och jag lyssnade på henne när hon var i Stockholm, drack ett glas vin tillsammans med Johanna Thydell som jag läste litteraturvetenskap tillsammans med.
I min kandidat-, och magisteruppsats skrev jag om sagostrukturer och sagotraditionen är något som alltid har intresserat mig, från H.C. Andersens sagor (min farmor var danska) till Astrid Lindgrens. Jag erkänner utan minsta skam att jag läst både Harry Potter och Sagan om ringen mer än en gång.
Den tredje är kanske den som binder ihop de tre böckerna.
3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Romantisk realism. Jag kan försvinna in helt i de övernaturliga gestalterna och de fascinerar mig, ger mig massor av bilder och tankar, speciellt när magin placeras i en realistisk kontext. På samma sätt som både Sagan om ringen och Harry Potter i sin helhet har riktiga människor, detaljerade och i huvudsak realistiska miljöer, men med övernaturliga elementen som driver berättelsen ett steg längre.
1. Exquisite Pain av Sophie Calle. För att genom att berätta om människors svåraste stunder känner man på något sätt att man egentligen har det ganska bra och att det blir bra. Det blir ju alltid det . Har skrivit om den här.
Sophie Calle är dessutom en av de mest inspirerande samtida konstnärerna som har förmågan att blanda text, drama, foto och binda ihop det till en stark enhet. Jag beundrar henne djupt för det.
Sedan blir det svårare för det finns många böcker som betytt mycket för mig och just nu läser jag mer lyrik än prosa, ofta en blandning av gammal kärlek som Charles Bukowski, Billy Collins, Edith Södergran, ee Cummins och Richard Brautigan.
2. L’étranger av Albert Camus.
Vi har en lång historia tillsammans. Första gången jag läste den var på franska och min gymnasielärare tyckte det var dags för en hel roman och hon hjälpte oss med översättningslistor men jag och l’étranger förblev främlingar för varandra och det var med lätt ångest jag tog mig igenom sidorna. Kämpade mig igenom de första svettiga sidorna i den gassande solen.
Lite drygt ett år senare bodde jag i Frankrike och läste på universitetet. Min professor var en underbar fransman med vita glasögon och måttsydda kavajer. Första gången han satte igång overheaden riktade han belysningen på fel vägg och kunde inte förstå varför det vanliga A4 pappret inte fungerade på samma sätt som ett transparent.
En gång efter en oförberedd diktamen läste han upp mitt resultat inför klassen och sa att jag skulle skämmas, att han verkligen hade förväntat sig mer av mig. Jag har aldrig varit med om något liknande och av någon anledning är det enda jag minns att jag hade på mig ett vitt kashmirlinne med en vit kofta över i samma material och en röd halsduk. (well det var vinter och Frankrike)
En dag kom den vanligtvis så glade läraren in med en argsint blick. Sedan diskuterade han L’étranger med en glöd som bara fransmän diskuterar och saliven stänkte. När han slutade gav han oss resten av föreläsningen att skriva en uppsats kring huvudkaraktären Meursaults ansvar genom boken.
Vad jag inte visste då, men fick reda på när jag kom ut ur aulan var att en manlig koreansk student i min klass hade slagit en annan koreansk kvinnlig student i korridoren när hon i en diskussion inte höll med och sagt emot honom.
När vår lärare kom in nästa lektion läste han upp mitt namn och bad mig komma fram till podiet, räckte mig min uppsats och bad mig läsa upp den inför de andra.
Jag minns inte exakt vad jag skrev, men jag drev tesen att en man utan empati inte kan anklagas för sin oförmåga att känna skuld, men att han fortfarande är ansvarig för sina handlingar.
Tillbaka på Stockholms universitet blev det repris på L’étranger och jag är oerhört fäst vid den existentialistiska utgångspunkten. Något som stannat kvar, som i Primo Levis Är detta en människa? Både mörkare och svårare men den distanserande intelligensen ger perspektiv och tyngd på samma sätt som Imre Kérteszs romaner.
Den tredje boken då. Jag var oerhört fäst vid Jane Austen och Charlotte Brontës romantiska romaner när jag var yngre, som en fortsättning på barndomens prinsessböcker. Att läsa Dostojevskijs Brott och straff var som att öppna upp en ny värld, samma med Kafka och Processen. Jag gillade den inte speciellt när jag läste den men den hade stor inverkan på mig. Tiden det tar med Hanne Örstavik var en annan bok som jag fäste mig vid och jag lyssnade på henne när hon var i Stockholm, drack ett glas vin tillsammans med Johanna Thydell som jag läste litteraturvetenskap tillsammans med.
I min kandidat-, och magisteruppsats skrev jag om sagostrukturer och sagotraditionen är något som alltid har intresserat mig, från H.C. Andersens sagor (min farmor var danska) till Astrid Lindgrens. Jag erkänner utan minsta skam att jag läst både Harry Potter och Sagan om ringen mer än en gång.
Den tredje är kanske den som binder ihop de tre böckerna.
3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Romantisk realism. Jag kan försvinna in helt i de övernaturliga gestalterna och de fascinerar mig, ger mig massor av bilder och tankar, speciellt när magin placeras i en realistisk kontext. På samma sätt som både Sagan om ringen och Harry Potter i sin helhet har riktiga människor, detaljerade och i huvudsak realistiska miljöer, men med övernaturliga elementen som driver berättelsen ett steg längre.
8.20.2009
Rörd
Jag har aldrig träffat honom, men han fick mig att börja gråta. På ett bra sätt.
Gallery Review.
Gallery Review.
8.19.2009
En onsdagkväll i Melbourne
Satte ner kameraväskan i hallen, kollade mejlen med vänster hand, plattade håret med höger, duschade och tog på en svart långklänning. Bh:n syntes i ryggrigningen, tog av klänningen och bytte till en annan svart klänning, för kort, tog av den och hittade en tredje svart klänning med längre kjol, men den var skrynklig så jag letade vidare, valde ett svart designlinne, en kjol till, ett armband med stora gula och blå stenar. Ny sminkning, rött läppstift, tittade på klockan och valde bort de höga pumpsen, snabbare att gå i stövlarna, en zebramönstrad kappa och dörren slog igen bakom.
Mötte upp med vänner på en restaurang och jag satte mig, han intill. Jag lade min paljettväska i knät, hängde av kappan, han i en rutig flanellskjorta och jeans. Men han är söt som socker och social som få. Har skrivit om honom tidigare och vi umgås en del, bara vänner. Han är inte ledig. Pratade arbete, pratade inte arbete och han rörde mitt armband, sa att det inte gick att låta bli att lägga märkte till.
Min vegetariska mat var förfärlig, beställde in en runda drinkar istället och han var mer privat än han brukar och så här i efterhand slår det mig att jag bara lyssnade, inte sa något. När vi reste oss boxade han på min arm och jag tror inte någon har gjort det sedan gymnasiet. Sa jag att han är några år yngre? Inte mycket och han har gjort mycket, but all the same en pojke, om än en charmig sådan.
8.17.2009
8.15.2009
Courage
Om man jämför fotobranschen med reklambranschen är det bara att konstatera att reklamarna alltid har bättre bjudningar och att det är lite mer genomtänkt, festerna, kläderna och miljöerna.
Föreläsare var Peter Biggs, MD på Clemenger, men i ett rum fullt av reklamare valde han att inte prata om reklam, i alla fall inte direkt. Han talade om ledarskap, att våga leda men indirekt pratade han mest om vikten av att följa med, och vara intresserad av, vad som händer inom musik, film, konst och litteratur för att kunna leda utvecklingen.
Han talde om val, hur han själv studerade till präst men hoppade av och hur han valde livet istället för att dra sig undan från det. Lektorsrollen var trygg, jag kunde mitt arbete och jag kunde ha forskat vidare, men jag valde att göra något som krävde långt mer av mig.
Peter talade om hur man måste ge upp det liv man lever för att kunna få något nytt; så är det såklart och det ger styrka och kraft att välja det liv man vill leva. Själv hade han blivit erbjuden sitt första reklamjobb på en pissoar på Nya Zeeland.
Det var enbart byråmänniskor på plats (well nästan) och ändå ifrågasatte han varje persons beslut att arbeta med reklam. ”Fantastiskt om det är det ni vill, annars gör det som ni brinner för”. Livet är för kort typ. Där var en man som samma dag hade lämnat en stor byrå för att satsa allt på att vinna en Oscar. Han var inte ironisk.
Ben
Första gången jag träffade Ben var efter en av hans spelningar för lite drygt ett år sedan. En av mina vänner hade gjort illustrationer till hans promomaterial och hon presenterade oss.
Jag mötte dem på stan för en tid sedan, han behövde bilder och jag behövde fler artister till min examensfolio så det passade perfekt. Fler bilder på fotobloggen.
8.09.2009
8.04.2009
Eller bara tyst
Satte på solglasögonen och svepte jackan hårt om mig och mitt långa hår blåste åt alla håll i den hårda vinden när jag gick till studion med Cat Powers I don’t blame you på repeat.
Tog av solglasögonen och satte på ett leende när jag kom in i studion klockan åtta i morse, började tyst rigga upp ett litet hus av reflektorer och drog fram blixt efter blixt.
Har en ny lärare och han sa att jag inte behövde se allvarlig ut, jag tittade upp med en irriterad blick och sa att jag var trött och hade mått bättre, att det var mycket jobb just nu. Han fortsatte i fem minuter om hur mycket han hade att göra och att han hade fem utställningar när jag haft en. Jag hade inte ens nämnt min utställning och det var för dumt för att ens bemöta så jag zoomade ut och försökte fixa en ljusläcka istället.
Läraren lämnade studion och en man som jag tycker mycket om från en annan årskurs kom in. Han såg att jag höll på med ljusläckan; han sa inget men kom tillbaka ett par minuter senare med gaffertape och jag log tacksamt. Han hjälpte mig rigga det sista, justerade ett par blixtar, ställde sig i tunneln utan ett ord så att jag kunde ställa in ljuset tills musikern anlände. ”Du ser spänd ut”, sa han, men utan att vänta på ett svar, mer som ett konstaterande.
Egentligen tror jag mest att jag var tystare än vanligt, men en del personer är det inte jobbigt att vara tyst tillsammans med och man kan vila lite i deras lugn. Han erbjöd sig att stanna kvar och assistera mig, men jag behövde inte en assistent så jag tackade nej. Men jag ångrade mig när jag hade sagt det, ibland behöver man bara en vän.
Tog av solglasögonen och satte på ett leende när jag kom in i studion klockan åtta i morse, började tyst rigga upp ett litet hus av reflektorer och drog fram blixt efter blixt.
Har en ny lärare och han sa att jag inte behövde se allvarlig ut, jag tittade upp med en irriterad blick och sa att jag var trött och hade mått bättre, att det var mycket jobb just nu. Han fortsatte i fem minuter om hur mycket han hade att göra och att han hade fem utställningar när jag haft en. Jag hade inte ens nämnt min utställning och det var för dumt för att ens bemöta så jag zoomade ut och försökte fixa en ljusläcka istället.
Läraren lämnade studion och en man som jag tycker mycket om från en annan årskurs kom in. Han såg att jag höll på med ljusläckan; han sa inget men kom tillbaka ett par minuter senare med gaffertape och jag log tacksamt. Han hjälpte mig rigga det sista, justerade ett par blixtar, ställde sig i tunneln utan ett ord så att jag kunde ställa in ljuset tills musikern anlände. ”Du ser spänd ut”, sa han, men utan att vänta på ett svar, mer som ett konstaterande.
Egentligen tror jag mest att jag var tystare än vanligt, men en del personer är det inte jobbigt att vara tyst tillsammans med och man kan vila lite i deras lugn. Han erbjöd sig att stanna kvar och assistera mig, men jag behövde inte en assistent så jag tackade nej. Men jag ångrade mig när jag hade sagt det, ibland behöver man bara en vän.
8.03.2009
En sista kyss farväl
Det var min kväll för ett par dagar sedan; det var hans avskedsföreställning igårkväll innan han flyttar till USA. Jag mötte honom innan och för första gången såg han en aning nervös ut, eller det gjorde han inte alls, men han sa att han var det och jag har aldrig hört honom säga det tidigare.
Det var fullsatt till sista plats, över femhundra i publiken och det var inget ovanligt i sig, men att uppträda för familj och vänner är alltid det svåraste. Det var den roligaste kvällen när hans lika etablerade vänner ställde upp och gjorde små gig som blev till ett skrattande bubblande pärlband genom kvällen.
Han gick på sist och jag väntade ett tag innan jag började fotografera, försökte vara osynlig. Han gjorde mig synlig, började posera och prata med mig och det är bara att bjuda på det; har gjort det förut. Men bakom kameran hörde jag honom säga mitt namn, att han kände mig och att jag skulle komma upp på scen och ta en bild på publiken. Det var jag inte beredd på och han kunde inte hindra ett ”och hon är svenska” och där stod jag, intill honom på scen och skulle ta en bild över en nedsläckt publik. Så jag tog någon slags bild, vinkade och gick ner för trappan.
Det var lätt kaos efter föreställningen; han kom fram mot mig, men fick stanna och skriva autografer, andra kom fram till mig och ville ha mitt kort, att jag skulle fotografera till dem. Det lugnade sig lite och jag sträckte fram presenten jag hade med till honom, en folio med bilder som jag tagit på honom, en del som han inte sett tidigare.
Det var hans avskedsföreställning. Han kramade mig, höll mig nära, jag andades in hans välbekanta doft och hans skäggstubb rispade mot mina kinder en sista gång. Allt var sagt och inget var sagt. Han frågade när jag planerade att komma över till LA; jag svarade att jag har en kommande utställning där och han sa bra för nu har jag någonstans att bo när jag kommer. Jag kramade honom hårt och han kysste mitt ansikte mitt i en folksamling där alla var där för att träffa honom.
Jag log ett vemodigt leende och sa att jag behövde gå, började gå, dröjde kvar på stegen, vände mig om och våra blickar möttes, hans fortfarande på mig när jag gick ut genom dörrarna.
Förvånad över hur jobbigt jag tyckte det var, överraskad av sorgsenheten och tårarna som rann när jag gick hem. Jag ska inte romantisera för vi är inte längre, vet inte om han någonsin var min pojkvän men han har funnits där till och från de senaste tre åren. Den ende man som har erbjudit sig att laga mat till mig och som velat komma över och fixa när jag har varit sjuk. Han har inte åkt än men jag saknar honom redan.
Det var fullsatt till sista plats, över femhundra i publiken och det var inget ovanligt i sig, men att uppträda för familj och vänner är alltid det svåraste. Det var den roligaste kvällen när hans lika etablerade vänner ställde upp och gjorde små gig som blev till ett skrattande bubblande pärlband genom kvällen.
Han gick på sist och jag väntade ett tag innan jag började fotografera, försökte vara osynlig. Han gjorde mig synlig, började posera och prata med mig och det är bara att bjuda på det; har gjort det förut. Men bakom kameran hörde jag honom säga mitt namn, att han kände mig och att jag skulle komma upp på scen och ta en bild på publiken. Det var jag inte beredd på och han kunde inte hindra ett ”och hon är svenska” och där stod jag, intill honom på scen och skulle ta en bild över en nedsläckt publik. Så jag tog någon slags bild, vinkade och gick ner för trappan.
Det var lätt kaos efter föreställningen; han kom fram mot mig, men fick stanna och skriva autografer, andra kom fram till mig och ville ha mitt kort, att jag skulle fotografera till dem. Det lugnade sig lite och jag sträckte fram presenten jag hade med till honom, en folio med bilder som jag tagit på honom, en del som han inte sett tidigare.
Det var hans avskedsföreställning. Han kramade mig, höll mig nära, jag andades in hans välbekanta doft och hans skäggstubb rispade mot mina kinder en sista gång. Allt var sagt och inget var sagt. Han frågade när jag planerade att komma över till LA; jag svarade att jag har en kommande utställning där och han sa bra för nu har jag någonstans att bo när jag kommer. Jag kramade honom hårt och han kysste mitt ansikte mitt i en folksamling där alla var där för att träffa honom.
Jag log ett vemodigt leende och sa att jag behövde gå, började gå, dröjde kvar på stegen, vände mig om och våra blickar möttes, hans fortfarande på mig när jag gick ut genom dörrarna.
Förvånad över hur jobbigt jag tyckte det var, överraskad av sorgsenheten och tårarna som rann när jag gick hem. Jag ska inte romantisera för vi är inte längre, vet inte om han någonsin var min pojkvän men han har funnits där till och från de senaste tre åren. Den ende man som har erbjudit sig att laga mat till mig och som velat komma över och fixa när jag har varit sjuk. Han har inte åkt än men jag saknar honom redan.
8.01.2009
The big night
Som mållinjen på ett vasalopp, blint fokusera på målet och att ge allt in i det sista och sedan passera en linje och poff, utmattad falla ihop med armar och ben åt alla håll och försöka återfinna andningen. Lite så.
Vernissagen var igårkväll och det var en strålande tillställning med mycket människor och glada ansikten. Jag var orolig att det inte skulle komma så många, men det var tvärtom. Flera kom samtidigt och jag kände mig otillräcklig att inte kunna prata med alla dem som kommit för att träffa mig.
Jag pratade med mamma tidigare på dagen och jag önskar att min familj hade kunnat vara med, jag är sårad att den ostrukne skjortan inte dök upp, men jag är desto gladare att så många av mina vänner var där. Mannen med skägg som sa att han skulle vara där, var där, nu utan skägg.
Jag bytte klass för ett par veckor sedan och trots att vi har gått tillsammans i 1,5 år och setts dagligen var det bara en som kom. Hon är iofs en av mina närmsta vänner. Halva min nya klass var där trots att jag egentligen inte känner dem lika väl, men de ställer upp på ett sätt som gör vardagen lättare och roligare.
Det var första gången som jag sammanförde alla mina vänner och jag blev helt varm inombords när jag såg mina grafiska vänner, fotografer, artister, tarotvänner, reklamare och konstnärer mingla tillsammans. Mina två mesta partyvänner har av någon anledning aldrig träffats förut men de fann varandra direkt.
Många av mina vänner arbetar kreativt, men inte alla, och jag presenterade mannen med skägg för en av mina inte fullt så konstintresserade vänner. Efteråt berättade hon att han hade frågat vad hon tyckte om min serie och hon hade svarat att hon inte visste. Han är den snällaste och hade frågat om ”hon inte tyckte att de fungerade väl som en helhet”. Det var hennes standardreplik resten av kvällen.
Jag sålde en av mina foton till en okänd kvinna i en röd tröja och galleriägaren satte en röd liten prick på väggen. Det är en fantastisk känsla, att någon fäster sig vid något jag har skapat och vill ha det på sin vägg i sitt hem.
En lite äldre kvinna som jag inte träffat på ett par år kom till vernissagen och hon öppnade armarna och höll om mig. Med ögon lysande av stolthet sa hon att om jag tittade tillbaka på den jag var för två år sedan skulle jag inte känna igen mig. ”Men du ser det inte” sa hon och blev plötsligt allvarlig. ”Det kommer alltid tillbaka till det, att känna styrkan inifrån. Titta runt omkring dig; de är här för att fira dig”. Jag har de finaste vännerna och vernissagen hade inte varit detsamma utan dem.
Vernissagen var igårkväll och det var en strålande tillställning med mycket människor och glada ansikten. Jag var orolig att det inte skulle komma så många, men det var tvärtom. Flera kom samtidigt och jag kände mig otillräcklig att inte kunna prata med alla dem som kommit för att träffa mig.
Jag pratade med mamma tidigare på dagen och jag önskar att min familj hade kunnat vara med, jag är sårad att den ostrukne skjortan inte dök upp, men jag är desto gladare att så många av mina vänner var där. Mannen med skägg som sa att han skulle vara där, var där, nu utan skägg.
Jag bytte klass för ett par veckor sedan och trots att vi har gått tillsammans i 1,5 år och setts dagligen var det bara en som kom. Hon är iofs en av mina närmsta vänner. Halva min nya klass var där trots att jag egentligen inte känner dem lika väl, men de ställer upp på ett sätt som gör vardagen lättare och roligare.
Det var första gången som jag sammanförde alla mina vänner och jag blev helt varm inombords när jag såg mina grafiska vänner, fotografer, artister, tarotvänner, reklamare och konstnärer mingla tillsammans. Mina två mesta partyvänner har av någon anledning aldrig träffats förut men de fann varandra direkt.
Många av mina vänner arbetar kreativt, men inte alla, och jag presenterade mannen med skägg för en av mina inte fullt så konstintresserade vänner. Efteråt berättade hon att han hade frågat vad hon tyckte om min serie och hon hade svarat att hon inte visste. Han är den snällaste och hade frågat om ”hon inte tyckte att de fungerade väl som en helhet”. Det var hennes standardreplik resten av kvällen.
Jag sålde en av mina foton till en okänd kvinna i en röd tröja och galleriägaren satte en röd liten prick på väggen. Det är en fantastisk känsla, att någon fäster sig vid något jag har skapat och vill ha det på sin vägg i sitt hem.
En lite äldre kvinna som jag inte träffat på ett par år kom till vernissagen och hon öppnade armarna och höll om mig. Med ögon lysande av stolthet sa hon att om jag tittade tillbaka på den jag var för två år sedan skulle jag inte känna igen mig. ”Men du ser det inte” sa hon och blev plötsligt allvarlig. ”Det kommer alltid tillbaka till det, att känna styrkan inifrån. Titta runt omkring dig; de är här för att fira dig”. Jag har de finaste vännerna och vernissagen hade inte varit detsamma utan dem.
7.30.2009
En liten detalj
Allt är klart för vernissagen i morgon, bara en liten detalj. Jag har fortfarande ingen ny klänning eller skor. Jag hade tänkt att jag skulle hinna det innan jag började klockan tolv i dag. Jag har sovit för lite länge, arbetat om nätterna också och jag vaknade klockan elva i ”morse” med ett ryck, halvt i chock vad klockan var och fick rusa till universitetet. Någon klänning blev det inte och affärerna var stängda sedan länge när jag gick hem sent ikväll.
En pojke frågade om jag hittat någon ny klänning för jag beklagade mig redan igår. Han sa att han kommer i morgonkväll och såg fram emot att se den. Utställningen tänkte jag. Klänningen sa han.
Jag ska vara på galleriet och hänga utställningen tidigt imorgon och Suzy, en av mina bästa vänner, ska hjälpa mig. Hon är också fotograf men har arbetat som setdesigner på filminspelningar och filmproduktion tidigare och hon konstruerar alltid massa intressanta saker till sina plåtningar. Jag är tacksam att hon är där för när det kommer till att se till att saker hänger rakt är det ingen som litar på mig, absolut inte jag. Jag skruvar konsekvent i skruvarna i fel hål i Billybokyllor och annat. Måste få några timmars sömn. Det blir en lång dag och natt i morgon förhoppningsvis i nya klackar.
En pojke frågade om jag hittat någon ny klänning för jag beklagade mig redan igår. Han sa att han kommer i morgonkväll och såg fram emot att se den. Utställningen tänkte jag. Klänningen sa han.
Jag ska vara på galleriet och hänga utställningen tidigt imorgon och Suzy, en av mina bästa vänner, ska hjälpa mig. Hon är också fotograf men har arbetat som setdesigner på filminspelningar och filmproduktion tidigare och hon konstruerar alltid massa intressanta saker till sina plåtningar. Jag är tacksam att hon är där för när det kommer till att se till att saker hänger rakt är det ingen som litar på mig, absolut inte jag. Jag skruvar konsekvent i skruvarna i fel hål i Billybokyllor och annat. Måste få några timmars sömn. Det blir en lång dag och natt i morgon förhoppningsvis i nya klackar.
7.24.2009
och den du såg
Fördelen med att vara fotograf är att dörrar öppnas och man hamnar ständigt i nya miljöer med nya människor. Huvudtalaren i dag grundade någon slags finansiellt imperium och när han började berätta lade jag ner kameran i knät och frågan var om jag gapade också. Vilket liv, vilka berättelser.
Temat var livavgörande brytpunkter och talarna delade med sig på ett ovanligt öppet sätt. En man berättade om att han gått i 14 olika grundskolor och hade svår dyslexi. I dag satt han i skolnämnden i Victoria. En man berättade om sin cancerdom som han övervunnit. En kvinna berättade om hur hon och hennes man drev ett framgångsrikt företag men att köparen på deras största arbete kursade och drog dem med sig. Familjen var utblottad och de lade de sista pengarna på en enkelbiljett till Melbourne. De startade om och hon hade åter arbetat upp ett företag.
Sedan affärsmannen som hade gamla ögon klara av visdom. Jag resumerar hans historier för snabbt, men ungefär såhär:
Du går genom stan och passerar en kyrka; du bestämmer dig för att gå in och det är tyst i kyrkan. När du tittar på människorna i bänkarna lägger du märke till att du känner igen ansiktena, till höger, till vänster. Du fortsätter fram mot altaret och kistan som ligger framför och när du kommer närmre ser du att det är du.
Vid minnesakten finns det fyra talare, en familjemedlem, en kollega, en nära vän och en person från en förening du varit verksam i. En och en går de fram och börjar tala, berättar om dig. Vad önskar du att de sa?
Temat var livavgörande brytpunkter och talarna delade med sig på ett ovanligt öppet sätt. En man berättade om att han gått i 14 olika grundskolor och hade svår dyslexi. I dag satt han i skolnämnden i Victoria. En man berättade om sin cancerdom som han övervunnit. En kvinna berättade om hur hon och hennes man drev ett framgångsrikt företag men att köparen på deras största arbete kursade och drog dem med sig. Familjen var utblottad och de lade de sista pengarna på en enkelbiljett till Melbourne. De startade om och hon hade åter arbetat upp ett företag.
Sedan affärsmannen som hade gamla ögon klara av visdom. Jag resumerar hans historier för snabbt, men ungefär såhär:
Du går genom stan och passerar en kyrka; du bestämmer dig för att gå in och det är tyst i kyrkan. När du tittar på människorna i bänkarna lägger du märke till att du känner igen ansiktena, till höger, till vänster. Du fortsätter fram mot altaret och kistan som ligger framför och när du kommer närmre ser du att det är du.
Vid minnesakten finns det fyra talare, en familjemedlem, en kollega, en nära vän och en person från en förening du varit verksam i. En och en går de fram och börjar tala, berättar om dig. Vad önskar du att de sa?
Faaashion
Klockan är åtta på morgonen och jag sitter i en Jackie K-klänning på väg till ett fashionevent där jag ska fotografera herrmode och minglande gäster. Märklig tid dock.
7.19.2009
Bowlingklotet
Inledde med skumpa på en inflyttningsfest i Richmond när en av mina bästa vänner flyttade tillsammans med sin fiancé i ett stort vitt hus med lika vita väggar. Det var festklätt, italiensk plockmat och sedan bestämdes det att vi skulle vidare till en bar ett kvarter ner på huvudgatan.
Det blev en designbar, en fotbollspub där vi först knappt kom in (?) och när vi kom in gjorde vi vad vi kunde för att komma ut så fort som möjligt eftersom någon match just slutat och det var allmän kaos, vidare till en annan bar där en ny runda drinkar beställdes in.
De hade stora runda designstolar och någon kom på idén att snurra stolen. Det var bara det att farten blev för hög och hela stolen, med kompis i, rullade iväg över golvet som ett bowlingklot genom rummet. Människor fick hoppa till sidan för att inte som käglor bli knockade till marken. Det hela var ytterst absurt och hysteriskt roligt sent i natten. En omtumlad och rodnande kompis lyckades till slut ta sig upp och tog emot applåder i baren, sedan tvingade hon oss att dricka ur drinkarna i rekordfart och vi lämnade baren mot nästa ställe.
Efter midnatt började de bättre barerna stänga och vi drog oss vidare mot klubbarna. Ner i en källare, ett överfullt dansgolv, söta dofter och hippiekids, linjer på handfatet, transor i paljettklänningar och en ny runda drinkar, lyckligtvis inga snurrstolar. Det snurrade ändå.
Det blev en designbar, en fotbollspub där vi först knappt kom in (?) och när vi kom in gjorde vi vad vi kunde för att komma ut så fort som möjligt eftersom någon match just slutat och det var allmän kaos, vidare till en annan bar där en ny runda drinkar beställdes in.
De hade stora runda designstolar och någon kom på idén att snurra stolen. Det var bara det att farten blev för hög och hela stolen, med kompis i, rullade iväg över golvet som ett bowlingklot genom rummet. Människor fick hoppa till sidan för att inte som käglor bli knockade till marken. Det hela var ytterst absurt och hysteriskt roligt sent i natten. En omtumlad och rodnande kompis lyckades till slut ta sig upp och tog emot applåder i baren, sedan tvingade hon oss att dricka ur drinkarna i rekordfart och vi lämnade baren mot nästa ställe.
Efter midnatt började de bättre barerna stänga och vi drog oss vidare mot klubbarna. Ner i en källare, ett överfullt dansgolv, söta dofter och hippiekids, linjer på handfatet, transor i paljettklänningar och en ny runda drinkar, lyckligtvis inga snurrstolar. Det snurrade ändå.
7.18.2009
Barhoppande
Fann mig i en taxi sent i natt med en söt pojke på väg hem efter en natts barhoppande. Inte han som en gång lämnade mig, som jag saknade, som kom tillbaka och höll mig precis som han alltid hållit mig, men det var inte som vanligt. Eller det var kanske precis vad det var, som vanligt utan förändring på ytan medan man vet att något har förändrats inombords.
Man tittar på varandra och ser saker man älskar, men förstår till slut varför det inte fungerade då, varför det inte kommer att fungera nu och kan erkänna orden jag inte kunde då, att det är bra men det är inte bra nog just nu, för mig, för honom. Så man ler ett sorgset leende, håller varandra nära en sista gång och släpper honom fri.
En vän bjöd mig på fika tidigare i veckan och gång på gång kom han med antydningar om att han tycker om mig, som om jag inte visste, men fortsätter låtsas att jag inte hör, för vad kan jag säga. Har sagt det så många gånger förut och han vet, jag vet; jag vet att jag inte känner så för honom, aldrig har gjort och då har jag ändå försökt, i alla fall i tanken, för han bryr sig verkligen om mig på ett genuint sätt, är snäll kanske för snäll, eller inte för snäll, jag vill ha en man som bryr sig.
Men det finns en skillnad i blicken. En man som ser på en som att han gillar det du gör och tycker om dig, eller en man som ser upp till dig, som allt du gör är fantastiskt. Ingen kan leva upp till den bilden, vill inte och när jag får den blicken brukar jag hastigt dra mig undan.
Mannen i taxin vet jag inte riktigt, vi har gemensamma vänner och han kommer förmodligen att försöka läsa det här. Han är skärpt, vi pratade länge och män kan vara omöjliga att förstå, men ibland är det enkelt. Man vet när de börjar röra vid en, när de lutar sig fram och knyter upp det långa halsbandet och gör en seglarknop istället, när de tar ens hand och snurrar på ringarna, masserar handleden, en vältränad arm i soffan som hamnar bakom ryggen, ner runt höften och sedan ett förvånat ”har du hela strumpbyxor?” och jag började skratta.
”Jag har det till vardags, stay-ups när jag går ut, fast uppenbarligen inte ikväll”. ”Inte speciellt sexigt”, sa han med en retsam blick och jag svarade med ett ”jag har inte rakat benen heller i dag”. Jag har arbetat oavbrutet och har inte fått en hel natts sömn på ett par veckor, att raka benen stod inte högst på prioriteringslistan i morse, fast jag önskade jag hade när jag kände en smekning längs med vaden.
Jag fann mig i en taxi sent i natt med en söt pojke på väg hem efter en natts barhoppande. Det var roligt, visste vad han ville, men inte vad jag vill, eller det var just det jag visste. Jag ville inte med honom så jag avslutade med en godnattkyss och klev ur taxin.
Man tittar på varandra och ser saker man älskar, men förstår till slut varför det inte fungerade då, varför det inte kommer att fungera nu och kan erkänna orden jag inte kunde då, att det är bra men det är inte bra nog just nu, för mig, för honom. Så man ler ett sorgset leende, håller varandra nära en sista gång och släpper honom fri.
En vän bjöd mig på fika tidigare i veckan och gång på gång kom han med antydningar om att han tycker om mig, som om jag inte visste, men fortsätter låtsas att jag inte hör, för vad kan jag säga. Har sagt det så många gånger förut och han vet, jag vet; jag vet att jag inte känner så för honom, aldrig har gjort och då har jag ändå försökt, i alla fall i tanken, för han bryr sig verkligen om mig på ett genuint sätt, är snäll kanske för snäll, eller inte för snäll, jag vill ha en man som bryr sig.
Men det finns en skillnad i blicken. En man som ser på en som att han gillar det du gör och tycker om dig, eller en man som ser upp till dig, som allt du gör är fantastiskt. Ingen kan leva upp till den bilden, vill inte och när jag får den blicken brukar jag hastigt dra mig undan.
Mannen i taxin vet jag inte riktigt, vi har gemensamma vänner och han kommer förmodligen att försöka läsa det här. Han är skärpt, vi pratade länge och män kan vara omöjliga att förstå, men ibland är det enkelt. Man vet när de börjar röra vid en, när de lutar sig fram och knyter upp det långa halsbandet och gör en seglarknop istället, när de tar ens hand och snurrar på ringarna, masserar handleden, en vältränad arm i soffan som hamnar bakom ryggen, ner runt höften och sedan ett förvånat ”har du hela strumpbyxor?” och jag började skratta.
”Jag har det till vardags, stay-ups när jag går ut, fast uppenbarligen inte ikväll”. ”Inte speciellt sexigt”, sa han med en retsam blick och jag svarade med ett ”jag har inte rakat benen heller i dag”. Jag har arbetat oavbrutet och har inte fått en hel natts sömn på ett par veckor, att raka benen stod inte högst på prioriteringslistan i morse, fast jag önskade jag hade när jag kände en smekning längs med vaden.
Jag fann mig i en taxi sent i natt med en söt pojke på väg hem efter en natts barhoppande. Det var roligt, visste vad han ville, men inte vad jag vill, eller det var just det jag visste. Jag ville inte med honom så jag avslutade med en godnattkyss och klev ur taxin.
7.12.2009
Show must go on
48 timmars redigering framför datorn med undantag av några få timmars sömn. Gick utanför dörrarna för första gången i eftermiddags för att lämna filerna på tryckeriet, solglasögon på, Ipod på, kameraväskan över axeln, hoppade på spårvagnen, satte mig och tänkte intensivt på ett par olika spår till en telefonkampanj, vem, vad och varför.
Mannen intill mig reste sig; jag också och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Den okände mannen började berätta att han skulle lyssna på en konsert på stadsteatern. Dörrarna öppnades. Han frågade om jag ville följa med, ta ett glas vin, lyssna på bra musik.
Jag tog hastigt ur hörlurarna, satte upp solglasögonen i håret och tittade upp på den långe mannen för första gången. Han måste varit närmre 40, blå ögon, kavaj och jeans och ett vänligt leende. Vi klev av på hållplatsen utanför stadsteatern; 100 meter från entrén och så fullständigt oväntat, speciellt efter två dygn framför datorn med för lite sömn, helt osminkad och i en kappa och sneakers.
Log och tackade nej, men förvånas att samma sak hände när jag var på byrån och kombinerade med Berghs och knappt sov alls. Att bli utbjuden osminkad och ostylad känns så konstigt bara.
Mannen intill mig reste sig; jag också och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Den okände mannen började berätta att han skulle lyssna på en konsert på stadsteatern. Dörrarna öppnades. Han frågade om jag ville följa med, ta ett glas vin, lyssna på bra musik.
Jag tog hastigt ur hörlurarna, satte upp solglasögonen i håret och tittade upp på den långe mannen för första gången. Han måste varit närmre 40, blå ögon, kavaj och jeans och ett vänligt leende. Vi klev av på hållplatsen utanför stadsteatern; 100 meter från entrén och så fullständigt oväntat, speciellt efter två dygn framför datorn med för lite sömn, helt osminkad och i en kappa och sneakers.
Log och tackade nej, men förvånas att samma sak hände när jag var på byrån och kombinerade med Berghs och knappt sov alls. Att bli utbjuden osminkad och ostylad känns så konstigt bara.
7.09.2009
Boys will be boys
Jag har bytt klass, mina lärare har tyckt det länge men jag har ändå tvekat även om det varit ansträngt i min klass. Jag började i den nya gruppen igår och låt mig säga så här, det är skillnad att gå i en grupp med 15 tjejer eller med 15 pojkar, eller för all del, det går ett par tjejer också i min nya klass. Framförallt var tempot högre rent tekniskt och jag fick skärpa mig för att hänga med. Jag gillar det.
7.08.2009
Groupievarning, typ
En långsmal bar, ner i en källare, ett litet mörkt rum med valv, några soffor längs med väggarna, pallar överallt och packat med människor, ändå inte mer än ett 50-tal. När vi kom in i rummet var det fullt överallt utom några pallar längst fram, så vi trängde oss igenom rummet. ”Inte så nära scen”, viskade flickvännen i paret jag var där med.
Vi satte oss ner och MC:n (inte motorcykeln men han/hon som småpratar mellan de olika artisterna) inledde kvällen. En man i 40-årsåldern, mörkt hår, bruna ögon, kavaj och såg trevlig ut.
”Jag är singel”, inledde han.
”Vad heter du”, sa han och tittade rakt på mig. Jag har hängt på ett antal komedishower de senaste två åren och ju mindre scen och människor i publiken, desto mer dialog måste det bli. Man får ge tillbaka, men jag sa hela mitt namn utan att tänka och han fick fråga om, sa ändå fel. Sedan frågade han om jag var från Frankrike. Jag kunde ju ha sagt ja, men hey, go Sverige.
En ung ung komiker gick upp på scen och han skrattade nervöst, publiken med honom.
MC igen.
”Så är du singel?”, sa han och vände sig till mig. Keep the show going, så jag sa ”sort of”. ”Vad innebär det? Att du inte tänker f*ck me?”.
Ny komiker, en av de ängsligaste komikerna när jag var med Fox på en större scen, men en av de bättre på den kvällens lilla scen. MC:n tillbaka. Forsatte fast den gången var han direkt plump och jag blev irriterad. Han fortsatte men såg väl att jag inte var så road, så han sa det också. Snabba enkla skratt på någon annans bekostnad, som singelkillarna i hörnet med konstiga frisyrer. Jag uppskattar det inte.
Den kvinnliga komiker som jag var där för att fotografera gick på och hon var duktig. MC:n nämnde inte att där var en fotograf (jag) vilket var dumt för det var klar groupievarning när jag rörde mig runt i rummet. Jag försökte vara så diskret som jag kunde på de fyra minuter jag hade att fotografera. Såklart kom det halvtaskiga skämt efteråt om fotografer med långa objektiv; jag gick efter hennes framträdande.
Vi satte oss ner och MC:n (inte motorcykeln men han/hon som småpratar mellan de olika artisterna) inledde kvällen. En man i 40-årsåldern, mörkt hår, bruna ögon, kavaj och såg trevlig ut.
”Jag är singel”, inledde han.
”Vad heter du”, sa han och tittade rakt på mig. Jag har hängt på ett antal komedishower de senaste två åren och ju mindre scen och människor i publiken, desto mer dialog måste det bli. Man får ge tillbaka, men jag sa hela mitt namn utan att tänka och han fick fråga om, sa ändå fel. Sedan frågade han om jag var från Frankrike. Jag kunde ju ha sagt ja, men hey, go Sverige.
En ung ung komiker gick upp på scen och han skrattade nervöst, publiken med honom.
MC igen.
”Så är du singel?”, sa han och vände sig till mig. Keep the show going, så jag sa ”sort of”. ”Vad innebär det? Att du inte tänker f*ck me?”.
Ny komiker, en av de ängsligaste komikerna när jag var med Fox på en större scen, men en av de bättre på den kvällens lilla scen. MC:n tillbaka. Forsatte fast den gången var han direkt plump och jag blev irriterad. Han fortsatte men såg väl att jag inte var så road, så han sa det också. Snabba enkla skratt på någon annans bekostnad, som singelkillarna i hörnet med konstiga frisyrer. Jag uppskattar det inte.
Den kvinnliga komiker som jag var där för att fotografera gick på och hon var duktig. MC:n nämnde inte att där var en fotograf (jag) vilket var dumt för det var klar groupievarning när jag rörde mig runt i rummet. Jag försökte vara så diskret som jag kunde på de fyra minuter jag hade att fotografera. Såklart kom det halvtaskiga skämt efteråt om fotografer med långa objektiv; jag gick efter hennes framträdande.
7.07.2009
Fair enough
Var på ett reklamevent i St Kilda, såg kortfilmer och drack sponsrat vin. Pojkarna var söta (men what’s up med rutiga flanellskjortor, var vi inte över dem?), filmerna var bra, vinet mindre och jag kände inte så många, orkade inte riktigt anstränga mig och vi åkte till en annan bar på andra sidan stan.
Först förstod jag inte alls varför Grace ville att vi skulle köra i helt fel riktning tills hon berättade om den sötaste trevligast bartendern någonsin. ”OK, fair enough”. Han bjöd och vi blev sittande vid bardisken, hans bar tydligen, men vad vi inte visste var att han var konstnär och grundare till ett av Melbournes hippaste gallerier.
Grace är också konstnär och curator och jaha gissa vem som var tredje hjulet resten av kvällen. Så jag drack en drink, blev lite salongsberusad, drack en drink till och blev mer salongsberusad medan jag lyssnade på deras småsöta samtal. På andra sidan i baren satt ett par musiker som jag kände igen men inte kunde placera. Bartendern spelade vinyl, Neil Young, TV on the radio med Staring at the sun. Visste inte ens att den fanns på vinyl.
Först förstod jag inte alls varför Grace ville att vi skulle köra i helt fel riktning tills hon berättade om den sötaste trevligast bartendern någonsin. ”OK, fair enough”. Han bjöd och vi blev sittande vid bardisken, hans bar tydligen, men vad vi inte visste var att han var konstnär och grundare till ett av Melbournes hippaste gallerier.
Grace är också konstnär och curator och jaha gissa vem som var tredje hjulet resten av kvällen. Så jag drack en drink, blev lite salongsberusad, drack en drink till och blev mer salongsberusad medan jag lyssnade på deras småsöta samtal. På andra sidan i baren satt ett par musiker som jag kände igen men inte kunde placera. Bartendern spelade vinyl, Neil Young, TV on the radio med Staring at the sun. Visste inte ens att den fanns på vinyl.
7.06.2009
Eller hur
Man kan säga mycket om anonym studentbetygsättning mitt under en konflikt. Då. Jag fick mitt första credit i dag och jag har aldrig något annat än HD och DI. (Betygskalan är pass, credit, distinction och high distinction).Jag hade HD och DI i alla mina andra kurser utom i den kurs där studenterna sätter betyg, min klass.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag lämnar in en överklagan i morgon; det minsta man kan begära är att en LÄRARE går in och gör en betygsättning, kanske sätter de samma betyg, kanske inte.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag lämnar in en överklagan i morgon; det minsta man kan begära är att en LÄRARE går in och gör en betygsättning, kanske sätter de samma betyg, kanske inte.
7.05.2009
Välkomna
Det är snart dags för en ny utställning med vernissage den 31 juli. De flesta av er som läser det här sitter på andra sidan jordklotet då, men ni som är i Melbourne är välkomna till galleriet på Brunswick Street.
x
x
7.01.2009
Boktipset
Jag läste He’s just not that into you i förra veckan. Gör inte det för hur deprimerande var inte det att läsa och enligt den är det nog så att ingen av mina män har varit that into me. Läs den för att den ändå var lite aha-upplevelse på sina ställen även om jag avskydde avskydde avskydde tonläget och fick allt svårare att koncentrera mig på innehållet.
När jag lagt boken till sidan längtade jag efter en berättarröst som inte förolämpar sin läsare (som Adorno skulle sagt) och på flygplatsen fick jag syn på James Freys A Million Little Pieces. Jag vet att den är bra; jag köpte den när den kom ut, men när jag hastigt flyttade försvann den i någon kartong och på något sätt har jag inte läst den tidigare. Jag var hooked innan vi gick ombord och trots att jag var på fotomässa hade jag mest lust att ställa undan kameran och gå tillbaka till skrivandet ett tag, så sugen. Även om det var några år för sent är det utan tvekan det bästa jag läst på länge.
När jag lagt boken till sidan längtade jag efter en berättarröst som inte förolämpar sin läsare (som Adorno skulle sagt) och på flygplatsen fick jag syn på James Freys A Million Little Pieces. Jag vet att den är bra; jag köpte den när den kom ut, men när jag hastigt flyttade försvann den i någon kartong och på något sätt har jag inte läst den tidigare. Jag var hooked innan vi gick ombord och trots att jag var på fotomässa hade jag mest lust att ställa undan kameran och gå tillbaka till skrivandet ett tag, så sugen. Även om det var några år för sent är det utan tvekan det bästa jag läst på länge.
6.30.2009
Tur och retur
Åkte från Melbourne i gryningen och landade sömnig i Sydney, checkade in, bytte till ett bättre rum, gick några kvarter ner till Darling Harbour och mässhallarna. Fredagen var som lördagen, på plats klockan åtta på morgonen tillsammans med Kerry, en fotograf som gick ut min utbildning förra året. Vi hade båda bilder i illustrative; hon fick silver, min undervattensbild blev challenged för silver, men den slutade två poäng under och det kändes sådär.
Utsikt över Darling Harbour på ett café, drog upp skinnjackan över kinderna och drack örtte men hade nog behövt mer uppiggande inför en eftermiddag som aldrig höll på att ta slut. Fyra timmars bedömning, jag hade två bilder, Kerry en, hennes slutade en poäng under silver. Mina två bilder kom båda upp i den sista halvtimmen, men det blev två silver.
En av domarna tyckte inte att modellen (moi) såg kall ut; en annan domare sa att ögonen liknade alien eyes där pupill och de mörka ögonen inte separerades var det som gjorde bilden. Vi sågs på ett coktailparty några timmar senare. Jag presenterade mig med ”Annevi, the girl with the Alien eyes”. Han gapskrattade och vi pratade ett tag. Han frågade om min bakgrund och jag vet inte hur vi kom in på det men jag nämnde att jag köpte min första kamera 2007. Han skakade på huvudet och sa att ”här är du, en award winning australian photographer. Det är ganska imponerande”. Jag har inte tänkt på det så men tittade ut över den strålande utsikten över Sydneys hamn och log. Han tyckte att jag skulle komma förbi studion på och göra praktik om jag ville.
Kerrys man är filmregissör och han presenterade oss för en internationellt känd dop (director of photography) slash fotograf. Jag känner till hans arbete men jag blev överraskad att han var så ung, eller han var inte äldre än mig. Han pratade mycket och länge om sitt arbete, hur man skulle göra för att vinna i tävlingarna, hur han hade blivit coachad men sedan valt att inte lämna in för att det inte var han längre. Sedan frågade han vad jag gjorde. Så jag log, presenterade mig och sa att jag just vunnit mina första silver. Kunde inte låta bli, visste att han tålde det och han bara skrattade; fick ett mail från honom dagen efter.
Min vän Sue var uppe i Sydney över helgen och vi åkte till fullpackade Victoria Room, en stor cocktailbar i Darlinghurst och vi drack kryddiga drinkar och skumpa. Jag stod i baren och pratade med Sue när en man bakom mig frågade om han kunde låna min drinkmeny. ”Nej”, sa jag för vi hade inte bestämt oss. ”Kom igen, bara snabbt”, sa han,. Man talar som man har förstånd och jag räckte över menyn när en man som stod intill mig sa till menymannen att han skulle skämmas att ta menyn från en vacker lady. Det hela var mest komiskt.
Framåt natten vandrade vi på höga klackar ett par kvarter norrut till Kings Cross där natten är dag och dagen natt, där prostituerade och neonfärgade herrklubbar ligger vägg i vägg med trendiga nattklubbar och dyra designbarer, men en lördag natt klockan tre på morgonen är det snarast kaos.
Tillbaka i Kings Cross och Hugos för lunch med vänner från Melbourne och Sydney dagen efter. Jag hade varit på Toni & Guy och plattat håret för 400 pix och när vi kom ut från restaurangen började det regna, så jag kastade mig in i en taxi, svepte skinnjackan över huvudet och såg förmodligen halvt galen ut innan jag åter var under tak och hastigt klädde om till ett cocktailparty nere i Darling Harbour.
Jag pratade mest med Australiens främste bröllopsfotograf och han är ensam att ha vunnit titeln tre gånger, dessutom samtliga de senaste fem åren. Hans familj var kvar i Melbourne och han hade rest upp själv, liksom jag gjorde förra året i Brisbane och då pratade vi en hel och han sa att jag skulle komma förbi hans studio. Det gjorde jag aldrig och han frågade varför; jag trodde inte han menade allvar.
På lördagens cocktailparty träffade jag Peter och Charmaine, båda mycket framgångsrika fotografer, men det visste jag inte då. Jag bara tyckte de var alldeles osannolikt trevliga och när de frågade om jag ville följa med dem och äta tackade jag ja. Jag trodde bara att det var de två och hade just ingen aning om att jag en halvtimme senare skulle sitta på middag med större delen av Queenslands fotoelit och jag slutar aldrig att förvånas över australiernas vänlighet.
Bröllopsfotografen bjöd mig på lunch och jag hade honom till bordet på galamiddagen senare på kvällen. Med en italienare behöver man inte oroa sig för sneakers, skrynkliga skjortor, för stora kostymjackor eller illa knutna slipsar. Jag började nästan skratta när han sa att han föredrog att prata med mig så att han slapp prata med alla människor som kom framspringande och ville hälsa och ställa frågor. Inte riktigt mitt problem och även om jag känner igen många är det rätt skönt att sitta tillsammans med någon man känner.
Bröllopsfotografen är frontfigur till en av de två kameraföretagen så jag kunde inte ha blivit mer bortskämd på cocktailfesterna och själva galamiddagen var röda mattor, chaufförer, vakter, fria drinkar och oklanderlig service. Glitter och glamour men också allvar när det var dags för priserna. Min bordskavaljer fick sin fjärde guldbricka, motsvarande 50 poäng (ett silver ger ett poäng och bara en handfull fotografer når upp i så många brickor på bandet). ”You can call me Yoda”, sa han ironiskt och var inte nöjd med årets utdelning, fast andra verkade vara det och kom fram och gratulerade.
Det mest prestigefyllda priset är årets australiska fotograf och i år gick det till en kvinna. Charmaine. Hon grät och jag blev så glad att hon fick det, sa det till henne senare på efterfesten. Hon gav mig en kram och sa, ”om min man kunde bli årets fotograf tänkte jag att jag kunde bli det någon gång” och så skrattade hon. Hon talade om vänskap, det är så de är, vänliga och hennes man som stod intill och strålade av stolthet. Han kommenterade min vita hy, hur ovanlig den var och jag tror att det är bra från en man som blivit utnämnd till årets porträttfotograf fler år på rad.
En helt okänd man i femtioårsåldern kom fram och pussade mig på båda kinderna och frågade var min make var. Undrar jag också, men mest undrade jag vem han var och jag svarade att han förväxlat mig. Han trodde jag skämtade eller inte vet jag, det hela var ytterst märkligt.
Förra årets australiska fotograf stod i baren och han frågade om jag undvek honom. Jag tittade förvånad på honom, hade inte ens lagt märke till honom i hörnet där han stod och han hälsade som det var första gången vi sågs. ”Vi träffades på middagen i Brisbane” sa jag. ”Var jag onykter? Och glad?”, sa han. ”Vi sågs i en studio i Melbourne förra månaden”, sa jag. ”Var jag onykter”, frågade han. ”Jag somnade på middagen efteråt”, fortsatte han. Hans tal var sluddrigt när han sa ”det är därför jag dricker vatten nu” och jag log lite, en aning för sent tänkte jag. Han kommer hälsa som om det vore första gången vi sågs nästa gång jag träffar honom också.
Flyget hem till Melbourne inleddes som vanligt; jag sov innan vi var i luften, men inte så länge. Jag har flugit mycket i mitt liv, men jag har aldrig varit med om oavbruten turbulens som i dag. Det var som att sitta i berg och dalbana i en timme och vi kastades hit och dit, skumpade upp och ner och slog huvudet mot stolen flera gånger, saker flög omkring i kabinen, vi omväxlande bromsade och sjönk för att undvika vindarna sedan åkte uppåt i ilfart igen och med tre nätters festande började jag nästan känna mig illamående. Maten kunde inte serveras i karusellen och människor började skratta nervöst och lite för högt.
När åkturen var över och vi väntade på väskorna kom en man som jag inte kom ihåg namnet på, men kände igen från middagen. ”Annevi, den svenska tjejen med två silver och sista terminen på RMIT”. ”Även mer igenkänd på sin vita hy och alien eyes”, tänkte jag lägga till, men det gjorde jag inte. Istället förvånas jag hur lätt de minns mitt ovanliga namn och hur måna de är att uttala det rätt. De säger att jag är exotisk med min skandinaviska bakgrund och R&R-namn som ingen annan har. Ingen frågar efter eller minns mitt efternamn; jag är bara Annevi och jag bara skakar på huvudet och tänker att det har jag nog alltid varit, bara Annevi, bara jag. Men jag ler fortfarande när jag tänker på mina silver och hur de kommer att komma med i årets upplaga och inbundna bok över Australiens nationella awardwinning photographers.
Utsikt över Darling Harbour på ett café, drog upp skinnjackan över kinderna och drack örtte men hade nog behövt mer uppiggande inför en eftermiddag som aldrig höll på att ta slut. Fyra timmars bedömning, jag hade två bilder, Kerry en, hennes slutade en poäng under silver. Mina två bilder kom båda upp i den sista halvtimmen, men det blev två silver.
En av domarna tyckte inte att modellen (moi) såg kall ut; en annan domare sa att ögonen liknade alien eyes där pupill och de mörka ögonen inte separerades var det som gjorde bilden. Vi sågs på ett coktailparty några timmar senare. Jag presenterade mig med ”Annevi, the girl with the Alien eyes”. Han gapskrattade och vi pratade ett tag. Han frågade om min bakgrund och jag vet inte hur vi kom in på det men jag nämnde att jag köpte min första kamera 2007. Han skakade på huvudet och sa att ”här är du, en award winning australian photographer. Det är ganska imponerande”. Jag har inte tänkt på det så men tittade ut över den strålande utsikten över Sydneys hamn och log. Han tyckte att jag skulle komma förbi studion på och göra praktik om jag ville.
Kerrys man är filmregissör och han presenterade oss för en internationellt känd dop (director of photography) slash fotograf. Jag känner till hans arbete men jag blev överraskad att han var så ung, eller han var inte äldre än mig. Han pratade mycket och länge om sitt arbete, hur man skulle göra för att vinna i tävlingarna, hur han hade blivit coachad men sedan valt att inte lämna in för att det inte var han längre. Sedan frågade han vad jag gjorde. Så jag log, presenterade mig och sa att jag just vunnit mina första silver. Kunde inte låta bli, visste att han tålde det och han bara skrattade; fick ett mail från honom dagen efter.
Min vän Sue var uppe i Sydney över helgen och vi åkte till fullpackade Victoria Room, en stor cocktailbar i Darlinghurst och vi drack kryddiga drinkar och skumpa. Jag stod i baren och pratade med Sue när en man bakom mig frågade om han kunde låna min drinkmeny. ”Nej”, sa jag för vi hade inte bestämt oss. ”Kom igen, bara snabbt”, sa han,. Man talar som man har förstånd och jag räckte över menyn när en man som stod intill mig sa till menymannen att han skulle skämmas att ta menyn från en vacker lady. Det hela var mest komiskt.
Framåt natten vandrade vi på höga klackar ett par kvarter norrut till Kings Cross där natten är dag och dagen natt, där prostituerade och neonfärgade herrklubbar ligger vägg i vägg med trendiga nattklubbar och dyra designbarer, men en lördag natt klockan tre på morgonen är det snarast kaos.
Tillbaka i Kings Cross och Hugos för lunch med vänner från Melbourne och Sydney dagen efter. Jag hade varit på Toni & Guy och plattat håret för 400 pix och när vi kom ut från restaurangen började det regna, så jag kastade mig in i en taxi, svepte skinnjackan över huvudet och såg förmodligen halvt galen ut innan jag åter var under tak och hastigt klädde om till ett cocktailparty nere i Darling Harbour.
Jag pratade mest med Australiens främste bröllopsfotograf och han är ensam att ha vunnit titeln tre gånger, dessutom samtliga de senaste fem åren. Hans familj var kvar i Melbourne och han hade rest upp själv, liksom jag gjorde förra året i Brisbane och då pratade vi en hel och han sa att jag skulle komma förbi hans studio. Det gjorde jag aldrig och han frågade varför; jag trodde inte han menade allvar.
På lördagens cocktailparty träffade jag Peter och Charmaine, båda mycket framgångsrika fotografer, men det visste jag inte då. Jag bara tyckte de var alldeles osannolikt trevliga och när de frågade om jag ville följa med dem och äta tackade jag ja. Jag trodde bara att det var de två och hade just ingen aning om att jag en halvtimme senare skulle sitta på middag med större delen av Queenslands fotoelit och jag slutar aldrig att förvånas över australiernas vänlighet.
Bröllopsfotografen bjöd mig på lunch och jag hade honom till bordet på galamiddagen senare på kvällen. Med en italienare behöver man inte oroa sig för sneakers, skrynkliga skjortor, för stora kostymjackor eller illa knutna slipsar. Jag började nästan skratta när han sa att han föredrog att prata med mig så att han slapp prata med alla människor som kom framspringande och ville hälsa och ställa frågor. Inte riktigt mitt problem och även om jag känner igen många är det rätt skönt att sitta tillsammans med någon man känner.
Bröllopsfotografen är frontfigur till en av de två kameraföretagen så jag kunde inte ha blivit mer bortskämd på cocktailfesterna och själva galamiddagen var röda mattor, chaufförer, vakter, fria drinkar och oklanderlig service. Glitter och glamour men också allvar när det var dags för priserna. Min bordskavaljer fick sin fjärde guldbricka, motsvarande 50 poäng (ett silver ger ett poäng och bara en handfull fotografer når upp i så många brickor på bandet). ”You can call me Yoda”, sa han ironiskt och var inte nöjd med årets utdelning, fast andra verkade vara det och kom fram och gratulerade.
Det mest prestigefyllda priset är årets australiska fotograf och i år gick det till en kvinna. Charmaine. Hon grät och jag blev så glad att hon fick det, sa det till henne senare på efterfesten. Hon gav mig en kram och sa, ”om min man kunde bli årets fotograf tänkte jag att jag kunde bli det någon gång” och så skrattade hon. Hon talade om vänskap, det är så de är, vänliga och hennes man som stod intill och strålade av stolthet. Han kommenterade min vita hy, hur ovanlig den var och jag tror att det är bra från en man som blivit utnämnd till årets porträttfotograf fler år på rad.
En helt okänd man i femtioårsåldern kom fram och pussade mig på båda kinderna och frågade var min make var. Undrar jag också, men mest undrade jag vem han var och jag svarade att han förväxlat mig. Han trodde jag skämtade eller inte vet jag, det hela var ytterst märkligt.
Förra årets australiska fotograf stod i baren och han frågade om jag undvek honom. Jag tittade förvånad på honom, hade inte ens lagt märke till honom i hörnet där han stod och han hälsade som det var första gången vi sågs. ”Vi träffades på middagen i Brisbane” sa jag. ”Var jag onykter? Och glad?”, sa han. ”Vi sågs i en studio i Melbourne förra månaden”, sa jag. ”Var jag onykter”, frågade han. ”Jag somnade på middagen efteråt”, fortsatte han. Hans tal var sluddrigt när han sa ”det är därför jag dricker vatten nu” och jag log lite, en aning för sent tänkte jag. Han kommer hälsa som om det vore första gången vi sågs nästa gång jag träffar honom också.
Flyget hem till Melbourne inleddes som vanligt; jag sov innan vi var i luften, men inte så länge. Jag har flugit mycket i mitt liv, men jag har aldrig varit med om oavbruten turbulens som i dag. Det var som att sitta i berg och dalbana i en timme och vi kastades hit och dit, skumpade upp och ner och slog huvudet mot stolen flera gånger, saker flög omkring i kabinen, vi omväxlande bromsade och sjönk för att undvika vindarna sedan åkte uppåt i ilfart igen och med tre nätters festande började jag nästan känna mig illamående. Maten kunde inte serveras i karusellen och människor började skratta nervöst och lite för högt.
När åkturen var över och vi väntade på väskorna kom en man som jag inte kom ihåg namnet på, men kände igen från middagen. ”Annevi, den svenska tjejen med två silver och sista terminen på RMIT”. ”Även mer igenkänd på sin vita hy och alien eyes”, tänkte jag lägga till, men det gjorde jag inte. Istället förvånas jag hur lätt de minns mitt ovanliga namn och hur måna de är att uttala det rätt. De säger att jag är exotisk med min skandinaviska bakgrund och R&R-namn som ingen annan har. Ingen frågar efter eller minns mitt efternamn; jag är bara Annevi och jag bara skakar på huvudet och tänker att det har jag nog alltid varit, bara Annevi, bara jag. Men jag ler fortfarande när jag tänker på mina silver och hur de kommer att komma med i årets upplaga och inbundna bok över Australiens nationella awardwinning photographers.
6.28.2009
Silver
Jag vann två silver igår på Australian Professional Photography Awards, här, och vi firade i natt. (note to self: försök inte få tag i en taxi vid Kings Cross kl tre på morgonen).
Vi ska luncha på Hugos om en stund och fortsätta med cocktailparty i Darling Harbour därfter. Vi avslutar med black tie dinner och efterfest med sjöutsikt imorgon kväll. Life is good.
Vi ska luncha på Hugos om en stund och fortsätta med cocktailparty i Darling Harbour därfter. Vi avslutar med black tie dinner och efterfest med sjöutsikt imorgon kväll. Life is good.
6.23.2009
Mästerkockarna
Pojken nedan släppte av mig för ett par timmar sedan medan han skulle vidare och göra ett andra gig för kvällen på en annan klubb. Vi var uppe på Comics Lounge tidigare ikväll där det var amatörkväll för ståuppare. Inte för att han är det, han skulle leda showen, men sedan blev det ändringar och han avslutade första akten med nytt material istället.
Har inte tänkt på det tidigare, men det är klart att ståupparna inte testar nya skämt för första gången inför en fullsatt publik. Ikväll var det en hundra personer istället för femhundra, men framförallt var det en vänligare stämning och några av de oetablerade komikerna som gick på var en aning skakiga och stämningen bakom scen var ängslig. En del skämt gick hem, andra inte.
En irländsk ståuppare pratade om Mästerkockarna och frågade om det fanns några fans i publiken. Kände mig lätt träffad när han drog massa skämt i anknytning till serien och jag skrattade nog lite för mycket. Jag får redan utstå pikar på universitetet eftersom jag stänger ner datorn i förtid på kvällen för att hinna hem till programmets start. Det är illa, jag vet, men det är bara ett par veckor kvar tror jag.
Igår var de tvungna att döda, skära upp och laga till en levande fisk. Ewww, Julie började gråta, men serverade sedan den bästa fisken. Ni förstår det här är dramatik på hög nivå, eller ok, kanske inte, men det går inte att sluta titta nu.
Har inte tänkt på det tidigare, men det är klart att ståupparna inte testar nya skämt för första gången inför en fullsatt publik. Ikväll var det en hundra personer istället för femhundra, men framförallt var det en vänligare stämning och några av de oetablerade komikerna som gick på var en aning skakiga och stämningen bakom scen var ängslig. En del skämt gick hem, andra inte.
En irländsk ståuppare pratade om Mästerkockarna och frågade om det fanns några fans i publiken. Kände mig lätt träffad när han drog massa skämt i anknytning till serien och jag skrattade nog lite för mycket. Jag får redan utstå pikar på universitetet eftersom jag stänger ner datorn i förtid på kvällen för att hinna hem till programmets start. Det är illa, jag vet, men det är bara ett par veckor kvar tror jag.
Igår var de tvungna att döda, skära upp och laga till en levande fisk. Ewww, Julie började gråta, men serverade sedan den bästa fisken. Ni förstår det här är dramatik på hög nivå, eller ok, kanske inte, men det går inte att sluta titta nu.
Fox
Han tittade skeptiskt på mig när han kom in i studion "ska jag stå därinne?". Jag hade byggt upp en smal hög tunnel av stora reflektorer för bästa ljus och det var inte läge för klaustrofobikänningar. ”Fast” sa jag och log.
Det är både lättare och svårare att fotografera någon man känner väl. Lättare för att det finns tillit, men det är också svårare just för att man känner varandra. Den här gången är jag riktigt nöjd, fler bilder på fotobloggen.
Det är både lättare och svårare att fotografera någon man känner väl. Lättare för att det finns tillit, men det är också svårare just för att man känner varandra. Den här gången är jag riktigt nöjd, fler bilder på fotobloggen.
6.22.2009
Ahahaha
Nej, man vet aldrig var man hamnar och ja, jag var alldeles för uppklädd. Vi åkte till High Street i Northcote, en förort en tjugo minuter norr om Melbourne, lite off men där ligger några bra italienare och maten serverades med mineralvatten och karlanalys.
Jag smälter in i de flesta miljöer, men jag kommer aldrig känna mig bekväm när jag hamnar längst ut på vänsterkanten. Bandet vi skulle lyssna på visade sig vara jazz/swingnågot och vi kom in i en utkyld lokal som luktade mögel och det var öppet ut mot gården och trots att vi var inne kändes det som att sitta utomhus i den femgradiga värmen. Tjocka röda gardiner hängde längs med väggarna, urtvättade rödsvarta mattor låg på golvet, dammet låg i tjocka lager och det fanns inga vinlistor i baren.
Först frågade jag efter en vodka lime and soda men de hade ingen is eller lime, så jag frågade vad de hade för vin. Rödtjut eller val mellan två olika vita. Han höll upp de vita flaskorna, men ingen av dem hade etiketter och korkarna var brutna. Han såg nog min blick och tog fram ett par små glas så jag kunde testa av.
Satte mig på en halvtrasig stol som gungade illavarslande och ställde vinglaset på den ostrukna duken. Jag har aldrig sett fler stickade tröjor, mössor, barfotadansande tjejer på stengolvet men alla var så glada och jag slappnade av när musiken kom igång. Kanske inte vad jag brukar lyssna på, men de var duktiga.
Pianisten kom fram till vårt sällskap i en paus och konstaterade mer än frågade ”alla konstnärer”. Jag kände bara ett par sedan tidigare, men så var det, en kompositör från Paris, några konstnärer och ett par musiker och sedan jag, fotografen. Kontrasten kunde inte vara större mot vännerna jag var ute med i för ett par dagar sedan i helt andra miljöer. När jag satt där och lyssnade på musiken var allt jag kunde tänka var att om jag inte kan leva på mitt arbete inom ett år tänker jag göra något annat, för tanken på mig barfotadansande i stickade trasiga kläder med ett vinglas i handen skrämmer mig mer än något annat. No offense.
Jag smälter in i de flesta miljöer, men jag kommer aldrig känna mig bekväm när jag hamnar längst ut på vänsterkanten. Bandet vi skulle lyssna på visade sig vara jazz/swingnågot och vi kom in i en utkyld lokal som luktade mögel och det var öppet ut mot gården och trots att vi var inne kändes det som att sitta utomhus i den femgradiga värmen. Tjocka röda gardiner hängde längs med väggarna, urtvättade rödsvarta mattor låg på golvet, dammet låg i tjocka lager och det fanns inga vinlistor i baren.
Först frågade jag efter en vodka lime and soda men de hade ingen is eller lime, så jag frågade vad de hade för vin. Rödtjut eller val mellan två olika vita. Han höll upp de vita flaskorna, men ingen av dem hade etiketter och korkarna var brutna. Han såg nog min blick och tog fram ett par små glas så jag kunde testa av.
Satte mig på en halvtrasig stol som gungade illavarslande och ställde vinglaset på den ostrukna duken. Jag har aldrig sett fler stickade tröjor, mössor, barfotadansande tjejer på stengolvet men alla var så glada och jag slappnade av när musiken kom igång. Kanske inte vad jag brukar lyssna på, men de var duktiga.
Pianisten kom fram till vårt sällskap i en paus och konstaterade mer än frågade ”alla konstnärer”. Jag kände bara ett par sedan tidigare, men så var det, en kompositör från Paris, några konstnärer och ett par musiker och sedan jag, fotografen. Kontrasten kunde inte vara större mot vännerna jag var ute med i för ett par dagar sedan i helt andra miljöer. När jag satt där och lyssnade på musiken var allt jag kunde tänka var att om jag inte kan leva på mitt arbete inom ett år tänker jag göra något annat, för tanken på mig barfotadansande i stickade trasiga kläder med ett vinglas i handen skrämmer mig mer än något annat. No offense.
6.16.2009
Smile
Det var längesedan jag var så glad, när allting var så lätt, bubblande lycklig, ler mot världen och världen ler tillbaka. Bara så.
6.07.2009
En utsträckt hand
Det är märkligt hur det kan gå långa perioder utan relationer eller män som betyder något och sedan hur hastigt det kan förändras, ett möte, en blick, samtal som börjar bubbla inuti och le på utsidan.
Jag träffade en man på ett cocktailparty för ett par veckor sedan och drogs till honom. Jag trodde det var första gången vi sågs, men han skrattade senare och berättade att vi blivit presenterade för varandra ett par veckor tidigare. Han mindes.
Olika sammanhang och först var det helt blankt och sedan, ”oj, det stämmer, the cute guy”. Den andra gången, eller vad jag trodde var den första gången vi sågs var jag uppklädd till tänderna och närvarande; han var det också. Kände mest att jag ville ta det lugnt, ge det tid eftersom det instinktivt kändes bra.
När en bra sak kommer, kommer det vanligtvis in flera. En annan man dök upp och jag smälter i hans närhet, i hans blick som dröjer sig kvar på min kropp. Vi håller det på avstånd, modell katten kring het gröt där bara ett ord saknas, en utsträckt hand behövs. Tror jag, försöker inte.
Jag gör vad jag gör bäst, drar mig undan, lämnar båda i ovisshet, är svalare än jag egentligen känner, men det är mindre press så. När jag orättvist sätter dem intill varandra är de skrämmande lika, olika yrkesval men båda lika kreativa, samma lugna personlighet som känns varm och trygg.
En är tio äldre än den andre och mer etablerad; de har samma hårfärg, skäggstubb och kroppsbyggnad. De klär sig båda i slitna jeans och ändlösa variationer av t-shirts som står i viss kontrast till mina klänningar, vilket de båda påpekat, en viss Bergerkänsla.
I mina ögon är de båda vackra, men det är som en del av mig inte riktigt vill gå in i något, ovillig att medge att jag dras mest till den andre mannen. När han gav mig en lång kram ville jag inte att han skulle släppa, men jag tog ner armarna först.
Jag träffade en man på ett cocktailparty för ett par veckor sedan och drogs till honom. Jag trodde det var första gången vi sågs, men han skrattade senare och berättade att vi blivit presenterade för varandra ett par veckor tidigare. Han mindes.
Olika sammanhang och först var det helt blankt och sedan, ”oj, det stämmer, the cute guy”. Den andra gången, eller vad jag trodde var den första gången vi sågs var jag uppklädd till tänderna och närvarande; han var det också. Kände mest att jag ville ta det lugnt, ge det tid eftersom det instinktivt kändes bra.
När en bra sak kommer, kommer det vanligtvis in flera. En annan man dök upp och jag smälter i hans närhet, i hans blick som dröjer sig kvar på min kropp. Vi håller det på avstånd, modell katten kring het gröt där bara ett ord saknas, en utsträckt hand behövs. Tror jag, försöker inte.
Jag gör vad jag gör bäst, drar mig undan, lämnar båda i ovisshet, är svalare än jag egentligen känner, men det är mindre press så. När jag orättvist sätter dem intill varandra är de skrämmande lika, olika yrkesval men båda lika kreativa, samma lugna personlighet som känns varm och trygg.
En är tio äldre än den andre och mer etablerad; de har samma hårfärg, skäggstubb och kroppsbyggnad. De klär sig båda i slitna jeans och ändlösa variationer av t-shirts som står i viss kontrast till mina klänningar, vilket de båda påpekat, en viss Bergerkänsla.
I mina ögon är de båda vackra, men det är som en del av mig inte riktigt vill gå in i något, ovillig att medge att jag dras mest till den andre mannen. När han gav mig en lång kram ville jag inte att han skulle släppa, men jag tog ner armarna först.
6.04.2009
La Marseillaise
Jag mår betydligt bättre än förväntat, till viss del tack vare att bedövningen fortfarande sitter i. Mitt svullna ansikte ser klart intressant ut, men den ihållande febern har redan lättat och jag känner mig konstigt nog friskare än före.
Förmodligen var mitt ansikte lika vitt som operationskläderna jag fick byta om till. Accessoarerna var blå tossor och en röd mössa, som Marseljäsen, eller en australisk jelly beanflagga. Jag fick inte ha något hårband så innan operationen gjorde jag en snabb inbakad fläta för att få mitt långa hår på plats att stanna kvar i mössan.
Jag hade fyllt i långa formulär innan operationen, bland annat om allergi och jag har väl några, men det har jag haft i hela mitt liv och jag tänker inte på det. Eftersom jag får svårt att andas av banan nämnde jag det eftersom det var en sak som jag tänkte att jag kunde komma i kontakt med efter operationen. Jag sa inte till om att jag får svårt att andas av rött färgämne i synnerhet och grönt färgämne för det mesta. Det är inget problem; det finns i princip bara i smågodis och saft ändå.
På uppvaket gav de mig sprite, en tesked och teknik att försöka hitta munnen och sedan böja huvudet bakåt för att få det i sig. Sedan kom de med en illgrön brylépudding. Vad är oddsen? Och eftersom jag inte kunde prata tänkte jag att om jag inte tål det så är jag åtminstone på rätt ställe och petade lite i puddingen innan jag fick klä om och blev upphämtad. När jag tog av den röda mössan såg jag att någon redan hade kammat ut mitt hår.
Förmodligen var mitt ansikte lika vitt som operationskläderna jag fick byta om till. Accessoarerna var blå tossor och en röd mössa, som Marseljäsen, eller en australisk jelly beanflagga. Jag fick inte ha något hårband så innan operationen gjorde jag en snabb inbakad fläta för att få mitt långa hår på plats att stanna kvar i mössan.
Jag hade fyllt i långa formulär innan operationen, bland annat om allergi och jag har väl några, men det har jag haft i hela mitt liv och jag tänker inte på det. Eftersom jag får svårt att andas av banan nämnde jag det eftersom det var en sak som jag tänkte att jag kunde komma i kontakt med efter operationen. Jag sa inte till om att jag får svårt att andas av rött färgämne i synnerhet och grönt färgämne för det mesta. Det är inget problem; det finns i princip bara i smågodis och saft ändå.
På uppvaket gav de mig sprite, en tesked och teknik att försöka hitta munnen och sedan böja huvudet bakåt för att få det i sig. Sedan kom de med en illgrön brylépudding. Vad är oddsen? Och eftersom jag inte kunde prata tänkte jag att om jag inte tål det så är jag åtminstone på rätt ställe och petade lite i puddingen innan jag fick klä om och blev upphämtad. När jag tog av den röda mössan såg jag att någon redan hade kammat ut mitt hår.
6.03.2009
Sista måltiden
Jag var på sjukhuset och betalade för min operation i morgon. Trots smärtstillande har jag gått med 38 graders feber och mitt ansikte har gått i olika faser av lätt svullet till svullet upp över öronen, bokstavligt talat. Mina visdomständer bråkar och infektionen släpper inte trots kur efter kur efter kur på antibiotika så imorgon blir det operation.
Jag tycker det är obehagligt att gå till läkare; jag kände hur ansiktet vitnade när jag såg sjukhussängarna och jag blir så irriterad på mig själv.
Träffade en söt pojke i dag och jag märker att jag förvirrar honom; han vet inte om jag är intresserad. Inte jag heller, men jag trivs i hans närhet. Om en stund ska jag iväg och fotografera en annan söt pojke på scen, bättre än att sitta hemma och räkna ner timmarna. Det blir ingen mat på ett tag och dricka får jag inte göra förrän efter operationen. Inga fria drinkar till mig ikväll inte.
Jag tycker det är obehagligt att gå till läkare; jag kände hur ansiktet vitnade när jag såg sjukhussängarna och jag blir så irriterad på mig själv.
Träffade en söt pojke i dag och jag märker att jag förvirrar honom; han vet inte om jag är intresserad. Inte jag heller, men jag trivs i hans närhet. Om en stund ska jag iväg och fotografera en annan söt pojke på scen, bättre än att sitta hemma och räkna ner timmarna. Det blir ingen mat på ett tag och dricka får jag inte göra förrän efter operationen. Inga fria drinkar till mig ikväll inte.
6.01.2009
Sött
Mitt hår luktar sött av choklad, mina kläder likaså efter att ha assisterat en fotograf i ett franskt gourmetchokladkök.
Från sött till sött. Hade nästan glömt hur roligt det kan vara med flirtigt messande fram och tillbaka. Jag hör varningsklockorna slå händerna mot pannan, håller avstånd men kan ändå inte låta bli att le lite. Bara lite.
Från sött till sött. Hade nästan glömt hur roligt det kan vara med flirtigt messande fram och tillbaka. Jag hör varningsklockorna slå händerna mot pannan, håller avstånd men kan ändå inte låta bli att le lite. Bara lite.
5.31.2009
Eller det kanske jag inte gjorde
Min gamle hyresvärd dök upp och meddelade att han inte längre tänkte ersätta mina lampor som felaktigt blivit inkluderade i köpet. Han har just fått 3,5 miljon för lägenheten och vill inte betala 500 kronor för lamporna? Sedan frågade han om han kunde låna telefonen. "Självklart" sa jag, "500 kr tack".
5.23.2009
Swenskt
Jag var på Swensk idag, handlade svenskt och pratade svenska. Köpte ett linne från Fifth Avenue Shoe repair och det är så fint. Jag tycker om deras kläder, minimalistiskt i svart och vitt.
Min garderob är eftersatt och innan jag börjar arbeta igen blir det till att handla nytt. Jag har så jag klarar mig för event och fest men inte tillräcklig variation i längden. Det är bara några månaders studentliv kvar och förhoppningsvis arbete sedan. Någonstans.
Min garderob är eftersatt och innan jag börjar arbeta igen blir det till att handla nytt. Jag har så jag klarar mig för event och fest men inte tillräcklig variation i längden. Det är bara några månaders studentliv kvar och förhoppningsvis arbete sedan. Någonstans.
5.21.2009
Queen Bee
Sista terminen på lärarhögskolan hade vi en valfri kurs och de flesta var inom pedagogik. Jag valde konflikthantering. Egentligen handlade det lika mycket om att förebygga konflikter som att tackla dem när de kom upp och sedan till sin spets, att aldrig blockera dörren i klassrummet, att stå på motsatta sidan i klassrummet för att ilskan ska kunna passera ut.
Vi studerade queen bee-strukturer. Kvinnor i grupp, deras beteende och hur de agerade negativt. Jag befinner mig mitt i mitten i en sådan konflikt och den exploderade från ingenstans. En grupp kvinnliga studenter har gått på vår kvinnliga lärare; blandat in personer som inte har med saken att göra och det har publicerats elakheter på nätet och jag märker ett beteende hos mig själv, ju elakare människor går på en ensam person, desto starkare försvar jag.
Till viss del har det att göra med att jag förra året blev utfryst av samma person som starkast går på vår lärare nu och det var inte roligt då, inte roligt nu. Det var på det hela obehagligt och elakt och jag ser samma mönster den här gången. Funderar på varför kvinnor går på kvinnor.
Vi studerade queen bee-strukturer. Kvinnor i grupp, deras beteende och hur de agerade negativt. Jag befinner mig mitt i mitten i en sådan konflikt och den exploderade från ingenstans. En grupp kvinnliga studenter har gått på vår kvinnliga lärare; blandat in personer som inte har med saken att göra och det har publicerats elakheter på nätet och jag märker ett beteende hos mig själv, ju elakare människor går på en ensam person, desto starkare försvar jag.
Till viss del har det att göra med att jag förra året blev utfryst av samma person som starkast går på vår lärare nu och det var inte roligt då, inte roligt nu. Det var på det hela obehagligt och elakt och jag ser samma mönster den här gången. Funderar på varför kvinnor går på kvinnor.
5.18.2009
Orättvist
Förra året blev det en konflikt med en av de kursare jag hade arbetat mest med. Det kom från ingenstans och jag var inte förberedd på det utbrott eller den ilska hon riktade mot mig; jag tog illa vid mig och mådde dåligt av att vara i den stämningen dagligen. Det blev värre när en av våra kvinnliga lärare gick in och tog den andra kursarens parti utan att ha hela bilden klar för sig; det kändes orättvist och dessutom var det en lärare som jag litade på och tyckte om. Det var så jag upplevde det då, men i efterhand sa hon något om att jag var den starka vad nu det innebar.
Vi arbetar för nära för att ha tid med konflikter på kursen och när jag kom tillbaka efter lovet bestämde jag mig för att rensa en gång för alla. Det blev lugnt igen, i alla fall en tid. I veckan blev jag kallad till ett möte för att diskutera problem angående den lärare som gick in och ”medlade” förra terminen. Jag hade mina onda aningar och gick dit; det var tur för min kursare lämnade över ett dokument som inleddes ”Det här dokumentet har sammanställts av följande studenter angående X metodik….”. Och där stod mitt namn på ett papper jag aldrig hade sett och med ett innehåll som jag inte höll med om.
Det var ett förfärligt möte med elakheter kastade hit och dit utan tanke och reson och bland de direkta felaktigheter som riktades mot vår lärare valde jag att gå in och därmed emot min kursare. Nu pratar hon inte med mig igen men den här gången spelar det ingen roll. Jag har en känsla av att min lärare var precis lika överraskad av den här reaktionen och konflikten som jag var för ett år sedan.
Vi arbetar för nära för att ha tid med konflikter på kursen och när jag kom tillbaka efter lovet bestämde jag mig för att rensa en gång för alla. Det blev lugnt igen, i alla fall en tid. I veckan blev jag kallad till ett möte för att diskutera problem angående den lärare som gick in och ”medlade” förra terminen. Jag hade mina onda aningar och gick dit; det var tur för min kursare lämnade över ett dokument som inleddes ”Det här dokumentet har sammanställts av följande studenter angående X metodik….”. Och där stod mitt namn på ett papper jag aldrig hade sett och med ett innehåll som jag inte höll med om.
Det var ett förfärligt möte med elakheter kastade hit och dit utan tanke och reson och bland de direkta felaktigheter som riktades mot vår lärare valde jag att gå in och därmed emot min kursare. Nu pratar hon inte med mig igen men den här gången spelar det ingen roll. Jag har en känsla av att min lärare var precis lika överraskad av den här reaktionen och konflikten som jag var för ett år sedan.
5.16.2009
En gul taxi klockan två på natten
Tillsammans med tre stylister blev det ruffiga Corner hotel och ett utsålt Ratatatatatatatat. Alla tre fotograferade frenetiskt och verkade oförstående till min avsaknad av kamera. Jag dansade. Det var trångt, varmt och en man framför mig tappade sin öl så att mina strumpbyxor och skor blev blöta, tjejen bakom mig var kritvit i ansiktet och såg inte alls ut att må bra. Det är sådant man lägger märke till när man själv är nykter när alla runt omkring inte är det.
Förbandet The Qua hade ett par MacBook på scen, stod stilla, tryckte på lite tangenter, gungade i några takter, stod där i smala jeans och mörka solbrillor. Soundet var ok, men det kändes inte rockn'roll.
Ratatat var lysande på scen, bra beats, full energi, show, nice helt enkelt. Tågen hade slutat att gå när wildcat slutat grymta och det blev en kort diskussion om vi skulle ta taxi eller gå en kvart in till stan.
”Alla har platta skor – vi går”, sa jag.
”Inte nykter, det kommer ta minst en halvtimme att gå”, sa en av stylisterna.
”Jag har inga kontanter”, sa han.
”Jag har”, sa den fjärde stylisten och vinkade in en taxi.
Det är lördagkväll och det drar igen, blir Fitzroy med vänner.
Förbandet The Qua hade ett par MacBook på scen, stod stilla, tryckte på lite tangenter, gungade i några takter, stod där i smala jeans och mörka solbrillor. Soundet var ok, men det kändes inte rockn'roll.
Ratatat var lysande på scen, bra beats, full energi, show, nice helt enkelt. Tågen hade slutat att gå när wildcat slutat grymta och det blev en kort diskussion om vi skulle ta taxi eller gå en kvart in till stan.
”Alla har platta skor – vi går”, sa jag.
”Inte nykter, det kommer ta minst en halvtimme att gå”, sa en av stylisterna.
”Jag har inga kontanter”, sa han.
”Jag har”, sa den fjärde stylisten och vinkade in en taxi.
Det är lördagkväll och det drar igen, blir Fitzroy med vänner.
5.15.2009
En gul taxi klockan åtta på morgonen
Jag vinkade in en taxi utanför mitt hus i morse och fyllde bilen med tung fotoutrustning som jag hade lånat till en modeplåtning igår. Eftersom taxichauffören redan hade fyllt halva bagageluckan med sina saker fick mina mest vara i baksätet och jag satte mig i framsätet.
Chauffören frågade för mycket, var jag bodde (duh) och om jag bodde ensam. ”Nej”, sa jag. Han frågade om jag var gift. ”Nej”, sa jag igen (ingen ring). Han frågade om jag hade pojkvän. ”Ja”, sa jag med en självklarhet som förvånade mig; jag hade redan sagt att jag inte bodde själv. ”Lucky man” sa han. Yeah. Därefter var han tyst; jag också, liksom min sambo för han finns just inte alls.
Chauffören frågade för mycket, var jag bodde (duh) och om jag bodde ensam. ”Nej”, sa jag. Han frågade om jag var gift. ”Nej”, sa jag igen (ingen ring). Han frågade om jag hade pojkvän. ”Ja”, sa jag med en självklarhet som förvånade mig; jag hade redan sagt att jag inte bodde själv. ”Lucky man” sa han. Yeah. Därefter var han tyst; jag också, liksom min sambo för han finns just inte alls.
5.14.2009
Cate Blanchett
Det är australiska Cate Blanchetts födelsedag. Den här bilden (svartvit) av henne tagen av Gary Heery vann porträttävlingen jag var på i Sydney för ett par veckor sedan. Tidlöst vacker.
5.13.2009
Med sänkt blick
På väg till universitetet passerar jag vanligtvis en hemlös man, flera egentligen men han står alltid på samma ställe med händerna kring en plastmugg. Han säger aldrig något till de förbipasserande, skriker inte på uppmärksamheten; han står där stilla med sänkt blick.
Han skiljer sig från flera av de andra hemlösa, hans kläder är lika slitna men han är sällan smutsig och det finns inget av det vilda desperata irrandet i hans gestalt. Det har hänt att jag har sett honom leta efter burkar i soptunnor, men han rotar inte, böjer sig försiktigt över för att se, som i förbigående, som för att dölja sitt sökande. Det vilar en skygg värdighet över hans gestalt, i den sorgsna blicken; den trasiga muggen i hans händer.
En fotostudent gjorde förra året ett fotoreportage bland Melbournes soppkök och bland desperata och härjade blickar stod den skygge mannen ensam i utkanten på ett par bilder. Det var som han inte passade in på något sätt.
Igårkväll gick jag hastigt hemåt i rusningen och tittade i skyltfönster när jag först i ögonvrån såg att jag nästan gick in i något. Den hemlöse mannen stod där stilla mitt i trängseln och jag stannade upp, gick tillbaka och han tittade på mig och slog genast ner blicken, nästan kröp ihop medan han tyst tackade artigt. Jag sa ingenting, men jag kan aldrig låta bli att fundera på historien bakom. Hur en sliten men fortfarande stilig man hamnat med en trasig plastmugg i sina händer, fastnat på en plats där han stått varje morgon de senaste tre åren.
Han skiljer sig från flera av de andra hemlösa, hans kläder är lika slitna men han är sällan smutsig och det finns inget av det vilda desperata irrandet i hans gestalt. Det har hänt att jag har sett honom leta efter burkar i soptunnor, men han rotar inte, böjer sig försiktigt över för att se, som i förbigående, som för att dölja sitt sökande. Det vilar en skygg värdighet över hans gestalt, i den sorgsna blicken; den trasiga muggen i hans händer.
En fotostudent gjorde förra året ett fotoreportage bland Melbournes soppkök och bland desperata och härjade blickar stod den skygge mannen ensam i utkanten på ett par bilder. Det var som han inte passade in på något sätt.
Igårkväll gick jag hastigt hemåt i rusningen och tittade i skyltfönster när jag först i ögonvrån såg att jag nästan gick in i något. Den hemlöse mannen stod där stilla mitt i trängseln och jag stannade upp, gick tillbaka och han tittade på mig och slog genast ner blicken, nästan kröp ihop medan han tyst tackade artigt. Jag sa ingenting, men jag kan aldrig låta bli att fundera på historien bakom. Hur en sliten men fortfarande stilig man hamnat med en trasig plastmugg i sina händer, fastnat på en plats där han stått varje morgon de senaste tre åren.
5.09.2009
Morning Haze
Lördag morgon. För en vecka sedan gick jag upp tidigt, gick ut på de sömniga men redan livliga gatorna i Sydney, hoppade på en buss ut till stranden. En kvart senare satt jag på en uteservering, drack nypressad juice och tittade ut över det turkosa havet, de guldvarma stränderna, gräset där hundar sprang omkring bland barn och picknickfiltar. Intill mig satt Sydneybor i vita tenniströjor och mörka jeans på väg till arbetet i stan och närheten mellan stad och strand är osannolik.
Jag satt där i skuggan och andades in doften av saltvatten och gjorde ingenting. Senare hoppade jag på en buss in till stan, åter i en annan puls.
5.06.2009
Upptaget
Det finns vissa saker som jag aldrig vänjer mig vid i Australien, som att det inte finns lås på toaletterna i privata hem. Det är inte alltid som dörren finns inom räckhåll; i dag gick jag in på en toalett och upptäckte att dörren var öppen rakt mot sovrummet på andra sidan. En toalett med två dörrar, båda utan lås såklart.
5.05.2009
Smile
Var i dansstudion en sista gång och lämnade över bilderna till mina dansare. Gick vant genom korridorerna, danssalarna, kände människor, stannade till, blev avbruten av andra, fick en sista modellrelease undertecknad, musiken dunkade från högtalarna, men det var dags att lämna det bakom.
Flera av dansarna är väldigt karismatiska, vana att stå på scen och en av dem som älskar det mest är Phil. Spelar ingen roll om det är tidigt på morgonen och andra är trötta eller sent efter en lång dags repetitioner; han var klassens ständige underhållare och varje gång jag var där frågade han om jag kunde fotografera honom. Jag gjorde inte det eftersom jag inte hade modellformulär med mig och det var lite trixigt med tillstånd men framförallt för att jag var där för att fotografera en av de kvinnliga dansarna.
Sista gången jag fotograferade var under generalrepetitionerna och jag gjorde ett undantag och i dag gav jag honom bilden. Han kunde inte ha lett ett bredare leende.
Även om det kändes en aning vemodigt att lämna dansstudion var det ändå med minnet från bildernas mottagande inombords och jag är sugen på ett nytt fotojournalistiskt projekt.
Flera av dansarna är väldigt karismatiska, vana att stå på scen och en av dem som älskar det mest är Phil. Spelar ingen roll om det är tidigt på morgonen och andra är trötta eller sent efter en lång dags repetitioner; han var klassens ständige underhållare och varje gång jag var där frågade han om jag kunde fotografera honom. Jag gjorde inte det eftersom jag inte hade modellformulär med mig och det var lite trixigt med tillstånd men framförallt för att jag var där för att fotografera en av de kvinnliga dansarna.
Sista gången jag fotograferade var under generalrepetitionerna och jag gjorde ett undantag och i dag gav jag honom bilden. Han kunde inte ha lett ett bredare leende.
Även om det kändes en aning vemodigt att lämna dansstudion var det ändå med minnet från bildernas mottagande inombords och jag är sugen på ett nytt fotojournalistiskt projekt.
5.04.2009
Happy
För sista gången reste jag långt ut i förorten till Canon, skrev under papperna, lämnade tillbaka min 5D med alla tillbehör och fick ett litet paket av stor betydelse. Satte mig på bussen tillbaka mot stan med ett stort leende. Jag blev uppgraderad till en 5D mark II.
Möten
Inspiration kan finnas överallt runtomkring, men egentligen tror jag att det handlar om att hitta länkar som binder samman idéer i ett sammanhang.
Människor som inspirerar kan vara vem som helst, inom vad som helst, men ofta är det människor som ger ett nytt perspektiv.
Sedan finns det ett fåtal människor vars bilder förändrar och lever med en, i en. Av de samtida fotograferna hade den australiske Trent Parkes existentiella bilder haft den inverkan på mig. Jag har skrivit om honom tidigare. Hans fru och lika begåvade fotografen Narelle Autios undervattensserier är slående starka och jag hittade inspiration i hennes arbete när jag arbetade med mina undervattensserier.
När jag var i Sydney var det självklart att gå på hennes soloutställning The Summer of Us på Stills i Paddington. Det är ett stort vitt galleri som endast representerar Australiens främsta fotografer och Narelle hade fyllt väggarna med foton på saker som människor lämnat/glömt kvar på stranden. Trasiga glasögon, tändare, badkläder, flaskor alla möjliga och omöjliga föremål tufsiga och eroderade. Flera av bilderna fick mig att le och jag gick in i nästa rum där två kvinnor stod och talade, en av dem var Narelle. Vi pratade om utställningen och jag kunde inte låta bli att fråga om hennes undervattensserier och hon berättade generöst.
Vi var båda på väg tillbaka in mot Oxford Street så vi gick tillsammans med hennes man som kom från ett annat rum. Det är svårt att säga något samlat och smart när man egentligen mest vill berätta hur mycket man älskar bilderna och vilken inverkan de haft. Istället sa jag något mindre välartikulerat om The Seventh Wave, en gemensam utställning de gjorde där de hade samlat sina undervattensbilder. ”Men det är ju en evighet sedan. Det finns alltid saker man skulle vilja göra om”, sa han. Och jag halvt stammade fram att det är en klassisk serie. Han log lite och samtidigt säger det mycket. Vi slutar aldrig, bra kan alltid bli bättre, eller? I mina ögon är det en fantastisk serie.
Paddington är kuperat och det var brant uppförsbacke hela vägen tillbaka. Trent fick släpa på kamerautrustningen, Narelle och jag pratade om allt möjligt men stannade kvar vid visum. Hon hade bott tre år i London när hon inte kunde får sitt visum förlängt och var tvungen att återvända till Australien. Jag flyttade till Melbourne första gången 2006. Hon sa att det var det bästa som hade hänt henne att återvända, att det var här hon hade hittat hjärtat (och erkännandet) i sitt fotograferande genom att återvända till stränderna. Det var första gången jag träffade henne men det kändes inte som det. Så vänliga, så begåvade.
Jag letade efter bildspel med Narelles bilder utan att lyckas. Några av hennes Polaroider finns med i ett bildspel med Trents bilder publicerat på Magnum In Motion. Starkt och vackert. Minutes to Midnight.
Människor som inspirerar kan vara vem som helst, inom vad som helst, men ofta är det människor som ger ett nytt perspektiv.
Sedan finns det ett fåtal människor vars bilder förändrar och lever med en, i en. Av de samtida fotograferna hade den australiske Trent Parkes existentiella bilder haft den inverkan på mig. Jag har skrivit om honom tidigare. Hans fru och lika begåvade fotografen Narelle Autios undervattensserier är slående starka och jag hittade inspiration i hennes arbete när jag arbetade med mina undervattensserier.
När jag var i Sydney var det självklart att gå på hennes soloutställning The Summer of Us på Stills i Paddington. Det är ett stort vitt galleri som endast representerar Australiens främsta fotografer och Narelle hade fyllt väggarna med foton på saker som människor lämnat/glömt kvar på stranden. Trasiga glasögon, tändare, badkläder, flaskor alla möjliga och omöjliga föremål tufsiga och eroderade. Flera av bilderna fick mig att le och jag gick in i nästa rum där två kvinnor stod och talade, en av dem var Narelle. Vi pratade om utställningen och jag kunde inte låta bli att fråga om hennes undervattensserier och hon berättade generöst.
Vi var båda på väg tillbaka in mot Oxford Street så vi gick tillsammans med hennes man som kom från ett annat rum. Det är svårt att säga något samlat och smart när man egentligen mest vill berätta hur mycket man älskar bilderna och vilken inverkan de haft. Istället sa jag något mindre välartikulerat om The Seventh Wave, en gemensam utställning de gjorde där de hade samlat sina undervattensbilder. ”Men det är ju en evighet sedan. Det finns alltid saker man skulle vilja göra om”, sa han. Och jag halvt stammade fram att det är en klassisk serie. Han log lite och samtidigt säger det mycket. Vi slutar aldrig, bra kan alltid bli bättre, eller? I mina ögon är det en fantastisk serie.
Paddington är kuperat och det var brant uppförsbacke hela vägen tillbaka. Trent fick släpa på kamerautrustningen, Narelle och jag pratade om allt möjligt men stannade kvar vid visum. Hon hade bott tre år i London när hon inte kunde får sitt visum förlängt och var tvungen att återvända till Australien. Jag flyttade till Melbourne första gången 2006. Hon sa att det var det bästa som hade hänt henne att återvända, att det var här hon hade hittat hjärtat (och erkännandet) i sitt fotograferande genom att återvända till stränderna. Det var första gången jag träffade henne men det kändes inte som det. Så vänliga, så begåvade.
Jag letade efter bildspel med Narelles bilder utan att lyckas. Några av hennes Polaroider finns med i ett bildspel med Trents bilder publicerat på Magnum In Motion. Starkt och vackert. Minutes to Midnight.
5.03.2009
Something we can all agree on.
Jag hade varit och handlat mat och var på väg hem till lägenheten i morse när jag hörde mitt namn vrålas över Flinders Street. En bit framför mig kom några vänner gående. De höll på att ta bilder till en reklamvideo och för andra gången den här veckan hamnade jag framför kameran istället för att vara bakom. Den färdigklippta videon ser ni nedan.
Subscribe to:
Posts (Atom)