Eller bara tyst

Satte på solglasögonen och svepte jackan hårt om mig och mitt långa hår blåste åt alla håll i den hårda vinden när jag gick till studion med Cat Powers I don’t blame you på repeat.

Tog av solglasögonen och satte på ett leende när jag kom in i studion klockan åtta i morse, började tyst rigga upp ett litet hus av reflektorer och drog fram blixt efter blixt.

Har en ny lärare och han sa att jag inte behövde se allvarlig ut, jag tittade upp med en irriterad blick och sa att jag var trött och hade mått bättre, att det var mycket jobb just nu. Han fortsatte i fem minuter om hur mycket han hade att göra och att han hade fem utställningar när jag haft en. Jag hade inte ens nämnt min utställning och det var för dumt för att ens bemöta så jag zoomade ut och försökte fixa en ljusläcka istället.

Läraren lämnade studion och en man som jag tycker mycket om från en annan årskurs kom in. Han såg att jag höll på med ljusläckan; han sa inget men kom tillbaka ett par minuter senare med gaffertape och jag log tacksamt. Han hjälpte mig rigga det sista, justerade ett par blixtar, ställde sig i tunneln utan ett ord så att jag kunde ställa in ljuset tills musikern anlände. ”Du ser spänd ut”, sa han, men utan att vänta på ett svar, mer som ett konstaterande.

Egentligen tror jag mest att jag var tystare än vanligt, men en del personer är det inte jobbigt att vara tyst tillsammans med och man kan vila lite i deras lugn. Han erbjöd sig att stanna kvar och assistera mig, men jag behövde inte en assistent så jag tackade nej. Men jag ångrade mig när jag hade sagt det, ibland behöver man bara en vän.