Ahahaha

Nej, man vet aldrig var man hamnar och ja, jag var alldeles för uppklädd. Vi åkte till High Street i Northcote, en förort en tjugo minuter norr om Melbourne, lite off men där ligger några bra italienare och maten serverades med mineralvatten och karlanalys.

Jag smälter in i de flesta miljöer, men jag kommer aldrig känna mig bekväm när jag hamnar längst ut på vänsterkanten. Bandet vi skulle lyssna på visade sig vara jazz/swingnågot och vi kom in i en utkyld lokal som luktade mögel och det var öppet ut mot gården och trots att vi var inne kändes det som att sitta utomhus i den femgradiga värmen. Tjocka röda gardiner hängde längs med väggarna, urtvättade rödsvarta mattor låg på golvet, dammet låg i tjocka lager och det fanns inga vinlistor i baren.

Först frågade jag efter en vodka lime and soda men de hade ingen is eller lime, så jag frågade vad de hade för vin. Rödtjut eller val mellan två olika vita. Han höll upp de vita flaskorna, men ingen av dem hade etiketter och korkarna var brutna. Han såg nog min blick och tog fram ett par små glas så jag kunde testa av.

Satte mig på en halvtrasig stol som gungade illavarslande och ställde vinglaset på den ostrukna duken. Jag har aldrig sett fler stickade tröjor, mössor, barfotadansande tjejer på stengolvet men alla var så glada och jag slappnade av när musiken kom igång. Kanske inte vad jag brukar lyssna på, men de var duktiga.

Pianisten kom fram till vårt sällskap i en paus och konstaterade mer än frågade ”alla konstnärer”. Jag kände bara ett par sedan tidigare, men så var det, en kompositör från Paris, några konstnärer och ett par musiker och sedan jag, fotografen. Kontrasten kunde inte vara större mot vännerna jag var ute med i för ett par dagar sedan i helt andra miljöer. När jag satt där och lyssnade på musiken var allt jag kunde tänka var att om jag inte kan leva på mitt arbete inom ett år tänker jag göra något annat, för tanken på mig barfotadansande i stickade trasiga kläder med ett vinglas i handen skrämmer mig mer än något annat. No offense.