En utsträckt hand

Det är märkligt hur det kan gå långa perioder utan relationer eller män som betyder något och sedan hur hastigt det kan förändras, ett möte, en blick, samtal som börjar bubbla inuti och le på utsidan.

Jag träffade en man på ett cocktailparty för ett par veckor sedan och drogs till honom. Jag trodde det var första gången vi sågs, men han skrattade senare och berättade att vi blivit presenterade för varandra ett par veckor tidigare. Han mindes.

Olika sammanhang och först var det helt blankt och sedan, ”oj, det stämmer, the cute guy”. Den andra gången, eller vad jag trodde var den första gången vi sågs var jag uppklädd till tänderna och närvarande; han var det också. Kände mest att jag ville ta det lugnt, ge det tid eftersom det instinktivt kändes bra.

När en bra sak kommer, kommer det vanligtvis in flera. En annan man dök upp och jag smälter i hans närhet, i hans blick som dröjer sig kvar på min kropp. Vi håller det på avstånd, modell katten kring het gröt där bara ett ord saknas, en utsträckt hand behövs. Tror jag, försöker inte.

Jag gör vad jag gör bäst, drar mig undan, lämnar båda i ovisshet, är svalare än jag egentligen känner, men det är mindre press så. När jag orättvist sätter dem intill varandra är de skrämmande lika, olika yrkesval men båda lika kreativa, samma lugna personlighet som känns varm och trygg.

En är tio äldre än den andre och mer etablerad; de har samma hårfärg, skäggstubb och kroppsbyggnad. De klär sig båda i slitna jeans och ändlösa variationer av t-shirts som står i viss kontrast till mina klänningar, vilket de båda påpekat, en viss Bergerkänsla.

I mina ögon är de båda vackra, men det är som en del av mig inte riktigt vill gå in i något, ovillig att medge att jag dras mest till den andre mannen. När han gav mig en lång kram ville jag inte att han skulle släppa, men jag tog ner armarna först.