Tur och retur

Åkte från Melbourne i gryningen och landade sömnig i Sydney, checkade in, bytte till ett bättre rum, gick några kvarter ner till Darling Harbour och mässhallarna. Fredagen var som lördagen, på plats klockan åtta på morgonen tillsammans med Kerry, en fotograf som gick ut min utbildning förra året. Vi hade båda bilder i illustrative; hon fick silver, min undervattensbild blev challenged för silver, men den slutade två poäng under och det kändes sådär.

Utsikt över Darling Harbour på ett café, drog upp skinnjackan över kinderna och drack örtte men hade nog behövt mer uppiggande inför en eftermiddag som aldrig höll på att ta slut. Fyra timmars bedömning, jag hade två bilder, Kerry en, hennes slutade en poäng under silver. Mina två bilder kom båda upp i den sista halvtimmen, men det blev två silver.

En av domarna tyckte inte att modellen (moi) såg kall ut; en annan domare sa att ögonen liknade alien eyes där pupill och de mörka ögonen inte separerades var det som gjorde bilden. Vi sågs på ett coktailparty några timmar senare. Jag presenterade mig med ”Annevi, the girl with the Alien eyes”. Han gapskrattade och vi pratade ett tag. Han frågade om min bakgrund och jag vet inte hur vi kom in på det men jag nämnde att jag köpte min första kamera 2007. Han skakade på huvudet och sa att ”här är du, en award winning australian photographer. Det är ganska imponerande”. Jag har inte tänkt på det så men tittade ut över den strålande utsikten över Sydneys hamn och log. Han tyckte att jag skulle komma förbi studion på och göra praktik om jag ville.


Kerrys man är filmregissör och han presenterade oss för en internationellt känd dop (director of photography) slash fotograf. Jag känner till hans arbete men jag blev överraskad att han var så ung, eller han var inte äldre än mig. Han pratade mycket och länge om sitt arbete, hur man skulle göra för att vinna i tävlingarna, hur han hade blivit coachad men sedan valt att inte lämna in för att det inte var han längre. Sedan frågade han vad jag gjorde. Så jag log, presenterade mig och sa att jag just vunnit mina första silver. Kunde inte låta bli, visste att han tålde det och han bara skrattade; fick ett mail från honom dagen efter.

Min vän Sue var uppe i Sydney över helgen och vi åkte till fullpackade Victoria Room, en stor cocktailbar i Darlinghurst och vi drack kryddiga drinkar och skumpa. Jag stod i baren och pratade med Sue när en man bakom mig frågade om han kunde låna min drinkmeny. ”Nej”, sa jag för vi hade inte bestämt oss. ”Kom igen, bara snabbt”, sa han,. Man talar som man har förstånd och jag räckte över menyn när en man som stod intill mig sa till menymannen att han skulle skämmas att ta menyn från en vacker lady. Det hela var mest komiskt.

Framåt natten vandrade vi på höga klackar ett par kvarter norrut till Kings Cross där natten är dag och dagen natt, där prostituerade och neonfärgade herrklubbar ligger vägg i vägg med trendiga nattklubbar och dyra designbarer, men en lördag natt klockan tre på morgonen är det snarast kaos.


Tillbaka i Kings Cross och Hugos för lunch med vänner från Melbourne och Sydney dagen efter. Jag hade varit på Toni & Guy och plattat håret för 400 pix och när vi kom ut från restaurangen började det regna, så jag kastade mig in i en taxi, svepte skinnjackan över huvudet och såg förmodligen halvt galen ut innan jag åter var under tak och hastigt klädde om till ett cocktailparty nere i Darling Harbour.


Jag pratade mest med Australiens främste bröllopsfotograf och han är ensam att ha vunnit titeln tre gånger, dessutom samtliga de senaste fem åren. Hans familj var kvar i Melbourne och han hade rest upp själv, liksom jag gjorde förra året i Brisbane och då pratade vi en hel och han sa att jag skulle komma förbi hans studio. Det gjorde jag aldrig och han frågade varför; jag trodde inte han menade allvar.

På lördagens cocktailparty träffade jag Peter och Charmaine, båda mycket framgångsrika fotografer, men det visste jag inte då. Jag bara tyckte de var alldeles osannolikt trevliga och när de frågade om jag ville följa med dem och äta tackade jag ja. Jag trodde bara att det var de två och hade just ingen aning om att jag en halvtimme senare skulle sitta på middag med större delen av Queenslands fotoelit och jag slutar aldrig att förvånas över australiernas vänlighet.

Bröllopsfotografen bjöd mig på lunch och jag hade honom till bordet på galamiddagen senare på kvällen. Med en italienare behöver man inte oroa sig för sneakers, skrynkliga skjortor, för stora kostymjackor eller illa knutna slipsar. Jag började nästan skratta när han sa att han föredrog att prata med mig så att han slapp prata med alla människor som kom framspringande och ville hälsa och ställa frågor. Inte riktigt mitt problem och även om jag känner igen många är det rätt skönt att sitta tillsammans med någon man känner.

Bröllopsfotografen är frontfigur till en av de två kameraföretagen så jag kunde inte ha blivit mer bortskämd på cocktailfesterna och själva galamiddagen var röda mattor, chaufförer, vakter, fria drinkar och oklanderlig service. Glitter och glamour men också allvar när det var dags för priserna. Min bordskavaljer fick sin fjärde guldbricka, motsvarande 50 poäng (ett silver ger ett poäng och bara en handfull fotografer når upp i så många brickor på bandet). ”You can call me Yoda”, sa han ironiskt och var inte nöjd med årets utdelning, fast andra verkade vara det och kom fram och gratulerade.

Det mest prestigefyllda priset är årets australiska fotograf och i år gick det till en kvinna. Charmaine. Hon grät och jag blev så glad att hon fick det, sa det till henne senare på efterfesten. Hon gav mig en kram och sa, ”om min man kunde bli årets fotograf tänkte jag att jag kunde bli det någon gång” och så skrattade hon. Hon talade om vänskap, det är så de är, vänliga och hennes man som stod intill och strålade av stolthet. Han kommenterade min vita hy, hur ovanlig den var och jag tror att det är bra från en man som blivit utnämnd till årets porträttfotograf fler år på rad.

En helt okänd man i femtioårsåldern kom fram och pussade mig på båda kinderna och frågade var min make var. Undrar jag också, men mest undrade jag vem han var och jag svarade att han förväxlat mig. Han trodde jag skämtade eller inte vet jag, det hela var ytterst märkligt.

Förra årets australiska fotograf stod i baren och han frågade om jag undvek honom. Jag tittade förvånad på honom, hade inte ens lagt märke till honom i hörnet där han stod och han hälsade som det var första gången vi sågs. ”Vi träffades på middagen i Brisbane” sa jag. ”Var jag onykter? Och glad?”, sa han. ”Vi sågs i en studio i Melbourne förra månaden”, sa jag. ”Var jag onykter”, frågade han. ”Jag somnade på middagen efteråt”, fortsatte han. Hans tal var sluddrigt när han sa ”det är därför jag dricker vatten nu” och jag log lite, en aning för sent tänkte jag. Han kommer hälsa som om det vore första gången vi sågs nästa gång jag träffar honom också.

Flyget hem till Melbourne inleddes som vanligt; jag sov innan vi var i luften, men inte så länge. Jag har flugit mycket i mitt liv, men jag har aldrig varit med om oavbruten turbulens som i dag. Det var som att sitta i berg och dalbana i en timme och vi kastades hit och dit, skumpade upp och ner och slog huvudet mot stolen flera gånger, saker flög omkring i kabinen, vi omväxlande bromsade och sjönk för att undvika vindarna sedan åkte uppåt i ilfart igen och med tre nätters festande började jag nästan känna mig illamående. Maten kunde inte serveras i karusellen och människor började skratta nervöst och lite för högt.

När åkturen var över och vi väntade på väskorna kom en man som jag inte kom ihåg namnet på, men kände igen från middagen. ”Annevi, den svenska tjejen med två silver och sista terminen på RMIT”. ”Även mer igenkänd på sin vita hy och alien eyes”, tänkte jag lägga till, men det gjorde jag inte. Istället förvånas jag hur lätt de minns mitt ovanliga namn och hur måna de är att uttala det rätt. De säger att jag är exotisk med min skandinaviska bakgrund och R&R-namn som ingen annan har. Ingen frågar efter eller minns mitt efternamn; jag är bara Annevi och jag bara skakar på huvudet och tänker att det har jag nog alltid varit, bara Annevi, bara jag. Men jag ler fortfarande när jag tänker på mina silver och hur de kommer att komma med i årets upplaga och inbundna bok över Australiens nationella awardwinning photographers.